Bättre!
Sjukdomen intensifierades under gårdagen, jag blev sängliggande precis hela dagen. Leder och skelett värkte, huvudet kändes väldigt hårt inlindat med tjockt bomull, halsen gjorde ont och febern hade ett ganska fast grepp om mig och stod som högst på 39 grader. Sen att det är sommar och varmt här hjälper inte så värst.
Aris tog hand om Elli hela dagen, hon var med honom på hotellet på kvällen och trots att det gjorde ont att ens hålla ögonen öppna så saknade jag henne hemskt mycket här hemma.
Inte förrän 22.30 kom de hem och då hade jag äntligen börjat känna mig lite bättre. Att få se Elli studsa in i sin oranga fjärilsklänning var som att få en vitaminspruta rakt in i hjärtat. Hon hoppade fram och skrek lyckligt till Aris att "Mamma har vaknat!". Sedan satt hon säkert och gosade i min famn i 20 minuter och berättade om dagens påhitt. Hennes fötter var svarta av en massa barfotabus och det hade vi väldigt roligt åt. Vi kallade henne smutsgris och skrattade så att vi kiknade. Sen gick vi och tvättade fossingarna, fixade nattmjölk och stoppade om det lilla lyckopillret som somnade snabbt.
Tänk vilken lycka hon bringar alltså. Jag är säker på att jag blev lite friskare genom att få uppleva den där stunden.
Imorse vaknade Aris och gjorde henne iordning för skolan, jag sov räv och lyssnade på hur de viskade till varandra för att inte väcka mamma som behöver sova. Precis innan de skulle gå slog jag upp ögonen och Elli kom fram och viskade ett glatt "Mamma!", och kramade mig. Sedan sa hon käckt "Hejdå mamma! Ska gå och leka med alla barnen!".
Idag är det bättre, febern ligger på 37,5 vilket är acceptabelt och lederna känns inte alls lika onda som igår. Bara halsen har svårt att ge med sig. Lille bebisen är lika aktiv som vanligt, så honom är jag inte orolig för, men på denna enda sjuka dag har jag tappat ett drygt kilo, trots att jag faktiskt har tvingat i mig mat och massor av vätska hela tiden. Men det är kanske vätskebortfall ändå, från alla febersvettningar.
Hur som helst, bättre idag, kanske kan jag till och med jobba litegrann.
En vecka kvar till den 15:e! Då ska vi titta på busen i magen och hämta mamma från flygplatsen! Nedräkningen har börjat!
Elli för ganska exakt ett år sedan. Gud vilken liten gullegump! Så sjukt snabbt det går! Och tänk att jag ska få en till sån där liten mjukis att klämma på snart... Vilken lycka!
Aris tog hand om Elli hela dagen, hon var med honom på hotellet på kvällen och trots att det gjorde ont att ens hålla ögonen öppna så saknade jag henne hemskt mycket här hemma.
Inte förrän 22.30 kom de hem och då hade jag äntligen börjat känna mig lite bättre. Att få se Elli studsa in i sin oranga fjärilsklänning var som att få en vitaminspruta rakt in i hjärtat. Hon hoppade fram och skrek lyckligt till Aris att "Mamma har vaknat!". Sedan satt hon säkert och gosade i min famn i 20 minuter och berättade om dagens påhitt. Hennes fötter var svarta av en massa barfotabus och det hade vi väldigt roligt åt. Vi kallade henne smutsgris och skrattade så att vi kiknade. Sen gick vi och tvättade fossingarna, fixade nattmjölk och stoppade om det lilla lyckopillret som somnade snabbt.
Tänk vilken lycka hon bringar alltså. Jag är säker på att jag blev lite friskare genom att få uppleva den där stunden.
Imorse vaknade Aris och gjorde henne iordning för skolan, jag sov räv och lyssnade på hur de viskade till varandra för att inte väcka mamma som behöver sova. Precis innan de skulle gå slog jag upp ögonen och Elli kom fram och viskade ett glatt "Mamma!", och kramade mig. Sedan sa hon käckt "Hejdå mamma! Ska gå och leka med alla barnen!".
Idag är det bättre, febern ligger på 37,5 vilket är acceptabelt och lederna känns inte alls lika onda som igår. Bara halsen har svårt att ge med sig. Lille bebisen är lika aktiv som vanligt, så honom är jag inte orolig för, men på denna enda sjuka dag har jag tappat ett drygt kilo, trots att jag faktiskt har tvingat i mig mat och massor av vätska hela tiden. Men det är kanske vätskebortfall ändå, från alla febersvettningar.
Hur som helst, bättre idag, kanske kan jag till och med jobba litegrann.
En vecka kvar till den 15:e! Då ska vi titta på busen i magen och hämta mamma från flygplatsen! Nedräkningen har börjat!
Elli för ganska exakt ett år sedan. Gud vilken liten gullegump! Så sjukt snabbt det går! Och tänk att jag ska få en till sån där liten mjukis att klämma på snart... Vilken lycka!
Kommentarer
Postat av: Eva Henriksson
Å så skönt att du kryar på dig. Det är säkert en virus (eller en miljon) för då får man ju den där värken i hela kroppen. hoppas de andra slipper detta. Rara var dom som gav dig egen tid.!!!
Fortsätt nu krya på dig säger Eva
Trackback
