Min lille kolikson är inte längre en kolikson. Han är numera mestadels en liten gosegris som svarar med gnistrande leenden på tilltal och nästan aldrig får magknip. Han vaknar en till två gånger per natt, men bara för att äta och sedan somna om - som vilken annan bebis som helst med andra ord. Det är helt otroligt skönt och ljuvligt att det mesta äntligen är i ordning på den fronten.

Eftersom allt annat är ganska mycket uppochner och bergochdalbana just nu så är det en enorm lättnad att åtminstone se harmoni i barnens ansikten. Huset är stort och nytt och även om det är jätteskönt såklart så är det ganska ovant och vi har inte fått iordning det än. Idag målade Aris soffrummet och det blir jättefint, men ikväll har vi ingenstans att sitta... hmm...

Julen var, som ni har förstått andra år då jag har spenderat julen här, ingen höjdare. I år var den särdeles deprimerande och en aning ångestkantad på flera håll, men jag tar djupa andetag och vet inom mig att det är en ganska jobbig fas som vi går igenom för tillfället. När vi har kommit iordning och bott in oss och pressen av att ha en ilsken bebis och en massa husfix och magkatarrsutlösande utgifter är avlägsna minnen så blir nog allt alldeles underbart igen. Affirmera mera!

Hoppas ni hade en fin jul, det verkar onekligen så på de allra flesta, och det gläder mig.

Omeingott... Vem hade kunnat ana att det var så mycket fix involverat i husflytt? När jag inte vankar av och an med Akis på armen så är jag 100 % busy med att fixa grejer. Det tar minsann aldrig slut! Jag öppnar datorn först efter kl 21 på kvällen, när barnen (förhoppningsvis) sover.

Idag stannade jag hos svärmor efter lunchen. Lille Akis somnade och Elli lekte med Panajota. Jag svepte ihop lussebaksdeg och bakade ett gäng gulingar. Nu har jag ett lagom stort lager av lussebullar som nog räcker ungefär december ut. Skönt det, eftersom jag har noll lust att baka igen på ett tag. Goda blev de, sån lyx!

Vi har fortfarande varken tvättmaskin eller spis, det var därför jag bakade hos svärmor.

Aris bygger hyllor och tapetserar dem med tapeter som jag i någon kreativ översköljning beställt. Blir fina grejer!

Nä, jag kännerm ig helt dränerad på kreativitet. Det kommer liksom inget mer ur mig för idag. Ska proppa några lussekatter och sedan krypa till kojs. Hoppas på en bra natt, jag behöver sömn.

Idag har vi flyttat! Det var jobbigt, särskilt med min dunderförkylning som följeslagare. Men jag klagar inte, för nu är vi inflyttade i vårt lilla palats och det känns magiskt. Elli är fullständigt lyrisk och springer upp och ner och in och ut ur alla rum och drar i packlådor och beundrar allt hon fiskar upp. Hon älskare sitt rum och sprang raka vägen till sin säng när det var läggdags. Jag och Aris sitter framför den öppna spisen och pustar ut efter en lång dag. Här står fortfarande massor av säckar med grejer som ska in på sina platser, och soffan vi sitter i är provisorisk och helt ensam i hela vardagsrummet. Men det känns så fint. Som början på någon nytt och fantastiskt. Konstogt, eftersom det bara är ett annat hus, men det symboliserar massor för oss båda.

Snart ska vi gå och lägga oss. Första natten i nya huset. Ett ögonblick att minnas för resten av livet.

Här är så fint.

Vem slog rekord igår? På min födelsedag och allt? Lille krigaren! Maximos sov mellan 18.30-02.00 igår. När han vaknade drack han en halv flaska ersättning, rapade ljudligt och somnade om till klockan 05. Då tänkte jag att jag nog hade fått min nattsömn, men nädå! Lite amning, en ljudlig rap till och så sov han igen - till klockan 08 då Aris började slamra i köket! Min duktige lille gubbe. Jag vågar knappt berätta om hans framsteg för jag är livrädd att jinxa honom, men jag kan inte hålla mig.

Maxens kolik är nästan helt borta nu, han är ganska exakt 2,5 månad så jag hade visst väldig tur trots allt. Han kan fortfarande få lite knip när han har en fis på tvären, men det går över på några minuter och det kan jag ta, helt klart! Han sover duktigt på nätterna, visst vaknar han väl fortfarande ca var 3:e timme för att äta, men han käkar snabbt och efter ca 15 minuter får jag lägga mig igen. Han tar napp också, vilket hjälper otroligt mycket! För de föräldrar som vill undvika napp säger jag bara - gör inte det! Jag var ganska neutral gällande napp innan, men tyckte att det är ju bra om man kan undvika den. Elli tog aldrig napp och levde i min famn hela det första året, det funkar ju och är mysigt om man bara har ett barn. Med napp är det mycket lättare att trösta en ledsen bebis och Akis kan sitta väldigt nöjt i sin babysitter så länge han har nappen i munnen, annars är det bara min famn som duger. Visst blir det inga jättelånga stunder men långa nog för att man ska kunna hinna diska, duscha eller sy en svans till Elli. Självklart är han inte alltid sugen på nappen och det tog lång tid för mig att hitta den rätta modellen. Jag har nog köpt på mig en 10-12 nappar och bara två funkar riktigt bra, de fastnar liksom i munnen och spottas inte ut efter 10 sekunder.

Jag börjar sakta, sakta njuta av att ha en bebis och att vara tvåbarnsförälder. Jag sitter ofta med Maximos i soffan och snackar och gullar och när han fyrar av ett leende blir jag alldeles varm inombords. Han är så fin så fin.

Elli väcker jag numera varje natt när Max har ätit och somnat om, för att gå och kissa, och hittills verkar det funka. Skönt.

Och flytten ja... under helgen är det senaste beskedet, men jag vettifaan... jag tycker att det har snackats om flytt i en månad nu och jag är ganska trött på att hela tiden hoppas på flytt och bli besviken för att något nytt MÅSTE göras innan vi flyttar in. Kylen och diskmaskinen kom igår, men när ugn och tvättmaskin kommer har vi fortfrande inte fått besked om. Men jag skiter i det, jag kan tvätta hos svärmor och mat lagar vi ändå inte. Det är bara lussebullarna som inte blir bakade, vilket iofs är väldigt synd, men det kan jag leva med. Jag vill in nuuuu!

Igår hade mitt lilla hjärta namnsdag, dvs det stora lilla hjärtat - Eleftheria. Hennes namn betyder frihet och hon delar namnsdagsfirande med både sin farfar och lille kusin, de heter båda Eleftherios (Lefteris).

Jag vaknade och sa grattis till lillan och körde henne sen till dagis. Därefter dumpade jag lille Akis hos sin farmor och fortsatte färden tillsammans med Emmanuela mot Chania. Jag körde hela vägen plus inne i stan (applåder), utan problem. Härlig känsla!

Först körde vi ett maratonbesök på Jumbo som är en affär fullspäckad med allt från nödvändiga babytillbehör, leksaker, husartiklar och julprylar. Det var inte svårt att spendera 2,5 timme och 3000 spänn därinne, tvärtom hade jag gärna haft mer av både tid och pengar att spendera.

Vi for vidare in till stan för ett snabbesök, men jag kände att jag inte ville vara borta från lilleman hela dagen så efter en dryg timme i butiker och totalt fyra timmar i stan körde vi tillbaka. Själva färden tar ju lite mer än en timme i sig.

Så kom jag tillbaka med bultande huvudvärk (dras med en envis förkylning) och mottogs av en gnällig son som inte hade sovit på hela dagen (stackars svärmor...). Som tur var så somnade han så fort vi kom hem och jag misstänker att han är en riktig liten hemmanalle som känner sig otrygg borta. Jag drog på mig pyjamasen och var precis i färd med att slå mig ner i soffan med Elli och bara mysa.

Då knackade det på dörren. Xristina och lilla Artemis, Ellis faster och bästis kom med present. Så kul, tänkte jag och trodde att de kom för en snabbvisit, synd bara att huset ser ut som kriget... Jag kopplade fortfarande ingenting. Någon timme senare, när jag till slut tagit tag i mig själv och letat fram några chokladtomtar att bjuda på så knackade det på dörren igen! Där stof Eleni med Panajota och Lefteris med stort paket till lillan. Jaja, kom in med er. Jag rotade fram lite småkakor och städade undan det jag kunde från köket, så att vi kunde sitta där.

I många timmar stannade sällskapet, det snackades och lektes vilda lekar. Själv satt jag mest och iakttog, med bultande huvud och vansinnig på mig själv och Aris för att vi inte hade organiserat ett smack. Husförberedelserna uppfyller oss så till den grad att vi inte håller prdning ens på de mest basala sakerna.

Enligt tradition här så går man och hälsar på den som har namnsdag. Mamman ska då ha gjort fint hemma, inhandlat diverse sötsaker och ha kaffet redo hela dagen. Som ett kalas utan inbjudning, kan man säga. Jag kände mig verkligen helt värdelös... Men nästa år! Då ska de få se på andra bullar! Då blir det lussekatter och pepparkakor och chokladgottisar och kaffe och läsk och allt annat man kan tänka sig. Och ett stort, fint hem där allt är uppdukat på fina fat. Det svär jag på.

Själv fyller jag år idag, och tänk att jag helt hade glömt bort det. Det var inte förrän Aris bröjade sjunga för mig i sängen som jag mindes. Så mycket mer man uppskattar småsaker om man inte har några förväntningar. På Facebook har jag redan fått över 10 gratulationer, så jag känner mig redan väldigt uppvaktad.

Sitter och kollar på SVT:s Luciafirande och huden knottrar sig. Jag gick alltid luciatåg som liten, både på dagis, i skolan och med kyrkokören. Jag var till och med lilla Lucia ett år, för jag hade längst hår av alla, samtidigt som jag var kortaste flickan i gänget (ända upp till åttan ungefär). Jag minns att jag stod där framme i kyrkan och kände mig jättefin, men plötsligt blev jag så hemskt kissnödig och fick mima detta till mamma som satt på första parkett. Hon fick gå fram till lilla Lucian mitt under det stämningsfulla firandet i den fullsatta kyrkan, ta henne i hand och springa ut på kyrkogården där jag fick sätta mig och kissa i ett hörn. Jag var väl runt 7 år skulle jag gissa, definitivt lågstadiebarn i alla fall. Sen fick jag gå in och ställa mig längst fram i kyrkan igen och som den teaterapa med ett självförtroende bara en sjuåring kan besitta log jag charmigt tillbaka till alla gamla tanter som log mot mig från sina bänkar.

Jag kan alla luciasånger som ett rinnande vatten och jag fullkomligt älskar denna högtid. Den är så laddad med varma, lyckliga minnen, förknippad med jul och födelsedag, anträdande lov, en glad mamma som klär luciakronan, eller fixar det finaste och tjockaste glittret och bakar gula bullar, och en pappas varma famn om kvällarna framför TV:n. Farmor och farfar kom alltid och tittade och farmor var stoltare och mer engagerad än någon annan. Farmor var förretsen alltid väldigt närvarande under min uppväxt och en dag som denna, men luciasånger i bakgrunden, så saknar jag henne.

Nu sjunger de "Tänd ett ljus" och tårarna strilar sakta ner för mina kinder, vad skulle jag inte ge för att få vara sju år igen för en dag? Jag skulle helt klart välja den 13:e december. Mina egna barn kommer inte att få samma känsla för Lucia och jul som jag har, men jag hoppas innerligt att de kan bygga egna minnen kring andra högtider och tillfällen som blir minst lika fina.

Nä, punkat hade A tydligen lagt märke till tidigare, så det var inte för att jag hade kört på småsten, höhö, dum jag är ibland. Däcket är iaf fixat så allt är frid och fröjd.

Lille Maximos har börjat bli ganska duktig på att ta napp, så det är betydligt mindre gnäll häromkring nuförtiden, fantastiskt skönt! Visst "tappar" han den fortfarande stup i kvarten, men till skillnad från innan så vill han ha inden i munne direkt igen. Han blir så avslappnad när han har nappen, finns det någon som har koll på om det är bevisat att napp underlättar för kolikbarn (förlåt, menar givetvis överlevarbarn). Just nu sitter han i sin bilstol/babysitter och suttar järnet, helt lugn och nöjd. Elli har lagt sig för att vila middag och A kollar på en film om Serge Gainsbourg. Vedspisen knastrar och huset är varmt och mysigt. Hade gärna tagit tillfället i akt att baka lussekatter, men mitt beställda saffran har inte kommit än så det får vara. Kanske blir en mjuk pepparkaka istället.

Köket är inne och imorgon ska Aris till Chania för att köpa handtag till alla skåp och lådor. På torsdag blir det kanske inflytt - min födelsedag och allt!

Ja... Fy för tusan vad kallt det har blivit! Jag gav mig ut med Maxen vid lunchtid och tack gode skapare för bilen! Annars hade jag fint fått stanna hemma med den förkylde lillprinsen. Det har snöat också, inte just här i Paleohora, men bergen ska tydligen vara vittäckta och vägen mellan Paleohora och Chania var avstängd i flera timmar (plogbil eller saltbil eller nåt sånt, tror jag). Det har självklart inte bildats några drivor eller så, men blir det isbildning på de här vägarna så är det livsfarligt att köra, slingriga vägar med branta stup vid vägrenen - lite sladd och tjoheeeej...då.

Jag svängde förbi nya huset innan lunchen och där befann sig kökssnubben med sin assistent och installerade det efterlängtade köket, samt garderoberna i sovrummen. Jösses vad fint det blir! Nästa vecka SKA vi in, så är det bara... grr... Aris visade mig kaklet som ska upp i köket också. Det är inte ett kakel jag hade valt direkt, alldeles för neutralt (läs tråkigt) för min smak, men de kommer från ett gratislager (killen vi ska hyra från) och Aris har redan överskridit vår buget, så det får bli det. Dessutom gillar han det och eftersom jag har valt resten av färgerna så ska jag väl inte klaga, höhö. Brasan i den öppna spisen var tänd när jag kom och hela jag fylldes av en inre värme. Så fint det är där alltså, tänk att vi ska bo där.

Sen körde jag så småningom hem med lille Maxen, Elli ville stanna hos yaya så det fick hon. Panajota var där och de hade så kul ihop. När jag hade parkerat bilen och skulle ta ut Max så upptäckte jag att ena framdäcket var helt urblåst. Punka. Var det småstenen jag körde över, ska inte däcken tåla det? Usch, blir ingen kul nyhet för Aris ikväll...

Igår gick vi fortfarande omkring i kortärmat och sandaler, vintern har verkligen låtit vänta på sig. Men över natten har temperaturen sjunkit ca 20 grader och det var till en riktigt kylig morgon med imma för alla fönster vi fick vakna upp. Jag kan inte säga att jag har längtat efter kylan, till skillnad från vissa andra som tycker att den hör december till. Jag sitter här i mitt överbelamrade kök med gasvärmaren mellan mig själv och vagnen där lille Maximos sover.

Max är för övrigt drabbad av förkylningen från helvetet, den lille stackaren, vad han får dra... Han är fullständigt hes, vilket iofs är rättså skönt, för hans gråt låter bara som luft som pressas ut, han hostar lika rossligt som en 90-åring och näsan är trång. Dock har han ingen feber så han är troligtvis bara smittad av det som Elli och jag redan har haft. Vi ringde doktor Popi, just incase - han är ju så himla liten än - men hon sa att så länge han inte har feber och verkar "med" i övrigt så kunde vi ta det lugnt. Dock skulle vi vara vaksamma på förändringar. Jag har bylsat på honom dubbla lager kläder och virat in honom i varma, mjuka filtar. Placerad vid garsvärmaren ligger han nu och gottar sig i värmen, men rosslar ganska duktigt emellanåt.

Elli har jag skickat till yaya, jag är alldeles slut och hon hade överskottsenergi redan klockan sju i morse så det kändes som den bästa lösningen. Maxen är ganska lättväckt också så hade Elli varit hemma hade hla dagen gått ut på att försöka hålla henne tyst, något hon oftast vill trotsa... F ö så kissade hon i sängen inatt igen, antagligen reagerar hon på sin lillebror på något sätt, usch vad svårt.

Mitt på dagen ska det bli 1 grad här idag, brrr!

Lille Maximos fick sin första vaccinering igår, och jag trodde att det skulle vara ännu hemskare än det var när Elli brukade få sina, han är ju en sån gnällis generellt. Men det var faktiskt "lättare" eftersom han redan skrek för full hals när vi kom in till dokotorn, under mätning, vägning och allmän check-up så lät inte gråten något annorlunda när hon sedan stack honom. Verkligen noll skillnad. Doktor Popi beskrev vår lille krigare som en "klapsiaris", vilket betyder ungefär "gråtare", men idiomatiskt mer som "seriös gnällspik". Hon var fascinerad över han styrka, och var inte alls förvånad över att han led av kolik, så spänd som han kändes. Det tog lång tid innan hon ens kunde känns på hans mage för att han spände den så... "Kolikbarn är ofta gråtiga i allmänhet", sa hon, "även när de inte har ont.". Det förklarar ju en del...

Som bekant finns det inte så mycket att göra åt kolik, mer än att rida ut stormen. I övrigt var han hur fin som helst, han växer så det knakar, mer i vikt än på längden dock, hehe... min lille tjockis. Stark är han också, sa hon, han grep tag om hennes tummar och när hon lyfte så hängde han krampaktigt kvar, med uppdraget huvud och allt. Popi skrattade rakt ut "Kolla! Vilken power!". Då blev nog pappan lite stolt.

Jag skulle bara fortsätta som jag gör, sa hon, mata när han visar tecken på hunger, och trösta när han är ledsen. Hon märkte att Max blev lugn när han fick vara i min famn och hon tyckte att jag gjorde helt rätt som hade honom nära mig så mycket jag orkade. Sanningen är ju att jag tycker att det är betydligt mycket lättare att bära omkring på den lille prinsen än det är att låta honom ligga för sig själv och lyssna på hans gråt. Efter max 30 sekunder bankar hjärtat hål i bröstkorgen på mig. Jag förstår inte de föräldrar som klarar av det alltså, därmed inte sagt att jag dömer dem.

Idag är han dunderförkyld, med hes, nästan förlorad röst, slem i halsen och hosta. Temperaturen ligger på 37,7 så lite feber härjar också i hans kropp, men om den beror på förkylningen eller vaccinationen igår vet jag ju inte. Han har sovit massor: 5,5 timme igårkväll, sedan ytterligare 3,5 timme och sedan ytterligare nästan 4. Emellan har han bara vaknat för att äta. Själv fick jag 7, 5 timmes sömn, med bara ett avbrott! Jag som var inställd på att det skulle bli en jobbig natt pga hans förkylning.

Elli har kissat ner sin säng tre dagar i rad nu. Jag vet inte varför hon gör det nu helt plötsligt men det måste ju vara en reaktion på något. Aris blir arg och vill att vi ska börja med blöja igen, men hon har ju varit torr sedan tidigt i somras! Ur psykologisk synvinkel måste det ju vara helt fel att sträva bakåt så? Jag ska från och med i natt väcka henne efter att jag matat lillen och ta henne till toa så hon får kissa. Hon kommer inte att gilla det, men något måste jag ju göra. Hinner inte tvätta kläder då jag bara tvättar lakan hela tiden...

En magisk dag tror jag. Säkert är att den är något utöver det vanliga.

Inte nog med att det var dagen då John Lennon mördades.

Eller att det var dagen då Jim Morrison föddes.

Det var också dagen då min fina, fina vän Rebecka föddes!

Jag och Rebecka har känt varandra sedan förskolan och under större delen av låg- och mellanstadiet var vi oskiljaktiga. Vi var minst i klassen, ett huvud kortare än alla andra, och hade samma hårfärg, dessutom fyllde vi år med bara åtta dagars mellanrum. Det tyckte vi räckte för att vi skulle kunna gå för att vara tvillingar och under ganska lång tid (minns inte exakt) så ringde vi varandra varje dag för att bestämma klädsel inför nästa dag. Vi såg också till att våra mammor köpte likadana kläder åt oss. På högstadiet blandades alla upp, det var de tidiga tonåren och mycket som pågick och jag och Rebecka gled väl isär lite. Vi blev aldrig ovänner eller så, men vi var heller inte alls så tighta som vi hade varit. Gymnasietiden spenderade Rebecka på cirkusprogrammet i Gävle och vi sågs kanske en gång om året, men när vi väl sågs var det alltid som att träffa en mycket nära vän. År 2001 tågluffade vi genom Europa tillsammans, vi var 17 år gamla och hade hur kul som helst. Några partynissar var vi inte, så resan gick ändå betydligt lugnare till än man hade kunnat tro. Åren mellan tågluffen och tills jag hamnade här hade vi knappt någon kontakt alls. Rebecka turnerade runt i Europa med sin cirkuspartner, studerade och slet konstnärsliv. Jag hade var i Spanien ett år och slog mig sedan ner i Malmö med pojkvännen.

Rebecka är den enda av mina vänner som har varit här och hälsat på, och det två gånger redan! Vi har kommit varandra väldigt nära igen, hon känns som en självklar del av mitt liv, som en nödvändig pusselbit, en själsfrände på många vis. Hon är en äkta konstnärssjäl och väldigt smart. Dessutom är hon otroligt lojal, ärlig och principfast. Hon är en person jag beundrar väldigt mycket och ofta kan jag drömma om att få leva hennes liv för en stund, just för att det är så ärligt. Hårt säkert, men befriande och skapande. Hon i sin tur längtar efter ett stabilt hem och ett barn eller tre. "Det kommer, min vän... Njut av friheten medan du har den." brukar jag säga på riktigt tantvis. Den dagen hon väl blir mamma så föds en riktigt lyckligt lottad liten unge.

Idag blir hon 27 år, det tycker jag är häftigt.
Älskar dig Beckis!

Åååh... Nu börjar matchen mellan Aris älsklingslag Panathinaikos och Köpenhamn. I somras, när startfältet publiceraes så sa vi att vi kanske skulle resa till Sverige i början av ecember för att delvis gå och se den här matchen. Två flugor i en smäll liksom.

Nu råkar Panathinaikos ha spelat så vansnnigt kasst under säsongen att de är ute ur leken även om de vinner storsalm ikväll, så Aris är glad att vi inte spenderade en massa pengar på en "fotbollsresa" som hade varit ointressant. Varför vi till slut bestämde att det inte blev någon resa var såklart pga huset som skulle äta både en massa pengar och tid, en resa kändes svår att motivera.

Jag kan dock inte låta bli att tänka på hur mysigt det hade varit att befinna mig i Malmö just nu. Kallt, tydligen, men åh så mysigt!

Ah well, en annan gång.

Idag saknar jag Sverige. Mest kanske min lille brorson Alvin. Han är så sjukt go och jag missar hela hans uppväxt, får ju bara lite glimtar då och då. Tänk om han hade kommit när jag fortfarande bodde i Sverige, vilken superfaster han hade fått då.

Nu är frågan vad han ska få i julklapp... nåt som är lätt att skicka. Förslag? Han är ett år och tre månader gammal.

Idag är Maximonster lite extra överlevig. Han har precis (äntligen) somnat, men sover extremt lätt. Jag knappar på datorn i ultrarapid för att undvika att göra ljud och kexen jag äter får först smälta i munnen för att undvika krasljudet som uppstår när jag tuggar dem. Synd att det är svårt att dämpa rethostan... men jag gör mitt bästa med hjälp av tre lager filt framför munnen när attackerna kommer. Varje gång hör man grymtningar från vagnen. Inte en chans att något hade kunnat smyga sig på Akis idag utan att han hade börjat skrika.

Duktig överlevare är han, min lille son. Är vansinnigt stolt.

För en månad sen beställde vi alla elektriska köksprylar till vårt nya kök genom ett välkänt företag här i Grekland. Kyl, frys, diskmaskin, spis och fläkt. Pengarna drogs, men beställningen gick inte igenom. Många telefonsamtal senare sa de att vi skulle få tillbaka pengarna på kontot inom två dagar. Givetvis kom det inte in några pengar. Vi ringde tillbaka och fick då informationen att det tar tio dagar att lösa denna typ av problem. Något irriterade valde vi nu att lägga in en ny beställning på sakerna hos ett annat företag. Tyvärr visade det sig att företaget hade samma ägare som det förra, men gick under ett annat namn. Denna gången funkade dock beställningen och vi fick veta att varorna skulle levereras efter en vecka. Detta var tidigt i november.

När tio dagar hade gått och pengarna fortfraande inte syntes till så fick A ringa ytterligare en gång. Nu fick han tala med en tredje person som menade att handläggningstiden för denna typ av ärenden var en månad, den 4:e december skulle pengarna komma in. Skrattretande..!

Varorna dök inte heller upp den veckan, och inte nästa heller. Faktum är att de fortfarande inte har kommit och idag fick A ett samtal om att det inte skulle ske någon leverans förrän den 16:e december och då bara kylskåpet, resten skulle dröja ytterligare, men de kunde inte säga hur länge. Aris passade samtidigt på att kolla sitt konto, det är ju den 6:e idag och pengarna borde verkligen ha kommit in. Men nä, inga pengar.

Aris har kort stubin och jag har under hela den här bisarra situationen uppmanat honom att lugna sig i telefonen, men nu är till och med min stubin närapå uppbrunnen. Vårt kök blir ju äntligen klart på torsdag, men utan elektriska prylar kan vi ju ändå inte flytta in... Blir det nån jul alls i det nya huset? Åh, vad jag känner mig besviken.

Vi ligger alltså ute med dubbla kostnader, men står utan våra prylar.

Jag hatar, H A T A R, Kotsovoulos! Hoppas att ansvarig får ett kolikbarn, nä, koliktvillingar!, en dag.

Så här såg det ut här hemma strax innan klockan åtta i morse. Ibland har vi det bra mysigt...

Vi kom iväg på vår runda till slut, bilen är helt ljuvlig att köra! Jag packade in barnen i bilen och det dröjde max fem sekunder innan Max började gråta. Gråten eskalerade snabbt, men jag har tydligen vant mig vid hans gråt så pass mycket att det inte bekom mig så mycket som man hade kunnat tro. Jag visste ju att vi skulle vara framme hos Eleni om max fem minuter. Elli tyckte dock det var obehagligt, hon är så oerhört empatisk, så jag fick sitta och förklara för henne att lillebror snart blir glad igen, han är bara ovan vid den nya bilen.

Hemresan var dock ännu värre, Max skrek så som han gör ibland när han badar, det är ett skrik som är så intensivt att han till slut tappar rösten, och det tar inte lång tid. Ibland undrar jag om det kan vara farligt att skrika på det viset, om han kan tappa andan och dö? Det är obehagligt som fan. Plötsligt tystnade han, efter ca en minuts dödsångestskrik, och jag slog en snabb kik och såg att han hade somnat. Han somnade mitt i dödsångesten. Då kanske det inte är så hemskt som det låter? Eller det kanske är just vad det är?

Jag funderar över mitt beteende, på att jag lungt bara fortsatte att köra bilen medan min lille son grät så förtvivlat. Jag ansåg att jag bara kunde göra så och gillade läget. Gillade det gjorde jag verkligen inte, men ni fattar vad jag menar. En annan mamma hade kanske stannat bilen och försökt trösta, men jag visste ju att han bara skulle tjuta igen så fort jag la tillbaka honom i bilstolen så det kändes smartare att härda ut de få minuterna och komma hem för att kunna trösta på riktigt. Nu behövdes det ju inte eftersom han somnade...

Usch, vad svårt... Hoppas han vänjer sig vid bilen... Baden går ju bra ibland nu för tiden, dock inte varje gång.

Elli har blivit förkyld och hes, hon låter som en gammal kråka. Eleni tyckte att jag skulle ta henne till doktorn innan det blev värre, men jag vet inte. Hon har ju ingen feber, och de kommer garanterat bara slänga en kik i hennes hals och skriva ut antibiotika. Samtidigt är det ju inte bra att ha en sjukling runt lilleman. Vi får väl se hur hon låter och verkar imorgon, jag proppade hennes nattmjölk full med honung, det kanske lenar lite.

Jag har precis unnat mig en kopp kaffe, oh vad gott det var! Jag är ingen egentlig kaffedrickare, men får jag dricka det på mitt vis så är det verkligen gudagott!

Jacob's kaffe med vaniljarom (ganska lite kaffe till mycket vatten)
Ganska mycket kondenserad mjölk (som är krämig och lite söt)
Två teskedar farinsocker

Det blir som en riktig godsak, plus att man får den där härliga kaffeinkicken!

Nu återstår det väl bara att se om Akis reagerar på det. Jag har inte druckit kaffe sedan innan min graviditet och saker som choklad och kolsyrade drycker håller jag mig ifrån då jag upplever att det gör honom dålig i magen.

Vet ni vad min man hämtade hem till oss idag? En bil! Äntligen, ÄNTLIGEN är vi ägare till en finfin bil, en blå Fiat Punto, helt perfekt! Den är 5-6 år gammal (vet inte helt säkert) och precis lagom stor för att den ska vara bekväma för mig att puttra omkring i. Fem dörrar, så det blir lätt att lasta barn och vagn, och cd-spelare så att bilfärden blir extra njutbar. Jag har inte provkört den än, för jag är ensam hemma och barnen sover, men så fort de vaknar så ska de lastas in och tas ut på en provrunda.

Tänk er, nytt hus, bil och bebis, allt på samma höst. Overload.

Ni bara "Men, jisses! Har hon inget annat att göra än att blogga?". Jag bara "Jo, men jag fick sova så bra inatt att energin para sprutar ur mig!".

Både Elli och Akis somnade vid 20 igår, efter att båda ha levt rövare i över fem timmar (tja, Elli hade självklart levt rövare betydligt mer än så...). Jag och Aris gick och la oss vid 21.30, alldeles utmattade båda två. Jag tänkte att jag kanske skulle få lite extra sömn eftersom lillen hade varit vaken så mycket under dagen. Klockan 02.20 väckte Akis mig för att amma och förtio minuter senare fick jag krypa ner i sängen för utterligare 2,5 timmes ostörd sömn. Därefter fick jag upp vid 05.30 igen och då var Akis lite mer svårflörtad och somnade inte förrän klockan 07. Därefter fick jag sova ytterligare 1,5 timme innan jag till slut gick upp vid 08.30. Totalt räknat sov jag 9 timmar inatt! Varav 5 sammanhängande! Det känns på både humör och pyske idag, kan jag säga. Mitt tålamod är hur stort som helst och jag känner att jag älskar livet, även om det mest går ut på att amma, vyssa och medla.

Dessutom har jag ett lager av världens godaste lussekatter som jag går och mumsar på, jag har äskert ätit minst tio bara idag. Sjukt. Får ta tag i plufsmagen efter jul... hehe...

Just nu har både Elli och Akis somnat och Aris är i nya huset för att fixa skorstenen. Själv ska jag motstå facebook och försöka lämna bloggen ifred en stund och förhoppningsvis jobba av lite texter.

De är inte särskilt lika, mina små barn. Elli är mycket mer influerad av det grekiska, medan Akis är mer svensk i sina karaktärsdrag. Elli har bruna ögon och gyllene hud, och hennes hår var korpsvart när hon föddes, idag är det honungsbrunt. Akis har blå ögon, ljus hy och har ljusbrunt hår som ibland skiftar i rött. Jag älskar skillnaderna! Elli är mer lik sin pappa i dragen, och Akis verkar vara mer lik mig. Eller om vi ska dra det till sin spets så liknar Elli väldigt mycket sin faster, Emmanuela, medan Akis faktiskt är väldigt lik sin morbror, Måns.

De allra flesta föräldrar tänker nog att de har fått de finaste barnen i världen, kan man ju hoppas i alla fall. Men när jag ser på mina små busar så fylls hela mitt väsen av en sådan obeskrivnig kärlek att jag ibland blir yr. Ååååh... vad lycklig jag är att jag har fått just dem.

Jag bakar lussekatter varje år, alltid med förhoppnigen att de ska bli lika goda som lussebullgudinnan Carinas, men aldrig får jag till det trots att jag följer hennes recept till punkt och pricka. I år improviserade jag en massa och hoppsan - jag lyckades! De smälter nästan bort i munnen...

Med riskt för att tråka ut mer mina recept så känner jag att det vore oschysst att inte dela med mig av detta:

50 g jäst
1 tsk salt
1 g saffran
2 dl socker
14 dl mjöl
4 dl flytande margarin (Culinesse)
5 dl sojamjölk

Smält ihop mjölk och smör till degspad och värm till lite varmare än fingertemperatur. Slå degspadet över den smulade jästen och lös upp den. Blanda alla torra ingredienser i en separat bunke. Blanda ihop torra och blöta ingredienser och knåda en stunde med visp och degkrokar. Lå jäsa en timme eller så. Knåda degen och skär upp ca 25 jämnstora bitar (det blir ganska stora bullar). Forma lussekatter och lägg dem på en oljad plåt. Låt jäsa en halvtimme eller så. Prega i roussin å pinsla pou litta egg. Grädda i ugnen på 225 grader i ca 10 minuter.

Låt sedan bullarna göra dig hög på jullycka. Försök att inte äta alla på en gång, för då får man ont i magen.

Jag vill bara dela med mig av det bästa mjukpepparkakereceptet jag någonsin har skapat. Saftigare än såhär blir det inte!

3 dl mjöl
1 1/4 dl socker
2 ägg
1 tsk malda nejlikor
1 tsk malen ingefära
2 tsk kanel
2 tsk bakpulver
1 dl ljus sirap
1 dl sojamjölk (funkar säkert lika bra med vanlig, men jag hade en massa sojamjölk kvar sedan jag körde mjölkfri diet för några veckor sedan och den har hittills visat sig ge väldigt goda resultat i bakverk)
1 dl olivolja (funkar säkert med annan olja med, jag vet ju att ni inte har olivolja i kranen direkt...)

Blanda först alla torra ingredienser. Knäck i äggen och häll i sojamjölken, sirapen och olivoljan. Vispa en stund tills smeten känss jämn och smidig.

Olja en form (eller bröa om ni föredrar det) och häll i smeten.

Tjoffa sen in kaugan i ougnen på ounjefäur 175 graudår i ca 40 minuwtår (ibland slår skånskan till!).

Njut av ett hem doftande av jul och en pepparkaka som håller sig supersaftig i måååånga dagar.