Nu börjar jag bli normal i skallen igen. Morgonen gick åt till att först skriva lite på ett projekt, men när ögonlocken började kännas för tunga så la jag mig och fick 2 timmars sömn innan lillen blev hungrig, det var verkligen skönt.

Men det var nog inte tillräckligt, för när Elli kom hem vid tvåtiden så var jag inte lite labil. Elli fick värsta gråtattacken och bad om att få äta karameller, men hon hade varken ätit lunch på dagis eller hemma hos farmor så jag ville vara konsekvent - ingen karamell om man inte äter mat. Hon äter för mycket snask redan som det är. Hon fick psykbryt och gjorde allt tvärtom mot vad jag sa, och vid ett tillfälle kastade hon en leksak som olyckligt nog träffade min mage. Det var inte avsiktligt, men jag blev lite arg på henne och sa att hon vet ju att mamma har ont på magen. Då blev hon såklart ännu ledsnare och argare, för det hade ju inte varit avsiktligt.

Jag bad henne till slut gå och kissa, så skulle hon få sin flaska mjölk sedan och gå och lägga sig. Hon vägrade och precis då hade Aris åkt iväg för att handla. Hon kravlade omkring på golvet och grät och jag kände mig helt handlingsförlamad. Hade det varit i normala fall hade jag bara lyft upp henne och satt henne på toan, men jag får ju inte bära något som väger över 5 kilo, så det var kört. Då började jag också gråta. Usch. Elli märkte inget, men det blev en ond spiral som jag inte kunde komma ur. Jag var utmattad, känslomässigt labil och stank av svett (för jag svettas konstant). Också tyckte jag så synd om lilla Elli utan att vara förmögen att trösta henne. Som tur var kom Aris hem snart och räddade situationen. Vi la lillsessan tillsammans och satte oss sen i soffan. Då kom tårarna igen, fan vad knepigt det är att få ihop allt innan man har vanan inne. Min lilla älskling (eller, ja, båda två såklart, men lillen är lättare att hantera, bara att stoppa bröstet i munnen på honom så blir han nöjd) förtjänar en stabil mamma.

Aris kramade mig och sa att jag bara måste rida ut den här första stormen av omställning, och det har han ju helt rätt i. Sen somnade jag på soffan i hans famn och fick sova 1,5 timme till innan Akis blev hungrig. Jag vaknade av att pappa och son stod och dansade och småpratade i köket, åh så fint. Elli sov fortfarande middag och vi tog tillfället i akt att bada lillprinsen, det är ju så mycket lättare när man är två, även om den ena mest finns där som psykiskt stöd (Akis är inte särskilt förtjust i att bada och hans gråt är ganska hjärtskärande för en nybliven mamma, som tur är så går det fort).

När Elli vaknade var både hon och jag betydligt mer harmoniska till sinnes och jag spenderade en timme med att lägga pussel, fixa kvällsmat och kramas med min lilla pärla. Nu har hon åkt med Aris till hotellet för en stund och Akis sover gott i sin vagn. Jag ska ta mig ett litet kvällssnack och sedan hoppas kunna jobba någon timme innan karusellen som är vårt liv tar ny spinn.

Här sitter jag alltså, jag stinker svett och har precis fått bort min lilla migränattack, och dagen var kanske inte världshistoriens mest lyckade. Men trots allt är jag i själen lyckligare än någonsin. Konstigt ändå, men så är det. Jag får tårar i ögonen direkt, bara jag tittar på lilla Akis, eller tänker på min fina, fina dotter och deras gullige pappa. Jag är så rik. Trött och känslomässigt labil, men rik.