Trist torsdag
Varför ska man liksom ens behöva dela upp sig i grabbgäng och tjejgäng? Har man nödvändigtvis mer gemensamt bara för att man har samma sak mellan benen? Om man umgås blandat här nere så delas man automatisk in i tjejhörna respektive killhörna (där tjejerna ofta springer omkring med tallrikar och dricka medan männen sitter och skrattar åt interna skämt) och att hitta personer som har nära vänner av motsatt kön är väldigt ovanligt, och hittar man någon så har de med säkerhet haft en sexuell relation tidigare och nu övergått till vänskap (gärna lite oskyldigt flirtig såklart).
Sen idén om att biljard skulle vara en killgrej! Jag älskar biljard! Men jag har aldrig nån att spela med, för frågar jag en tjej så tittar hon bara konstigt på mig och undrar var jag fick den idén från. Och frågar jag Aris så svarar han undvikande. Men jag vet att det är något han har ihop med sina killkompisar och tycker väl att det är trist att spela med mig.
Andra dagar i veckan går vi ut tillsammans om andan faller på, men torsdagar är vigda åt killarna och det ska mycket till för att de ska ställa in. Jag säger ingenting om min aversion för jag VET att jag bara kommer att bli sedd som den gnälliga frun som inte unnar sin man lite frihet, och Aris uppmuntrar mig ibland att göra samma sak. Jag ser bara inte charmen med tjejkvällar, blandat och naturligt är mer min smak. Och jag vill inte vara en gnällspik.
Jag antar att mitt största motstånd finns i att jag utesluts. Jag utesluts för att jag är fru och för att jag är kvinna. Och att min man tydligen behöver en paus från familjelivet som inte jag själv behöver, trots att jag redan spenderar mycket mer familjeorienterad tid än vad han gör. Vidare stör det mig att det tydligen finns något som hans vänner kan erbjuda honom men inte jag. Jag känner mig otillräcklig och utesluten. Särskilt nu kanske, när hormonerna gör mig extra känslig.
Men det hjälper alltid att lufta känslor i skriven text, så nu kommer det snart att kännas bättre. Och den enda (men ganska stora) fördelen som jag försöker fokusera på när jag blir iriterad över detta förlegade koncept är att jag kan svulla ostbågar och choklad och kolla serier till långt in på natten utan att jag får konstiga blickar. Frihet i det lilla liksom. Ganska härligt faktiskt.
Jag tycker om att umgås både blandat och ibland enbart med tjejkompisarna eller för den delen med någon killkompis. Vi är ett gäng som har tjejmiddagar emellanåt, då vi bjuder på trerätters, dricker vin och annat och har det jättemysigt och roligt. Min erfarenhet är att det är bra att umgås på olika håll ibland. Men alla är ju olika och tur är det!
Ja, sådär verkar alla sunda människor resonera. Det är väl bara jag som är överkänslig. Och kanske för att jag själv inte har något starkt tjejgäng här. Men det har jag nog aldrig haft direkt, mest ett par riktigt nära vänner som jag aldrig får se tillräckligt pga stora avstånd.
Det här genustänket är nog värre i Grekland. Man separerar eller separerade män och kvinnor mera där.
Det är ju männen som sitter vid fiket och det är ju männen som behöver sitta och snacka? Medan kvinnorna fixar saker hemma.......Även om det ändrar sig lite så tar det nog lång tid????
Kram tålamod....
Jag umgås nog aldrig med enbart tjejer, tjejmiddagar och sånt är nog inte min grej. Ofta är jag istället den enda tjejen i sällskapet när vi går ut. Vet inte riktigt varför det är så, det är inte så att jag föredrar manligt sällskap vad jag vet, men av någon anledning har jag mest killar i min närmsta krets. Kan också vara så att jag umgås med så mycket tjejer åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan, att jag behöver väga upp lite. :)
Nä, det där med tjejmiddagar och sånt var kul på högstadiet, när vi var en grupp tjejer som höll ihop. Senare har jag aldrig haft en sådan grupp. Jag hänger också gärna med killarna, eller blandat, eller säkert bara tjejer om en sådan situation dyker upp, men vad jag inte gillar är att man utesluts bara för att man är tjej. Men det finns ju värre saker att hänga upp sig på, de känner sig väl inte avslappnade att prata om vad de vill om jag är med..? (Bara det irriterar mig som fan!)
Jag förstår att det är jobbigt att ha de närmaste vännerna långt bort. Men man får försöka göra det bästa av situationen. Tråkigt att greker verkar vara så uppdelade i män och kvinnor.
