Ett kvällsdopp i Medelhavet
Gamóto vad skönt!
Jag tog mig nyss i kragen och cyklade ner till Sandy Beach för ett solnedgångsdopp. Jag simmade tills armarna värkte (ca 2 minuter) och just som jag strechade mina klena armmuskler (fortfarande i havet förstås) gick solen ner över bergen. Det var lugnt och skönt, få har tydligen fattat charmen med solnedgångsdopp... Bara jag och en Pablo (från Argentina som är i Palle för att uppträda med jonglering på gatorna) plaskade och njöt av de röda strålarna. Och lilla Ella såklart. Hon älskar att bada, om man nu kan tyda aktivitet som tecken på att hon är positivt inställd till nåt. Nu har jag salt över hela kroppen, en blöt bikini under klänningen och en jäkligt skön attityd inför kvällen. Vad en sån enkel grej kan göra mycket...
Nu - dusch.
Jag tog mig nyss i kragen och cyklade ner till Sandy Beach för ett solnedgångsdopp. Jag simmade tills armarna värkte (ca 2 minuter) och just som jag strechade mina klena armmuskler (fortfarande i havet förstås) gick solen ner över bergen. Det var lugnt och skönt, få har tydligen fattat charmen med solnedgångsdopp... Bara jag och en Pablo (från Argentina som är i Palle för att uppträda med jonglering på gatorna) plaskade och njöt av de röda strålarna. Och lilla Ella såklart. Hon älskar att bada, om man nu kan tyda aktivitet som tecken på att hon är positivt inställd till nåt. Nu har jag salt över hela kroppen, en blöt bikini under klänningen och en jäkligt skön attityd inför kvällen. Vad en sån enkel grej kan göra mycket...
Nu - dusch.
En bit av en vardag
Du sitter utanför huset i skuggan av husväggen och betraktar det turkosblåa havet som gnistrar i solens sken, så nära ditt hus att det under riktigt stormiga dagar stänker vattendroppar på dina fönster, samtidigt som en snabbt smältande chokladstrut fyller din mun med sina ljuvliga, somriga smaker. Inifrån huset kommer toner från Cris Isaac och du gungar omärkbart i takt, det är ofrånkomligt. Samtidigt låter du tankarna flyta dit de vill, de reser runt bland minnesbilder från det förflutna och framtiden, de hälsar flyktigt på din lillebrors barndop och din kommande dotters, kanske ska du bära en vit klänning när hon döps, eftersom du inte gjorde det på ditt bröllop? De far vidare och funderar över den återkommande drömmen du haft nu tre nätter i rad, för snuskig för att nämna högt, äh, inget att fästa sig vid. Undrar när det ska sluta brinna så förfärligt, kvinnan med sina fyra barn som ligger sönderbrända i den gassande morgonsolen i Peloponnessos får det att bulta lite hårdare i ditt hjärta, och halsen blir lite tjock för en stund. Andra bilder av människor från andra delar av världen fyller ditt hjärta med samma vemod. För en stund i alla fall. Du inser att det är vettigast att vara glad för det du har, vilket inte är lite. Din dotter gör dig medveten om hennes existens genom att vrida sig i din mage för ungefär tusende gången idag. Du ler inombords. Mr Isaac tystnar och glassen tar slut. Dags att... Ja, inte någonting egentligen. Gå och simma kanske? Snorkla, det är en skön flykt från ytans surr, en återupptäckt njutning. Istället går du in och slår upp din dator. Alla bloggar är redan lästa. Du bestämmer dig för att blogga själv, men när du sitter där med den tomma bloggrutan framför dig så undrar du om vad. Glassen du just intog utanför huset?
En bit av en människa
Det fanns en tid i mitt liv då inte mycket var fel. Jag var älskad bortom förstånd, beundrad så till den grad att mer än en person hade gett sitt eget liv för mitt, sedd med så blida ögon att jag kunde komma undan med i stort sett vad som helst bara jag viftade lite oskyldigt på mina långa, svarta ögonfransar. Den tiden varade ungefär mellan 1983 och 1991-92, sen tappade jag mina charmiga mjölktänder och vad som kom ut i stället var inte fullt så charmerande. Visserligen rättades det till ett halvt decennium senare, men då var barndomens charm redan ersatt med toårens svårmod.
Hur som helst, de första åtta åren av mitt liv minns jag med i stort sett endast ett stort leende på läpparna. Varje dag fick jag höra hur intelligent jag var, hur jag var sötast i hela, hela världen och hur duktig jag var på... allt. När jag tittade in i min mammas eller pappas ögon såg jag en fullständigt kravlös och okrossbar kärlek stråla ut mot mig. Det bästa av allt var att jag tog den för given, för jag visste ju inget annat. Det var dock inte bara mamma och pappa som fick mig att känna mig som prinsessa över hela världen, det fanns en hel del andra människor i min omgivning som jag kände en större eller mindre dyrkan ifrån. Morfar t ex och farmor och mina mor- och farbröder och -systrar. Kanske låg en del av detta i att jag var den enda flickan i släkten? Att jag var väldigt verbal som barn hjälpte nog också till, och min eviga entusiasm. Men det är ju så att den som får en massa kärlek har en massa kärlek att utstråla till andra och så går det runt i en skön cirkel.
Jag, suddig, 3-4 år (?) gammal. Hemma och lycklig.
Fast trots detta, eller kanske på grund av, så längtade jag tidigt bort, långt bort. Jag ville se världen, bosätta mig i ett annat land, ja, det var min dröm redan som sex-åring. Jag älskade att titta på kartor, åka bort, gärna med båt eller ännu hellre flyg. Vi åkte knappt på semester när jag var barn, och de få gånger vi kom iväg var det inom Sverige. Det störde mig inte så mycket, men det spädde på längtan att få komma bort, att få stå på egna ben och se saker ur nya perspektiv. Förmodligen tack vare den kärlek och trygghet jag alltid kände att jag hade i ryggen.
Jag minns en vild diskussion med mamma och pappa då jag som tio-åring var alldeles utom mig av ilska när de lugnt påstod att de inte trodde att jag skulle klara av att bo själv. Jag tyckte att de var fullständigt dumma och blinda som inte kunde inse att jag lätt hade klarat av det om jag hade varit tvungen/fått chansen. Idag är jag lite mer ödmjuk, känslomässigt hade det varit väldigt svårt för mig att klara mig på egen hand i den åldern. Praktiskt tror jag dock än idag att jag hade fixat det. Ja, redan då.
Som femtonåring kom jag så äntligen iväg. En liten bit i alla fall. Jag var intresserad av havet, som en del av upptäckaren i mig skulle jag tro, och hittade lämpligt nog ett gymnasium ca 35 mil hemifrån där man kunde få inrikta sig på marinbiologi. Alla kände till mitt stora intresse för havet och jag visste att de inte kunde vara så hårda så att de nekade mig en chans att få studera mitt stora intresse. Att avståndet hemifrån och den nya utmaningen att få stå på egna ben lockade långt mer än havsstudierna är det nog första gången jag erkänner här och nu. Marinbiologi var inte så kul som det kunde verka, jag vill mest stå på båten och känna vinden i mitt hår och saltstänken mot min hud än sortera och lära mig namnen på olika alger. Att simma och dyka lockade också, men det har tyvärr inte mycket med marinbiologi att göra. När jag sedan insåg hur mycket kemi, fysik och matematik som stod på schemat, i kombination med falnad glöd och support hemifrån, så förvann min lust helt. Lysekil var inte så spännande, jag blev mer och mer isolerad i brist på livslust kan man nog säga. Det fanns inte längre någon som beundrade mig, heller inget jag beundrade. Familjen kändes väldigt långt borta och himlen oerhört tjock och grå. Man kan nog säga att jag hamnade i en liten depression, eller åtminstone kris. Och än en gång drömde jag mig bort. Längtan att få komma bort var oerhört intensiv. Slutligen bestämde jag mig lyckligtvis att ge upp marinbiologin, det kändes inte som någon stor förlust. Det skulle ha blivit drama istället, men en impuls fick in mig på frisörprogrammet och de följande tre åren gled jag lätt igenom medan jag väntade på friheten som studenten skulle innebära. Det visade sig att jag var ganska kreativt lagd och lämnade frisörprogrammet med toppbetyg och en rad olika stipendier. En del ignorerade jag, andra sålde jag, men aldrig jobbade jag som frisör efter examen. Den världen kvävde mig.
Sen kastade jag mig iväg så fort jag bara kunde, det bar iväg till Spanien. Inte heller detta var så vansinnigt stimulerande och jag började undra vad det var jag egentligen ville i livet. Om det inte var att resa och studera, vad kunde det då vara? Samtidigt var jag kär och ville satsa på kärleken. Jag bestämde mig för att bli språklärare. Det var ganska lätt det med. Och kul. Men jag klättrade snart på väggarna och ansökte om en utbytestermin i Australien, som jag fick. Wihoo! Väl i Australien var jag inte så imponerad. Jag förstod inte hur det var möjligt, jag hade ju drömt om detta land sedan barnsben. Det enda jag kunde tänka på var en man i en annan del av världen och genast började denna plats symbolisera lyckan för mig. Jag har aldrig haft svårt att skapa drömbilder av platser.
När han visade sig vara allt annat än en drömman så visade sig London vara allt annat än en drömplats. Ett krossat hjärta och en villrådighet aldrig tidigare upplevd hamnade jag av en slump i Paleohora. Min första helt oplanerade resa. En plats där jag inte kände en enda människa hamnade jag en solig dag i maj. Jag släppte äntligen alla hämningar och lät kroppen föra mig framåt i stället för hjärna och känslor. Det varade såklart inte länge, känslorna tar snabbt kontrollen över mig, i alla lägen, på alla platser.
Denna gången förde de mig till ett hus fullt av färger där en mjuk ström av reggaetoner ständigt fyllde öron och själ. Sinnen blev tillfredsställda, och uppmärksamhetsbehovet och trygghetsbehovet. Jag kände mig plötsligt hemma. En känsla jag hade saknat i många, många år.
Det var ganska otippat. Den enda gången jag var ganska säker på att vilja lämna ett exotiskt ställe blev den enda gången jag faktiskt kände en vilja att stanna kvar. Det är inte lätt att leva här, varje dag möter jag motgångar och utmaningar, inte minst i relation till den man jag valt. Men detta är nog den största bidragande faktorn till varför jag trivs. Jag lever ett liv som de som står mig nära inte helt kan förstå, jag måste själv känna varje känsla och avgöra varje situation. Ett liv utan utmaningar tar snabbt död på mig. Här har jag liv.
Ca 20 år senare, hemma igen.
Hur som helst, de första åtta åren av mitt liv minns jag med i stort sett endast ett stort leende på läpparna. Varje dag fick jag höra hur intelligent jag var, hur jag var sötast i hela, hela världen och hur duktig jag var på... allt. När jag tittade in i min mammas eller pappas ögon såg jag en fullständigt kravlös och okrossbar kärlek stråla ut mot mig. Det bästa av allt var att jag tog den för given, för jag visste ju inget annat. Det var dock inte bara mamma och pappa som fick mig att känna mig som prinsessa över hela världen, det fanns en hel del andra människor i min omgivning som jag kände en större eller mindre dyrkan ifrån. Morfar t ex och farmor och mina mor- och farbröder och -systrar. Kanske låg en del av detta i att jag var den enda flickan i släkten? Att jag var väldigt verbal som barn hjälpte nog också till, och min eviga entusiasm. Men det är ju så att den som får en massa kärlek har en massa kärlek att utstråla till andra och så går det runt i en skön cirkel.
Jag, suddig, 3-4 år (?) gammal. Hemma och lycklig.
Fast trots detta, eller kanske på grund av, så längtade jag tidigt bort, långt bort. Jag ville se världen, bosätta mig i ett annat land, ja, det var min dröm redan som sex-åring. Jag älskade att titta på kartor, åka bort, gärna med båt eller ännu hellre flyg. Vi åkte knappt på semester när jag var barn, och de få gånger vi kom iväg var det inom Sverige. Det störde mig inte så mycket, men det spädde på längtan att få komma bort, att få stå på egna ben och se saker ur nya perspektiv. Förmodligen tack vare den kärlek och trygghet jag alltid kände att jag hade i ryggen.
Jag minns en vild diskussion med mamma och pappa då jag som tio-åring var alldeles utom mig av ilska när de lugnt påstod att de inte trodde att jag skulle klara av att bo själv. Jag tyckte att de var fullständigt dumma och blinda som inte kunde inse att jag lätt hade klarat av det om jag hade varit tvungen/fått chansen. Idag är jag lite mer ödmjuk, känslomässigt hade det varit väldigt svårt för mig att klara mig på egen hand i den åldern. Praktiskt tror jag dock än idag att jag hade fixat det. Ja, redan då.
Som femtonåring kom jag så äntligen iväg. En liten bit i alla fall. Jag var intresserad av havet, som en del av upptäckaren i mig skulle jag tro, och hittade lämpligt nog ett gymnasium ca 35 mil hemifrån där man kunde få inrikta sig på marinbiologi. Alla kände till mitt stora intresse för havet och jag visste att de inte kunde vara så hårda så att de nekade mig en chans att få studera mitt stora intresse. Att avståndet hemifrån och den nya utmaningen att få stå på egna ben lockade långt mer än havsstudierna är det nog första gången jag erkänner här och nu. Marinbiologi var inte så kul som det kunde verka, jag vill mest stå på båten och känna vinden i mitt hår och saltstänken mot min hud än sortera och lära mig namnen på olika alger. Att simma och dyka lockade också, men det har tyvärr inte mycket med marinbiologi att göra. När jag sedan insåg hur mycket kemi, fysik och matematik som stod på schemat, i kombination med falnad glöd och support hemifrån, så förvann min lust helt. Lysekil var inte så spännande, jag blev mer och mer isolerad i brist på livslust kan man nog säga. Det fanns inte längre någon som beundrade mig, heller inget jag beundrade. Familjen kändes väldigt långt borta och himlen oerhört tjock och grå. Man kan nog säga att jag hamnade i en liten depression, eller åtminstone kris. Och än en gång drömde jag mig bort. Längtan att få komma bort var oerhört intensiv. Slutligen bestämde jag mig lyckligtvis att ge upp marinbiologin, det kändes inte som någon stor förlust. Det skulle ha blivit drama istället, men en impuls fick in mig på frisörprogrammet och de följande tre åren gled jag lätt igenom medan jag väntade på friheten som studenten skulle innebära. Det visade sig att jag var ganska kreativt lagd och lämnade frisörprogrammet med toppbetyg och en rad olika stipendier. En del ignorerade jag, andra sålde jag, men aldrig jobbade jag som frisör efter examen. Den världen kvävde mig.
Sen kastade jag mig iväg så fort jag bara kunde, det bar iväg till Spanien. Inte heller detta var så vansinnigt stimulerande och jag började undra vad det var jag egentligen ville i livet. Om det inte var att resa och studera, vad kunde det då vara? Samtidigt var jag kär och ville satsa på kärleken. Jag bestämde mig för att bli språklärare. Det var ganska lätt det med. Och kul. Men jag klättrade snart på väggarna och ansökte om en utbytestermin i Australien, som jag fick. Wihoo! Väl i Australien var jag inte så imponerad. Jag förstod inte hur det var möjligt, jag hade ju drömt om detta land sedan barnsben. Det enda jag kunde tänka på var en man i en annan del av världen och genast började denna plats symbolisera lyckan för mig. Jag har aldrig haft svårt att skapa drömbilder av platser.
När han visade sig vara allt annat än en drömman så visade sig London vara allt annat än en drömplats. Ett krossat hjärta och en villrådighet aldrig tidigare upplevd hamnade jag av en slump i Paleohora. Min första helt oplanerade resa. En plats där jag inte kände en enda människa hamnade jag en solig dag i maj. Jag släppte äntligen alla hämningar och lät kroppen föra mig framåt i stället för hjärna och känslor. Det varade såklart inte länge, känslorna tar snabbt kontrollen över mig, i alla lägen, på alla platser.
Denna gången förde de mig till ett hus fullt av färger där en mjuk ström av reggaetoner ständigt fyllde öron och själ. Sinnen blev tillfredsställda, och uppmärksamhetsbehovet och trygghetsbehovet. Jag kände mig plötsligt hemma. En känsla jag hade saknat i många, många år.
Det var ganska otippat. Den enda gången jag var ganska säker på att vilja lämna ett exotiskt ställe blev den enda gången jag faktiskt kände en vilja att stanna kvar. Det är inte lätt att leva här, varje dag möter jag motgångar och utmaningar, inte minst i relation till den man jag valt. Men detta är nog den största bidragande faktorn till varför jag trivs. Jag lever ett liv som de som står mig nära inte helt kan förstå, jag måste själv känna varje känsla och avgöra varje situation. Ett liv utan utmaningar tar snabbt död på mig. Här har jag liv.
Ca 20 år senare, hemma igen.
Frihet
Ja, vi har ju också bestämt oss för ett namn nu, det gick snabbt när vi väl började prata om det, bestämt och klart på ca 10 minuter. Men det berodde nog mest på att jag var förberedd och inställd på vad som skulle ske.
I Grekland döper man av tradition sina barn efter sina föräldrar, namnet måste också vara godkänt av den grekisk/ortodoxa kyrkan och ha någon anknytning till kristendomen. Sol eller Måne var alltså bara att glömma. Eftersom vi bor i Grekland så tar jag seden dit jag kommer, särskilt när det gäller ämnen som är väldigt viktiga för min man, som det här med att döpa sitt barn efter sina föräldrar t ex.
Eftersom vi väntar en flicka så hade vi dessa namn att välja mellan: Efterpi (Aris mamma), Elefthería (feminin variant av Aris pappas namn) och Marie/María (min mamma). Att försöka hitta på en grekisk, feminin variant av Magnus verkade både onödigt och omöjligt, så vi lät det vara.
Sedan kom slag nummer två. Det första barnet ska av tradition döpas efter mannens föräldrar. Denna regel hade nog varit brytbar om det känts väldigt nödvändigt, men för min del gjorde det inte det. No offens mamma, men María är,d tror jag, det vanligaste namnet för kvinnor i Grekland, och så där jättefint tycker jag inte att det är.
Ok, då hade vi alltså Efterpi, som kan tyckas mest logiskt (men också utan konkurrens fulast, i synnerhet när det uttalas på skånska, dessutom finns det redan tre Efi i bara den närmaste familjen så en till var jag inte så sugen på och lyckades undkomma enbart tack vare att Aris systerdotter redan har fått det namnet efter hans mamma.
Kvar hade vi Elefthería, vilket betyder frihet (kan någon komma på en betydlese som skulle falla mig mer i smaken än denna?). Av Elefthería kan man göra fina smeknamn som låter underbart på svenska, vi har Ella (mitt favvo som dock inte funkar så bra i Grekland då det här betyder kom/kom igen), Elli (förmodligen blir detta hennes främsta smeknamn), Elia (med betoning på E), Lia osv.
Så namnet är bestämt. Min lilla Frihet.
I Grekland döper man av tradition sina barn efter sina föräldrar, namnet måste också vara godkänt av den grekisk/ortodoxa kyrkan och ha någon anknytning till kristendomen. Sol eller Måne var alltså bara att glömma. Eftersom vi bor i Grekland så tar jag seden dit jag kommer, särskilt när det gäller ämnen som är väldigt viktiga för min man, som det här med att döpa sitt barn efter sina föräldrar t ex.
Eftersom vi väntar en flicka så hade vi dessa namn att välja mellan: Efterpi (Aris mamma), Elefthería (feminin variant av Aris pappas namn) och Marie/María (min mamma). Att försöka hitta på en grekisk, feminin variant av Magnus verkade både onödigt och omöjligt, så vi lät det vara.
Sedan kom slag nummer två. Det första barnet ska av tradition döpas efter mannens föräldrar. Denna regel hade nog varit brytbar om det känts väldigt nödvändigt, men för min del gjorde det inte det. No offens mamma, men María är,d tror jag, det vanligaste namnet för kvinnor i Grekland, och så där jättefint tycker jag inte att det är.
Ok, då hade vi alltså Efterpi, som kan tyckas mest logiskt (men också utan konkurrens fulast, i synnerhet när det uttalas på skånska, dessutom finns det redan tre Efi i bara den närmaste familjen så en till var jag inte så sugen på och lyckades undkomma enbart tack vare att Aris systerdotter redan har fått det namnet efter hans mamma.
Kvar hade vi Elefthería, vilket betyder frihet (kan någon komma på en betydlese som skulle falla mig mer i smaken än denna?). Av Elefthería kan man göra fina smeknamn som låter underbart på svenska, vi har Ella (mitt favvo som dock inte funkar så bra i Grekland då det här betyder kom/kom igen), Elli (förmodligen blir detta hennes främsta smeknamn), Elia (med betoning på E), Lia osv.
Så namnet är bestämt. Min lilla Frihet.
Min dotter...
Vi var hos doktorn i fredags, allt såg som vanligt bra ut.
Efter vetskapen om att allt verkar bra är det bästa med läkarbesöken att få se lillan. Denna gången fick vi till jättebra bilder dessutom, är det inte övercoolt? Det man kan se är alltså Ellas ansikte, ögon, näsa, runda kinder och pussmun.
Visst ser hon ut att få sin pappas fylliga läppar?
Tänk när man får pussa på den lille munnen...
Haha, här räcker hon tunga, hur tufft är inte det?!
Nu börjar det blir ganska olidigt att vänta på att få träffa lilla pluttan.
Efter vetskapen om att allt verkar bra är det bästa med läkarbesöken att få se lillan. Denna gången fick vi till jättebra bilder dessutom, är det inte övercoolt? Det man kan se är alltså Ellas ansikte, ögon, näsa, runda kinder och pussmun.
Visst ser hon ut att få sin pappas fylliga läppar?
Tänk när man får pussa på den lille munnen...
Haha, här räcker hon tunga, hur tufft är inte det?!
Nu börjar det blir ganska olidigt att vänta på att få träffa lilla pluttan.
Inte på topp direkt
Ja, nu var det ett tag sedan jag uppdaterade här, har liksom inte haft lust eller inspiration på ett tag. Jag känner mig lite fånge i mig själv för tillfället, blir paranoid och självömkande varvat med arg på mitt eget tönteri. Hoppas att det är hormoner som busar så att jag inte är på väg in i nån kass deppsvacka.
Jag har inga vänner här och det värsta är att jag inte har någon lust att skaffa några heller. Jag menar, jag vill ju såklart ha vänner, men jag orkar inte gå igenom processen att vara ytligt bekant med någon först, hatar det! Vill känna någon på djupet och ha intressanta konversationer över en kopp choklad eller nåt.
Fast det är egentligen inte ens det. Det är en kombination av en massa saker, som jag KAN ta tag i men inte orkar.
Som att jobba mer, dra in pengar och känna mig viktig.
Som att skaffa en hobby utöver internet.
Som att vara utomhus mer, och faktiskt se folk, bada oftare och röra lite på fläsket.
Som att vara öppnare och gladare.
Men jag orkar inte, jag sitter hellre hemma i huset och är halvdeppad framför laptopen. Ja, för ni hör väl hur kul det låter?
Att jag är tung och inte har några kläder som passar mig längre hjälper inte direkt.
Ett ljus just nu är lillan såklart. Även om hon sparkas och gräver runt i magen så jag mest har ont hela tiden så är jag himla glad att hon är där. Och på något sätt så känns det som att allt blir bra när hon kommer ut. Som vore hon en liten frälsare.
Jag har inga vänner här och det värsta är att jag inte har någon lust att skaffa några heller. Jag menar, jag vill ju såklart ha vänner, men jag orkar inte gå igenom processen att vara ytligt bekant med någon först, hatar det! Vill känna någon på djupet och ha intressanta konversationer över en kopp choklad eller nåt.
Fast det är egentligen inte ens det. Det är en kombination av en massa saker, som jag KAN ta tag i men inte orkar.
Som att jobba mer, dra in pengar och känna mig viktig.
Som att skaffa en hobby utöver internet.
Som att vara utomhus mer, och faktiskt se folk, bada oftare och röra lite på fläsket.
Som att vara öppnare och gladare.
Men jag orkar inte, jag sitter hellre hemma i huset och är halvdeppad framför laptopen. Ja, för ni hör väl hur kul det låter?
Att jag är tung och inte har några kläder som passar mig längre hjälper inte direkt.
Ett ljus just nu är lillan såklart. Även om hon sparkas och gräver runt i magen så jag mest har ont hela tiden så är jag himla glad att hon är där. Och på något sätt så känns det som att allt blir bra när hon kommer ut. Som vore hon en liten frälsare.
High on life
Så börjar magen dunka med små rytmiska slag. Lillan hickar! Jag stannar upp och lägger handen på magen, min hand är nån centimeter från henne och det är min egen hud som är barriären. Samtidigt är hon närmre mig än någon någonsin tidigare varit. Hon är på riktigt en del av mig, som ett fristående organ. Ett livsviktigt.
Ni kan stoppa upp era drinkar i era små rumpor. Inget slår detta. Inget.
Ni kan stoppa upp era drinkar i era små rumpor. Inget slår detta. Inget.
Kolla in nya frillan
Häromdagen var jag lite frustrerad. Man kan bli det när man bor i ett semesterparadis i solen och under en hel sommar inte fått supa sig full eller röka sig hes eller dansa sig svag en ENDA natt. När man inte ens har smuttat eller tjuvblossat för att man har varit så jävla god och perfekt och alldeles alldeles helt jävla moderlig.
Inte för att det inte är värt det eller så...
Men ibland tar frustrationen överhanden (i synnerhet en sen natt out and about med en cola light framför sig (som folk har mage att kommentera kring!)), och man andas kanske lite extra djupt brevid sin man när han röker, som för att trotsa... öööhh... Gud? För inte är det gott, passiv rökning. Egentligen, det är bara ren trots. Idioti faktiskt. Andra gånger, typ 98 % av resten av tiden, är jag dock en god moder och värjer mig och spottar och fräser åt allt som ser rökigt ut.
Det har för mig under hela graviditetens gång varit naturligt att göra mitt bästa för att inte förfalla och gå med i tältmammornas klan. Sexiga små klänningar, smink och målade naglar bärs nästan flitigare än förr och jag ser faktiskt förbannat bra ut. När jag så vill.
Många sådana dagar har passerat, vänner och bekanta har semester och Paleohora är smockfull med människor som vi är menade att socialisera (läs festa och supa) med och jag är ju inte den som hellre sitter hemma i en sunkig tshirt än utanför Skala i en söt liten svart. Hittills i alla fall. Jag är med, jag skrattar, gör mig finurlig och intressant och ler mitt allra sexigaste leende så att folk hänfört ska tänka Guuud, gör så att jag blir som hon när jag är gravid! alternativt Guuud, ge mig en sådan fru i framtiden! (vilket de ju naturligtvis gör).
En sådan kväll börjar ofta bra, vid elva ungefär. Folk är trelvliga. Sedan blir de fullare och fullare och jag nyktrare och nyktrare. Jag tittar trånande efter deras shots och cocktails (i smyg såklart) och försöker minnas känslan av alkoholens sköna verkan. I takt med att folk börjar spotta när de pratar och får glansiga, lite för länge dröjande blickar i lagom brösthöjd, och en smula för höga skrattattacker så försvinner mitt leende mer och mer. Men det märker de förstås inte. De lyckosamma jävlarna.
Klagar jag? Fram tills just precis nu - nej. Men alla har väl sina gränser.
Ikväll är det ännu en storfestarkväll på g, alla är laddade, alla är glada, det ska dansas och supas och allt möjligt annat. Jag? Jag ska såklart vara nykter, något alternativ finns faktiskt inte, det vet jag mycket väl.
Det värsta är att jag har börjat fundera på när nästa riktiga partykväll för mig kan tänkas bli. Ja, först måste ju bebisen ut såklart, sen ska man ju läka ihop och bli normal igen. Också ska man amma, vilket jag helst vill hålla på med ett år eller så, och då bör man ju inte heller förgifta sig eftersom det (oturligt nog) går rakt ut i mjölken. Ett år efter bebisens ankomst är det slutet av oktober år 2008, mer än ett år från nu. Dessutom är det höst i Paleohora och festerna och det kuliga livet har precis tagit slut. Det börjar igen i juli 2009. Då är min dotter ca 1,5 år och jag ger mig faaan på att jag redan är gravid igen vid det laget. Sen tar det ytterligare ca 2 år innan jag rent fysiskt bör ens tänka på att vare sig festblossa eller dricka alkohol, än mindre faktiskt bli full (lyckliga tanke). Den moraliska biten har jag för tillfället lagt åt sidan. Så... nästa festkväll kan vi väl planera in till omkring sommaren 2011 alternativt sommaren 2012. Alltså om sisådär 4-5 år. Great, då är jag för fan nästan 30 bast och säkert både rynkig och hängbystad. Vad tänkte jag med när jag tyckte att det verkade som en bra idé att vara ung mamma? Inte var det dansfötterna iaf.
Ja, jag vet vad ni tänker där i era präktiga små kalla stugor uppe i norr. Den här tjejen är nog inte redo för mammaskapet... Men det är fel, fel, fel. Jag är varken mer eller mindre redo än någon annan. Den svåra uppoffringen att sluta supa och röka och tramsa runt i största allmänhet är inte så svår med tanke på vad man får för mödan. Men i jämförelse med en massa annat, och i kombination med folks oförstående, jävligt svår. Och det gör inte att man inte ibland önskar att man kunde få permis i en dag eller bara några ynka timmar. Det är ett heltidsjobb att vara gravid. Som i hela tiden. Och man har inte ens nån bebis att snusa på än. Bara en fet och bucklig mage.
Nu kom jag av mig ganska rejält här märker jag... Få se... "Häromdagen var jag lite frustrerad..." Just det! Jag var lite frustrerad. Pga allt ovanstående och en massa mer grejer (som kroppsfett, rädsla för hängbuk, celluliter, frihet, eller avsaknaden därav, klumpighet, känslan av ensamhet osv) och när jag lider av dessa frustrationsattacker så brukar jag färga håret. De blev mörkt (big surprise, jag vet). Sen klippte jag det och blev inte alls nöjd, så jag bestämde mig för att klippa lite till och sen lite till. Ja, själv, vem annars? Till slut blev jag ganska korthårig (i jämförelse med innan då såklart), men ändå nöjd. Och fortfarande idag, tre dagar senare vaknar jag på morgonen och ger mig själv en nöjd klapp på axeln när jag ser mitt underbara lilla nylle i spegeln. Det är sött. Det är hett. Det är kort. Det är mörkt.
Och egentligen var det bara det jag ville visa. Min nya frilla i lite olika varianter av nyllen. Vad tycks?
Inte för att det inte är värt det eller så...
Men ibland tar frustrationen överhanden (i synnerhet en sen natt out and about med en cola light framför sig (som folk har mage att kommentera kring!)), och man andas kanske lite extra djupt brevid sin man när han röker, som för att trotsa... öööhh... Gud? För inte är det gott, passiv rökning. Egentligen, det är bara ren trots. Idioti faktiskt. Andra gånger, typ 98 % av resten av tiden, är jag dock en god moder och värjer mig och spottar och fräser åt allt som ser rökigt ut.
Det har för mig under hela graviditetens gång varit naturligt att göra mitt bästa för att inte förfalla och gå med i tältmammornas klan. Sexiga små klänningar, smink och målade naglar bärs nästan flitigare än förr och jag ser faktiskt förbannat bra ut. När jag så vill.
Många sådana dagar har passerat, vänner och bekanta har semester och Paleohora är smockfull med människor som vi är menade att socialisera (läs festa och supa) med och jag är ju inte den som hellre sitter hemma i en sunkig tshirt än utanför Skala i en söt liten svart. Hittills i alla fall. Jag är med, jag skrattar, gör mig finurlig och intressant och ler mitt allra sexigaste leende så att folk hänfört ska tänka Guuud, gör så att jag blir som hon när jag är gravid! alternativt Guuud, ge mig en sådan fru i framtiden! (vilket de ju naturligtvis gör).
En sådan kväll börjar ofta bra, vid elva ungefär. Folk är trelvliga. Sedan blir de fullare och fullare och jag nyktrare och nyktrare. Jag tittar trånande efter deras shots och cocktails (i smyg såklart) och försöker minnas känslan av alkoholens sköna verkan. I takt med att folk börjar spotta när de pratar och får glansiga, lite för länge dröjande blickar i lagom brösthöjd, och en smula för höga skrattattacker så försvinner mitt leende mer och mer. Men det märker de förstås inte. De lyckosamma jävlarna.
Klagar jag? Fram tills just precis nu - nej. Men alla har väl sina gränser.
Ikväll är det ännu en storfestarkväll på g, alla är laddade, alla är glada, det ska dansas och supas och allt möjligt annat. Jag? Jag ska såklart vara nykter, något alternativ finns faktiskt inte, det vet jag mycket väl.
Det värsta är att jag har börjat fundera på när nästa riktiga partykväll för mig kan tänkas bli. Ja, först måste ju bebisen ut såklart, sen ska man ju läka ihop och bli normal igen. Också ska man amma, vilket jag helst vill hålla på med ett år eller så, och då bör man ju inte heller förgifta sig eftersom det (oturligt nog) går rakt ut i mjölken. Ett år efter bebisens ankomst är det slutet av oktober år 2008, mer än ett år från nu. Dessutom är det höst i Paleohora och festerna och det kuliga livet har precis tagit slut. Det börjar igen i juli 2009. Då är min dotter ca 1,5 år och jag ger mig faaan på att jag redan är gravid igen vid det laget. Sen tar det ytterligare ca 2 år innan jag rent fysiskt bör ens tänka på att vare sig festblossa eller dricka alkohol, än mindre faktiskt bli full (lyckliga tanke). Den moraliska biten har jag för tillfället lagt åt sidan. Så... nästa festkväll kan vi väl planera in till omkring sommaren 2011 alternativt sommaren 2012. Alltså om sisådär 4-5 år. Great, då är jag för fan nästan 30 bast och säkert både rynkig och hängbystad. Vad tänkte jag med när jag tyckte att det verkade som en bra idé att vara ung mamma? Inte var det dansfötterna iaf.
Ja, jag vet vad ni tänker där i era präktiga små kalla stugor uppe i norr. Den här tjejen är nog inte redo för mammaskapet... Men det är fel, fel, fel. Jag är varken mer eller mindre redo än någon annan. Den svåra uppoffringen att sluta supa och röka och tramsa runt i största allmänhet är inte så svår med tanke på vad man får för mödan. Men i jämförelse med en massa annat, och i kombination med folks oförstående, jävligt svår. Och det gör inte att man inte ibland önskar att man kunde få permis i en dag eller bara några ynka timmar. Det är ett heltidsjobb att vara gravid. Som i hela tiden. Och man har inte ens nån bebis att snusa på än. Bara en fet och bucklig mage.
Nu kom jag av mig ganska rejält här märker jag... Få se... "Häromdagen var jag lite frustrerad..." Just det! Jag var lite frustrerad. Pga allt ovanstående och en massa mer grejer (som kroppsfett, rädsla för hängbuk, celluliter, frihet, eller avsaknaden därav, klumpighet, känslan av ensamhet osv) och när jag lider av dessa frustrationsattacker så brukar jag färga håret. De blev mörkt (big surprise, jag vet). Sen klippte jag det och blev inte alls nöjd, så jag bestämde mig för att klippa lite till och sen lite till. Ja, själv, vem annars? Till slut blev jag ganska korthårig (i jämförelse med innan då såklart), men ändå nöjd. Och fortfarande idag, tre dagar senare vaknar jag på morgonen och ger mig själv en nöjd klapp på axeln när jag ser mitt underbara lilla nylle i spegeln. Det är sött. Det är hett. Det är kort. Det är mörkt.
Och egentligen var det bara det jag ville visa. Min nya frilla i lite olika varianter av nyllen. Vad tycks?
Frihet på två små hjul
Kolla in det här va. Det här är min nya cykel. Den är splitterny och min. Och turkos och alldeles underbar att cykla på. Jag har önskat mig en splitterny cykel som är underbar att cykla på ungefär sedan jag kom hit och många gånger har jag varit nära att ta tag i införskaffandet av en sådan. Sedan jag blev gravid har önskan efter just en sådan cykel som syns ovan ökat i intensitet i ganska tydligt samband med omfånget på min mage.
Häromdagen kom så Emmanuela hem till oss, jag stod och fyllde på filtrerat vatten i plastflaskor och Aris höll på att laga en lampa. Hon hojtade utifrån till Aris och undrade om jag var hemma. Jag blev glatt överraskad över att det var mig hon ville träffa, så kul! Aris grymtade tillbaka att jag befann mig i köket och Emmanuela stack in sitt söta lilla huvud genom dörren och bad mig komma ut en stund. Hmm... hemlisar på gång? Spännande...
Väl ute såg jag samma cykel som ni kan se på bild i detta inlägg och undrarde lite snabbt varför Emmanuela hade en ny cykel hon som redan hade en som var så bra och fin. Sedan frågade hon mig om jag tyckte att denna cykel verkade bra, och det var ju klart att jag tyckte det. Jag började ana vad hon sysslade med och blev helt tagen.
- Ja, jag ville ju ge dig nånting och kom äntligen på en bra present. Du kan ju sätta på en cykelkorg och kanske byta till en bekvämare sadel, och naturligtvis sätta på en pakethållare sedan när bebisen vill börja åka, sa hon lite förläget.
Jösses... Generositeten i denna familj vet inga gränser. De är inte rikare eller fattigare än de flesta, men jobbar hårdare än någon annan jag nånsin träffat. Hur tackar man liksom? Jag vet inte hur jag ska bete mig när nån ger mig såhär dyra och fina (och genomtänkta!) grejer, har aldrig vetat. Antagligen verkar jag helt otacksam men när nåt blir för mycket så blir jag stum.
Naturligtvis tackade jag och sa att det var aaaaaldeles för mycket och undrade halvt hysteriskt vad hon höll på med. Tack är de inte så bra på att emotta dock och innan jag hann avsluta min beundran av cykeln och yttra några fler tacksamma ord så försvann Emmanuela lika snabbt som hon kommit. Jag hörde nån suck när hon gick.
- Aaa re Johanna, det är ju ingenting! Kom igen...
Kvar stod jag med min nya fina, turkosa cykel och kände mig till hälften överlycklig och till hälften som en tjuv. Men tjuvhalvan kvävdes snart och sen dess har jag synts flitigt omkringcyklande i Paleohora. Vissa tittar lite skeptiskt där jag kommer framsusande med magen i vädret och Aris är en smula orolig varje gång jag sätter av. Vad de inte vet är att jag är proffscyklist. Nästan i alla fall. Håkan brukade säga att jag borde bli postcyklist i New York så som jag hanterade att kryssa mellan bilar och över korsningar (ibland utan händer). Och detta är ju bara lilla Paleohora.
Det är hur som helst oerhört befriande att kunna åka och handla när lusten faller på, utan att för den sak sedan ligga mörbultad i två dagar. Eller trampa ner till Jetee och hälsa på the Blondies för en snabb skvallerstund utan att behöva göra det hela till ett stort projekt som innabär trasig rygg. Emmanuela gav mig inte bara en cykel, hon gav mig också ett visst mått av frihet som jag länge saknat.
Det är ingen bluff, Bush, Det är en konspiration!
Uttryck som klimathotet, växthuseffekten och den globala uppvärmningen slutar inte att dyka upp bland nyheterna vereviga dag. Man läser, suckar och tänker ja... det ligger kanske nåt i det där, för att sedan puttra iväg på sin lilla motorcykel de 200 meterna ner till byn och egentligen inte riktigt tro att det är nån fara. Jag menar, jordens mäktigaste man verkar ju ta det chill när det kommer till klimatfrågan, han om nån har väl koll?
Vädret är lite småklurigt, det har vi nog alla märkt av, högsommarvärme i Sverige under den första veckan i juni, sen ingenting. Dödshetta i Grekland under samma månad. Tornados i Polen, tsunamis i Asien och översvämningar lite här och var.
Kanske är det en bluff, den här växthuseffekten, kanske är jordens tillstånd alldeles behagligt stabilt. Kanske har svenskarna förtjänat en dålig sommar? (Efter den blåa segern förra året?) Kanske behövde Asien rensa ur lite befolkning? Vad gäller Grekland så kan jag tänka mig att dödshettan kom till oss som en frälsning från alla finnar, som helt plötsligt valt ut Paleohora som sitt nya favvotillhåll men nog aldrig kommer återvända efter värmechocken som gjorde att de bokade om sina hembiljetter så snabbt de kunde, om det så bara gav dem några dagar tillgodo från semestern i Grekland. Ja, så var det nog. (Stanna hemma nästa år finnar! En bastu kan man iaf gå ur när det blir för hett.)
Dessa är förstås bara kansken. Idag blev jag dock ganska övertygad om att dessa kansken är en rad ogrundade hypoteser. Klimathotet är verkligt.
Det är den 7:e augusti och jag rapporterar från sydligaste Paleohora, södra Kreta, södra Grekland, södra Europa.
Vi har haft moln idag.
Bush, starta krig mot klimatet snarast. Såhär kan vi inte ha det.
Vädret är lite småklurigt, det har vi nog alla märkt av, högsommarvärme i Sverige under den första veckan i juni, sen ingenting. Dödshetta i Grekland under samma månad. Tornados i Polen, tsunamis i Asien och översvämningar lite här och var.
Kanske är det en bluff, den här växthuseffekten, kanske är jordens tillstånd alldeles behagligt stabilt. Kanske har svenskarna förtjänat en dålig sommar? (Efter den blåa segern förra året?) Kanske behövde Asien rensa ur lite befolkning? Vad gäller Grekland så kan jag tänka mig att dödshettan kom till oss som en frälsning från alla finnar, som helt plötsligt valt ut Paleohora som sitt nya favvotillhåll men nog aldrig kommer återvända efter värmechocken som gjorde att de bokade om sina hembiljetter så snabbt de kunde, om det så bara gav dem några dagar tillgodo från semestern i Grekland. Ja, så var det nog. (Stanna hemma nästa år finnar! En bastu kan man iaf gå ur när det blir för hett.)
Dessa är förstås bara kansken. Idag blev jag dock ganska övertygad om att dessa kansken är en rad ogrundade hypoteser. Klimathotet är verkligt.
Det är den 7:e augusti och jag rapporterar från sydligaste Paleohora, södra Kreta, södra Grekland, södra Europa.
Vi har haft moln idag.
Bush, starta krig mot klimatet snarast. Såhär kan vi inte ha det.
Upp och ner, ut och in och runt, runt, runt...
Jag badade inte igår, men jag tog den långa duschen, sen jobbade jag faktiskt i två timmar och när Aris kom hem kollade vi på potatisfilm. Vi såg Disturbia och kom snabbt fram till att den gjorde skäl för sitt namn. Oavsett kvaliteten på filmen så var kvällen mysig, och det är allt som räknas.
Under natten drömde jag tre mardrömmar.
En handlade om mig och min lillebror, vi var fast på ett stort isblock på Island (ja, jag vet att det borde varit Antarktis eller Grönland, men nu var det Island). Blockets yta, där vi satt var på ca 2 kvadratmeter (ha i åtanke att min lillbror nästan är 2 meter lång), och för att komma upp på blocket var vi tvugna att klättra på ganska hala istrappor. Plötsligt höggs istrapporna av och blocket började skjuta i höjden. Hade vi hoppat precis i början hade vi nog klarat oss med något brutet ben eller så, men vi insåg inte att vi var på väg rakt upp i luften. Det hela var jävligt sci-fi och när vi var på riktigt svindlande höjder och var ruggigt skitskraja så vaknade jag av att toadörren stod och smällde. Trots att hjärtat bankade lite extra hrt gick jag upp och stängde den, att jag alltid ska glömma den där förbannade dörren...
Dröm nummer två minns jag inte, men jag minns att jag vaknade ur ocksp denna dröm av att toadörren stod och smällde. Aris hade visst varit på toa under natten och naturligtvis glömt att stänga den förbannade dörren. När jag riktigt irriterat var på väg upp ur sängen med min dunderkula under måttlig kontroll så hörde jag Aris mjukt fråga 'What?', till svar fick han ett irriterat 'The bloody door!', men han hörde inte riktigt vad jag sa och upprepade vad han trodde jag hade sagt 'The bloody dollar?', då släppte med ens all irritation och hjärtat blev lugnt igen, och jag log mot min sovande man. 'No honey, the door' sa jag mjukt och snällt men insåg att han inte längre var vaken. Jag gick förstås ut och stängde toadörren igen och somnade om direkt. Det är i alla fall en gåva jag är tacksam för, förmågan att somna, sova och somna om hur lätt som helst.
Tredje mardrömmen handlade om ett frisörbesök. Jag gick in i en salong för att bli klippt och frisören sa att hon hade tid direkt, och utan att vare sig sätta på mig en kappa, sätta mig i en stol, fukta mitt hår eller ens fråga hur jag ville bli klippt, började hon klippa stora hack i mitt hår. Innan jag hann blinka var jag kortklippt och det såg, milt sagt, för jävligt ut. Sen kom Angelina Jolie in i salongen för att jobba, hon var tydligen praktikant där och klippt i en väldigt klädsam page. Hon verkade väldigt mjuk och trevlig. Jag minns att jag kom hem och frustrerat började styla mitt hår i olika varianter, men inget blev bra. Drömmen slutade med att jag sparkade på en grå katt som kunde tala, hur vi kom dit har jag ingen aning om. Men när jag vaknade av att toadörren stod och slog så minns jag att jag drog en djup suck av lättnad när jag fick syn på hårtestarna som vant stack fram under hakan. Aris hade visst redan hunnit gå till jobbet, och efter morgonduschen naturligtvis glömt att stänga toadörren.
Jag somnade faktiskt om igen sen. Och sov till klockan ett. Booya!
Under natten drömde jag tre mardrömmar.
En handlade om mig och min lillebror, vi var fast på ett stort isblock på Island (ja, jag vet att det borde varit Antarktis eller Grönland, men nu var det Island). Blockets yta, där vi satt var på ca 2 kvadratmeter (ha i åtanke att min lillbror nästan är 2 meter lång), och för att komma upp på blocket var vi tvugna att klättra på ganska hala istrappor. Plötsligt höggs istrapporna av och blocket började skjuta i höjden. Hade vi hoppat precis i början hade vi nog klarat oss med något brutet ben eller så, men vi insåg inte att vi var på väg rakt upp i luften. Det hela var jävligt sci-fi och när vi var på riktigt svindlande höjder och var ruggigt skitskraja så vaknade jag av att toadörren stod och smällde. Trots att hjärtat bankade lite extra hrt gick jag upp och stängde den, att jag alltid ska glömma den där förbannade dörren...
Dröm nummer två minns jag inte, men jag minns att jag vaknade ur ocksp denna dröm av att toadörren stod och smällde. Aris hade visst varit på toa under natten och naturligtvis glömt att stänga den förbannade dörren. När jag riktigt irriterat var på väg upp ur sängen med min dunderkula under måttlig kontroll så hörde jag Aris mjukt fråga 'What?', till svar fick han ett irriterat 'The bloody door!', men han hörde inte riktigt vad jag sa och upprepade vad han trodde jag hade sagt 'The bloody dollar?', då släppte med ens all irritation och hjärtat blev lugnt igen, och jag log mot min sovande man. 'No honey, the door' sa jag mjukt och snällt men insåg att han inte längre var vaken. Jag gick förstås ut och stängde toadörren igen och somnade om direkt. Det är i alla fall en gåva jag är tacksam för, förmågan att somna, sova och somna om hur lätt som helst.
Tredje mardrömmen handlade om ett frisörbesök. Jag gick in i en salong för att bli klippt och frisören sa att hon hade tid direkt, och utan att vare sig sätta på mig en kappa, sätta mig i en stol, fukta mitt hår eller ens fråga hur jag ville bli klippt, började hon klippa stora hack i mitt hår. Innan jag hann blinka var jag kortklippt och det såg, milt sagt, för jävligt ut. Sen kom Angelina Jolie in i salongen för att jobba, hon var tydligen praktikant där och klippt i en väldigt klädsam page. Hon verkade väldigt mjuk och trevlig. Jag minns att jag kom hem och frustrerat började styla mitt hår i olika varianter, men inget blev bra. Drömmen slutade med att jag sparkade på en grå katt som kunde tala, hur vi kom dit har jag ingen aning om. Men när jag vaknade av att toadörren stod och slog så minns jag att jag drog en djup suck av lättnad när jag fick syn på hårtestarna som vant stack fram under hakan. Aris hade visst redan hunnit gå till jobbet, och efter morgonduschen naturligtvis glömt att stänga toadörren.
Jag somnade faktiskt om igen sen. Och sov till klockan ett. Booya!
Trött och oinspirerad
Vad som pågår just nu tycker jag inte om. Varje dag består av en himla massa timmar som jag får spendera precis hur jag vill, men för tillfället finner jag ingenting stimulerande. Jag har inte ens något att blogga om.
Jag hade kunnat göra en massa saker, som att gå och handla och laga nån god mat, men det orkar jag inte, för efter handling skulle jag vara helt slut. Jag skulle kunna läsa, men då blir jag uttråkad och somnar, samma lika om jag jobbar. Jag skulle kunna gå ner och ta ett dopp, sen en lång välbehövlig dusch, men nåt i mig är motsträvigt.
Så vad gör jag? Jag surfar runt på nätet och vips har några timmar gått utan att jag vare sig mår bättre eller är gladare. Dessutom kan jag sällan förstå var alla timmarna tagit vägen, jag minns knappt vad jag gjort.
Det är ganska varmt, men inte hett, kroppen är tung och trött och hjärnan är geggig. Få kläder sitter snyggt längre och trots att jag kan se att graviditeten fortfarande klär mig, att jag är ganska vackert gravid, så känner jag det inte längre. Bebisen är livligare än någonsin, jag kan känna hur hon vänder sig i magen, flera gånger om dagen. Hon sparkar och buffar och knuffar och hoppar och hickar och slår och klämmer och vrider. Henne finns det livskraft i i alla fall. Tur det. Men kunde hon inte låtit mig behålla lite grann?
Om jag skulle ta och tvinga mig ner i havet i alla fall? Sen ta den där duschen, hitta några kläder som fortfarande smickrar mig och måla ansiktet lite diskret. Då kanske jag känner mig piggare och orkar ta mig ner till affären för att köpa lite gott. Sen kanske jag till och med orkar laga till nåt mumsigt till min man. Då har jag ju all rätt att vara trött sedan.
Det handlar om att bryta sig loss från negativa mönster, jag vet ju det. Det handlar alltid om det. Klaga är enkelt men löser ingenting, så är det ju. Jag vet ju det, och har alltid tagit det ansvaret när det behövts. Fast det tar emot nåt så in i helvete...
Bada..?
Jag hade kunnat göra en massa saker, som att gå och handla och laga nån god mat, men det orkar jag inte, för efter handling skulle jag vara helt slut. Jag skulle kunna läsa, men då blir jag uttråkad och somnar, samma lika om jag jobbar. Jag skulle kunna gå ner och ta ett dopp, sen en lång välbehövlig dusch, men nåt i mig är motsträvigt.
Så vad gör jag? Jag surfar runt på nätet och vips har några timmar gått utan att jag vare sig mår bättre eller är gladare. Dessutom kan jag sällan förstå var alla timmarna tagit vägen, jag minns knappt vad jag gjort.
Det är ganska varmt, men inte hett, kroppen är tung och trött och hjärnan är geggig. Få kläder sitter snyggt längre och trots att jag kan se att graviditeten fortfarande klär mig, att jag är ganska vackert gravid, så känner jag det inte längre. Bebisen är livligare än någonsin, jag kan känna hur hon vänder sig i magen, flera gånger om dagen. Hon sparkar och buffar och knuffar och hoppar och hickar och slår och klämmer och vrider. Henne finns det livskraft i i alla fall. Tur det. Men kunde hon inte låtit mig behålla lite grann?
Om jag skulle ta och tvinga mig ner i havet i alla fall? Sen ta den där duschen, hitta några kläder som fortfarande smickrar mig och måla ansiktet lite diskret. Då kanske jag känner mig piggare och orkar ta mig ner till affären för att köpa lite gott. Sen kanske jag till och med orkar laga till nåt mumsigt till min man. Då har jag ju all rätt att vara trött sedan.
Det handlar om att bryta sig loss från negativa mönster, jag vet ju det. Det handlar alltid om det. Klaga är enkelt men löser ingenting, så är det ju. Jag vet ju det, och har alltid tagit det ansvaret när det behövts. Fast det tar emot nåt så in i helvete...
Bada..?
Mitt eviga dilemma...
Den ständiga kampen mot hårfärgens makt. När jag hittat rätt blonda nyans så lockar de mörka tonerna och efter ett tag som brunett känner jag ett starkt behov av mer ljus. Det händer även att jag får infall av att sticka ut lite extra och då är det rött som gäller. Familj och vänner har delade åsikter, man kan alltid hitta någon som stöttar ens senaste idé.
Det finns fördelar på båda sidor, det ska ni veta.
Blont hår:
- Närmast mitt naturliga vilket innebär mindre stress med utväxt.
- Det funkar i soligt klimat eftersom att färgen enbart blir snyggare i solen, till skillnad från mörka och röda färger.
- Det är extra populärt i Grekland.
- Det är den snyggaste hårfärgen till svarta kläder.
- Blont hår gör mig söt.
- Blont hår gör att jag ofta känner mig trist.
- Att blondera håret sliter väldigt mycket på kvaliteten.
- Hyn kan få ett grått skimmer.
Mörkt hår (från svart till chokladbrunt):
- Mörkt hår ger mitt utseende mer karaktär.
- Jag ser automatiskt både mer sofistikerad och smart ut.
- Ger min hy porslinsyta.
- Framhäver min ögonfärg.
- Lättare att bära färgstarka kläder till.
- Jag kännerm mig oftast snyggare som brunett.
- Smink blir viktigare än när man är blond.
- Utväxten behöver ständigt underhållas.
- Färgen mattas lätt av, särskilt i soligt klimat.
Rött hår:
- Rött hår sticker ut.
- Funkar också väldigt bra till mina ögon och hy.
- Kan dock vara svårmatchat klädmässigt.
- Färgen mattas lätt av och ser dassig ut, särskilt i soligt klimat.
- Man tröttnar snabbt.
- Behövs oftast mer smink.
Egentligen kommer det ner till vilken nyans av blont/rött/mörkt man väljer, och smak naturligtvis. Så därför ska jag ge er några smakprov på olika färger så får ni tycka till i kommentarsfältet. Bortse för tillfället från andra människor på bilderna. Och eventuella underliga miner. 1-3 är alltså mörka hår, 4 är rött och resten blont. Med mina mått. Berätta på vilken bild jag har snyggast hår(färg), varför och vilken genre som klär mig bäst generellt.
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
Det finns fördelar på båda sidor, det ska ni veta.
Blont hår:
- Närmast mitt naturliga vilket innebär mindre stress med utväxt.
- Det funkar i soligt klimat eftersom att färgen enbart blir snyggare i solen, till skillnad från mörka och röda färger.
- Det är extra populärt i Grekland.
- Det är den snyggaste hårfärgen till svarta kläder.
- Blont hår gör mig söt.
- Blont hår gör att jag ofta känner mig trist.
- Att blondera håret sliter väldigt mycket på kvaliteten.
- Hyn kan få ett grått skimmer.
Mörkt hår (från svart till chokladbrunt):
- Mörkt hår ger mitt utseende mer karaktär.
- Jag ser automatiskt både mer sofistikerad och smart ut.
- Ger min hy porslinsyta.
- Framhäver min ögonfärg.
- Lättare att bära färgstarka kläder till.
- Jag kännerm mig oftast snyggare som brunett.
- Smink blir viktigare än när man är blond.
- Utväxten behöver ständigt underhållas.
- Färgen mattas lätt av, särskilt i soligt klimat.
Rött hår:
- Rött hår sticker ut.
- Funkar också väldigt bra till mina ögon och hy.
- Kan dock vara svårmatchat klädmässigt.
- Färgen mattas lätt av och ser dassig ut, särskilt i soligt klimat.
- Man tröttnar snabbt.
- Behövs oftast mer smink.
Egentligen kommer det ner till vilken nyans av blont/rött/mörkt man väljer, och smak naturligtvis. Så därför ska jag ge er några smakprov på olika färger så får ni tycka till i kommentarsfältet. Bortse för tillfället från andra människor på bilderna. Och eventuella underliga miner. 1-3 är alltså mörka hår, 4 är rött och resten blont. Med mina mått. Berätta på vilken bild jag har snyggast hår(färg), varför och vilken genre som klär mig bäst generellt.
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
En vecka med mamma och morfar
De kom, de segrade, de åkte.
Jag syftar naturligtvis på mamma och morfar som var här och förgyllde en av mina sommarveckor i solens rike.
Det gick snabbt, som det alltid gör när man har roligt.
Jag tog inte så många foton under veckan men här kommer några i alla fall, 25/7-30/7-2007.
Jag syftar naturligtvis på mamma och morfar som var här och förgyllde en av mina sommarveckor i solens rike.
Det gick snabbt, som det alltid gör när man har roligt.
Jag tog inte så många foton under veckan men här kommer några i alla fall, 25/7-30/7-2007.
