När jag väntade Elli hade jag inte många krämpor, och de jag hade var sådana supernormala som få slipper (typ hugg i ischiasnerven, lite ryggont ibland och upp och kissa ofta på natten). Jag klagade inte. Jag slapp både foglossning, illamående och bristningar, vilket ju är ganska vanliga grejer det med, desutom gick jag upp lagoma 14 kilo som trillade av av ig själva ganska snabbt efteråt. Jag tänkte att det skulle vara ungefär samma denna gången och hittills har jag inte haft så mycket att klaga på. Visst har ryggen värkt vid minsta överansträngning (den är ju lite klen från början) och lite illamående hade jag allt de första veckorna, men inte alls bortom hantering. Ischiasnerven gör sig påmind allt oftare och visst känns det att man har blivit tyngre.

Men så har jag till slut fått en "riktig" krämpa. Något som faktiskt är besvärligt och som man kanske inte alltid måste räkna med i en graviditet. Jag får krampsmärta i magen vid en massa olika aktiviteter. När jag nyser, eller skrattar, eller reser mig i allt utom superultrarapid så hugger det till i hela livmodern så att jag nästan tappar andan. Jag kan inte heller gå de senaste dagarna utan att krampen kommer. Simma vågar jag knappt heller för hugget kommer när man minst anar det, vid rörelse, men också vid kyla. Min doktor sa att det förmodligen beror på ärret från förra snittet och det känns ju så jäkla typiskt. Dessutom - om det är såhär nu i v 23, hur är det då i v 33, eller v 38?!

Men på nät sätt känns det bra och rätt, nu får jag sälla mig till skaran av de små stackarna som liiiiider så i sitt gravida tillstånd. Hehe...