Inatt hade jag min kanske värsta mardröm någonsin. Det var så vidrig att jag inte ens vet om jag bör sätta ord på den, men eftersom jag drömmer så mycket så ska jag försöka skriva ner dem och kanske se ett mönster i dem så småningom.

Jag, en kompis (oklart vem), Elli och Aris var på semester någonstans. Det började som en vandring lägs en led, då var Elli inte med i bilden än, och i en storm blev vi fast på ett gammalt stenfort. Sedan blev det som en medeltidsfilm och fortet stormades av rödklädda soldater och vi fick gömma oss under liktäcken för att överleva. När attacken var avklarad blev det snart gryning och även stormen lättade. Vi fick kliva över lik för att ta oss ut ur fortet, solen sken från klar himmel och vi fortsatte vår vandring. Till slut kom vi fram till vår destination - en sagolik plats bestående av tre lummiga öar och turkost vatten. Vi var i himmelriket. Aris lämnade oss och gav sig ut för att snorkla och var borta i många timmar. Jag och kompisen gick mellan öarna och badade, solade, åt glass och hade mysigt. Vi hade lämnat Elli själv i ett vattenbryn där hon ville leka (helt galet oansvarigt - jag vet!) och när vi kom tillbaka efter en lång stund så var Elli borta. Vi letade överallt, bland alla träd, minimarkets och i alla vattenbryn. Jag skrek efter Elli på ett sätt som bara en panisk mamma kan skrika. Vi letade i timmar och Elli fanns ingenstans. Området var ganska stort så på något sätt fanns det fortfrande hopp även om jag sprang omkring och skrek att hon hade drunknat. Jag var förbannad på alla jag såg, hade de inte sett en liten tvååring ensam någonstans? Ingen hade sett något alls. När solen började gå ner så försvann min kraft, jag hade sprungit så mycket och skrikit tills rösten knappt fanns längre. Tårarna bara strömmade ner för mina kinder och bröstkorg, jag var klibbig, svettig och alldeles uppgiven. Jag var säker på att Elli var borta, att hon hade drunknat. Aris var fortfarande, efter hela dagen, ute och snorklade och hade ingen aning om att jag hade slarvat bort vår dotter som nu var förlorad för alltid.

Men så kom en medelålders kvinna fram till mig där jag låg i den starka kvällssolen badande i svett och tårar och sa att hon hade hittat nåt. Jag sprang med henne och i hennes bil, en liten svart bil, satt en yrvaken Elli uppkrupen på framsätets golv och tittade på mig. Hon hade blivit rädd och gått för att leta efter mig, men när hon inte hittade mig så satte hon sig i bilen och somnade. Jag kunde se att hennes kinder var rödplufsiga av värme och gamla tårar.

Det ögonblicket, när jag fick se Elli, levande och hel, då brast det igen. Jag tog henne i mina armar och bara föll ihop. Det enda jag orkade var att krama henne hårdare än någonsin, men benen orkade inte bära mig. Jag grät igen, hejdlöst, och sa om och om igen hur mycket jag älskade henne. Hon lät sig kramas och jag ville aldrig släppa taget.

När jag sedan vaknade var mina kinder blöta av tårar...