Tänkte dela med mig med delar av min förlossningsupplevelse.

Själva kejsarsnittet var lite av en mardröm då bedövningen inte hann ta ordentligt, jag kände en del smärta under hela ingreppet och fick extra lustgas som smärtlindring och var därmed helt "på lyret" när lillen väl kom ut. Allt mest snurrade och kändes obehagligt och overkligt. Men det var över på en halvtimme, tur att det åtminstone gick snabbt. Efteråt hade jag väldigt ont i övre delen av magen av allt tryckande och pressande för där hade bedövningen inte tagit alls. Jag kände mig ganska förvirrad och deprimerad direkt efteråt då jag upplevde detta som mitt andra ganska "misslyckade" (citationstecken då jag ju inte kan kalla dem misslyckade egentligen, med tanke på vad jag fått ur dem) kejsarsnitt. Lilleprinsen fick ligga några timmar i kuvös så jag låg bara på mitt rum och väntade och hade ont.

Mitt första kejsarsnitt skedde efter 18 timmars värkar utan framgång och i sövt tillstånd. Men den gången släppte narkosen för ett ögonblick och allt de gjorde med mig kändes i varenda nerv. Dock var detta bara under en väldigt kort stund, några sekunder max, innan narkosen slog till igen, men jag glömmer aldrig den smärtan. Sen är återhämtningen efter en narkos lite jobbigare. Denna gången var inte smärtan alls så intensiv, men den var å andra sidan närvarande under hela operationen och tankarna och rädslan som infann sig då jag ju i skallen var klarvaken var inte så förnämliga.

De första tre dagarna efteråt är väl jobbiga för alla som genomgåer en bukoperation, jag svor i alla fall många gånger att detta absolut var mitt sista barn. Därefter sker återhämtningen lyckligtvis väldigt fort och idag - sex dagar efteråt - känner jag mig helt ok. Jag tar mig ur och i sängen själv och kan bära omkring på lillprinsen ganska obehindrat, även om allt går lite i ultrarapid.

Man glömmer smärtan oerhört snabbt och lyckan över mitt nya lilla barn går liksom inte att beskriva, jag har redan kommit över det jobbiga kejsarsnittet. Älsklingen sover och äter, sover och äter och jag kan knappt hålla tassarna borta. Vill ha honom intill mig hela tiden (vilket jag nästan har också)! Storasyster tycker att han är gullig och är än så länge väldigt mjuk och fin mot honom, tänk att jag har två barn! Känns så overkligt, men lätt det allra bästa i livet. Lätt, lätt, lätt!

Hur mycket smärta och besvär det än innebär att bära fram och föda sina barn så är det så otroligt värt det. Priset är det största i livet.