Det har varit en tuff höst för min lilla tjej. Hon var alltid i centrum innan lillebror föddes och hon fick alltid min uppmärksamhet om hon ville ha den. Hon var mammas flicka till 100 % och vi var ett riktigt radarpar.

Sen kom bebisen.

Plötsligt hade jag en väldigt krävande liten pojke i min famn, jämt och ständigt. Jag ville ju ge honom samma trygghet, lika mycket närhet och kärlek som jag gav till Elli när hon var liten. Jag vill ha samma fantastiska kontakt med min son som jag har med min dotter. Det visade sig dock väldigt snabbt att det var omöjligt att finnas där till 100 % för båda två hela tiden och eftersom Elli ju KAN vänta så blir det alltid hon som får göra det.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått säga till henne att vara lite tystare för att lillebror sover, att ta det lugnare när hon leker eller att vänta, vänta, vänta tills jag matat färdigt/Akis har somnat eller fått sitt bad, blivit klädd och bytt på. Av uppenbara anledningar har hon nog inte tyckt att det här med att få en lillebror har varit det roligaste man kan tänka sig. Och oj vad jag har lidit av att se hennes förvandling från sprallig busunge till halvdeppad trotsflicka. Många gånger lägger hon sig ner och gnäller som en bebis, det är ett förfärligt ljud som jag redan har nog av här hemma, men hon är sjukt envis och gnäller högre och högre tills någon ger henne den uppmärksamhet hon vill ha och förtjänar, ber man henne sluta blir gnället bara mer intensivt. Har jag bara möjlighet så tar jag upp henne i famnen och vaggar henne så som hon brukar se mig göra med Akis, men ofta ligger han ju redan där och ockupperar.

Om jag säger till Elli att lillebror älskar henne så säger hon "Jag älskar också.", och jag är säker på att hon inte hyser några agg gentemot lillen. Hon är alltid väldigt mjuk när hon klappar honom, men vill i ärlihetens namn ha så lite som möjligt med honom att göra. Men hon har kommit i kläm och det känns tungt i mitt hjärta för hur jag än vänder och vrider på mig själv så räcker jag inte till för båda på det sätt jag skulle vilja. Jag bara hoppas att allt blir bra så fort Akis blir lite större och att det inte ska sätta några djupa spår av övergivenhetskänslor. En väldigt stor önskan just nu är att de ska älska varandra och njuta av varandras sällskap när de blir större.

Lilla Elli var mitt första barn. Med henne fick jag känna moderskapets magiska band för först gången och det finns inget som någonsin kan slå det. Min fantastiska lilla tjej...