Efter en ganska jobbig hemresa där jag med nöd och näppe lyckades hinna med flyget mellan Aten och Chania, så ankom vi till slut på den magiska ön där vår älsklingsman och -pappa lyckligt väntade på oss. Det blev kramkalas såklart och det kändes verkligen underbart att vara nära honom igen.

Aris hade sagt ja till en kompisträff i Chania samma dag, och fixat övernattningsmöjlighet, och eftersom jag vet att han träffar sina vänner väldigt sällan hade jag inte mage att säga nej. Så trött och kärlekstörstande och i enormt behov av att komma hem och mysa med min lilla familj i lugn och ro, var det bara att sätta på tålamodshatten och fejksmajlet och socialisera hela kvällen. Hans vänner känner jag inte särsklit väl och även om jag tycker att de flesta av männen är trevliga så är dessvärre kvinnorna många gånger mindre trevliga. Och var satt männen? Ute på balkongen och rökte. Och var fanns kvinnorna? Inomhus med barnen och maten såklart. Det var en ganska jobbig realitycheck sådär direkt från Sverige till Grekland liksom. Klart att några av kvinnorna var jättetrevliga, men bland grekiska kvinnor finns ofta ett stort behov att hävda sig och att lära sina jämlikar om hur man på bästa sätt gör ditten och datten. Det kan säkert vara jag som har otur igen, men jag blir så trött av sånt. Dessutom är de alltid minst 10 år äldre än mig, så det kanske faller sig naturligt att de har behov av att lära den utländska lilla flickan om varför man VERKLIGEN inte måste amma/att det är viktigt att uppfostra sina barn ganska strikt/att om barnet inte har syskon så måste man vara ännu hårdare mot det osv osv. Suck så tröttsamt. Men jag lovar att det kom sig av att jag inte skällde på Elli så fort hon gjorde nåt som inte passade sig. Stackarn var ju dessutom övertrött efter resan.

Värdens flickvän var dock skittrevlig, så henne hängde jag med litegrann. Men uppdelningen mellan männen och kvinnorna påminde mig om de böcker från 1800-talet som jag älskar att läsa och det retade verkligen gallfeber på mig. Jag var nog inte mycket till sällskap och ville bara hem. Aris hade trevligt i alla fall, så då fick det väl vara värt det, det händer ju inte särskilt ofta.

Följande dag körde vi hem direkt efter frukosten och vilken lycka att få komma hem. Vädret var fantastiskt med sol och 18 grader och familjen välkomnade oss med varm och öppen famn. Ni skulle ha sett Ellis lycka att få återse sin grekiska familj, då i synnerhet lilla Panajota. De sprang in i varandras famnar och pussades och kramades och sedan dansade de in i sitt lekrum hos farmor och lekte utan att bli sura på varandra en enda gång under hela lunchen.

Det märkliga för mig är dock att se hur mycket Elli hör hemma här, hur lycklig hon var över att vara "hemma" igen. Jag kom hem till min mamma elva dagar tidigare med samma känsla, men för Elli finns den känslan här, i ett annat land. Hon är min dotter, men vi kommer från olika länder. Väldigt märkligt.

Om visiten i Sverige skriver jag senare. Den var på alla sätt precis som den skulle vara.

Jag har haft en mycket mysig jul. Har nog lyckats träffa de flesta faktiskt. Synd dock att det alltid ska kännas lite pressat och stressat när det är så lite tid. Som att man bockar av person efter person... Ska det vara så för all framtid nu? Hur undviker man då att glida ifrån de man bryr sig om? Väldigt svårt. Och oerhört sorgligt.

Men.

Det är priset man betalar när man väljer att leva långt borta. Och hur ont det än gör när verkligheten påminner sig, så känner jag starkare än någonsin att hemma är i Grekland. Det kommer det nog alltid att vara. Smärtan undviker jag lite genom att dra mig undan, att krypa in lite i ett tunt skal, och det smärtar att det gör att jag kanske upplevs som lite kall och en smula otrevlig kanske. Men det är för att jag inte kan hantera alla känslor. Så många gånger under denna vecka som jag har suttit och stirrat ut i intet, kännt ett svagt tryck över bröstet och låtit vemodet anfalla med all sin kraft... Jag hinner inte ge det jag vill om vi bara ses ett par timmar, ett par gånger om året. Och då är det lättare att inte ge alls. Annars resulterar det nog bara i känslostormande gråtkalas, hur förmedlar man annars alla de känslor och tankar som ligger uppdämda i hjärtat, som man aldrig annars har tid att ge bort.

Vissa hinner jag inte träffa alls. Av olika skäl. Kanske, kanske är det på något sätt bättre så. Att inte reta nerverna för mycket.

Nyss skulle jag lägga lilla Elli. Hon brukar somna av sig själv, efter att ha druckit en flaska mjölk, men idag behövde hon sällskap. Jag kröp ner i bredvid henne i den mjuka sängern i "vårt" rum och hon lade sin knubbiga lilla arm om min hals, och kort därefter hörde jag hur hennes andhämtning blev tyngre och långsammare. Till sist snarkade hon lätt i mitt öra. När jag låg där försvann vemodet för en stund. Intill hennes lilla kropp kände jag att allt faktiskt är bra i alla fall, trots att det inte är helt i hjärtat. Hon har en förmåga att fylla ut tomheten och hålrummen som uppstår, en helt omedveten kraft.

Imorgon är sista dagen i Sverige, jag ska träffa Johanna och se hur det känns, men det tror jag känns lika självklart som vanligt, det gör ju alltid det. Trots allt. Sen ska jag packa ihop alla leksaker och kläder och prylar som vi har fått och på söndagmorgon lyfter planet mot Grekland. Mot hem. Och då släpper ofta vemodet efter ett par dagar och livet fortsätter. I min mans armar med Elli runt benen, i det för lilla huset med den vackra utsikten, och svärmors mat och symaskinens stampande... är jag hemma, och vemodet gömt i en liten, liten låda någonstans inuti. Där får sedan det vila till nästa gång.

Idag startade vi dagen med frukostmys hos min morfar. Vi skulle köpa med oss bullar och clementiner och i affären berättade jag för Elli att vi skulle köpa bullar "Elli (något ofattbart mummel) gullar!" Jag och mamma dog av fniss åt Ellis så underbart söta felsägning och oförmåga att säga b.

I bilen fick Elli reda på att vi skulle hem till morfar, eller rättare sagt gammelmorfar och därefter gick hon på om gammelmorfar i timtal. Fast hon kallade honom "bammalmoffa".

Höjdpunkten kom när hon ville bjuda bammalmoffa på en gulle.

Denna snodde jag från Zalli

Utvärdering 2009

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag började sälja mina hemsydda kläder.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Tror inte att jag avlade några.

3. Blev någon av dina vänner förälder i år?
Ja.

4. Dog någon som stod dig nära?
Nä.

5. Vilka länder besökte du?
Sverige.

6. Är det något du saknar år 2009 som du vill ha 2010?
Körkort. En lång resa med min familj.

7. Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas?
16:e december. Min födelsedag då jag reste hem till Sverige för att bli överraskad med födelsedagsparty hemma hos mamma. 24:e oktober, Ellis dopdag.

8. Vad var din största framgång 2009?
Att jag sålde mina första kläder.

9. Största misstaget?
Alla onödiga köp på Ebay?

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Nej, men Elli har varit några vändor hos doktorn för sönderbrända fingrar, hack i läppen och annat smått och gott.

11. Bästa köpet?
Min overlock!

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Tyg skulle jag gissa.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Elli. Varje dag. Min överraskningsfest och makens present - Thailandsresan.

14. Vilka låtar kommer alltid påminna dig om 2009?
-

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jag var nog gladare.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Städat kanske... Och skrivit. Och tränat! Och badat!!

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Ätit choklad. Färgat håret.

18. Hur tillbringade du julen?
Den har inte varit än men i Sverige med släkt och vänner. I snökaos.

19. Blev du kär i år?
Svår fråga, men ja, det blev jag nog. Det går i vågor det där och det här var ett bra år.

20. Hur många förhållanden?
Ett :-)

21. Favoritprogram på tv?
Grey's Anatomy.

22. Bästa boken du läste i år?
Jag tror att jag läste nåt i våras, men jag har glömt bort vad.

23. Största musikaliska upptäckten?
Regina Spektor

24. Något du önskade dig och fick?
Säkert.

25. Något du önskade dig men inte fick?
Antagligen. Långt hår?

26. Vad gjorde du på din födelsedag 2009?

Reste från Aten till Sverige. Firade med surprisepartaj hos mamma.

27. Finns det något som skulle gjort ditt år bättre?
Nja, det finns det väl alltid... Mer tid på stranden.

28. Hur skulle du beskriva din stil år 2009?
Funky-sött och lite rock n' roll.

29. Vad fick dig att må bra?
Min dotter och utsikten från mitt hus. Myisga stunder med min älskling såklart. Och lite oskyldigt flirtande då och då.

30. Vem saknade du?
Oj! Min familj såklart. Aris när han jobbade för mycket eller under mina resor hem. Och Rebecka och Johanna.

31. De bästa nya människorna du träffade?
Nä, jag tror umgänget var ganska stabilt i år.

32. Årets sötaste?
Elli såklart.

33. Årets hetaste?
Definitivt Aris. Därefter den grekiska solen.

34. Årets största kärlek?
Aris.

35. Årets besvikelse?
Att vi inte hittat en lösning för vår boendesituation än.

36. Årets bästa?
Den fina helheten.

37. Årets snällaste?
Min svärmor måste det nog bli. Mot mig i alla fall.

Vi är i Aten!

I fredags flög vi till Greklands facsinerande huvudstad, Aten. Det är bullrigt och rökigt och slamrigt och alldeles, alldeles underbart. Första natten bodde vi hos Aris faster Vasso och hennes döttrar Stavroula och Tatiana, huset ligger bara 10 minuter från flygplatsen så det var väldigt bekvämt. Vi fick mat i stil med svärmors och blev mottagna med samma varma famn som vi är vana vid från Paleohora. Det kändes som hemma på nåt sätt. Vid matbordet pratades det i mun på varandra och Elli tyckte det var så livat så trots en hel dag på resande fot somnade hon inte förrän vid 22.

På lördagen kom Aris kusin Aris med familj och hämtade oss. Först åt vi naturligtvis en massa mat och sen var det meningen att vi skulle gå på zoo, men vädret blev kallt och grått så vi körde till slut till en Playmobil-park istället. Ett ställe där barnen kan leka och busa, fast inomhus. Toppen! Vi föräldrar kunde äntligen slappna av lite, läsa en tidning och ta en kopp kaffe. Sen körde vi hem till Aris och Niki och åt mer mat, badade alla barnen för att slutligen försöka få dem i säng. Elli var dock så uppskruvad så hon kom inte i säng förrän vid 22 - igen. Tillsammans med mamma och pappa. Mitt emellan till och med. Söndagen spenderades först på en lekplats och sedan skulle Niki ta storsonen Manos, 4,5 år, på teater, så resten av oss begav oss till kusinAris föräldrar för lunch. Där träffade vi en annan av Aris kusiner, och kusinAris syster, Elia, samt hennes pojkvän Peter, som är från Tyskland. God mat och massa bus i ett hem uppbyggt av porslinsprydnader. Helt ofattbart att inget gick i kras med två vilda 2-åringar i full fart. Vid 17-tiden sa vi hejdå till pappouManos och yayaTatiana och begav oss vidare till en sorts julmarknad i närheten. Elli och Dimitris åkte karuseller och skrattade så att de kiknade. De beundrade ballonger och fick varsin visselpipa. De var så oerhört nöjda precis hela tiden. Det är verkligen tacksamt med ungar alltså.

När dagen var slut och klockan runt 19 så släppte kusinAris av oss vid en lägenhet i centrala Aten som tillhör Aris kompis. Det är helt inredd men står tom då han nyss har gift sig och flyttat in i hennes lägenhet. Perfekt för oss. Vi la oss tidigt och sov ända till klockan 9. Morgonen tog vi i lugnt tempo, vi var ganska slut efter en intensiv helg. Vid 11 drog vi ut på stan med planen att gå på akropolismuseet men när vi kom fram möttes vi av en skylt att det är stängt på måndagar. Elli var trulig och ville sällan gå, och absolut inte bäras av sin pappa, så konkandes på Elli med docka, Ellis handväska och min egen handväska  har vi tagit oss runt i Atens mysiga gamla stad. Fönstershoppat lite och nästan köpt en vinterkappa (men som alltid var ärmarna för korta). Ibland gick Elli själv och efter ett tag lyckades vi lura till oss det otympliga dockan och stoppade den i Aris väska (det var en otrolig lättnad!) och korta stunder kunde hon blir buren av Aris också. På det stora hela var det en mysig förmiddag.

Nu är klockan 15 och vi har kommit hem, lagt en supertrött Elli och ligger här med laptop och TV och slappar. Jag äter choklad och Aris funderar på vad han ska beställa från pitastället nere på hörnet.

Ikväll ska vi hälsa på Eftichis, ägaren av lägenheten och hans nyblivna (och nygravida!) fru, Sissi, så jag låter Elli sova hur länge hon vill. Eftichis slutar inte jobba förrän vid 20 så vi lär inte vara tillbaka förrän tidigast midnatt, och det är väldigt sent för lilla Ellisen.

Imorgon ska Aris gå och lämna blod och urin och sen ska vi försöka se det där museet som vi missade idag.

På onsdag då? Jomen då flyger ju jag och Elli till Köpenhamn! Sen väntar 11 dagar i Malmö! Jippiee!!!!

Här är Elli och jag på promenad i Aten och precis ovanför kan man skymta Akropolis. Elli är inte på sitt bästa humör just här, hon hade precis jagat en duva, trillat och skadat sin lilla kind.

Jag hade en väldigt freaky dröm imorse. Jag jagades av nazisterna över hela Europa, misstagen för att vara judinna. De ville döda mig. Jag fick fly från Elli, lämna henne i den svenska tryggheten. De fångade mig men jag lyckades övertyga en av vakterna att jag inte var judinna och kunde fly vidare. Någonstans på Europas sydkust, minns ej i vilket land, började några vakter prata med mig, mitt på öppen gata och jag svarade på danska, för att förvilla dem. Som om svenska liksom hade varit sämre?! Där bredde jag på så gott jag kunde och efter ungefär 10 minuter av förhör så sa den ena vakten, på perfekt danska "Du är inte från Danmark, din danska låter för jävligt!". Då sprang jag. Kom på ett tåg, som visade sig vara fullt av judar. Jag hade visst råkat springa på ett koncentrationståg! Själva massmorden skedde direkt på tåget. Shit. Jag lyckades, med mitt geniala mind, komma på att man hade bäst chans till överlevnad i främsta vagnen så dit tog jag mig. När tåget sedan fattade eld så var det jag och kanske två andra i den främsta vagnen som klarade oss. Det var så hemskt, sådan ångest! Jag tänkte mycket på Elli. Insåg att hur mycket jag än älskade och saknade henne, så gällde det främst att överleva, saknaden kom i skymundan. Den där tanken tyckte jag var märklig. Inte för att drömmen var direkt okonstig den heller...

Det är så lätt att skylla på Elli. Hon är två år och även om saker hon gör är knasiga och fula så är det bara gulligt. Jag har varit mycket nära att skylla slutvarianten av vårt pepparkakshus på henne, men inser att det nog inte skulle gå hem. För det är på nåt sätt för prydligt fult för att ni skulle gå på att hon själv spritsat dit florsockerklistret.

Så här har  ni i alla fall årets pepparkaksrenoveringsobjekt!

Bakning och deg: Johanna
Mallar: Johanna
Knådning och utskärning av bitar: Johanna och Eleni
Florsockermålning: Johanna med hjälp av Ellis små fingrar
Karamellpåsättning: Elli och Johanna

Antal svordomar: 513
Antal skratt: 867
Antal ätna karameller: Enmiljonsjuhudraförtiotusenfemhundrasextionio

Aris tänder vedspisen för första gången denna vinter. Elli sitter och iakktar med stort intresse och när elden sprakar som hemtrevligast pekar hon glatt och utbrister

"Pizza!"

Idag fyller min tvilling år. När vi var små och gick i mellanstadiet brukade vi ringa varandra varje kväll och planera vad vi skulle ha på oss dagen efter, och när våra mammor skulle shoppa kläder åt oss försökte vi få dem att köpa samma saker. Vi hade samma hårfärg och var lika korta. Dessutom hade vi födelsedagar med bara 8 dagars mellanrum, klart vi var tvillingar!

Idag är Rebecka cirkusprinsessa, fortfarande kort, och jag är en bymora, men relativt lång. Vi ser inte ett dugg ut som varandra längre. Däremot är vi väldigt lika inombords och jag saknar min tvilling ständigt.

GRATTIS PÅ 26-ÅRSDAGEN BECKI! Snart ses vi!

Pepparkakshuset blev sådär. När alla barnen väl hade kommit hit var pepparkaksbakandet roligt i ungefär en minut. Sedan ville de hellre sitta vid datorn (Efterpi, 10 år), hoppa i sängen och busa rundor (Elli, 2 år och Panajota, 4 år) eller sova (Lefteris, 4 månader).

Så där fick jag och Eleni stå och baka ut den stenhårda degen alldeles själva, och det tog tid! Sedan gick huset knappt att få ihop och när alla husdelar hade fogats ihop tog florsockret slut, så den roligaste biten med att dekorera huset blev vi utan. Dessutom märkte jag när vi närmade oss slutet att barnen hade fått tag i skålen med nonstops och ätit nästan allihop.

Men jag har minsann köpt mer florsocker och nonstops, så även om vi glömde karva ut dörr och fönster, och Elli redan har slitit loss stora delar i vårt redan ganska fula hus, så ger vi inte upp. Idag ska vi avsluta vårt julprojekt. Vi kan ju låtsas att det är ett fallfärdigt hus ute i någon ingenstans. De finns ju faktiskt också under julen.

Igår var vi i Chania igen. Jag fixade de sista pappren till mitt körkort (BUUUU för den grekiska byråkratin, man kan drivas till galenskap för betydligt mindre), så nu kan jag snart börja ta teorikursen. Sen blir det till att börja köra (hjälp!!). Jag har fått teoriboken och den ser väldigt lätt ut (på engelska förstås), så det går nog bra. Det är det praktiska jag oroar mig för, det är inte Malmö jag ska lära mig köra i direkt... Fast han som blir min körlärare har mycket bra rykte så det blir nog bra ändå.

Idag ska jag klippa svärmor inför julen, kanske svärfar med. Tvättmaskinen går och går och om tre dagar flyger vi till Aten. Där ska vi bl a hälsa på Ellis nästkusiner Manos och Dimitrakis och deras mysiga föräldrar såklart, Aris och Niki. Min Aris ska genomgå sina sista utredningar i det här med hans höga blodtryck, det är djupdykning i njurarna som bl a står på schemat. Ska bli skönt att äntligen få allt som går utrett.

Elli har gått in i rollen som mamma till hundra procent. När hon tittar på Pippi brukar hon t ex passa på att amma sin bebis.

Idag har jag bjudit hem Ellis farmor, fastrar och deras familjer för att baka pepparkakshus. Vi gjorde det förra året också och det vore väl kul om det blev en liten tradition? Panajota på fyra år är nog den som är mest entusiastisk, hon har pratat om bygget i flera dagar "När ska vi bygga huset med kakor?" (som jag på min knaggliga grekiska översätter "pepparkakshus" med).

Degen är satt men kvar är att rita mallar, plocka iordning i vardagsrummet och fräscha upp toan lite innan de blrjar välla in. De kommer om et timme så...

Vi hörs!

Igårkväll vid 23 ringde svärmor och frågade om hon kunde få ta med Elli till kyrkan idag, och det kunde hon självklart få. Så vid 8.30 klädde jag lillan fint, gjorde inbakta flätor och satte på det fina korset hon fick av sin gudfar när hon döptes. Medan vi väntade på farmor hann jag knäppa några söta bilder på vinterflickan. Vinden har vänt så det var ganska frisk och krispig luft idag, vilket var skönt. Ingen blåst heller. Men ganska kallt.

Regnet piskar mot vårt plexitak och fullkomligt dånar i hela lilla huset. Jag har tänt ett ljus för första gången på hela året. En massiv kanelbulle ligger bredvid mig på ett fat och gör sällskap av en varm kopp te med kanel- och lakritssmak. Elli sover middag för första gången på veckor och jag njuter. Åh vad jag njuter.

Vi har fått en adventskalender skickad till oss av gulliga Eva som är en flitig besökare här och vilken nostalgikänsla det gav! Varje morgon öppnar vi en ny lucka som döljer ett litet djur och Elli lär sig sakta men säkert namnen på våra svenska vilddjur (lokatt, kotte, räv och mus än så länge), verkligen gulligt Eva, tack!

Havet som på sommaren glittrar i intensivt turkost går idag i samma grågröa färg som himlen. Åskan mullrar och den varma koftan ligger runt mig som en stor härlig nallekram.

Jag tänker på debatten som är igång här på bloggen, om greker vs svenskar och aga vs ickeaga osv. Det gör ont i magen emellanåt. Vi som läser här har väl mer eller mindre samma psikt i frågan. Det känns som sådant slöseri. Här blir barn slagna varje dag och det är helt "ok". Jag har sedan jag kom hit alltid sagt att om jag kunde fått ta med något hit från Sverige så hade det varit jämställdheten. Men jag är benägen att ändra mig, jag föredrar synen vi har på att slå barn.

Jag önskar att vi som diskuterar här i min lilla blogg kunde samlas i Palles "town hall" och diskutera, bjuda in några proffs på ämnet och skapa debatt här i byn. Det skulle vara obligatoriskt att gå. Det hade kanske inte hjälpt ändå, men det hade väckt liv i frågan. Men jag antar att det enda man kan göra är att föregå med gott exempel och ta ansvar för sina egna små barn.

Nu är kanelbullen slut och maken har kommit hem och tänt taklampan för att "det är ju så mörkt och dystert". Men jag fick julkänsla där för en liten stund i alla fall. Och om en och en halv vecka är jag i kalla, mörka Sverige och njuter av tända ljus mest hela tiden.

Kram på er!

Regnet piskar mot vårt plexitak och fullkomligt dånar i hela lilla huset. Jag har tänt ett ljus för första gången på hela året. En massiv kanelbulle ligger bredvid mig på ett fat och gör sällskap av en varm kopp te med kanel- och lakritssmak. Elli sover middag för första gången på veckor och jag njuter. Åh vad jag njuter.

Vi har fått en adventskalender skickad till oss av gulliga Eva som är en flitig besökare här och vilken nostalgikänsla det gav! Varje morgon öppnar vi en ny lucka som döljer ett litet djur och Elli lär sig sakta men säkert namnen på våra svenska vilddjur (lokatt, kotte, räv och mus än så länge), verkligen gulligt Eva, tack!

Havet som på sommaren glittrar i intensivt turkost går idag i samma grågröa färg som himlen. Åskan mullrar och den varma koftan ligger runt mig som en stor härlig nallekram.

Jag tänker på debatten som är igång här på bloggen, om greker vs svenskar och aga vs ickeaga osv. Det gör ont i magen emellanåt. Vi som läser här har väl mer eller mindre samma psikt i frågan. Det känns som sådant slöseri. Här blir barn slagna varje dag och det är helt "ok". Jag har sedan jag kom hit alltid sagt att om jag kunde fått ta med något hit från Sverige så hade det varit jämställdheten. Men jag är benägen att ändra mig, jag föredrar synen vi har på att slå barn.

Jag önskar att vi som diskuterar här i min lilla blogg kunde samlas i Palles "town hall" och diskutera, bjuda in några proffs på ämnet och skapa debatt här i byn. Det skulle vara obligatoriskt att gå. Det hade kanske inte hjälpt ändå, men det hade väckt liv i frågan. Men jag antar att det enda man kan göra är att föregå med gott exempel och ta ansvar för sina egna små barn.

Nu är kanelbullen slut och maken har kommit hem och tänt taklampan för att "det är ju så mörkt och dystert". Men jag fick julkänsla där för en liten stund i alla fall. Och om en och en halv vecka är jag i kalla, mörka Sverige och njuter av tända ljus mest hela tiden.

Kram på er!

Jag fortsätter diskussionen som pågår i kommentarerna här.

När man diskuterar ett tema är det såklart oundvikligt att vissa aspekter faller bort. Som i diskussionen om aga och skillnaden mellan greker och svenskar. I denna diskussion är det lätt hänt att grekerna blir monster, i synnerhet i en svensks ögon.

Fina Johanna länkade till en artikel om fysisk berörings fantastiska effekter på människan. Där beskrivs hur ett spädbarn dör om det inte får öm beröring och hur gamla människor helt kan leva upp bara de har någon som rör dem ömsint med jämna mellanrum. Slag och hårdhänthet har motsatt effekt och gör människor stressade, otrygga och rastlösa. Johanna menar att det kanske är därför grekiska barn upplevs som vildare än svenska.

Anna gick då in och försvarade grekerna och beskrev hur de är kanske de mest fysiska personerna som finns, att man hela tiden tar i varandra här och hela tiden finns för varandra. Det sociala skyddsnätet kanske suger, men man har alltid sin familj och värmen i den.

Båda har en poäng tror jag.

På Kreta är det säkert så att det här med slag och hårdhänthet är vidare spritt än i resten av Grekland. Kreta kan vara den mest traditionella och konservativa delan av hela landet. Anna skrev att riktiga slag var något väldigt sällsynt även om nyp och ryck förekommer här mer än i Sverige. Sanna mina ord när jag säger att jag önskar att jag delar hennes uppfattning. Slag är dock vanligt förekommande här på ön. Senast förra veckan bevittnade jag en mamma som slog sin fyraåriga dotter över ryggen så hårt att ryggen sedan hade ett handavtryck i rött i flera timmar. Ingen höjer på ögonbrynen.

Grekiska barn, eller kanske då mer kretenska barn, ÄR enligt min uppfattning långt viladare än svenska och det har säkert med den lite tuffare uppfostran att göra. Därmed inte sagt att det OCKSÅ förekommer massor av kramar och fysisk närhet mellan kretensare och deras barn. Och Anna har helt rätt i att dessa barn inte upplevs som olyckligare eller otryggare än svenska barn, i många fall är det faktiskt tvärtom. Det där skyddsnätet barnen här har omkring sig är fantastiskt. Det finns inte bara mamma och pappa, utan hela släkten finns nära och ställer ALLTID upp. Jag behöver t ex aldrig leta efter barnvakt. Jag kan ringa svärmor när som helst för att efter fem minuter lämna av Elli där för att bli passad. Och skulle inte svärmor kunna av någon anledning så har jag två svägerskor som aldrig skulle komma på tanken att säga nej. Man ställer liksom upp för varandra och att man älskar varandra och varandras barn är så självklart.

Kanske slås det mer, men kärleken och att man finns för varandra är också mer självklar. Det beror såklart på massa saker, och som alla intressanta ämnen leder de till andra ämnen ganska snart. Som social struktur osv. Glöm inte att Grekland ganska nyligen börjat komma ifatt västern och massor av stolthet rädslor och traditioner finns kvar.

Jag pratar med personer i min närhet som blev slagna som straff som barn, och då snackar vi livrem när det var som värst. Kommentarerna är ofta att visst gjorde det ont och visst var det förnedrande, men det var så jag lärde mig att uppföra mig och vad som är rätt och fel. Jag kippar efter andan när jag hör det. Så fruktansvärt primitivt!

Men så vittnar samma person om kärleken och sammahållningen som de aldrig någonsin tvivlat på och hur högt den än idag älskar och respekterar sina föräldrar. Det finns ingen kvarliggande smärta i dessa personer, ingen uppenbar i alla fall.

Kanske kommer smärtan i att ens förldrar sviker och gör "fel"? Men om slagen inte är ett svek, eller ens sett som "fel" i samhället i stort, då kanske de inte sätter lika djupa spår? Hänger ni med?

Jag har ingen statistik, men jag tror inte att det finns fler deprimerade människor här än i Sverige och inte fler olyckliga barn. Men jag kan ju ha fel.

Jag älskar grekerna, just för att de är så öppna och varma och alltid, alltid sätter familj och vänner i första rummet. Sen att många av dem har en vanföreställning om vad "god" uppfostran måste innehålla försöker jag leva med. Så länge jag kan skydda min dotter mot det värsta (som slag) så får jag helt enkelt bara hoppas att den generella attityden mot aga skyddar barnen här som blir utsatta. För jag har sedan länge insett att jag inte har makt att ändra ett helt folkslags attityd. Jag försöker lokalt, i små bitar, och än så länge går det framåt tror jag. Om än väldigt sakta.

Idag vaknade vi vid 9.30 till en dyster värld. Regnet piskade mot rutorna och vinden ven i taket. Storm. För att vara december är det ju egentligen inget märkvärdigt, men fram tills igår har vi haft sommar nästan hela hösten, så det kom lite som en skräll. Samtidigt fick vi strömavbrott, antagligen hade blixten slagit ner någonstans. Och som grädde på moset hade vi ingen liten Elli som kunde pigga upp oss då hon spenderat natten hos farmor eftersom vi var i Chania för en massa ärenden igår till ganska sent.

Ingen TV, inget internet, inte ens telefon. Ingen möjlighet att brygga te eftersom gasolen tog slut häromdagen och ingen möjlighet att rosta bröd. Så digestivekex och vatten till frukost. Hämtat Elli har vi inte heller gjort eftersom det fullkomligt öser ner där ute och vi har bara cyklar och en liten moppe att ta oss fram på. Och inga regnkläder. Det är vid sådana här tillfällen jag känner att jag nog faktiskt har blivit lite grek ändå.

Nu kom precis strömmen tillbaka så vi är räddade för ett tag. Kan liksom underhålla oss med varsin laptop. Aris går inte till jobbet heller idag, trots att han jobb ligger 50 meter bort och sker inomhus. Det är helt enkelt inte inspirerande att jobba en sån här dag. Jag klagar inte. Det är ganska mysigt att sitta inne med min älskling när vinden viner utanför. Även om vi bara sitter vid våra datorer.

Men jag längtar efter min andra älskling. Den lilla personen som tar upp så mycket plats i våra liv och hjärtan. Hon hade garanterat lyst upp tillvaron här hemma nu. Så fort det mojnar lite så far vi nog iväg på vår lilla moppe och hämtar henne.

Kanske läge att tända ett stearinljus nu då? Ja, det är det nog.

Vad har ni för väder idag?