Varning! Risk för överhettning av gullighetsnerven!
Kolla hur de pilliariskt sitter och gapar! Jag dööör!
Här är lille Lefteris, go o glá som alltid, han har redan ätit, han får först av alla. I framtiden kommer han att bossa över min lille son på samma sätt som Panajota bossar över Elli nu. Mina stackarns barn - mobboffren! Men visst vill man bara äta upp honom!? Gosebollen!
Sen på kvällen stötte jag på Ulla, ni som läser bloggen troget har sett henne bland kommentarerna. Hon kom fram och hälsade och gav mig en present, en vacker röd godisskål full med syrliga, salta och chokladiga svenska godisar. Jag blev ganska överväldigad och det var inte förrön idag jag insåg hur fint det verkligen var alltihopa! Inslaget i cellofan och allt! Verkligen gulligt, det värmde mitt hjärta. När det finns en tanke bakom något, och särskilt från (en för mig) främling! Medmänskligheten i det... det är så fint. Tack Ulla, jag äter och njuter ska du veta!
Så roligt när du skildrar svärmor och hennes liv. Så rationell. Ingen undrar hur mycket hon orkar????
Ja nog är det gullighetsvarning. Underbart.
Rart med godiset från Ulla...Vilken omsorg.
Har hon stoppat ner djungelvrål? Men du ger så mycket i din blogg så jag förstår Ulla. Kanske reser hon och många andra till Paleohora lite för din skull. Du bidrar till byns försörjning!!!!
Ja, svärmor är ett krutpaket. Jo, ALLA undrar hur hon orkar, det är bara hon själv som skakar på axlarna åt det hela... Ulla har kommit hit i 8 år, så hon hittade stället redan innan mig, men du är väldigt snäll som har så höga tankar om min blogg. Kram
Visst är många av de grekiska mor-och farmödrarna fantastiska, de orkar vad som helst när det gäller barn och barnbarn. Men jag tror just den sorten är på utdöende. Nästa generation mormödrar kommer nog även här i Grekland att jobba och ha annat för sej - samtidigt som de kanske kan erbjuda småttingarna andra saker (ta med dem på resor, gå på konserter eller så). Men hur de än är så är det ju härligt för alla barn att ha tät kontakt med den äldre generationen! Gosiga ungar...
Ingabritt: Ja, det är verkligen fantastiskt att se på nära håll. Det krockar ju på alla plan med min ofta feministiska läggning, men jag har släppt alla principer när det gäller svärmor. Hon älskar sitt liv och hur mycket man än kan debattera om ämnet så är det trots allt det som räknas. Hon ger sina barnbarn otroligt mycket, och inte bara hon. Jag känner att det är en stor del till varför jag trvs med att låta mina barn växa upp här. Man kan dra nytta av gamla traditioner samtidigt som nya tankesätt går att implementera från andra håll. Svärmor har det otacksammaste rollen, men alla vet innerst inne att hon är den som håller oss alla ihopa. Och vi är i grund och botten otroligt tacksamma.
