Många säger att flickor fäster sig extra vid sina fäder, och pojkar vid söna mödrar. Generellt sett... Elli är dock en riktig mammatjej, mycket fäst vid mig sedan start och inte förrän nu lite mer flexibel. När det gäller är det dock inget snack om saken - mamma är bäst. Kanske har jag skapat det själv genom att knyta henne till mig lite extra som främling i en ny miljö? Jag uppmuntrar alltid henne att ty sig till Aris, och honom att försöka, men det är ju inte så kul när man gång på gång blir bortstött. Som sagt, idag är det bättre, han får lov att plåstra om henne och hon kan lämnas med honom utan att det blir gallskrik när jag går. Men det har tagit till nu.

När det gäller sonen som kommer har jag känslan av att det blir en pappas pojke. Jag vet inte riktigt varför, men när jag har något på känn så brukar det vara så. På natten, till exempel, så har de alltid synkroniserade rörelser. Aris rycker ofta till ett par gånger i halvsovande tillstånd innan han somnar djupt och det slår aldrig fel - i samma ögonblick rycker den lille pojken i magen till.

För en stund sedan låg Aris med handen på min mage medan han kollade en film och vid ett tillfälle klappade han den lite. I samma bråkdelssekund sparkade sonen med full kraft på hans hand - efter att inte ha rört sig alls på kanske en halvtimme. Det är alltså i precis samma ögonblick det sker varje gång, så det är inte svar på Aris rörelser.

Elli påminner om Aris i mångt och mycket, men hon är mammas flicka. Eventuellt blir den lille pojken mer lik mig, men kommer att ty sig mer till sin pappa? Kanske är det lättare för en far att ta till sig en son och en för en mor att ta till sig en dotter? Kanske inte alls. Det återstår att se...

Vi har fortfarande inte spikat ett namn. Jag har till slut hittat ett namn som känns bra för mig, men vi har inte riktigt diskuterat det hela och kommit fram till hur vi ska göra. Så än är han namnlös.

Läste förresten att bebisar kan gråta redan i magen, vilket kanske är logiskt egentligen. Men det känns ju lite tråkigt att han ligger där inne och gråter ibland och att jag inte ens är medveten om det och kanske sitter och skrattar samtidigt. Ingen kram och inget vyssj, stackars liten... Nu är det 2,5 månad kvar och ag har på känn att tiden som hittills har rusat fram plötsligt kommer att gå väldigt långsamt. Jag börjar bli sugen på att få min lille bebis nu - äntligen.