Nä... Nu är det början på juni och plötsligt känns det som att tiden har stannat upp. Slutat att ticka, eller tickar allt långsammare för varje minut. Hittills har våren farit fram som en raket och mellan Thailand och här har jag knappt hunnit blinka. Men nu längtar jag efter så mycket och hormoner skapar en massa jobbig oro i kroppen, för allt möjligt.

Jag längtar till den 15:e för då ska vi titta på den lille mannen i magen.

Jag längtar tills vi får fatt på en bil så att jag kan sluta oroa mig att jag ska hinna glömma hur man kör innan den kommer.

Kanske mest av allt, och jättemycket, längtar jag tills mamma kommer, jag har redan börjat fantisera om hur vi ska spendera dagarna och jag har redan börjat boa inför hennes ankomst, här ska vara så rent och fint och hemtrevligt till dess. Så här mycket har jag nog aldrig längtat. Problemet är att morfar aldrig verkar bli bra så till den grad att vi kan sluta oroa oss, och mamma vågar inte boka biljett. Hon skulle ha kommit ner den 15:e, men nu blev det framskjutet till den 22:e - eventuellt. Himla jobbigt, men samtidigt vill ju även jag att läget ska vara stabilt där hemma så vi kan slappna av när hon är här.

Jag längtar också till nästa vecka, för då kommer Zoe hem efter flera veckor i England, och scheisse vad jag har saknat en vän dessa veckor, jag har nästan gått sönder av känslan av ensamhet.

Sen längtar jag till den 20:e, för då kommer min andra väldigt fina vän, Ellie, äntligen ner för att spendera sommaren här. Hon skaffar nytt boende och där ska jag hjälpa till så gott jag kan med vad jag kan. Tyvärr är läget på hennes nya lya ganska off, och uppe på en brant backe, så vi får väl se hur pass mycket jag kommer orka ta mig dit i sommarhettan. Hon har lovat mig hur många gravidmassager jag vill och det, gott folk, ser jag verkligen fram emot.

Också längtar jag givetvis till slutet av juli, då jag ska åka hem till sommarsverige med enorm mage och trotsig snart-3-åring och njuta av den gröna gården där jag delvis har vuxit upp, svenska mjukglassar, supershopping i normala kedjor, att se Elli i sällskap med familj och vänner som jag älskar så mycket, och i en miljö som för mig känns naturlig.

Sen kanske pappa kommer i september, och då ska vi sitta i trädgården om kvällarna och prata om livet. Han har på sig sin stråhatt och sippar på ett glas whisky on the rocks, och jag har på mig nån sval sommarklänning och sippar på ett glas soda. Vid våra fötter har Elli teatershow och vi skrattar åt att hon är så lik mig när jag var liten.

Sen vet ni ju vad som kommer i oktober och där tar förhoppningsvis all oro, alla stresskänslor och alla hormonbesvär slut i samma stund som jag får min lille juvel. Och därefter kommer mamma igen, och kanske moster, Carina och delar ur deras familjer.

Ser ni? Ser ni så sjukt mycket som ligger alldeles framför näsan mig nu. Men här står jag och stampar, den 4:e juni, och bara väntar på att sakerna ska börja rulla på. Ååååh, vad tiden går sakta!