Idag firar jag fyra år i det här huset. För exakt fyra år sedan bjöd Aris in mig hit för första gången. Vi var fulla och glada och hade dansat tillsammans på Skala i flera timmar. Han ville att jag skulle se hans nymålade väggar då vi under ett av kvällens få faktiska samtal hade diskuterat vår gemensamma kärlek för just mycket färg. Klockan var nog runt 5  på natten när jag steg in här för allra första gången, men jag blev kär direkt. I huset alltså. Husets ägare blev jag kär i stegvis under de efterförljande veckorna.

Första kyssen hände i köket, precis vid fönstret, och jag minns fortfarande hur det pirrade i magen på ett sätt jag inte riktigt kände igen, trots att jag varit förälskad flera gånger innan. Jag försökte vara försiktig med förälskelse för bara några veckor tidigare hade jag blivit fruktansvärt bränd och såren var egentligen fortfarande vidöppna.

Efter ihärdig uppvaktning och för mig smickrande manligt uppförande (läs: macholöjligt) var jag såld egentligen redan innan jag själv var medveten om det. På mannen alltså. Och vår relation idag är fortfrande under ständig utveckling. Trots att han driver mig till vansinne ganska ofta och jag ibland undrar vad fan jag egentligen gör här när livet skulle kunna vara så mycket enklare någon annanstans, så har jag aldrig haft en så stark känsla av gemenskap med någon annan i mitt liv tidigare. Det är som att vi hör ihop, och den känslan har jag haft redan från allra första början.

Han må vara  stolt, envis, tjurskallig, egocentrerad och fruktansvärt provocerande... Men han är min familj och mellan oss finns en väldigt intensiv kärlek som inte riktigt går att förklara på realistiskt vis. Hos Aris är jag hemma, och det är nog den tryggaste känslan jag vet.