I måndags hade jag feber och i tisdags vaknade jag tidigt på morgonen med fruktansvärd öronvärk. Tog två panodil och lyckades sova lite till. På morgonen dumpade jag lille Akis hos son farmor och gick till doktorn. Efter två timmars väntande blev jag till slut utskriven antibiotika, örondroppar och halstabletter (ja, jag hade hosta med). Jag gick hem för att ta mina mediciner och lite mer värkstillande och en kvart efter att första omgånden örondroppar hade applicerats så började det knastra i örat. Smärtan jag kände går inte att beskriva, men jag låg på golvet och bad omväxlande till gud och efter att mamma skulle komma och hjäpa mig. Smärtan var helt i klass med förlossningssmärtor, alldeles fullkomligt vidrigt var det. Kort därefter började örat läcka blod och var, något som det har gjort sen i många dagar. Ontontont...

Idag är jag iaf feberfri och ontet är borta. Jag är fortfarande döv på ena örat förstås, men det kan jag leva med.

I övrigt är här kallt som fan och jag är väl inte på mitt bästa humör direkt. Den stora meningslösheten har bitit sig fast i min fragila själ.