Hon sitter på en grönskande äng, mitt i all den stillhet och tystnad som uppstår när man är ensam, helt ensam. En fjäril kanske fladdrar förbi, och gräset kittlar och kliar obehagligt på ben och händer. Det är vackert, smäktande vackert. Stilla. Lugnt. Tyst. Stillheten är så kompakt att den kväver. Sakta men säkert. Kroppen är fastnaglad på den här ängen, hon kan bara andas och se sig omkring. Hon kan skrika, men ingen kommer höra och skriket kommer snabbt att göra den påträngande ensamheten så mycket värre. En sval bris lättar då och då, men ingen vind tillräckligt stark att slita henne loss från ängen finns i sikte. Det var flera år sedan det blåste så.

Ängen är trygg, vacker och pålitlig. Men när all skönhet är beundrad finns det inget kvar att känna. Och utan känslor dör hon. Kvävs ihjäl i ensamheten.