Död - borta?
Men.
Det är ganska sorgliga historier. I Bambi förlorar den lille pojken (Bambi själv alltså) sin mamma. Hon skjuts av en jägare och sedan får lille Bambi klara sig själv med lite hjälp från sin pappa. Det är så sorgligt att jag själv får en klump i magen varje gång jag ser just den biten. Elli frågar varje gång "Mamman?" och det är så uppenbart att hon inte förstår att mamman är död, hon är väl för liten för att greppa konceptet. Jag säger alltid att mamman är borta, så odramatiskt jag bara kan, men att Bambis pappa finns där. Sen ändrar filmen ganska snabbt karaktär och blir muntrare. Elli accepterar denna förklaring och verkar inte må dåligt när hon ser filmen. Det kanske hon gör när hon blir äldre dock...
Dumbo blir retad för sina stora öron och skiljs också från sin mamma - varför skulle de tvunget basera dessa annars så ljuvliga filmer på det hemskaste ett litet barn kan tänka sig?
Vad svårt det är ibland.
Det är väl ett sätt för barnen att lära sig svåra saker. Att ställning till sånt fast på ett lättare sätt eftersom det ändå inte är på riktigt riktig verklighet.
Puss
Rebecka: Jo, kanske, men samtidigt tror jag att det är väldigt svårt för en treåring att förstå att det inte är på riktigt. Jag minns att min egen inlevelseförmåga dröjde sig kvar långt upp i åldern och ibland var det svårt att intala sig själv att det inte var verkligt, även om det "bara var på film". Men så länge hon tar det med ro så får jag väl också göra det. Puss sötnöt!
Vi tror lätt att våra barn upplever samma som vi men vi upplever alla olika saker. Det beror också på ålder naturligtvis.
Jag har så svårt för Bambi....vill inte vara med då.
Men jag har allmänt svårt att hålla filmer ifrån mig. De blir alltför verkliga och jag blir uppriven, så jag ser sällan filmer. Teater är lättare att se och hålla distansen. Kram!
Eva: Ja, alla upplever saker olika, jag har också väldigt lätt för att leva mig in i saker och en vild fantasi som ofta leder mig in på smärtsamma banor. Ibland är det svårt att ta sig loss. Tvärtom tycker jag dock att teater är ännu svårare att se. Men jag älskar det likväl. Jag älskar att känna.
Det är nog ett sätt att försöka lära barnen svåra saker, som sagt. Själv har jag alltid tyckt att Bröderna Lejonhjärta är så bra, för att den visar en vacker syn på döden. Att när man dör kommer man till ett annat vackert ställe. Skorpan kan simma och rida som har aldrig kunde i den riktiga världen. Och han är frisk... Ja, allt är frid och fröjd tills draken kommer!
Bra är de ju, alla nämnda filmer. Men likväl hemska och upprörande... Lejonhjärta har dock aldrig varit någon av mina favoriter, kanske var den för hemsk för min smak som liten och därför etsat sig fast i minnet som dålig. Samma sak med Svarta Hingsten. Man reagerar på olika saker.
Mina framtida barn ska få se disneyklassiker, Astrid Lindgren-filmer och bra barnprogram som Trasdockorna. Tyvärr är många av dagens barnprogram skrikiga och röriga, så de kommer att gå bort om jag får välja.
