Nu är jag inne i vecka tio. Alltså är en fjärdedel av graviditeten redan förbi. Känns konstigt när man ser det så.

Jag minns när jag väntade Elli, jag var så frusterad över att det skulle ta så lång tid att baka en bebis, de nio månaderna kändes evighetslånga. Efter att hon fötts ändrade jag dock åsikt fullständigt. Tänk att en människa kan komma ut, helt perfekt, efter att nio månader tidigare bara varit några kromosomer i en pung. Det är verkligen en av naturens mest fantastiska förmågor...

Lille bönan i magen slutar nu kallas embryo och bli ett foster, det ska han vara tills han ligger i mina armar i oktober, då han återigen ändrar status och blir en bebis. Fast jag kallar honom redan bebis, foster känns så... sterilt. Han är stor som en jordgubbe ungefär och har redan separerade tår och fingrar, smaklökar och ögonlock som kan öppnas och stängas. Hjärtat slår snabbt och snart tar moderkakan över all näringstillförsel. Tänk att han nu är i stort sett färdig! Nu ska han mest bara växa till sig under den resterande tiden. Det är så fantastiskt...

Elli var så rolig idag. Hon är van vid att bli buren ganska mycket, men man ska ju helst vara försiktig med tunga lyft i början av graviditeten (plus att jag har lite ont i korsryggen ibland) så jag har många gånger försökt förklara för henne att hon är stor och kan gå, men att bebisen i magen är liten och att den får ont om Elli sitter på den. Hon har inte brytt sig så mycket om denna förklaring utan fortsatt att tjata. Men idag! Vi kom hem till svärmor och skulle gå upp för deras långa trappa. Elli - latmasken - brukar be om att få bli buren upp, men idag så sa hon: "Elli tooo! Bebisen i magen ont. Elli gå fälvl! Bebisen glaj!" (Elli är stor! Bebisen i magen får ont. Elli kan gå själv! Bebisen är glad!". Tänk så omtänksam hon är, min lilla ängel. Jag tror att hon kommer att bli finaste lilla storasystern på jorden.