När vi satt och sippade på våra drinkar innan festen kickat igång ordentligt igår så kunde jag inte sluta tänka på barnen. Elli hade varit lite ledsen för att hon skulle sova hos yaya och det var lite svårt att sluta tänka på där i början. Min fina lilla tjej ville "sova hem! inte ha pappou, yaya!". Jag somnade henne hemma hos yaya så allt var ok när jag faktiskt gick, men ändå, det skavde lite. Jag fick plötsligt en enorm lust att gå hem till svärmor och krypa ner i sängen där Elli sov och borra in näsan i hennes nacke och lyssna på hennes små snarkningar. Åh, hon är så ljuvlig!

Lilleman hade suttit i sin farmors famn när jag gick,  på sitt allra bästa humör med ett stort leende och charmat farfar. Den bilden var också svår att gnugga av näthinnan. Jag kände mig så lycklig och rik när jag tänkte på de små grynen. Mina fina små bönor, mina egna. Jag vet att jag log där i baren och tänkte att även om kvällen skulle bli en flopp så skulle jag få njuta av mina små frön väldigt snart igen.

Usch så smörigt det här lät, men det var precis så jag tänkte och kände. De är det bästa och finaste jag har och någonsin kommer att få.