Den lille 200-grammaren ligger inne i magen och knuffas på rättså bra. Tänk att han inte väger mer än en stor hamburgare... så sjukt! Vi har börjat diskutera namn, till Aris stora ångest. Han gillar inte att diskutera saker generellt, och att särskilt inte ämnen som eventuellt är lite känsliga. Han tycker att diskussionen kan vänta till barnet är fött. Likaså samtal om nytt hus, vilken typ av bil vi ska köpa osv. Jag ser helst att vi börjar diskutera nu och kanske når fram till ett beslut innan den lille stackaren är född. Blodtrycket höjs omedelbart ;).

Aris vet vilket namn han vill ha på gossen, men han vet nog också att det inte är en självklarhet att jag bara flyter med i hans familjs traditioner än en gång. Elli fick ju ärva svärfars namn Eleftherios (Eleftheria), så enligt traditionen ska andra barnet ärva mammans föräldrars namn. Nu funkar det ju dock inte att döpa ett grekiskt barn Magnus, och jag hade nog inte velat det i vilket fall som helst. Vi har ju inte samma traditioner i Sverige och det skulle kännas konstigt att kalla mitt barn för samma namn som min pappa har. Vi har ju iofs Erik som släktnamn bland männen, men jag gillar inte det namnet så mycket heller. Mamma heter Marie, vilket blir Marios på en pojke och det låter ju fint om man uttalar det på grekiska, men säger man det på skånska så blir det genast fult.

En tanke som har slagit mig är att låta mina föräldrar tillsammans välja ut ett grekiskt namn de gillar, men då har det ju ingen familjeankytning alls och det skulle kännas lite som ett hån mot de äldre grekerna i familjen. Det är så oerhört mycket värt för dem att namnen får gå i arv. Vi har ju inte det i Sverige så det är ju lite svårt att sätta sig in i.

Rebellen i mig vill hävda sin sak och kräva att få välja namnet denna gång, men i ärlighetens namn känns inte fighten så viktig, eller ens berättigad. Det finns viktigare saker att slåss för.

Namnet som skulle glädja hela familjen har vacker symbolik, passar utmärkt ihop med Eleftheria, men låter dessvärre ganska konstigt i en svensk mun. Det finns dock ett smeknamn som låter bättre och bättre i mina öron ju längre jag får suga på det. Bäst av allt är att det är efter en släkting som aldrig gift sig eller fått barn, men som älskar barn mer än någon annan man jag har stött på här nere och spenderar mycket tid med dem och tar ut dem på utflykter ganska regelbundet. Han är nästan mer aktiv som "farfar" än deras riktiga farfar (som inte heller är dålig!). Han skulle nog känna sig oerhört hedrad och det vore en fin gåva att få ge honom.

Jag ska inte förhasta mig, och kanske låta Aris lida lite i ovissheten (skojar bara!), men jag lutar just nu åt att låta honom och hans kulturella traditioner få välja även sonens namn.