Jag känner mig sjuk nästan varje dag. Minst ett par gnger om dagen vill jag bara ta på mig de mjukaste kläder jag har, koka en kopp citronte och krypa ner i sängen. Det känns som att kräksjukan ska bryta ut när som helst. Men den gör inte det. Jag är ju bara gravid.

Jag tänker inte alls särskilt mycket på att jag är gravid, inte som första gången när jag väntade Elli. Då var det timmar om dagen som spenderades på olika familje- och graviditetshemsidor och varje minut fanns minst en reflektion angående det lilla livet som växte i magen. Jag kunde inte bärga mig innan jag skulle få veta om det var en pojke eller flicka och de sista månaderna var som tortyr av längtan.

Det är väl klart att jag längtar efter denna lilla busen också, men den upptar betydligt mindre tankeverksamhet än Elli gjorde. Jag är inte ens särskilt spänd inför vetskapen om dess kön - det spelar liksom ingen roll. Dessutom är jag redan så säker på att det är en grabb.

Denna antispänning oroar mig. Detta barn var till skillnad från Elli planerat, man antar att spänningen och förväntningarna därmed torde vara större, men icke. Vi är glada över graviditeten, men obehagligt neutrala i våra känslor. Jag hoppas innerligt att de stormiga känslorna kommer när bebisen gör det.