Hemlängtan och rotlöshet
Upptäckte att programmet Efter Tio med Malou finns tillgängligt på nätet. Jag har inte sett svensk TV på fyra år, men några undantag under besök hemma förstås. Jag frossar i det. Jag vet inte riktigt varför jag frossar, eller i vad, men jag misstänker att det är själva svenskarna jag frossar i. Jag får hem svenskar till mitt eget vardagsrum, de sitter där och diskuterar svenska nyheter, problem och idéer, på svenska och på svenskt sätt. Det känns helt overkligt och jag får sjukt svår hemlängtan. När jag stänger av efter en och en halv timme så känns det som att jag har stängt av verkligheten och återvänder in i låtsasvärlden jag lever i. Det är inte lätt att vara en främling i ett land. Man vänjer sig, absolut, men när man påminns om det som är ens grund så är det som en smäll i skallen.
Jag kan inte låta bli att fantisera om hur det vore att flytta tillbaka, skaffa en lägenhet i fina Malmö, utbilda mig och arbeta i ett land där man har självklara rättigheter, där man förstår systemet och kan ta sig runt utan hjälp, där man är självständig och (relativt) jämställd.
När man flyttar till ett nytt land väljer man bort vissa saker som tidigare känts så självklara och man anpassar sig efter den nya situationen. Man njuter givetvis av allt det positiva det nya stället har att erbjuda. I början är hemlängtan som värst, sen går den över och man börjar snart tycka att det nya är hemma, och det är det ju. Också.
Men jag antar att ett nytt land aldrig någonsin kan kännas som ens hemland, man lever sida vid sida med folk som inte kan förstå ens bakgrund, hur mycket de än vill, om de ens vill. Man är alltid ganska mycket främling. Samtidigt blir man mer och mer främling i sitt hemland, ju fler år som går i det nya landet. De där hemma kan ju omöjligt förstå förändringarna man går igenom i den nya kulturen - oavsett de är bra eller dåliga.
Jag har det bra, verkligen, och vill inte flytta någonstans, men det betyder inte att livet är lätt och smärtfritt. Just ikväll gör det ont i hjärtat och klumpen in halsen sitter stadigt. Jag längtar hem.
Du beskriver det så väl så jag känner lite av klumpen jag också. Så måste våra invandrare känna det.....jämt.Hua. Du har ju varit mästerlig på att ta vara på det du gillar i det nya! Dessutom har du varit hemma ett par ggr om året för att mildra. Sedan har du sommaren med mamma.
Men jag förstår att känslan finns och kan poppa upp när som helst.
Konstigt att Elli nog aldrig får den känslan för hon har ju sin rot helt i kretensisk mylla.Då tänker jag på Kristina från Duvemåla.(Hon hade inte din förmåga att ta vara på det bästa i det nya.) Jättekram Eva
Här är en till som känner igen sej på pricken. Senaste dagarna har jag fantiserat om att ta med giorgos och köpa en litet hus utanför göteborg... SÅ mycke som skulle vara så mycke lättare, för mej, men antar att de skulle vara lika jobbigt för honom. Men ibland blir sverige längtan verkligen otroligt stark.
Jag känner oxå igen mig har ändå bott här snart 11 år, men hemlängtan dyker upp mer nu än i början. Kanske för att jag har större barn och skolan i Grekland kan ge mig dåligt samvete. Min karl har bott i Sverige 9 år och trivdes aldrig speciellt bra, så honom skulle jag aldrig få med tillbaka. Själv skulle jag kunna flytta tillbaka i morgon om han ville det. Men jag åker till Sverige varje sommar och det här året även i påsk med dottern, blir jätteskönt att komma hem.
Hej Johanna! Jag bor också på Kreta, gift med kretensare och två barn. Kan också känna igen mig själv i allt det du skriver...
Jag brukar säga till folk som frågar, visst är jag till viss del grekinna ( har anpassat mig) men i grund och botten så finns rötterna och de är så svenska som de kan bli. Rötterna kommer aldrig att lämna mig, svensk är jag inne i mitt hjärta och kommer alltid att vara. Även om jag så skulle bo 40 år i Hellas" ...
Det är inte alltid lätt! Men man måste uppskatta det man har och inte det man går miste om!
Hls Camilla
Jag brukar också drömma om att ni flyttar till Malmö, även om jag vet att det inte är på väg att hända inom en överskådlig framtid (eller ens någonsin, men det försöker jag att inte tänka på). Hoppas kan man ju alltid... :) Fast Aris hade nog inte trivts särskilt bra i Malmö misstänker jag. Hoppas att Elli kommer känna sig hemma i båda när hon blir stor! Och lille bönan också förstås. Puss
Jag som är bara "turist" I Grekland förstår dock så bra era motstridiga känslor. Dessutom har jag en väninna som har byggt med sin make ett hus i Grekland och har nu flyttat dit helt och hållet. Det ska vara intressant att följa deras nya liv där. Det är lite olikt, då deras fosterland är Finland men dom har bott redan länge i Sverige och har nu börjat sitt nya liv i Grekland.
Men damer med så kloka tankar är ni alla här som bygger ert liv långt borta från fosterlandet, släkten och gamla vänner. Det är alltid inte så lätt!
ΚΑΛΟ ΠΑΣΧΑ Jo!
Heej!
Jag kommer från Grekland men bor i Svergie!Haha!
Men superfin blogg iallafall!!
