Som mamma är jag inte särskilt paranoid med grejer i allmänhet. Om Elli tappar en klubba på marken så tar jag upp den och torkar bort synligt smuts och ger tillbaka den till henne, de flesta grekiska mammor slänger klubban pga smutsen och bakterierna. Jag skriker inte heller i högan sky för att Elli vissa dagar kollar en del på TV, jag tror inte att hon får dålig syn eller blir en "zombie" av regelbundet tv-tittande. Och skulle Elli missa ett mål så rycker jag mest på axlarna och vägrar hon äta vid bordet så får hon ofta springa fram och tillbaka för att få tuggor.

Men det finns en grej där jag kanske är lite gammaldags. Det gäller leksakskonsumtionen. Elli har så sjukt mycket leksaker, hon har allt hon kan önska sig och mer därtill och skulle hon vilja ha något nytt, eller skulle något plötsligt saknas så får hon det mer eller mindre direkt. Att längta efter något så som vi fick göra inför exempelvis födelsedagar finns inte i barnens värld idag. Behöver Elli en cykel så får hon en, oavsett vilken månad det är. Och varje gång någon i familje är i Chania så köps det med en present till Elli. Det har gått så långt så att Elli varje gång hon får syn på en papperspåse utbriset "Present till Elli!" och är det då inte det så blir hon sur. Jag trycker mycket på att hon ska visa tacksamhet när hon får något, men jag vet att även detta kommer att vattnas ur. Jag tycker att det är sorgligt.

Det är också trist att jag som mamma aldrig kan få köpa något åt henne utan att känna skuld för att hon redan har alldeles för mycket.

Ibland har jag lust att bara samla ihop 90 % av hennes grejer och ge bort dem eller slänga dem, och sedan vara mycket restriktiv när det gäller hur presenter delas ut. Men det skulle ändå inte funka.

Det är så synd att barnen inte får vänta och längta och bygga upp sina förväntningar, för att sedan vara försiktig med och värdesätta sin efterlängtade pryl. Så som vi gjorde, och våra föräldrar ännu mer. Men det kanske bara är jag som är konservativ och bakåtsträvande?