Jag vet att jag är lite tråkig. Det tycker nog alla just nu och jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att vara tillags utan att spela. Jag vill inte spela, hellre är jag lite surmulen och tyst om jag känner för det. Det är inget personligt mot er att bloggen är trist, inte heller mot älskade mamma att jag inte är glad och sprallig hela tiden. Folk förändras och jag inser att jag just nu går lite på sparlåga. Det är omvälvande att ha någon så tätt inpå en varje dag, när man inte är van vid så mycket sällskap och har lärt sig att uppskatta ett liv med mycket tid och ro för sig själv, sina tankar och sina små projekt. Det spelar tydligen ingen roll att sällskapet är av bästa slag. Jag börjar kanske bli en introverterad typ?

Men vi har mest kul, även om skuldkänslorna kommer över mig när jag inte orkar le hela tiden. Jag njuter av faktumet att mamma är här, det känns som att ha ett helt skåp fullt av godaste choklad, trots att man kanske inte är sugen och vill äta hela tiden. En trygg, mysig känsla liksom. Och Elli går på dagis, sen sover hon, så det är bara kvällar och helger vi har hennes sällskap, och kanske har det varit lite väl intensivt med mina trädgårdsmöbler som skulle bli klara, och andra svenskar att socialisera med. Och jag måste ju hitta tid att jobba mitt i alltihopa, den stressen ligger på hela tiden och tar bort mycket av vår gemensamma tid. Usch, stackars mamma...

Och igår blev min älskade svärmor påkörd av en motorcykel under sin visit i Chania, så efter en hel dag på sjukan fick hon komma hem, med ett stort "plåtså" runt huvudet, smärta i revbenen och cuts and bruises på benen. Änglavakt hade hon men trots ordinerad vila i 10 dagar så var det svårt för Eleni att mota bort henne från spisen vid lunchtid idag "Har du haft i tillräckligt med ris?" och "Nu är kycklingen överkokt!" osv. Härligt att veta att takterna sitter i förstås och att det trots allt inte hände något riktigt allvarligt. Stackars virrpanna, "Så går det när man har huvudet i det blå.", sa svärfar, "Tur att du är så tjock så att du inte bryter några ben när du flyger över gatan.", fortsatte han. Fniss. Han blev rejält uppjagad när ambulansen ringde och kastade sig iväg i sin pick-up för att åka till sjukhuset, att Efi själv fick luren och sa att han inte behövde komma gorde honom bara förbannad i sitt oroliga tillstånd.

Och vädret beter sig mycket underligt, kallt och blåsigt och utlovat regn som aldrig kommer. Jag gillar det på nåt sätt, påminner om svensk sommar och temperaturer runt 25 grader uppskattas mycket, men det känns ändå konstigt.

Det blev visst lite deppigt och lite för många "och", men så är det ibland. Och så får det vara.

Kolla förresten in mammas blogg för en massa fin text och vackra bilder på mina möbler, mig, Elli, våra svenska kompisar och annat fint.