Jag har varit lite nere på sistonde, deppig över stackars morfar som har det så jobbigt på sjukhuset, först och främst. Kryddat med lite värk i tandköttet när visdomstanden tränger igenom, lilla Ellis förkylning och medföljande gnälliga attityd, Aris stress med mycket jobb, lite tjatiga arbetsuppgifter (även om jag inte klagar, jag är glad att jag har jobb!), en spänd känsla över magen som jag hoppas är normal, ett smutsigt hus som behöver städas, lakan som ska manglas varje dag och ett alldeles för fantastiskt väder för att det ska passa mitt humör, gör att jag känner mig lite hopplös i vardagen. Det har säkert med hormonerna att göra, men helst vill jag bara gräva ner mig under ett stort täcke och kolla på Dexter, Greys Anatomy och Lost i två veckor, tills allt känns bättre, tills vi vet att morfar kommer att bli bra igen, tills Elli är trygg på dagis, tills jag har fått rätsida på min ekonomi, tills vi har fått titta på bebisen igen och allt är lika fint och bra som vanligt... Ja, tills min allmänna depp gått över helt enkelt.

Jag vet att jag inte drar mer än någon annan, alla har vi våra tunga bitar att hantera i livet, men ibland är man för klen för det mesta. Inte så resistent. Hade jag bara känt mig lite gladare och starkare så hade jag nog åkt till Sverige och stöttat mamma i allt detta svåra med hennes pappa, men jag orkar inte, jag orkar inte lämna Elli i en hel vecka, hon är trots all min glädjekälla när allt känns svårt, jag orkar inte resa fram och tillbaka med alla känslor det alltid river upp, jag orkar inte se mamma trött och ledsen, det är jobbigt nog via telefonen, och jag orkar inte förklara en massa för alla som undrar saker. Själviskt är det, jag vet, men då får det vara det, jag orkar liksom inte hålla en stark fasad när det inte finns en enda stöttepelare bakom den.

Så jag stannar här och kämpar med oron på avstånd. Jag skriver mina texter, om och om igen, jag vinkar hejdå till ledsna lilla Elli varje morgon och utstrålar trygghet, samtidigt som mitt hjärta skaver mot bröstkorgen. Jag kollar på ett avsnitt eller två av livsfrånkopplande saker när jag anser mig ha en stund över. Jag manglar lakanen och tvingar i mig mat jag inte är sugen på, för lille bebisens skull, och för alla andras skull så att de ska slippa oroa sig.

Sen stirrar jag ut genom ytterdörren, på det glittrande havet och det prunkande trädet utanför. Och känner mig närmast hånad.

Jag minns nu att det var likadant förra gången jag var gravid, vilket helvete det är med hormonerna, vilket monster de skapar inom en... Som tur är går det såklart upp och ner, snart nog kommer säkert ett inlägg här fullt av glädje över livets alla fantastiska små under.