Att åldras
Men idag känner jag att tiden går. Jag kan inte riktigt ta på varifrån känslan kommer... Tänk att man en dag ska dö, att livet inte är för evigt. att man för varje dag, timme, minut och sekund förs närmare slutet. Så mycket tid man slösar bort på inget egentligen. Jag skulle vilja stanna tiden, vara 27 för evigt, det är en fin ålder. Eller, jag kan bli 29 och 30 också, men sen får det gärna går betydligt saktare.
Jag blir stressad av det här, känner att jag måste göra saker, åstadkomma mer. Jag har man, barn, hus och ett etablerat liv. Ska det vara såhär tills jag dör nu? Inte för att det är något fel på det, men ändå... hjälp! Jag har alltid varit i stort behov av både utmaning och variation och jag känner ett svagt kittel i magtrakten, en rastlöshet bygger bo.
Lite obehagligt. Hoppas det går över igen.
Hoppas det går över för det tar lång tid med barnen och en massa vardagar..... Men det måste nog vara så.
Men efter det kommer nya tider nya tankar nya händelser och efter det kommer barnbarn just när man tänker att inget mer kommer....Bara man slipper svåra sjukdomar!
Jag minns att jag tyckte det började damma på mig ---fullt med grått damm av allt vardagsliv. Men det är liv det också!
Du har ju upplevt massor och även vardagen är ju ny kring dig.
Jag tror att du känner så av en anledning, för att det ÄR dags för en ny utmaning. Känner du efter riktigt noga så kommer du få tecken på vad det kan vara. Nytt jobb, nya vänner eller någonting helt annat..
Åh, välkommen till min ångest. ;) För mig är det inte åldern i sig utan tanken på att tiden hela tiden tickar ner. Jag vill ju hinna med ALLT, hur ska det gå? Jag inser någonstans att det inte går och att livet består av val men jag vill ju inte begränsa mig..
Eva: Vardagen är det inget fel på, jag har sett till att hamna i en vardag som känns skön. Det är subtil rastlöshet, den brukade förfölja mig som tonåring och jag längtade alltid bort. Nu är jag ju "borta", dvs jag har hittat hem. Men det är nog precis som Sanja skriver, jag är redo för en ny utmaning, ett nytt kapitel. Konstigt kanske det låter, eftersom så mycket nytt hänt alldeles nyss...
Sanja: Tror att du har slagit huvudet på spiken. Och jag tror mig veta vad det är jag suktar efter - ett socialt liv. Jag ringer upp de få vänner jag har skrapat ihop här nere vareviga dag, snart tröttnar de nog... ;)
Johanna: Ja, suck, stanna tiden! Puss!
