Jag fick mitt livs svåraste chock igår kväll. Som tur var så varade den ungefär i en sekund, men det var ändå ganska nära hjärtstillestånd.

Jag nattade Elli ganska sent, runt 22.30, men med samma rutin som alltid: "hoppa i sängen, bädda ner, flaska, godnattpuss, släcka lampa, gå ut". Just när jag var på väg ut genom dörren så hörde jag en liten hostning följt av ett litet hulk. För säkerhets skull tände jag lampan igen och det var synen som mötte mig som gjorde att jag för ett ögonblick slutade att andas. Lilla Elli låg med hela ansiktet och böstkorgen badande i vad som såg ut som blod. Det var intensivt mörkrött med mörka klumpar och hela sängen var plaskblöt. Jag minns att en tanke som for igenom mitt väsen var att om detta är blod så kommer hon inte att leva många sekunder till. Men så började min rationella hjärna kopplas på och jag kände doften av jordgubbar. Elli är alldeles tokig i jordgubbar och jag hade gett henne först en skål med små gubbar och sen en påfyllning ungefär en timme tidigare. Vilken lättnad.

Elli satte sig upp i sängen med min hjälp, darrade lite lätt och sa entusiastiskt "Entaxi?", vilket betyder "Okej?", som att hon ville försäkra sig att allt var lugnt liksom. Inte ens ett litet gny kom ifrån henne. In i dushen med nybadade Elli, som tur var hade vi varmvatten kvar så hon slapp kalldusch. Tvätta håret, öronen, näsan, ja, varenda lite grop på den lilla kroppen som fortfarande skakade lätt.

Jag svepte in henne i en stor handduk och fönade henne en lång stund så att hon fick upp värmen som hade sjunkit lite. Kollade henner temperatur, men ingen feber. Så tog jag hand om alla lakan, in med allt i duschen, spola av och in i tvättmaskinen. Hela duschgolvet fylldes av halsmältna jordgubbar och hela huset luktade jordgubbe. Sedan gick jag in till Elli och bäddade ner henne i vår säng och låg hos henne tills hon somnade. Hon luktade fortfarande jordgubbe.

Vid tre vaknade jag av att hon låg och hulkade igen, lite kräk till, men inga jordgubbar denna gång. Fortfarande ingen feber eller andra symptom så det måste handla om någon form av lätt matförgiftning. När hon vaknade imorse tänkte jag först att hon skulle stanna hemma. Men hon var om möjligt piggare än vanligt och var för en gångs skull inte ett dugg kinkig inför tanken på dagis, så nu har jag precis skickat iväg henne - utan gnäll, och utan karamell.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ni får ursäkta min ibland lite överdramatiska ådra, den har jag fått av mina föräldrar. Ja, från båda två, men tursamt nog inte dubbelt upp...

För att vara så pass kritisk mot mutor som jag har utgett mig för att vara på den här bloggen så borde jag kanske skämmas nu. Men jag skäms inte alls, jag är överlycklig.

Efter att ha lämnat Elli gråtande i en annan kvinnas famn varje morgon i vad som känns som en evighet (men i själva verket bara är tre dagar), så lyckades jag idag skicka iväg Elli med Aris utan en enda tår, hon gick helt frivilligt. Med Aris gråter hon tydligen inte ens väl på dagiset, så det är ju allt vunnet. Hur lyckades jag då med detta? Muta såklart, i form av en karamell. Sanslöst effektivt och något som definitivt kommer att bli tradition om det så krävs.

I övrigt har jag legat och haft kördrömmar hela morgonen. Jag körde plötsligt omkring i Paleohora ensam i min körskolebil. Jag gjorde en massa ångestframkallande misstag, som att parkera mitt i en korsning, eller försöka starta bilen i en annan växel än ettans. Men jag tränade också på det som jag nyss lärt mig - att backa runt en 90 graders hörna och att fickparkera. Allt är ju egentligen ganska enkelt när man väl vet recepten. Nu har läraren tydligen visat mig allt, som han säger. Nu är det bara övning kvar och det känns som en lättnad. Snart kan jag köra bil med både självsäkerhet och verklig säkerhet. Vilken frihet! Som sagt, lite övning till, lite vana vid bilen och framför allt, vana vid övrig trafik, så ska jag nog klara det där körkortsprovet innan sommaren är förbi.

Min morfar ligger på intensiven sedan två dagar tillbaka. Han har legat på sjukhus i 1,5 vecka efter allvarliga blödingar och i måndags (tror jag) akutopererades han. Han var jätterädd och mamma hann inte dit för att ge honom en kram innan de var tvungna att sätta igång. Hela 8 timmar tog operationen och man skar bort ungefär hälften av hans tjocktarm. Läkarna var lyckligtvis positiva efter operationen och alla drog en lättnadens suck. Nu var det "bara" återhämtningen kvar.

Men så uppstod komplikationer med både hjärta och andning och man fick söva ner honom och sätta honom i respirator. Tusen slangar i kroppen av olika anledningar och konstgjord andning. Min stora morfar med björnkramarna, jag kan inte ens se det framför mig... Detta var igår och även idag har han låg han nedsövd fram till eftermiddagen då de sakta skulle försöka lätta på narkosen. Mamma skickade ett sms att läget äntligen såg lite ljusare ut nu på eftermiddagen och jag känner mig lite lättad.

Jag har varit så sjukt orolig. För morfar skull. Och mammas. Och moster Evas. Morfar uppfostrade sina flickor nästan själv, för mormor var ofta sjuk och kte in och ut på sjukhuset. Så han står väldigt nära sina döttrar, och de honom. Mamma och Eva har vakat så mycket de har orkat och jag har känt mig så maktlös här borta. Jag har tittat på biljetter för att åka hem, men jag vill samtidigt inte jinxa något. Andas. Ta det lugnt...

Usch, fina, fina morfar i respirator... Han ska ju sitta i en båt, eller ett jakttorn, eller i en skön fåtölj med benen uppe på en pall. Var som helst utom i en sjukhussäng med slangar i kroppen.

Du får inte skrämma oss mer nu morfar! När du är hemma igen och läser det här så kommer här ett meddelande:  vi är många som älskar dig oändligt mycket, och du måste finnas till så länge du bara kan!

Alltså, jag fick värsta kanonmagen redan i v 10 denna graviditet. Det var en helt sjuk känsla för jag visste ju att bebisen själv bara var typ 2-3 cm. Nu har jag insett vad svullenhet kan göra. Visst har jag en liten mage nu, men den är mindre än för 5 veckor sen. Att jag kan känna av bebisen verkar märkligt när man ser denna magbild, men jag måste få försvara mig att den ser lite större ut i verkligheten. Och på kvällen efter chokladkex och massa kolsyrade drycker. Men här kommer den i alla fall, den första officiella magbilden för Graviditet 2010 (namnen på projketet. Tydligen (?)).

Idag var det verkligen inte roligt att lämna Elli på dagis. Jag följde med, även om vi sagt att Aris skulle sköta det själv, eftersom han ska göra den tills jag får körkort. Men Elli var verkligen anti-dagis och inget fick henne att vilja sätta fötterna utanför dörren - förrän jag sa att jag skulle följa med. Då gick det bra. Tills vi kom in på dagiset.

Elli fick värsta psykbrytet och vägrade gå in i sin sal. Jag fick till slut gå ut i hallen och bära in henne och hon klamrade sig fast vid mig som en boarom, gråtandes non-stop. Alltså, vad tusan?! Nog för att jag kanske är blödigare än gemene man, men man måste fan ha ett hjärta av is för att klara av det där. Jag stannade i fem-tio minuter, med Elli gråtandes i min famn, vi försökte visa henne saker och få henne att tänka på annat, men hon hade sitt ansikte nergrävt i min hals hela tiden.

Till slut frågade jag fröknarna vad jag skulle göra. "Ska jag lämna henne såhär?" De svarade mjukt och lite flyktigt att så länge jag stannar kommer hon att fortsätta vara ledsen och rädd. Jag vet ju att fröknarna är supersnälla och mjuka och väldigt pedagogiska och stämningen därinne var väldigt lugn och varm, så det var ju inte som att lämna henne på nåt hemskt ställe.

Till slut fick jag ställa ner min vrålande lilla Elli och bara gå därifrån, när jag stängde dörren bakom mig hörde jag hur gråten eskalerade och jag kände mina egna ögon dimmas av fukt. Det var väldigt jobbigt, och är.

Ska det verkligen vara så här? Blir det bättre snart? Det känns som att någon har tagit stryptag om mitt hjärta. Jag vet ju att hon så småningom kommer att leka och ha kul med de andra barnen, men jag orkar inte starta varje dag på detta vis. Det känns inte rätt, men hon måste ju gå på dagis...

Tack för era uppmuntrande ord till förra dagisinlägget, bara fortsätt pumpa ut positiv kraft!

Jag har i ungefär en veckas tid känt av små buffar i nedre magtrakten. Har tänkt att min mage var lite extra bubblig av någon anledning. Idag kom jag på att jag ju faktiskt är gravid och att jag redan hunnit till vekca 15 (hur nu det gick till...), så jag har till slut insett att min bebis har börjat kommunicera med mig. När jag väl fattade att det var det så var det så självklart. Sådär känns ju liksom inte en bubblande mage egentligen.

Små, små buffar, som om han ligger därinne och knackar och leker någon väldigt primitiv variant av tittut-leken. Gulligt när man tänker på det faktist.

Och ja, visst är det ganska tidigt, men jag minns att Elli knackade på i vecka 16 första gången, så det är ju inte omöjligt. Uppenbarligen.

Jag fick några kommentarer om att det jag skrev om Elli några texter ner var fint, och att vissa såg fram emot att få känna sådan kärlek. Det förstår jag, för det är en magisk känsla som inte går att likna vid någon annan.

Men en biverkan är smärtan man alltid får bära omkring på. Det handlar inte om sådan smärta man kan känna i en parrelation, där man kanske är rädd för att det ska ta slut eller att man inte räcker till. Det är en smärta som finns inbakad i själva kärleken. Den är på något sätt så intensiv att det svider.

Jag kan ju bara tala för mig själv och för mig är kärleken för Elli förenad med ett sting, eller ett tryck... Det finns en sådan kraft i känslan att den liksom kramar mig som en boaorm som jag aldrig vill ska släppa. Kanske kommer det sig naturligt att det man får ut mest av i livet också ska betalas för - för balansens skull.

Det är förmodligen den starkaste urkraften som finns - kärleken till ens barn - och inget kan någonsin förgöra den.

Är det jag som har tappat förståndet eller känner ni andra mammor igen den där smärtan? Kan ni beskriva den bättre?

Första dagen gick det strålande, vi lämnade och hämtade Elli tillsammans.
Andra dagen gick det lika bra som första, Aris lämnade och hämtade själv.
Tredje dagen åkte Aris iväg med Elli storgråtande, skrikande efter mig, Aris var tvungen att stanna en liten stund på dagis innan hon kände sig lugn. Vid hämtningen var hon lika glad som alltid.
Idag - fjärde dagen - åkte hon iväg med tveksamhet, hon grät inte men bad mig flera gånger följa med. När hon väl åkte är jag rädd att hon trodde att hon skulle till yaya och pappou av någon anledning. Hoppas att det går bra.

Jag vet att det kan vara lite svårt i början, men eftersom Aris är den som ska sköta lämning och hämtning av Elli tills jag får mitt körkort så tänker vi att det är lika bra att hon vänjer sig vid det från början. Är det rätt eller fel? Sedan tänker jag att tandagnisslet (är det ett skånskt ord?) hade uppstått på dagis när jag skulle lämna henne, om inte här hemma, och det känns på något sätt jobbigare.

Hur gick det för er när ni skolade in barnen på förskolan?

Jag stannade upp vid ett gammalt foto på Elli idag, ett foto som har suttit i vårt sovrum sedan hon kom till oss. Hon är bara någon dag gammal på kortet. Jag stannade upp och betraktade, och strök med fingret över den glansiga ytan, som om jag skulle kunna känna hennes mjuka babyhud mot fingertoppen. Hon sover på fotot, och man ser så himla tydligt att det är hon, det är samma näsa, samma mun och samma öron - fast i miniformat.

Lilla Elli har inga gummibandshandleder längre, hon vaknar inte och skriker efter mjölk på natten heller. Hon dansar omkring och sjunger Pippi Långstrump, berättar historier och har åsikter om det mesta. Hon går på dagis. Hon ska bli storasyster. Elli ska bli större än någon annan. Det känns så ogreppbart att jag för det mesta förtränger det. Jag vet inte om alla mödrar känner som jag, men jag älskar henne så intensivt att jag på något sätt är lite arg på den lille bebisen i magen som ska komma och ta uppmärksamhet från min bedårande dotter. Att hon ska behöva dela på mig, jag som känner att jag vill vara helt hennes.

Kärleken var intensiv redan från början, men den slutar aldrig att tillta i styrka. Jag finner mig ofta sitta och stirra på Elli när hon är upptagen av någonting, det kittlar i hela magen. Jag ler och suger in luft i lungorna för att dämpa fjärilarna. Jag vill stanna tiden, jag vill vara där jag är med Elli precis nu, för alltid. För hon är det ljuvligaste jag någonsin har upplevt.

Jag har fått i uppdrag att skriva 45 unika texter om kolsyrerelaterade produkter. Snacka om att det bubblar i skallen... Och att suget efter att köpa en egen kolsyremaskin plötsligt väckts till liv.

Här sitter jag nu, med en stor skål megavindruvor, favoritchokladkexen och kall bubblande coca-cola, redo att ta det lugnt vid datorn ett slag. Kanske blir det jobb, kanske något annat. Har inte fått gjort så mycket som jag skulle ha fått gjort idag, var tvungen att mangla lakan till hotellet (eftersom jag tog på mig den uppgiften för i år innan mina skrivjobb började välla in), vilket tog två timmar, sedan fick jag huvudvärken från hell och låg knockad i soffan under hela Ellis tre timmar långa middagslur. Jag väcktes av hennes lilla hand mjukt mot min kind och ett tyst, försiktigt "Mamma..?". Sedan har jag och Elli lagat jättegod kycklingsoppa med bl a Rebeckas kvarlämnade ingefära, mynta och citron. Det blev jättesmarrigt, tom Aris utstötte ett "Mmm!" när han fått in första skeden i munnen, så det var ett gott betyg ;). Elli, däremot, var skeptisk till alla nya smaker och åt mest ren kyckling, lite bröd och massor av banan och jordgubbar till efterrätt. Nu är hon i alla fall i säng och Aris kollar nån match på TV:n.

Vad jag älskar kvällslugnet...

Här sitter jag och försöker jobba medan lillskruttan med det nyklippta håret och finaste klänningen på sig befinner sig på sin allra första dag på förskolan. Om en timme ska jag hämta henne och det ska verkligen bli spännande att höra hur det har gått. Mitt arma hjärta upplöstes fullständigt när hon stod redo utanför huset, med sin ryggsäck och lilla klämma i håret, att åka iväg på sin allra första förskoledag. När vi kom fram höll hon krampaktigt tag om mitt ben, med sin handplockade gula blomma i handen, att överlämna till sin fröken. Tur att vi plockade den där blomman, så att fröken fick en bra anledning att locka med sig Elli in i salen (sätta blomman i vatten). Hon släppte sitt tag om mitt ben och följde med, med försiktiga steg.

Nu sitter jag alltså här, en timme senare, med alldeles skuldfri tid att jobba, och kan inte annat än tänka på lilla Elli. Vilken smärtsam kärlek det är. Vilken underbar, fantastisk, smärtsam kärlek det är... Trekvart kvar.

Jag snaggade bort sidtestarna också och nu är Elli helt kortklippt, hon ser ut som en riktig liten 60-talsflicka, jättesöt!

Dagisproblemet har löst sig, Elli börjar äntligen imorgon och det är såå spännande. Hon ska lämnas vid 8.30 och hämtas klockan 11, jag tror att hon kommer att älska det! Hoppas verkligen det i alla fall. Hennes lilla ryggsäck är packad med ombyte, vattenflaska och massor av förväntan. Hoppas att de andra barnen är snälla mot henne... Usch, mamma är lite nervöööös.

Dagiset strular och gör vårt liv svårt. Elli skulle ha börjat förra måndagen, men då hade de som ursäkt att ett annat barn precis hade börjat och behövde lugn och rro att komma in i gruppen. Att Elli hade stått först på tur behöver väl inte nämnas. Vi fick åka hem med Elli igen och vänta till slutet av månaden eller början av maj. Jag har fått in massor av jobb och behöver 4-6 timmar i lugn och ro framför datorn varje dag, Aris har fullt upp på hotellet och svärmor har lille Lefteris att se efter. Hon tar Elli ändå, men det känns inte bra för mig när jag vet hur mycket hon har att göra. Emmanuela har precis slutat jobba på posten så hon hjälper också till, men det är ändå med skuldkänslor jag sätter mig och jobbar varje dag. Idag vid lunchtid ska vi åka upp till dagiset och pressa dem lite, enligt Eleni gör de så här med flit för att slippa ta in fler barn, eller skjuta på det så mycket det går. Som hon sa "Hur gör de i spetember då? När dagiset fylls av 25 nya barn som behöver lugn och ro att anpassa sig till den nya miljön, nu har de ett!", och det ligger ju mycket i det. Usch, varför måste allt vara så svårt i det här landet?

Elli går dessutom och väntar, hon har fått veta jättelänge nu att hon ska börja på dagis, men det händer ju aldrig. Hela familjen pressar Aris att stå på sig mot dagiset, men han är rädd att det kanske går ut över Elli sen, det tror ju inte jag, men man kan aldrig vara säker.

Vi får se vad som händer idag...

Ellis blonda lockar fick falla idag. Hon har tunnt, fint hår och vill ständigt bära det i tofsar vilket innebär massor av slitage. Hon tvinnar dessutom håret när hon myser vilket ibland lämnar dreadlocks efter sig. Jag har inget emot dreadlocks, men har man så lite hår som Elli så blir det max tre dreads i hela håret, och det är ju inte så fint.

Jag ville jättegärna låta hennes hår växa, men kvalitén blev sämre och sämre och det såg helt enkelt inte fint ut längre när det fick hänga löst. Så jag ställde henne på en stol framför Pippi Långstrump och fick sedan en blickstilla 2,5-åring att karva i.

Jag blev nöjd med resultatet, utom att luggen öjligen blev lite för kort, men den växer ju ut jättesnabbt. Elli ser numera ut som en blandning mellan en rund Twiggy och en pojke, och är sötare än någonsin. Snoddar kommer hon fortfarande kunna ha, eftersom jag lämnade lite hår framtill.

Särskilt nackpartiet blev väldigt gulligt... Så att man nästan vill ta sig en liten tugga..!

Nu kommer jag med ännu ett mammainlägg här, jag tror att jag saknar henne lite extra just nu...

När min mamma väntade lillebror Måns så blev hon som besatt i färgen babyrosa. Hon skaffade en rosa mysdress som hon bodde i och eftersom vi passande nog flyttade in i barndomshuset i Skivarp medan mamma var gravid så målades hennes och pappas sovrum babyrosa. Matsalen blev rosarandig och jag fick rosa blommor på mina tapeter (fast det uppskattade jag givetvis, prinsesstokig 5-åring som jag var). Mamma kunde helt enkelt inte få nog av rosa.

Jag har drabbats av något liknande, men färgen är grön. Jag smygkollar e-butikernas utbud av bebiskläder och fastnar för allt som är grönt. Eventuellt turkost och gult också, och gärna i kombination i form av retromönster, men inget blått! Jag har aldrig gillat färgen blå och nu har denna olust gått över i rent hat. Om det blir en pojke så får ni aldrig någonsin köpa blå kläder i present till honom, huuu vad fult! Oranget är läckert på grabbar, och så tillhör jag de galna mammorna som tycker att chockrosa detaljer kan vara läckert på en pojke. Jag antar att det inte är så vanligt någonstans, men här i Palle är jag säker på att många tanter skulle dö rakt av, av en hjärtattack eller nåt, om man skulle visa upp sin lille son i rosa kläder. Kul, tycker jag. Alltså inte att tanter dör, men tycka om nåt som gör en till rebell.

Men det snyggaste är alltså grönt. Jag längtar redan efter att få inreda barnens framtida rum med gröna väggar (gärna i olika nyanser i randigt eller så). Och nästa barn kommer att få bära många gröna plagg (oavsett kön, givetvis).

Egentligen är jag allmänt väldigt förtjust i färg, men grönt är ett nytillskott i favoritlistan (som består av lila, orange och fuchsia). Hur coolt hade det inte varit med ett barnrum med gröna väggar och lila eller knallrosa möbler? Craaazy nice!

Vi var hos doktorn i tisdags, det hade jag glömt bort att berätta... Vår bebis låg därinne och mediterade, han förljer sin tillväxtkurva alldeles ypperligt, maskinen räknade ut att han var 12 veckor och fem dagar gammal och det var exakt 12 veckor och fyra dagar sedan första dagen på min senaste mens, som ju är det man utgår ifrån när man räknar graviditetsveckor och -månader. Duktig bebis alltså, Elli var alltid en vecka större än hon borde ha varit, men så var hon ju en stor bebis också, som vägde 3,4 kilo när hon föddes - två veckor för tidigt.

Papp-A-testet genomfördes med mätningar av nackspalten, näsbenet och nåt mer, plus att jag fick lämna ett blodprov. Detta test gör man för att bedöma risken för att barnet skulle ha någon kromosomavvikelse. Alla mätningar låg inom det normala, så nu väntar vi bara på resultatet från blodprovet, men jag är inte ett dugg orolig för det där.

Så avslutades undersökningen och spänningen låg i luften. Nu skulle vi eventuellt få reda på vilket kön bebisen har! Dock låg bebisen i djup meditation, med korsade ben, så hur mycket doktorn än buffade och hade sig (aj!) så kunde han inte få in en skarp bild på könet. Aris vankade omkring, som han alltid gör, och sa att det inte var jordens undergång om vi inte fick veta könet idag. Jag log medhållande men hoppades så innerligt att han skulle lyckas till slut. Men det gjorde han inte, så bebisen verkar vara en hemlighetsfull liten typ.

Under tiden doktorn höll på att greja så försökte jag hänga med i bilderna, han hade både 3D-monitorn på, samt den vanliga svartvita. jag tyckte felra gånger att jag såg nåt som stack ut mellan benen, men eftersom inte doktorn reagerade på det så såg jag väl fel. Jag var så säker på att det skulle vara en pojke så jag kanske skapade fantombilder? I allra sista bilden på den svartvita monitorn syntes dock plötsligt tre små parallella linjer och det sög till i magen på mig. När vi fick reda på att Elli var en flicka så var det just de tre linjerna som var hennes kön.

Så nu är jag inte alls lika övertygad om att det är en pojke i magen längre och det känns konstigt. Min intuition är fortfarande inställd på pojke, men de där tre strecken, vad betyder de om inte en liten fiffi?

Vilket som blir förstås alldeles perfekt och nästa månad får vi veta, men plötsligt blev hela könfrågan mer spännande.

När jag var liten hade vi ett stående skämt om någon hurtbulle från min mammas barndom som levde efter sloganen "Upp sju och ut i naturen!". Jag inspireras idag av denna beslutsamhet, att gå upp från sin varma säng klockan sju varje morgon, för att ta sig ut och njuta av naturen, kanske jogga en runda till och med. Jag ser en grön träningsoverall med lite för korta ben, matchad med en röd toppluva, lika röda kinder och ett ångande, svagt galet, leende. Inte helt olikt Gunde Svan.

Min slogan är dock "Upp sju och fram med datorn!". Jag vaknar klockan sju, efter sex timmars sömn och går direkt från sängen till datorn. Jag öppnar den utan frukost i magen eller borstade tänder och börjar knappra. Jag försöker hålla ett tempo som gör mina arbetsgivare nöjda, för jag vet att det bara kommer att komma mer och mer och mer texter att skriva den närmsta tiden. Trots allt ligger en känsla av välbefinnande över mig.

Jag är långt ifrån en hurtbulle, men entusiasmen är densamma.

Nu är det faktiskt dags för frukost.

Jag är en riktig sucker för människor som har gedigen talang. Det är flera år sedan jag hittade Imogen Heap och denna livesända spelning på Youtube, men är fortfarande sjukt imponerad av henne, jag vill kalla henne geni på många olika plan.

Idag skickade lillebror denna länken till mig och kanske är det inte i nivå med Imogen Heap, men det är skicklig humor.

Jag blir alltid så inspirerad...

Första inställda bokningen på Aris Hotel pga vulkanen på Island idag. Stackars norska familjen kan inte flyga. Jag kan inte hjälpa att tycka att det hela är så jävla coolt. Vi människor är inte så stora och viktiga som vi tror.

Jag har varit på min fjärde körlektion, alltså min fjärde timme bakom ratten i en bil ute i grekisk (jag tycker att det bör nämnas) trafik. Läget känns så jobbigt just nu. Att köra på en raksträcka med lite kurvor i klarar jag väl av ganska bra, växla upp, växla ner går också bra. Men allt, ALLT annat känns skitjjobbigt och svårt och som att jag ALDRIG  kommer att lära mig. När jag kommer till en korsning får jag panik, jag svänger ratten antingen för mycket eller för lite, eller för tidigt eller för sent och det där med hur man använder kopplingen känns ibland helt jävla bakochfram. Släpp den för att rulla framåt och tryck på den för att stanna eller rulla bakåt. Så får man lite panik och stampar så flyger man framåt! Livsfarligt ju!

Jag fick veta att jag kommer att ta ca 20 lektioner innan uppkörning, kanske lite färre, kanske lite fler. Jag frågade, mest på skoj, om det fanns de som behövde 30-40 lektioner innan uppkörning och sekreteraren svarade, ja, men det är alltid gamla människor i femtioårsåldern, så jag behöve inte oroa mig. Jag svär att jag kommer sitta där på min 35e lektion och känna mig som en gammal tant.

Jag frågade min ûberpositiva lärare hur det går för mig efter min tredje lektion. Han svarade "Bra! Sakta, men säkert.". Hahaha! Tantkörning, tantkörning, tantkörning! 

Hur många lektioner behövde du innan du kände att du behärskade bilen någotsånär, i enkla korsningar och så? Jag vill ju bara kunna köra. NU!

Alltså min mamma, hon är en rolig typ, hon. De flesta älskar min mamma, hon har en fantastisk aura, sprudlar av positivitet och kreativitet. Antingen älskar man henne, som de flesta, eller så tycker man tvärtom och då oftast pga av avundsjuka eller för att man mår dåligt och tycker att hon är naiv eller överdriven. Men hon är fantastisk, det är hon verkligen.

Samtidigt är hon, som de flesta kreativa människor, full av konstiga idéer, vilka iofs givetvis bidrar till charmen. Mamma har satt många griller i mitt huvud genom åren. Allt från att vi har EXTREMT små huvuden och därmed alltid måste ha stort och yvigt hår och helst undvika högklackat, till att hemgjord pizza är något av det bökigaste man kan laga. Det där med att ha litet huvud är det tydligen ingen jag känner som har tänkt på förrän jag har nämnt det, men i mig sitter det djupt och jag går aldrig omkring med tight häststvans. Och att pizza skulle vara svårlagat är en stor bluff, det kom jag på när jag en dag "tog tag" i pizzaprojektet för första gången och insåg att det ju var busenkelt. Annan jobbig mat var hemgjorda köttbullar (som ju också är lätt, men antagligen tyckte hon det var tråkigt att stå och rulla, mamma gillar saker som går snabbt och är varierat) och lasagne, eller om det var bechamelsåsen...

Idag har jag gjort min första lasagne och det var ju hur lätt som helst, jag är än en gång förundrad. Var får min mamma sina idéer ifrån? För det är faktiskt inte så att hon är lat när det gäller matlagning, hon gör alldeles fantastisk stoppad kalkon och alldeles underbara grytor, hon har väl bara fått dessa saker för sig och uttryckt det till mig i någon särskilt absorberande ålder. Griller i huvudet.

Fina, söta, älskade lilla mamma...

Nu puttrar i alla fall lasagnen i ugnen, det luktar gott och ser ännu godare ut, allt pekar på att denna lättlagade rätt blir utsökt.

Vinnaren i tävlingen om ett plagg från pingpongbarnkläder.se är Helena med motiveringen:

Hej Johanna! Jag skulle vilja vinna den svarta munkjackan i storlek 50.
Den är verkligen supersöt och en va mina bästa kompisar ska få barn i början av maj så den hade passat perfekt. Vi vet inte om det är en pojke eller flicka, det får vi se när underverket kommer till världen :)
Munkjackan ser ut att passa både pojkar och flickor och jag vet att den hade passat min kompis väldigt bra :)
Min kompis har många bra tjejkompisar så barnet kommer få många favorttanter men jag vill vara den bästa tanten, med mest kärlek (och presenter såklart).

Jag hoppas att du blir bebisens absoluta favorittant! Munkjackan ska vara på väg hem till dig.

Tack för ert deltagande, jag önskar verkligen att jag hade kunnat ge något till alla.

Jag blev kontaktad av www.pingpongbarnkläder.se igår, de erbjuder mig chansen att lotta ut något från deras sortiment till någon av er. Festligt tycker jag, det är första gången någon ger mig den möjligheten. Kul för er också, eftersom ni har stor chans att vinna, min blogg har inte så värst många läsare. Än. Hahaha!

Nu är det så att de flesta av er som läser min blogg är folk jag känner, mer eller mindre, så kanske en utlottning kan kännas orättvis. Känner ni så, så delta inte. Jag kommer att hålla mig opartisk i valet av vinnare, men sannolikheten för att vinnaren är någon jag känner är ändå ganska stor.

För att vinna ska ni helt enkelt berätta vem ni ska ge plagget till och varför, samt vilken av mina tre alternativ du vill ha (inkl färg och storlek). Den som lyckas skriva ihop den bästa/finaste/festligaste/sorgligaste motiveringen vinner. Jag är enväldig domare. Jag tror dessutom att leveransadressen måste finnas i Sverige, så en sådan måste finnas (även om det är en "mellanhand").

Här presenteras de tre alternativ jag har valt ut som ni kan vinna från www.pingpongbarnkläder.se:




Lycka till!

OBS!! Alla tävlingsbidrag ska vara inne senast klockan 20.00 imorgon kväll (14/4).

Jag läser Unni Drougges krönika om Kerstin Thorvall, som gick bort i dagarna. Sedan läser jag kommentarerna till krönikan, det är ofta lärorikt att läsa motreaktioner till folks åsikter, annars är det så lätt att bara hålla med, särskilt när man läser begåvade skribenter/journalister/författare.

Jag ska erkänna att jag inte har läst något av Thorvall, men jag har låtit ögonen fladdra förbi många tidningsuppslag där hon medverkat och alltid mumlat för mig själv att "henne måste jag läsa någonting av". Hon verkar ha varit en duktig och pasionerad författare, så långt verkar de flesta hålla med, men hennes texter verkar vara lika kontroversiella som välskrivna. Ett verk handlar om en medelålders kvinna som är besatt av sex med unga, svarta män och om jag inte missminner mig så heter boken "Det förbjudna". Drougge hyllar denna bok i jämställdhetens namn, medan andra genustänkare menar att om boken hade handlat om en medelålders man som gjorde detsamma så hade Drougge spottat i hans riktning.

Jag står först i ledet bland de som är för en jämställd värld, men jag kan se båda sidor av myntet här. Kvinnan är ännu idag - år 2010 det svagare könet och därför ses vi som soldater i krig när vi gör sånt som är förbjudet för män - istället för att lynchas av de som kräver jämställdhet när vi begår jämställdhetsbrott så hyllas vi till skyarna. Tyvärr är detta bara ett tecken på att vi fortfarande accepterar vår position som det svagare könet. Att vi får fela bara för att män alltid har fått göra det. Men så kommer man inte framåt, tyvärr.

Å andra sidan funderar jag allt oftare på det här med förbjudna saker. Så många av oss dras till det som är lite mörkt, farligt och förbjudet, eller bara skamligt. Väldigt många kvinnor (även feminister!) fantiserar om att bli våldtagna, dominerade och kanske t om slagna, man blundar och skapar ett monster och det kittlar plötsligt av välbehag i kroppen. Kanske vill man leva ut drömmen, under kontrollerade former. En riktig våldtäkt är fortfarande något av det värsta man skulle kunna utsättas för, gränsen är på inget sätt hårfin. Andra drömmer om svarta män - utan att vara rasister. Vissa män dras till väldigt unga tjejer, eller kanske gillar att dominera sin kvinna i sängen, medan samma man står i palestinasjal längst fram på torget när Gudrun Schyman håller tal. Säger en man att han vill ha en fru - helst från Thailand - så hamnar han genast i ett fack, samma fack som den svenska kvinnan som har en yngre pojkvän från Afrika. Naturligtvis finns det omvända i alla fall, som alltid. Jag tycker att allt detta måste få vara okej, man måste få lov att prata, skriva om och leva ut sina böjelser utan att för den skull placeras i ett visst fack. Den viktiga, viktiga detaljen är att man ska vara medveten och öppen med alla aspekter och perspektiv i ens böjelser och kontrollera dem, så att ingen kommer till skada, eller att jämställdhetskampen saktas ner.

Vi är ju människor, det reflekterande djuret. Låt oss vara både djur då, och reflekterande. Låt oss vara allt vi kan vara.

De där jobbtrådarna som hängt lösa och fladdrat i vinden bestämde sig tydligen alla för att knyta sig samman idag och plötsligt är jag overloaded med jobb. Huvudet håller på att sprängas av huvudvärk efter alldeles för mycket att organisera och för många timmar framför datorn. Men! Jag klagar inte, jag är mycket nöjd! Jag kommer förmodligen att kunna åka till Sverige i juli, min käre man har redan lovat att sponsra biljetten en väg, så halva resan är säkrad (mirakel sker!). Så fort jag fått in lovor till körkortet så kan jag spara ihop till andra halvan och med jobbmassan jag ser i min inkorg idag ska det inte behvöva ta alltför lång tid (även om det garanterat kommer ta många timmar framför datorn i sommar. Det är en mycket instabil bransch, när det går framåt så gallopperar det gärna, men det kan lika gärna stå helt still i en evighet.

Nu ska jag stänga datorn och åka med Aris och Elli till dagis, idag börjar dagisprojektet, åh så spännande!

Min fina kompis Ellie kommer tillbaka till Palle i slutet av maj. Hon är bl a massös och har lovat mig hur många gravidmassager i sommar som jag vill ha. Hennes kille, Pax, gör lumpen så hon kommer att vara väldigt närvarande i mitt liv hela sommaren och jag är sååå glad för det! Hittade denna bilden på oss från ett bröllop i somras. Vi hade tråkigt och hällde i oss vin och hade plötsligt väldigt kul istället. Hon är så fin.

Om man nu ska se krasst på läget så är det inte direkt ett tacksamt jobb att vara mamma. Inte i början i alla fall. Det är störd sömn och massa kläng och åbäke för att bebisen ska vara nöjd. Man offrar sig själv, och det är ju egentligen inga nyheter. Man gillar läget för man har inget val och man älskar ju den där lilla bajsgrisen fullständigt irrationellt mycket.

Men nu, nu börjar slitet betala av sig. Man vänder på myntet, så att säga.

Jag: Elli, kan du ta kontrollen till mamma?
Elli (hoppar upp från soffan): Mmm! (och hämtar kontrollen).

Jag: Elli, kan du ställa ut det här smutsiga glaset i köket? Kan du lägga den här högen smutstvätt i lilla rummet? Kan du dra lite i lakanet på den där sidan så det blir fint?
Elli (entusiastiskt): Mmm! Mmm! MMM!

Det är inte mycket man behöver lyfta fläsket från soffan för att göra längre. Skitsmart ju!

Jag är så hemskt sugen på Sverige i sommar. Två veckor i grönskande Malmö med omnejd, käraste vännerna, finaste familjen, semester, förmåga att köra omkring fritt (jag kommer ju att ha körkort då!) och hälsa på vem jag vill, när jag vill. Svenska glassar, grillad korv på pappas vis med bröd senapochketchup och rostad lök. Mer grillat... Doppa fötterna på Ribban, promenader och ankmatning i parken. Shoppa svenska fina kläder till bebisen (i Chania är utbudet begränsat och ganska stereotypt och jag gillar starka, härliga färger) och låta Elli öva på sin svenska. Sitta och huttra i jacka när alla andra går omkring i linne och skrattar åt nygreken. Jag vill ha allt det där. Så sjukt jävla mycket.

Så nu hoppas jag verkligen att alla de lösa jobbtrådar knyts, annars förblir det tyvärr en dröm.

Idag skrev jag upp. Jag fick alla rätt. Nu kan ni applådera. Jag är så himla lättad och glad, nu ska jag bara lära mig köra också, haha!

Jag och Rebecka åkte till Chania igår eftemiddag, vi installerade oss på vårt mysiga lilla hotell och gick och bokade biobiljetter till senare på kvällen. Sen gick jag till min teorilokal och pluggade vid deras datorer i ett par timmar. Alice i Underlandet börjad 20.30 och både jag och Rebecka var superladdade, vi har inte varit på bio på evigheter. Jag krängde två popcornboxar själv och Rebecka en och en påse chips. Vi skippade middag sen, undra på. Filmen var underbar och upplevelsen kanske ännu bättre, det var så mysigt!

Sen gick vi till hotellet, snackade lite skit och när Rebecka somnade satt jag med teoriboken och nötte in de grejer som fortfarande kändes osäkra. Vid midnatt släckte jag lampan och sov vansinnigt oroligt hela natten. Jag drömde om att köra bil och kompisar som körde bil på helt fel sätt och jag försökte skrika åt dem i den vilda trafiken att köra ordentligt. Sen snodde jag Eftihis bil och var tvungen att gömma nycklarna, helt osammanhängande och stressigt. Minst en gång i halvtimmen vaknade jag med ett ryck och kollade på klockan. Halv sju gick jag upp och tog en taxi och var på plats en timme innan mitt schemalagda test. Jag fick sitta på en kall trappa och plugga lite så länge, stället hade inte ens öppnat.

Testet sen. När vi väl fick sätta igång dansade jag igenom alla frågor och var klar på mindre än fem minuter, jag tvekade inte en enda gång. Sen fick jag sitta i en evighetslång väntan innan jag fick veta om jag klarat mig eller ej, alla skulle skriva klart innan vi fick röra oss. Alla rätt! Mycket stolt for jag tillbaka till Rebecka på hotellet som sedan bjöd mig på en brakfrukost i vackra hamnen för att fira.

Halva dagen spatserade vi sedan omkring i Chania, jag tog en pedikyr och Rebecka en ansiktsbehandling och vi halv fyra var det dags för mig att gå till bussen hem till Palle. Vi tog farväl i Chanias vackra hamn under den strålande solen och det kändes så fint. Fina, fina Becki...

Nu är jag hemma igen och känner lite vemod, men också lycka, över att få ha en så fin vän, om än på jobbigt avstånd.

Vi vill önska er en riktigt GLAD PÅSK! Här skiner solen med sällan skådad aprilstyrka och vi är på väg ner till stranden för att bada fötterna. Elli har fått jättefina påskpresenter av sin gudfar och ikväll blir det fest vid kyrkan när Judas ska brännas (!). Hoppas ni målar ägg och äter gott!

Rebecka alltså... Förutom att vara en alldeles fantastisk vän, som jag alltid har hysteriskt roligt med (till och med som en smula slitan gravid mamma till en busig 2-åring), så är hon dessutom en vandrande inspirationskälla. Hon är så lugn och smart och realistisk, hon sätte rupp hållbara mål inom en massa olika projekt och når alltid dit, även om hon kanske hamnar på omvägar ibland. Hon försöker leva hälsosamt, går promenader, joggar, yogar och håller musklerna i form med hemmaövningar. Hon njuter av det. Hon älskar mat, både nyttig och onyttig och har hittat en otrolig balans som jag avundas. Just nu har hon sockerstopp, vilket är jobbigt för en chokladälskare, men hon klarar det bättre än jag har förståelse för.

Sist Rebecka var här köpte jag ett latexband att göra hemmagymövningar med, men jag rörde det inte en enda gång. Nu har jag bytt ut mina rostade mackor med smör till yoghurt med nötter, linfrön, gojibär och hälsomusli till frukost. Vi får väl se hur länge det håller...

Jag vill inget hellre än att vara en sån som "behöver" röra på sig för att må bra. Som orkar stå emt sötsug och andra frestelser och se långsiktigt på sin hälsa. När Rebecka är hos mig känns det så lätt, så uppnåbart, men så fort hon lämnar mig så faller jag tillbaka i samma destruktiva matbeteende där varje dag består av alldeles för mycket socker och ohälsosamma fetter.

Nu har jag förstås en bebis i magen och jag känner mig mer motiverad än tidigare. rebecka lägger mycket tyngd vid att man måste sätta upp nåbara mål och jag tror att jag för första gången i mitt liv förstås vad hon menar. Jag behöver ju inte sluta äta sött varje dag, men dra ner på det. Och jag måste ju inte promenera en timme om dagen, utan 20 minuter är bättre än noll, och två gånger i veckan är bättre än noll.

Idag har jag ätit fågelförfrukost med yoghurt (linfrön, hälsomusli, gojibär, valnötter, solroskärnor), sen gick vi en promenad på en halvtimme och åt därefter linssoppa till lunch, och en liten kvarting fänkålspaj. Därefter köpte jag en glass, men åt knappt upp en fjärdedel av den. Nu blev det ägg- och tomatbaguette till "middag", och en halv banan. Sen blir det säkert något mer, men jag känner att jag är nöjd med matdagen änsålänge. Inget hetsätande av choklad, inget djupdyk i godisskålen, och ingen coca-cola!

Ellis påskägg har jag fyllt med torkad ananas, torkad papaya, russin, hasselnötter och choklad (man behöve rju inte överdriva fullständigt). Jag är säker på att hon kommer tycka att den torkade frukten är precis som de syntetiska och supersockrade karameller som hon älskar. Tänk om jag kunde ge henne bra mat och godisvärden redan från början...

Mitt aprilskämt idag var att jag bar på tvillingar. jättemånga gick på det, så det var lyckat. Aris körde återvinning och försökte smälla i mig att våra cyklar hade blivit stulna. Igen. Det gjorde han nämligen förra året med. Och jag gick nästan på det, men så var jag alldeles yrvaken också.

Nu är bästa Rebecka här och vi har det såå mysigt. Hon är iväg och köper pizza och choklad just nu, det får man äta när man har skurat huset/pluggat franska hela dagen. Gissa vem som gjort vad, höhö.

Elli sminkades med fräknar och runda kinder dagen till ära, foto finns i kameran, men min rygg värker så jag orkar inte gå och hämta den för att ladda upp och visa er. Kanske imorgon.

Berätta för mig hur ni blivit lurade/lurats idag!