Åkte till svärmor för att äta lunch och mangla lakan. Satt och manglade lakan som bäst när Panajota plötsligt började lova Elli att hon skulle få glass. Om det är något som Elli älskar så är det glass. Glass och karameller. Hon hoppade lyckligt fram till mig och berättade att hon skulle få glass och med bara en blick på Panajota kunde jag se hur hon gottade sig i vad som skulle komma.

Jag frågade Panajota var hon hade glassen som hon hade lovat Elli och hon svarade kaxigt att hn bara hade skojat. Hon vet väldigt väl om att Elli inte förstår ett sådant skämt. Jag berättade för Elli att hon inte skulle få någon glass och att Panajota hade skojat. Hon blev galen. Kastade sig på golvet och skrek efter glass. Jag sa igen att hon inte skulle få glass och att hon kunde sluta skrika. Tilläggas bör att både Elli och Panajota äter ganska mycket glass som det är, jag kan tycka att det är vettigt att inte ge dem så fort de ber om det och definitivt inte när de skriker efter det. Någon måtta får det vara på eländet...

Efter ca 2 minuter av konstant skrikande började Ellis farfar (pappou) lägga sig i. Han frågade mig lite hätskt oroligt vad Ellis problem var och jag berättade att hon ville ha glass. Panajota stod och log i ett hörn. Svärfar utropade "Men ge henne en glass då!", som om det var det löjligaste han hade hört. Finns det en lösning så använder man sig väl av den, liksom. Då fick jag plötsligt nog. Ellis skrik, svärfars tanklösa uppmaning och Panajotas hånleende tillsammans med överhettning fick mig att verkligen vilja illustrera en poäng. Mest för Ellis skull, de andra tror jag inte att jag har någon som helst makt över.

Jag sa till Elli, på grekiska så att alla skulle höra och förstå, att om hon inte slutade skrika så fick vi åka rakt hem och lägga oss, och så länge hon skriker efter glass så blir det absolut ingen glass. Hon flippade om möjligt ännu mer och jag slängde ner min lunch i en plastlåda och gav mig iväg med Elli under ena armen.

Hon skrek hela vägen hem och väl hemma kastade hon sig på golvet i ursinne. Jag har aldrig sett henne sån, förmodligen för att hon brukar få sin vilja igenom med så många olika människor att vända sig till om saker och ting. Det är nackdelen med att ha många uppfostrare omkring sig. Visst har jag sista ordet, men jag är ju inte alltid med.

Till och med Aris, som är den som alltid talar emot karameller och glass och andra sötsaker och menar att vi måste sluta ge henne det helt och hållet, som om han vore nån sorts sockerfascist, ger efter direkt så fort Elli skulle skrika lite, särskilt om han måste ta hand om situationen själv. Snacka om att belöna dåligt beteende.

Till slut hade jag i alla fall gjort i ordning Ellis mjölkflaska och tog henne i min famn. Jag höll henne hårt intill mig tills hon äntligen lugnade ner sig. Ansiktet var helt rödmosigt från tårar och svett. Jag frågade henne om hon ville lägga sig i lugn och ro och dricka lite mjölk, så skulle hon känna sig gladare sen. Då svarade hon ynkligt "ja" och klättrade upp i sin säng. När hon låg där så råkade hon spruta ut lite snor från näsan vilket fick oss båda att skratta. Jag sa att jag älskade henne och att hon skulle sova gott, vilket hon nu gör. Hon var ju övertrött också.

Men alltså... vilken pärs! Sådana psykbryt har jag ju hört att andra barn får, men det var nog Ellis första, och förhoppningsvis blir det inte många fler. Lite konsekvens i tillvaron behövs märker jag.