Vi en rejäl chock här på morgonen. Jag och Aris var på ovanvåningen, han hade just stigit upp och klädde sig medan jag fixade hår och kladdade på lite mascara. Barnen satt där nere och kollade på morgonTV. Lugnet rådde. Men så gick Aris ner och såg att ytterdörren var öppen vilket han konstaterade högt. Ajdå, tänkte jag, då har Max tagit sig ut. Aldrig hade jag väl gissat att han kommit längre än till grusplanen utanför.

Men så tittade vi ut. Ingen Max. Vi gick ett varv runt huset. Ingen Max. Vi ropade och Aris kastade sig iväg på motorcykeln medan jag med allt mer förtvivlan i rösten letade igenom trädgårdens alla skrymslen och vrår. Ingen Max. Efter ett tag hörde jag hur Aris kom tillbaka men när jag fick se att han var tomhänt sköljde skräcken över mig. Jag såg löpsedlar med "FÖRSVUNNEN POJKE" och Max lille ansikte framför mig. Som mammor väl lätt blir när de tror att deras barn är i fara så kände jag hysterin växa inom mig. Jag sprang som en vettvilling runt i grannskapet och letade. Aris förtsatte på motorcykeln.

Men vi hittade honom såklart, han hade tagit sig ganska långt och måste ha sprungit för glatta livet sedan han kommit ut i friheten. Ett par hade sett honom och fångat in honom och var precis redo att ta honom till polisen när vi kom. När jag fick se min lille gullfjärt i armarna på den främmande mannen kom tårarna. Max själv satt där helt lugn, fattade nog inte alls vad allt ståhej handlade om. Tur att byn är liten och att folk är så snälla. Och att det inte kom någon fartdåre under tiden som Max sprang fri.

Mitt hjärta slår fortfarande i hundranitti...


Den lille äventyraren.