Jag blir ofta tillfrågad om hur den grekiska krisen upplevs inifrån. Jag har inte haft något svar. Jag lever ganska isolerat från både ekonomi och samhälle i en liten by, långt ifrån de stora städerna. Men jag vet ju hur snacket går och är jag uppmärksam så hänger jag med i nyheter och jargonger.

Människorna i Grekland känner sig svikna. Den publika sektorn strekjar mot åtdragningarna som måste göras för att landet inte ska kickas ur EU. Jag förvånas inte och en av anleningarna är att jag känner till grekernas jag-tänkande, de sätter allt som oftast sig själv och sina nära i första rummet utan att tänka på hela landets invånare som en enighet. De offentliga jobben delades ut till folket likt presenter. Fick man ett sådant jobb fick man en bra lön, försäkring som annars kostar skjortan, säkerhet mot uppsägning (en gång inne alltid inne). Men i takt med att världen utvecklas försvinner rimligtvis behovet av vissa anställningar. Detta hade man visst inte räknat med, hur många tjänster finns inte idag som egentligen är helt onödiga. Datorer anväder man sig sällan av då de gör en stor del av bemanningen sysslolös, om saker arkiverades i datasystem, vad gör man då med personens som har hand om pappersarkivet? Ingenting finns att tillgå på nätet, utan man måste åka till rätt kontor vid rätt tid, ställa sig i rätt kö, med rätt blanketter, rätt ifyllda för att få rätt stämpel för att sedan kunna bege sig till nästa ställe och kö. Så funkar det här. Egentligen är det inte konstigt att de som kan använder sig av mutor för att snabba på processer. Får man en gång in en fot på en statlig arbetsplats är man tryggad för livet. Då kan man sitta där och fila naglarna eller klia pungkulorna med sin stämpel i ena handen och kön av frustrerade människor behagligt ringlandes framför en. Dessa jobb får man dessutom genom kontakter, tro inget annat.

På andra sidan har vi alla vanliga människor, de utan kontakter. De slavar på svarta jobb, för en maxlön på 600-800 € i månaden, vill de ha försäkring jobbar de ibland gratis på kvällarna någon annanstans, bara för att få den. De är många, fler än ni kan föreställa er. Jag har varit en av dem såklart. Det är så utbrett att det inte går att kämpa emot. Blir du erbjuden ett jobb i en restaurang och börjar kräva att det ska vara vitt så kickar de en på en gång, varför skulle de betala mer än dubbelt så mycket för sina anställda än alla andra. När skatteverket gör sina "razzior" så förvarnas alla, mun-mot-mun-metoden är effektiv och inom loppet av en timme vet hela byns restaurang- och barägare att de måste lämna ut kvitton och skicka hem sin svaranställda personal för dagen. De som åker fast är så få att de inte kan räknas.

Sen har vi en regering som är så uppblåst och kaxig, oavsett vilket parti som sitter. Alla håller varandra om ryggen och om folket är jag-tänkare så är det för att pappa regeringen var en fullständig egoist. Oerhörda summor pengar har försvunnit och här verkar dte inte finnas någon som granskar, skulle de våga sig på något sådant hade de "tagits om hand", med mutor, eller annat. Det låter som en film, men det är verkligheten här. Man ska veta sin plats i ledet och hävda sig med barnsliga statussymboler som bilar och gucciväskor. Man ska roas av halvnakna väderpresentatörer som åmar sig framför den grekiska kartan, och man ska dricka sina kaffe i solen och skvallra om vad grannen haft för sig under helgen. Man ska viska om allt, men aldrig säga något högt. Säger man något viktigt högt så tystnar alla omkring en.

Grekerna är lite som trotsiga barn. De pratar för högt, de tar vad de vill ha utan att fråga, de ljuger, de smusslar, de vet inte vad PK betyder och de skrattar i smyg när de lyckas lura någon stackars idiot. Pappa regeringen har varit ett mycket dåligt föredöme.

Men nu verkar det vara pay-back-time. Pengarna är slut, folk i den publika sektorn måste avsättas eller få sina löner kapade. Skatterna höjs (även om det vore bättre att se till att överhuvudtaget få in skatterna som borde fås in), och livet kommer att bli svårt för många. Hela landet måste göra om - göra rätt, och det ser jag fram emot.

För det är ändå en skam att ett så vackert land, med så rik och stolt historia, kan vara så smutsigt under ytan.