Psykbryt

Åkte till svärmor för att äta lunch och mangla lakan. Satt och manglade lakan som bäst när Panajota plötsligt började lova Elli att hon skulle få glass. Om det är något som Elli älskar så är det glass. Glass och karameller. Hon hoppade lyckligt fram till mig och berättade att hon skulle få glass och med bara en blick på Panajota kunde jag se hur hon gottade sig i vad som skulle komma.

Jag frågade Panajota var hon hade glassen som hon hade lovat Elli och hon svarade kaxigt att hn bara hade skojat. Hon vet väldigt väl om att Elli inte förstår ett sådant skämt. Jag berättade för Elli att hon inte skulle få någon glass och att Panajota hade skojat. Hon blev galen. Kastade sig på golvet och skrek efter glass. Jag sa igen att hon inte skulle få glass och att hon kunde sluta skrika. Tilläggas bör att både Elli och Panajota äter ganska mycket glass som det är, jag kan tycka att det är vettigt att inte ge dem så fort de ber om det och definitivt inte när de skriker efter det. Någon måtta får det vara på eländet...

Efter ca 2 minuter av konstant skrikande började Ellis farfar (pappou) lägga sig i. Han frågade mig lite hätskt oroligt vad Ellis problem var och jag berättade att hon ville ha glass. Panajota stod och log i ett hörn. Svärfar utropade "Men ge henne en glass då!", som om det var det löjligaste han hade hört. Finns det en lösning så använder man sig väl av den, liksom. Då fick jag plötsligt nog. Ellis skrik, svärfars tanklösa uppmaning och Panajotas hånleende tillsammans med överhettning fick mig att verkligen vilja illustrera en poäng. Mest för Ellis skull, de andra tror jag inte att jag har någon som helst makt över.

Jag sa till Elli, på grekiska så att alla skulle höra och förstå, att om hon inte slutade skrika så fick vi åka rakt hem och lägga oss, och så länge hon skriker efter glass så blir det absolut ingen glass. Hon flippade om möjligt ännu mer och jag slängde ner min lunch i en plastlåda och gav mig iväg med Elli under ena armen.

Hon skrek hela vägen hem och väl hemma kastade hon sig på golvet i ursinne. Jag har aldrig sett henne sån, förmodligen för att hon brukar få sin vilja igenom med så många olika människor att vända sig till om saker och ting. Det är nackdelen med att ha många uppfostrare omkring sig. Visst har jag sista ordet, men jag är ju inte alltid med.

Till och med Aris, som är den som alltid talar emot karameller och glass och andra sötsaker och menar att vi måste sluta ge henne det helt och hållet, som om han vore nån sorts sockerfascist, ger efter direkt så fort Elli skulle skrika lite, särskilt om han måste ta hand om situationen själv. Snacka om att belöna dåligt beteende.

Till slut hade jag i alla fall gjort i ordning Ellis mjölkflaska och tog henne i min famn. Jag höll henne hårt intill mig tills hon äntligen lugnade ner sig. Ansiktet var helt rödmosigt från tårar och svett. Jag frågade henne om hon ville lägga sig i lugn och ro och dricka lite mjölk, så skulle hon känna sig gladare sen. Då svarade hon ynkligt "ja" och klättrade upp i sin säng. När hon låg där så råkade hon spruta ut lite snor från näsan vilket fick oss båda att skratta. Jag sa att jag älskade henne och att hon skulle sova gott, vilket hon nu gör. Hon var ju övertrött också.

Men alltså... vilken pärs! Sådana psykbryt har jag ju hört att andra barn får, men det var nog Ellis första, och förhoppningsvis blir det inte många fler. Lite konsekvens i tillvaron behövs märker jag.

Kommentarer
Postat av: Rebecka

Jag tror att du gör alldeles rätt Johanna. Du måste följa dina instinktiva känslor och man måste ju lära sig att man inte kan äta glass varje dag jämt. Stå på dig!

2010-06-09 @ 23:42:49
Postat av: Jo

Rebecka: Ja, tyvärr måste man väl det... Egentligen är jag väl inte helt skeptisk till en liten glass om dagen på sommaren. Här finns liksom miniatyrglassar som är ca 7 cm höga och de känns ju inte som världens undergång. Problemet är att släpper jag alla tyglar så får hon en-två-tre efter lunchen och sedan vill hon ju ha igen på kvällen när vi är nere i byn och socialiserar. Det håller ju inte. Hon måste helt enkelt lära sig att fråga och acceptera ett nej. Då blir det dessutom större njutning när hon väl får sedan. Kram!

2010-06-10 @ 08:07:34
URL: http://johannagullberg.blogg.se/
Postat av: Eva Henriksson

Vanliga vettiga uppfostringsregler!!Bra!!

Tänk de går på vanliga barn men inte alls på en med autism....Det är så svårt för där måste man tänka ut någon annan lösning och det är svårt.

Därför ska du vara glad att hon är just så vanlig för då lönar sig din uppfostring, fast den är jobbig. Kanske behövs den bara en gång? Braavo

2010-06-10 @ 15:40:59
Postat av: Karro

Det är skitjobbigt. Speciellt som "utlänning" tycker jag då man har grekiska släkten på andra sidan som ibland (ofta) kan tycka att herregud bara ge en glass och så är scenen över.

Ledsen om jag låter negativ men tror nu att du kommer få testa på fler av dessa situationer. Barn trotsar och testar gränser hela tiden. Idag fick jag höra " så gör alla barn, helt normalt och det är absolut inte för att du är en dålig mamma". Kändes skönt.

Kram på dig.

2010-06-10 @ 17:10:16
Postat av: Jo

Eva: Nej, ett barn med autism är en helt annan nivå av utmaning för en förälder...



Karro: Ja, det är just konsekvensen de inte verkar ha fattat riktigt här (inte alla förstås)... Klart att det kommer fler psykbryt och många fler utmaningar, särskilt med två barn sedan. Elli har hittills varit välcigt lätt att ha att göra med, men hon måste ju också få revoltera som alla andra barn ;). Kram!

2010-06-11 @ 10:26:13
URL: http://johannagullberg.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0