Ett överlevarbarn
På den här hemsidan förklarar man mycket av det jag tror på gällande föräldraskap och uppfostran, och samtidigt då motsatsen till hur de flesta andra uppfostrar sina barn och vad de ger mig för råd i det här landet. Vissa i min omgivning har nu gått så långt så att de menar att Akis gråtande är mitt eget fel eftersom jag har skämt bort honom med att få ligga i min famn. Det skulle vara därför han blir ledsen så fort han får ligga för sig själv. Det är tur att jag är så pass distanserad att jag bara rycker på axlarna åt deras dumheter istället för att ta åt mig. Dock blir jag lite ledsen när jag inser hur vansinnigt det var att låta lillen spendera sina tre första levnadsdagar för sig själv i en plastbädd i ett samlingsrum för bebisar. Han skulle ju ha varit hos mig, även om det nu inte hade varit möjligt för mig att ha honom nära pga operationen.
Akis kallas ofta jobbig. besvärlig, svår eller kolikbarn, även av mig själv. Enligt Nära föräldraskap så är Akis ett överlevarbarn. Hade han fötts i Afrikas bush så hade han haft mycket större chans till överlevnad än ett barn som vi i vår kultur kallar ett lugnt och snällt barn. Han är mycket bra på att förmedla när han behöver något och kräver massor av både mat och närhet.
De är bara för mig att kapitulera och acceptera att min lille prins är såhär. Den här vintern går min existens ut på att finnas här för honom, allt annat (jobb, sömn, mys, samliv och tom lilla pinsessan) får gå åt sidan. Det är verkligen tur att Elli har så starka band till både sin papps och sin yaya. Hon är förresten hur fin som helst mot sin lillebror. Och mot allt annat med, min fantastiska lilla dotter...
Vilken bra inställning älskling. Du är verkligen en stark människa och jag är stolt över att du lyckas bibehålla din egen övertygelse trots att din omgivning anser annorlunda. När man är trött och svag kan man börja tvivla på sig själv, så jag är så glad att du hittade stöd på den där föräldrasidan.
Ja, han är en liten kämpe och just nu behöver han sin mammi i livet. Hade han klarat sig själv skulle han ju inte ha gnällt utan gått ut och brett sig en macka, eller fixat en flickvän att kramas med ;)
Jag önskar att jag kunde vara nära och hjälpa till.
Tusen styrkekramar
Mammi
Att du inte får psykbryt på mannen! Hjälper han dig inte alls? Sånt blir jag sååååå förbannad på. Min grekiska man har jag tjatat på så nu gör han allt som jag här hemma förutom tvätten.Jag skriver bara min åsikt nu, men jag skulle hota med skilsmässa om han inte ändrar sig och delar på allt som skall göras hemma. Insklusive blöjbyten, vyssjande av lillen, matlagning osv.
Tror att du hade mått mycket bättre om din man vore mer hjälpsam.
Jag vet att jag mår bättre efter att jag ställer krav och får dem mötta. Så jag får andas lite..Tycker inte du ska ta allt själv, vad har du då mannen till. Ytterliggare en bebis. Åååååååå!!!
Mamma: Jaa du... Folk jag pratar med säger alla samma sak "Vad stark du är!", och ja, jag känner mig starkare än någonsin. Ju tuffare det blir desto envisare bir jag - uppenbarligen. Vi kommer igenom det här, så kan jag bryta ihop sen, när läget är under kontroll.
Anonym: Jaa du... Psykbryt på mannen får jag. Men vad hjälper det? Han plockar oliver mellan 9-15 och sen sticker han direkt till huset för att få det klart så vi kan flytta in nån gång. Vid 19-20 kommer han hem till oss, helt slut. Vid det laget är jag jävligt slut också. Om Akis har skrikperiod just då så kanske Aris gör ett försök att ta honom, men efter en till två minuter ser jag hur svetten lackar och de ord til lillen som var uppmuntrande börjar låta allt mer hotfulla och jag tar lillen ifrån Aris innan han tappar tålamodet helt. Klart att jag är besviken på att det är såhär, men det verkar inte som att Aris hanterar situationen alls och jag tar hellre helt hand om lillen än gör situationen värre för honom. Just nu handlar det mest om att klara vardagen och när saker har ljusnat lite så får vi ta tag i diskussionerna. Skiljsmässa? Tja du... Jag känner att det inte är direkt läge att fundera på något sådant i den situationen vi befinner oss, vi är inte riktigt oss själva någon av oss. Men besviken? Jo, det kan man säga...
Jag lider med dig och kan inget annat säga än att det kommer bli bättre... Klen tröst i din situation som den är nu.
Tycker du är oerhört stark som klarar av allt detta och bry dig inte om vad alla säger om lillen och hur situationen ser ut. Han kanske har kolik, i så fall vänder det snart! Han kanske bara har ett oerhört stort närhetsbehov och då måste ni lära er hur ni ska kunna tillgodo se det tillsammans som familj. Hur det än är så kommer ni inte att ha det såhär i all evighet och det kommer bli bra.
Små men kanske lite tröstande ord på vägen...
Johanna: Nejdå, det är en stor tröst, det är faktiskt vetskapen om att det garanterat blir bättre som driver mig framåt just nu. Enbart närhetsbehov handlar det dock inte om, lillen har ont och det är faktiskt det som är det svåraste av allt. Mitt hjärta blöder för honom när inget hjälper. Jag är hans mamma, men kan inte ta bort det onda. Det är så hemskt, som att jag sviker honom även om jag vet att det inte är så. Han är så fin, min lille Maximos...
Ja det går upp och ned. Som väl är inte bara ned.
Ni gör nog ert bästa båda två. Trötta och besvikna på att inte bara få sitta och titta på underverket.
Det blir säkert bättre.....och bättre .....man tål inte att ha sådan sömnbrist men du ska se att det vänder...snart. Tänker på dig och hoppas hoppas....
Kram
Det är ju inte precis så att Aris sitter i soffan hela dagen och tittar på tv och fullständigt skiter i son och hustru.
Förstår att situationen är jobbig och tänker på dig dagligen. Men det kommer bli bättre. Det är skitjobbig att se sitt barn gråta och man vet inte vad man ska göra och vem blir inte på dåligt humör, får hemska tankar och blir en helt annan person UTAN SÖMN????
Det kommer bli bättre Johanna. Du är stark och tuff och fixar detta. Stor styrkekram till och önskar vi bodde lite närmare varandra för då kunde jag hjälpt dig. Eller kommit över med mat eller tagit sonen. Eller något som kunde få dig lite gladare.
KRAM KRAM KRAM
Eva: Klart att det går upp och ner! Idag, tex, känns allt bättre. Akis har gjort ett jättestort framsteg genom att inte gråta sig hes genom badet utan bar alegat lugnt och betraktat mig medan jag tvättade honom. Helt underbart! Och sömn har jag fått, 3+3+1,5 timme, så jag känner mig som ny! Kram
Karro: Fina du... Som om inte du har nog med ditt ;). Det här med att hjälpa till... det är komplicerat. Skulle jag säga åt Aris att han måste fokusera lite mer på oss så hade han blivit vansinnig, för det tycker han är det enda han gör, och ser man det ur hans perspektiv så är det ju sant. Sofftid får vi knappt någon alls, varken jag eller han. Vad jag hade önskar är väl bara lite mer förståelse och bekräftning, och att han hade bättre tålamod med barngråt, men hur lär man någon det? Gårkvällen var ganska lugn och natten var helt okej och som grädde på moset så han Akis sovit i sin vagn i över en timme nu och jag har hunnit både diska och duscha, så nu känns livet lättare igen. Snart får vi vår bil och då ska vi väl lyckas träffas där på halva vägen nånstans, för en kaffe (eller Bioxym för min del...;)). Vore helt underbart om Elli kunde få en kompis hon kan prata svenska med. Kram på dig!
Det va inte meningen att va anonym i föregående kommentar, jag glömde fylla i namn. Anyway, nu förstår jag lite bättre hur ni har det men jag skulle ändå kräva att tex Akis kom hem säg en halvtimma tidigare så du fick en halvtimma på kvällen att andas.Skrik eller inte. Då har juh han haft en hel skrikfri dag och borde kunna skärpa sig och bita ihop för DIN skull i 30 minuter. Är inte du värd det skulle jag säga för att höra vad han säger.Om han blir otålig efter en minut så måste han juh förstå hur DU har det dygnet runt. På det sättet skulle jag vilja att du var stark, inte stark genom att svälja ursäkter och acceptera hans dåliga tålamod. Du ska inte behöva stå ut tycker jag när det finns resurser (din man) att ta av. Säg åt honom att skaffa öronproppar och prova att ha honom en stund när han har kommit hem. På fullaste allvar. Jag ser det hela framför mig, du är ung och go, han är på hemmaplan, han är man, han är grek. Näe styrkekramar hjälper inte dig här och nu du behöver praktisk hjälp och förståelse som du säger av din man, ge inte upp den diskutionen med honom, då tror jag bara du blir bitter och förbannad senare. (På riktigt)Och Carina jag skrev inte att Akis skiter i Jo och barnen, jag skrev att han borde vara mer hjälpsam STOR SKILLNAD. Men du kanske också har dragit ett väldigt stort lass när det gäller hemmet och barnen och utgår ifrån att det är normalt. Det är väl fine om bebbarna är någorlunda lättskötta, men här har vi juh en speciell situation eller hur?
Och då måste han inse att han måste tänja på sina tålamods/bekvämlighets gränser.Jag skulle säga så här, om Du (Akis) vill att jag tappar respekten för dig lite i taget så tycker jag att du fortsätter såhär när du ser hur jobbigt jag har det. Med respekten försvinner kärleken också så småningom, är det det du vill?
Så han fattar att det är allvar. Sen skulle va bra om du kunde få med svärmor eller någon annan honom närstående att backa upp dig.(Kankse barnläkaren tom) Typ ring henne innan ett besök när akis är med och förklara. Hon kommer backa upp dig till 100%. Det har hjälpt mig med min man vid olika tillfällen. Dubbel effekt, inte bara Du den svenska frugan som klagar. Lycka Till!
Ja, du! Det är inte lätt att få balans i en vardag med en ledsen nyfödd, flytt, dåligt samvete över lilla tre-åringen och så den enorma kulturkrocken mellan det svenska och det grekiska som faktiskt finns där även efter många år tillsamamns.
Jag och min man har varit tilsammans i över 13 år men det är mer än ofta vi inte får ihop vår vardag som vi vill ha det p.g.a att vi är uppväxta med väldigt olika normer och referensramar. Stressen av att vara den bästa föräldern som man bara kan gör ju inte saken bättre heller. Men ofta när stormen lagt sig och jag kan se på oss och vår relation med öppna ögon så är jag vansinnigt stolt över oss. Det är ju svårt för vilket par som helst att få till en vardag med småbarn, men för de par som måste diskutera och ibland bråka på ett annat språk än sitt eget, vara ifrån sin familj och älskade vänner (eller vara den som känner skuld att ens partner inte kan ha sin familj nära) och uppfostra ett barn på två språk och med två skilda kulturer utan att barnet blir allt för förvirrat är en enorm utmaning.
Men som sagt, tiden går snabbt. Snart sitter du där och med din mans armar runt dig och tittar tilsammans på er nöjda 1-åring och fantastiska 4-åring och tänker: "Det här gjorde vi bra!" De sömlösa nätterna och tårarna som bränner under ögonlocken är då bara minnen, kvar finns stolteheten att du har gjort allt du kan för att dina barn ska växa upp med trygghet och kärlek. Så nu dessa kommande månader: bär, vyssa, amma, pussa, gulla, gråt, och allt annat som känns rätt för dig och din lille Akis och ignorera allt vad grekiskt skrock kring barnuppfostran heter! Det gjorde jag för 3,5 år sedan och ska göra igen om en ungefär en månad.
Stor kram till dig och din familj
Sofia
Sanja: Jag håller faktiskt med dig i allt du skriver, och nästan mer därtill. Jag vet inte vad jag skriva, för jag vill samtidigt inte blotta hela mitt privatliv här, men om jag säger som så att det är inte så lätt att alltid få folk att bete sig som man vill. Då får man avgöra om det är värt att stanna i alla fall, och hittills så tycker jag det. Man måste se till den stora bilden. Dagen då jag skrev detta inlägg var visserligen en ovanligt dålig dag och sedan dess har allt funkat bättre, även hjälpen från Aris (det är sonen som heter Akis). Det blir också fel att diskutera detta för mycket när inte alla fakta kommer fram, men jag måste hålla inne på lite så att jag inte hänger ut min familj mer än vad som känns lämpligt, även om det är lockande då jag älskar diskussioner av den här typen. Från svärmor och svägerskor skulle jag inte få något stöd i den här frågan, de är av uppfattningen att "män klarar inte sånt" (barngråt och hushållsgöra), och de är redan förvånade över hur mycket Aris faktiskt hjälper till. Glöm då inte att detta var kvinnorna som formade honom under uppväxten, städade hans rum och serverade honom mat vid bordet. Om jag nämner för svärmor att Aris är under press och är lite butter i allmänhet så får jag bara rådet att låta honom vara, inte tala med honom eller be om saker. Just imagine. Nu följer jag ju givetvis inte dessa råd och ibland när hans primitiva sida kickar in och han kräver saker av mig som jag inte tycker är rättvisa så påminner jag honom kallt om att han har gift sig med en svenska och inte en grekiska från någon avlägsen bergsby. Det är verkligen inte så att jag sväljer ursäkter och accepterar hans dåliga tålamod som en annan dörrmatta, här pågår ständigt en kamp för att finna en balans som vi alla kan trivas i. När man befinner sig i ett kritiskt tillstånd, som vi har gjort de senaste veckorna, så gäller det att välja både ord och fighter väldigt noga så att man inte förvärrar sin situation, inte minst för barnens skull. Akis behöver uppenbarligen inte ännu ett moment av negativitet i sin omgivning och för Elli är omställningarna redan enorma, med en ny lillebror och en mamma och pappa som plötsligt alltid är upptagna. Om en vecka eller så är huset färdigt och vi kan flytta. Det kommer att innebära en enorm förbättring, dels får vi utrymme att vistas utan att kliva över prylar och varandra och dels försvinner Aris halvtidsjobb och han kommer att slippa en stor del av stressen som har ätit av honom på senaste tiden. Men som sagt, jag håller med dig i allt du skriver, dock är det alltid lättare att veta hur saker borde vara i teorin... Jag kommer att ta upp diskussionen när vi träffar vår barnläkare, det har jag redan planerat, för henne får jag alltid med mig, smart kvinna som hon är.
Sofia: Nä, det där med kuturkrockar är så mycket svårare än jag någonsin hade kunnat ana. Det tycker jag fortfarande efter 4,5 år här, och kanske mer och mer för varje år som går faktiskt! Ensamheten man kan känna är oerhört slitsam ibland. Inte för att man inte har folk som bryr sig om en, utan för att man inte har folk som kan förstå en fullt ut - någonsin. De kan ju inte känna till hur min uppväxt och mina referensramar ser ut, för dem kommer jag alltid att vara en utlänning med allt det för med sig. Har man inte levt som vi så kan man aldrig förstå hur det är.
Stressen är den utlösande faktorn för dålig stämning, skuldbeläggning och oförmåga att förstå den andre. Jag och Aris pratar ibland, när huset är lugnt på kvällen, en stund och då verkar vi båda ha ungefär samma känslor, tankar och åsikter om hur saker borde gå till, men under de stressiga dagarna tappar man omdömet lite (ja, mest han kanske ;)) och glömmer det där viktiga som man egentligen vet. Min familj är det viktigaste jag har och jag ger inte upp den i första taget, med det inte sagt att jag tar vad som helst - givetvis inte! Man får dock bända lite på sin egen verklighetsuppfattning om man vill att livet ska funka ihop med en kretensk man, annars brakar det direkt. Små steg framåt.
Det är också som du säger, man kan ha det jobbigt ett tag men helt plötsligt så sitter man där i varandras armar och ler med tårfyllda ögon för att man är så lycklig över det man faktiskt har, det man har kämpat så hårt för.
Det är guld värt att det finns kvinnor här som har samma utgångspunkt som jag, för ibland vet man inte hur man ska ställa sig till sitt eget liv.
