Jag mår mycket bättre idag. Lustigt det där med hormoner. När man drabbas av graviditetshormoner så blir världen svart. Man har en miljon anledningar till varför den är det och tänker därmed alltid att det omöjligt kan handla om hormoner - anledningarna till ens nedstämdhet finns ju där! Men så går hormonsvallningen över, kanske nästa dag, kanske nästa vecka, och man skrattar lite åt sig själv. Man minns kanske inte ens varför man var så ledsen. Det är som att ha ett monster inom sig, man tvivlar på allt, sina relationer, sina ambitioner, sina mål och till och med sig själv. Allt känns som i en finstämd mardröm. Det är vidrigt.

Men det är samtidigt skönt, för man kommer ur tillståndet ganska snabbt, utan att egentligen behöva göra något alls. Idag vaknade jag bara och kände mig stabil och som vanligt. Jag mindes min nedstämdhet från igår och ryckte på axlarna. Jag är ju ganska van vid det här laget...

Gårkvällen blev mysig, fast inte riktigt så välplanerad som jag hade tänkt. Jag är ju en obotlig tidsoptimist. Vi var hemma med vår pizza, choklad, coca-cola, SvampBob och Avatar vid 21.30. SvampBob var ingen direkt hit (vi såg 10 minuter på varje avsnitt, sedan ville Elli se nästa) och efter pizzan var det ingen av oss som var särskilt sugen på choklad. Elli kom i säng vid 22.30 och då kollade jag Idol på TV4Play. När det var slut så satte jag på Avatar och plockade fram mitt choklad. Efter noll bitar choklad och 15 minuter av filmen så slocknade jag. En liten stund därpå masade jag mig upp ur soffan, släckte ner huset och kröp i säng. Sov som en stock sedan tills klockan ringde vid 9 imorse. Jag hade ju en tid för fotmassage hos Ellie vid 10.

Det är ju inte bara massage hon ger, utan reflexologi och en intressant grej hände. Efter massagen så frågade jag om en viss punkt på foten, vilket organ eller kroppsdel den punkten var förknippad med för jag hade verkligen känt extra känslighet just där. Jo, men det var livmodern. Såklart, haha!

I övrigt så har min ryggrad börjat klicka och ryggvärken har återkommit med besked. Men vet ni? Jag bryr mig inte så mycket om det nu. För det är bara 12 dagar kvar och det är verkligen ingenting om man tänker efter. Om tolv dagar blir jag mamma åt en liten pojke. Elli blir storasyster och Aris får sin efterlängtade son. Vi blir en familj på fyra. Helt ofattbart.