Sitter och halvkollar på de galna, brittiska städtanterna samtidigt som jag halvjobbar. Barnen sover middag. Det slår mig att de vidriga husen som kryllar av allt från dammhästar till mögliga kastruller och bruna toaletter inte chockar mig alls. Det borde de väl göra, kanske?

Jag brukade vara en liten lortgris själv, nämligen. Inte i stil med de här husen kanske, men nästan. Minns när jag flyttade hemifrån som femtonåring hur jag var för lat för att gå ut med soporna och samlade dem innanför min dörr i veckor. Vänner som kom hem brukade reagera ganska starkt på stanken och mer än en gång tog någon av mina kompisar städinitiativ och hjälpte mig att få rent hemma. Själv bekom inte skiten mig, men så mådde jag väl inte så jättebra heller, kanske.

Jag hatade att diska och samlade disk i veckor och ofta slängde jag hellre en överäcklig kastrull än tvättade den. Jag hade snart inte så mycket köksprylar kvar och slutade laga mat helt. Istället levder jag på choklad, chips och fanta. Jag flyttade hem efter ett år och började samla på husdjur hemma i mammas lägenhet. Det var möss, kaniner, råttor och marsvin. Kaninen (Gandhi) ville jag ha lös och han bajsade överallt, han sov uppe vid mitt huvud med kunde inte hålla tätt så jag hade en låda till honom bredvid min huvudkudde där han kunde bajsa och kissa. Fresh.

Idag är jag inte sådan längre, tack och lov. Jag har på inga sätt ett kliniskt rent hem, men ligger nog på en väldigt normal nivå. Disken tar jag hand om varje dag, dammsugaren åker fram ett par gånger i veckan och plockar prylar gör jag till vansinnets gräns. Ändå har vi såklart alltid leksaker och bebisprylar framme och alltid behöver något av husets rum en ordentlig genomgång, det tar aldrig slut! Husdjur vill jag inte ha, även om jag älskar djur, det räcker gott och väl att försöka hålla rent efter barnen och oss.

Jag tror att man mår bättre i ren miljö och idag skulle jag aldrig, ALDRIG kunna leva på det vis jag gjorde som tonåring. Man mognar visst.