...
Och....
NU
ska jag jobba.
Ja.
NU
ska jag jobba.
Ja.
Grekland - Sverige: 8-7
Hela veckan har vi njutit av 20-25 grader, strålande sol och vindstilla väder. Helt sanslöst skönt är det och folk har tagit fram sina sandaler igen. Det är liksom en sån grej som inte händer i Sverige i november. En sån grej som gör att man eventuellt för stunden tycker att Grekland är ett bättre land att bo i. Även om systemet är skit.
En riktig liten dam
När jag var liten drömde jag alltid om att resa. Det verkar eventuellt ha gått i arv till min dotter som testar alla gränser för vad man kan ta med sig på sina småresor runt i byn.
Det började med att hon alltid skulle ha en liten handväska med sig, var hon än gick. Handväskan skulle sedan ha både plånbok och ett litet snack i form av t ex en brödskiva i sig. Jag tyckte att det var helt ok, hon ville ju bara göra som mamma. Sedan blev det ett tillägg med solglasögon - fortfarande rimligt.
Sedan kom intresset för docker, eller "bebisar" som vi kallar dem. Elli varken sover, äter, och allra minst lämnar huset utan minst en av sina bebisar. De ska matas och kläs på och av och bytas blöja på stup i kvarten. Det är nästan som att jag har blivit tvåbarnsmamma. Om man råkar ge sig av utan bebisen så kan man räkna med att snart tvingas vända tillbaka för att hämta den då skriken från Elli är så genomträngande att de nog hörs ända bort till Gavdos.
Nu skickade jag iväg Aris och Elli en stund, dels för att det är en fantastiskt vacker dag och dels för att jag måste sitta och försöka bli färdig med ett arbete.
Donnan som lämnade huset bar solglasögon, inbakade (rufsiga) flätor, sin hanväska med plånbok, en brödbit, en blöja och en nalle i, sin bebis, en bok som spelar musik, en extra kofta och en liten blomma att ge till yaya farmor. Det såg inte så lite besvärligt ut för henne att kånka på allt det där, men hon vägrade ta emot hjälp från sin pappa.
Men det är bra att hon lär sig kånka, så hon inte har problem sedan på våra jorden-runt-resor. Synd bara att jag missade att fota, för det var en väldigt rolig bild.
Det började med att hon alltid skulle ha en liten handväska med sig, var hon än gick. Handväskan skulle sedan ha både plånbok och ett litet snack i form av t ex en brödskiva i sig. Jag tyckte att det var helt ok, hon ville ju bara göra som mamma. Sedan blev det ett tillägg med solglasögon - fortfarande rimligt.
Sedan kom intresset för docker, eller "bebisar" som vi kallar dem. Elli varken sover, äter, och allra minst lämnar huset utan minst en av sina bebisar. De ska matas och kläs på och av och bytas blöja på stup i kvarten. Det är nästan som att jag har blivit tvåbarnsmamma. Om man råkar ge sig av utan bebisen så kan man räkna med att snart tvingas vända tillbaka för att hämta den då skriken från Elli är så genomträngande att de nog hörs ända bort till Gavdos.
Nu skickade jag iväg Aris och Elli en stund, dels för att det är en fantastiskt vacker dag och dels för att jag måste sitta och försöka bli färdig med ett arbete.
Donnan som lämnade huset bar solglasögon, inbakade (rufsiga) flätor, sin hanväska med plånbok, en brödbit, en blöja och en nalle i, sin bebis, en bok som spelar musik, en extra kofta och en liten blomma att ge till yaya farmor. Det såg inte så lite besvärligt ut för henne att kånka på allt det där, men hon vägrade ta emot hjälp från sin pappa.
Men det är bra att hon lär sig kånka, så hon inte har problem sedan på våra jorden-runt-resor. Synd bara att jag missade att fota, för det var en väldigt rolig bild.
Uppfostran
Det här är ett intressant ämne tycker jag. Jättesvårt också, svårare än jag någonsin trott.
Med en bebis finns det en väldigt begränsad rad saker man kan göra fel. Det är enkelt att vara mamma till en bebis för man behöver inte uppfostra den. Den ska ha mat, endast mjölk de första sex månaderna dessutom, de ska få tillräckligt med sömn och om den inte får det så ska den åtmintone få tillräckligt med tid i föräldrarnas famn, och den ska bajsa och kissa som den ska. Man behöver inte ta ställning till bra/dåligt beteende med en bebis, för man ska ska finnas där som dess betjänt och serva den men vad den än kan tänkas behöva.
Sen växer bebisen och blir ett litet barn. Barnet fyller ett och lär sig säga mamma, det lär sig gå. Fortfarande är det föräldern som är slaven. Om barnet springer iväg kan man förklara för det att det faktiskt inte får det och springa efter, men barnet är fortfarande så outvecklat att man inte kan begära att det ska ta ansvar. Man kan inte bli arg på en ettåring heller, för den förstår inte konsekvenser.
När barnet närmar sig tvåårsåldern så går det genom en otrolig utveckling, mellan två och tre år sägs det att barnet har en motsvarande pubertetskris och om det märks!
Hela tiden ska gänserna testas, mamma ska testas, pappa ska testas, allt ska testas! Får barnet inte som det vill så får mamma och pappa känna konsekvenserna i form av skrik och trotsiga beteenden och det är saker som föräldrar ofta hatar. Man måste markera, vara konsekvent, kärleksfull och oerhört tålmodig. Börjar man skrika och hota och gör det till något vanligt så blir barnets dåliga beteende förstärkt.
Innan jag blev mamma och teoretiserade kring barnuppfostran såg jag aldrig sinande kärlek, tid med barnet, kommunikation, massor av lek osv som nyckel för att slippa allt jobbigt beteende. Jag insåg inte att det var en utopi. Ett barn går igenom trotsåldern av en anledning, den kan man inte undvika. Det är på ett sätt barnets första frigörelse och som förälder är det oerhört viktigt att visa var gränserna går, vad som är ok och inte. Det är också viktigt att vara konsekvent och det är så oerhört mycket lättare att säga än att leva upp till. Men det är detta som i slutändan gör barnet till ett tryggt barn.
Elli var en ängel som bebis. Och som ettåring. Som tvååring har hon blivit ett litet monster. Vi kramas massor, leker, skojar och det slutar alltid med att hon försöker testa gränserna och jag tvingas förvandlas till tråkmamma för att visa att det är farligt att klättra i fönstrena, att röra själv i den kokande pastan, att leka med pappas tobak (vad gör den framme förresten! Aaaaris!), att springa ut på gatan osv osv. Vissa saker kan man såklart förebygga, men inte alla. Jag försöker låta henne vara delaktig, men hon är sällan nöjd förrän hon får göra exakt samma saker som jag. Och det GÅR ju inte! Hon kan inte sila pastan t ex, eller moppa toagolvet med klorinvatten. Hon insisterar, jag säger nej. Hon skiter i vad jag säger och tränger sig fram och läget blir farligt eller obehagligt. Jag blir arg. Där händer det. Jag skriker argt till Elli. Lyfter bryskt bort henne och markerar att det inte är ok. Hon blir ledsen och skriker och hela huset blir en cirkus. Stämningen är dålig och Ellis blick lyser av frustration och trots genom de oskyldiga tårarna. Hon är ju bara två...
Jag trodde aldrig att dessa scener skulle utspelas i mitt hem med mig som så oerhört tålmodig och kärleksfull mamma. Det skulle vara en besvikelse.
Mycket kan man lösa och ta sig förbi med hjälp av kommunikation och kärlek, tålamod och respekt. Men ibland måste man markera. Barnet måste veta vem som bestämmer när det gäller vissa saker. Jag tror att det gör barnet tryggt i det långa loppet.
I Grekland slår de sina barn, det är allmänt accepterat och i många, många läger sett på som en nödvändighet för att barnen ska bli bra människor. Det är en smäll på rumpan, på fingrarna och även örfilar. Detta tar jag avstånd från med hela min kropp och själ och eftersom denna blogg läses av svenskar så behöver jag för en gångs skull inte sitta och förklara varför och försvara denna åsikt.
Men en skarp röst i ett farligt läge tror jag är nödvändigt ibland. Och däremellan tålamod, konsekvens, och oändligt med kärlek, lek och kramar.
Med en bebis finns det en väldigt begränsad rad saker man kan göra fel. Det är enkelt att vara mamma till en bebis för man behöver inte uppfostra den. Den ska ha mat, endast mjölk de första sex månaderna dessutom, de ska få tillräckligt med sömn och om den inte får det så ska den åtmintone få tillräckligt med tid i föräldrarnas famn, och den ska bajsa och kissa som den ska. Man behöver inte ta ställning till bra/dåligt beteende med en bebis, för man ska ska finnas där som dess betjänt och serva den men vad den än kan tänkas behöva.
Sen växer bebisen och blir ett litet barn. Barnet fyller ett och lär sig säga mamma, det lär sig gå. Fortfarande är det föräldern som är slaven. Om barnet springer iväg kan man förklara för det att det faktiskt inte får det och springa efter, men barnet är fortfarande så outvecklat att man inte kan begära att det ska ta ansvar. Man kan inte bli arg på en ettåring heller, för den förstår inte konsekvenser.
När barnet närmar sig tvåårsåldern så går det genom en otrolig utveckling, mellan två och tre år sägs det att barnet har en motsvarande pubertetskris och om det märks!
Hela tiden ska gänserna testas, mamma ska testas, pappa ska testas, allt ska testas! Får barnet inte som det vill så får mamma och pappa känna konsekvenserna i form av skrik och trotsiga beteenden och det är saker som föräldrar ofta hatar. Man måste markera, vara konsekvent, kärleksfull och oerhört tålmodig. Börjar man skrika och hota och gör det till något vanligt så blir barnets dåliga beteende förstärkt.
Innan jag blev mamma och teoretiserade kring barnuppfostran såg jag aldrig sinande kärlek, tid med barnet, kommunikation, massor av lek osv som nyckel för att slippa allt jobbigt beteende. Jag insåg inte att det var en utopi. Ett barn går igenom trotsåldern av en anledning, den kan man inte undvika. Det är på ett sätt barnets första frigörelse och som förälder är det oerhört viktigt att visa var gränserna går, vad som är ok och inte. Det är också viktigt att vara konsekvent och det är så oerhört mycket lättare att säga än att leva upp till. Men det är detta som i slutändan gör barnet till ett tryggt barn.
Elli var en ängel som bebis. Och som ettåring. Som tvååring har hon blivit ett litet monster. Vi kramas massor, leker, skojar och det slutar alltid med att hon försöker testa gränserna och jag tvingas förvandlas till tråkmamma för att visa att det är farligt att klättra i fönstrena, att röra själv i den kokande pastan, att leka med pappas tobak (vad gör den framme förresten! Aaaaris!), att springa ut på gatan osv osv. Vissa saker kan man såklart förebygga, men inte alla. Jag försöker låta henne vara delaktig, men hon är sällan nöjd förrän hon får göra exakt samma saker som jag. Och det GÅR ju inte! Hon kan inte sila pastan t ex, eller moppa toagolvet med klorinvatten. Hon insisterar, jag säger nej. Hon skiter i vad jag säger och tränger sig fram och läget blir farligt eller obehagligt. Jag blir arg. Där händer det. Jag skriker argt till Elli. Lyfter bryskt bort henne och markerar att det inte är ok. Hon blir ledsen och skriker och hela huset blir en cirkus. Stämningen är dålig och Ellis blick lyser av frustration och trots genom de oskyldiga tårarna. Hon är ju bara två...
Jag trodde aldrig att dessa scener skulle utspelas i mitt hem med mig som så oerhört tålmodig och kärleksfull mamma. Det skulle vara en besvikelse.
Mycket kan man lösa och ta sig förbi med hjälp av kommunikation och kärlek, tålamod och respekt. Men ibland måste man markera. Barnet måste veta vem som bestämmer när det gäller vissa saker. Jag tror att det gör barnet tryggt i det långa loppet.
I Grekland slår de sina barn, det är allmänt accepterat och i många, många läger sett på som en nödvändighet för att barnen ska bli bra människor. Det är en smäll på rumpan, på fingrarna och även örfilar. Detta tar jag avstånd från med hela min kropp och själ och eftersom denna blogg läses av svenskar så behöver jag för en gångs skull inte sitta och förklara varför och försvara denna åsikt.
Men en skarp röst i ett farligt läge tror jag är nödvändigt ibland. Och däremellan tålamod, konsekvens, och oändligt med kärlek, lek och kramar.
Ska Elli få ett syskon?
Nej.
Eller jo, det ska hon väl, så småningom. Men det verkar som att jag har gett sken av att det skulle vara ett barn på väg, för alla frågar mig. Jag vet inte riktigt var jag skulle ha menat att vi har babyproducerande på vårt schema, men nånstans har jag nog varit klumpig i mina formuleringar.
Klart vi vill ha fler barn, minst ett till, men när vet vi inte. Inte nu i alla fall. Jag njuter så otroligt mycket av att bara ha Elli. Jag älskar att ha henne i mitt liv, på alla sätt. Och jag älskar samtidigt att det är så enkelt att göra saker som resa, gå ut (vilket ändå inte händer särskilt ofta för att det generellt är mysigare att stanna hemma med Elli), jobba osv. Med en bebis till nu stannar liksom det livet upp igen, för jag vet inte riktigt hur länge. Ellis farmor har nästa år Elenis bebis att ta hand om, så henne kan vi inte räkna med på samma sätt då. Ja... jag vet inte. Samtidigt finns det ju ingen perfekt timing, men som sagt, varför ändra en situation som känns så himla bra när man faktiskt har tid att vänta lite? Tänk er samtidigt in i situationen att ensam resa med en treåring och en bebis - det känns jobbigt och resorna till Sverige hade definitivt blivit färre.
Elli kom så fort och tack gode gud för att hon kom! Men jag ser fram emot att få göra en planerad bebis också. En bebis som har en plats i huset redan innan det finns. Och så ser jag fram emot att få dela upplevelsen, inte bara med Aris, utan också med Elli, som kommer att förstå allt på ett helt annat sätt som fyra- eller femåring än som två- eller treåring.
Också är det ju huset. Som vi bor nu har vi inte plats för ett barn till. Vi har planer på att antingen flytta eller bygga ut, men tills planerna börjar ta fysisk form vägrar jag bli gravid. Vi bor trångt nog som det är.
Så.
Klart att Elli ska få ett syskon eller två. Men det dröjer nog minst ett par år till. Men när dagen väl kommer så kommer det lilla livet att vara så välkommet och efterlängtat som ett liv kan vara.
Så nu vet ni.
Eller jo, det ska hon väl, så småningom. Men det verkar som att jag har gett sken av att det skulle vara ett barn på väg, för alla frågar mig. Jag vet inte riktigt var jag skulle ha menat att vi har babyproducerande på vårt schema, men nånstans har jag nog varit klumpig i mina formuleringar.
Klart vi vill ha fler barn, minst ett till, men när vet vi inte. Inte nu i alla fall. Jag njuter så otroligt mycket av att bara ha Elli. Jag älskar att ha henne i mitt liv, på alla sätt. Och jag älskar samtidigt att det är så enkelt att göra saker som resa, gå ut (vilket ändå inte händer särskilt ofta för att det generellt är mysigare att stanna hemma med Elli), jobba osv. Med en bebis till nu stannar liksom det livet upp igen, för jag vet inte riktigt hur länge. Ellis farmor har nästa år Elenis bebis att ta hand om, så henne kan vi inte räkna med på samma sätt då. Ja... jag vet inte. Samtidigt finns det ju ingen perfekt timing, men som sagt, varför ändra en situation som känns så himla bra när man faktiskt har tid att vänta lite? Tänk er samtidigt in i situationen att ensam resa med en treåring och en bebis - det känns jobbigt och resorna till Sverige hade definitivt blivit färre.
Elli kom så fort och tack gode gud för att hon kom! Men jag ser fram emot att få göra en planerad bebis också. En bebis som har en plats i huset redan innan det finns. Och så ser jag fram emot att få dela upplevelsen, inte bara med Aris, utan också med Elli, som kommer att förstå allt på ett helt annat sätt som fyra- eller femåring än som två- eller treåring.
Också är det ju huset. Som vi bor nu har vi inte plats för ett barn till. Vi har planer på att antingen flytta eller bygga ut, men tills planerna börjar ta fysisk form vägrar jag bli gravid. Vi bor trångt nog som det är.
Så.
Klart att Elli ska få ett syskon eller två. Men det dröjer nog minst ett par år till. Men när dagen väl kommer så kommer det lilla livet att vara så välkommet och efterlängtat som ett liv kan vara.
Så nu vet ni.
Tvåårig tolk
Nä, inget Gavdos för oss än, vädret är inte så fint och vi vill inte sitta i tält i en vecka i regn och blåst. Inte så charmigt... Vi är på stand-by fortfarande, men det ser inte ljust ut tyvärr. Vi kanske får ta en annan sorts semester nu istället, jag hade inte haft nåt emot en långhelg i Paris t ex, men det är nog bara hälften av oss som är sugen på det. I vilket fall som helst så blir det ju Sverige till jul och i januari är planerna att resa till Thailan och hänga på paralian i ett par-tre veckor. Så det går egentligen ingen nöd på oss.
Elli och jag spenderar mer tid ihop nu, och Aris och Elli också, och det märks på hennes tal. Om det förut var 25 % svenska och 75 % grekiska så är det nog snarare 50/50 nu, och det känns väldigt bra. Ni svenskar kommer nog att känna er ganska förvirrade när vi kommer till jul och Elli talar svanska med grekiska inslag, men resan är viktig för hennes språk, det är jag övertygad om. Veckan då hon spenderade mer tid med svenskar än greker utvecklades hennes svenska ordförråd väldigt mycket och nu har hon även börjat översätta. Det är fantastiskt att se en tvååring översätta mellan två väldigt olika språk.
Vi passerar en bil på gatan och Elli utbrister "Mama! Totinito!(som är bebisspråk för autokinito)" (...) "Mama! Bil!" Hennes instinkt är grekiska, men så inser hon att hon är med mamma och upprepar ordet fast på svenska. Fantatsiskt tycker jag.
Elli och jag spenderar mer tid ihop nu, och Aris och Elli också, och det märks på hennes tal. Om det förut var 25 % svenska och 75 % grekiska så är det nog snarare 50/50 nu, och det känns väldigt bra. Ni svenskar kommer nog att känna er ganska förvirrade när vi kommer till jul och Elli talar svanska med grekiska inslag, men resan är viktig för hennes språk, det är jag övertygad om. Veckan då hon spenderade mer tid med svenskar än greker utvecklades hennes svenska ordförråd väldigt mycket och nu har hon även börjat översätta. Det är fantastiskt att se en tvååring översätta mellan två väldigt olika språk.
Vi passerar en bil på gatan och Elli utbrister "Mama! Totinito!(som är bebisspråk för autokinito)" (...) "Mama! Bil!" Hennes instinkt är grekiska, men så inser hon att hon är med mamma och upprepar ordet fast på svenska. Fantatsiskt tycker jag.
Vinter
I samma ögonblick som de sista svenskarna lämnade Kreta kom vintern. Snö täcker bergstopparna och med de nordliga vindarna innebär det låga temperaturer runt 10-12 grader. Om en vecka är det tänkt att vi ska åka till Gavdos för en veckas camping och allmänt slapperi nära naturen, men är det 12 grader på dagen så lär vi behöva en hel del "bra" kläder för att det ska bli det minsta njutbart. Jag har redan beställt ett underställ genom eBay och tänker investera i skidstrumpor och nän super fleecejacka när vi ska till Chania på fredag. Hatar att frysa.
Jag har en del jobb på gång just nu. På fredag ska jag till Chania och lämna in de kläder de beställde av mig för ett par månader sedan. Jag är knappt halvfärdig. Åh stressen. Men jag har min egna systudio nu, i ett rum med fantastisk utsikt på hotellet, så jag är betydligt mer effektiv nu. Det ska gå. Sedan har jag fått in en textbeställning också, så det rullar på bra.
Igår tömde vi alla de sista rummen på lakan inför vintern och både rummet där mamma bodde samt rummet där lillebror och pappa hade bott framkallade svår saknad - rummen luktade precis som de som hade bott där! I mammas rum dominerade den så hemkära doften av rökelse och lillebrors frikostigt använda parfym satt kvar i väggarna i det andra rummet.
Lilla Elli är en glad skit som dominerar så mycket hon kan. Hon testar trotsknep och när de inte funkar så blinkar hon bara lite extra med sina långa fransar och vips har hon all makt i huset. Vi måste nog jobba lite på vår ståndaktighet. När Elli leker med andra barn är hon oerhört ego - allt ska hon ha och ingen annan får ha någonting, då blir Elli vansinnig. Hon tycker till och med att Panajota ska låta bli att äta bara för att hon ska få ha sista ordet, Panajota är f ö inte sen med att trigga igång Elli. Är alla tvååringar så eller har vi gjort nåt fel i hennes uppfostran? Aris menar att hon behöver ett syskon, men det tror jag kan vänta lite till...
Jag har fortfarande inte fått några bilder från dopet, men så fort jag får så delar jag med mig.
Jag har en del jobb på gång just nu. På fredag ska jag till Chania och lämna in de kläder de beställde av mig för ett par månader sedan. Jag är knappt halvfärdig. Åh stressen. Men jag har min egna systudio nu, i ett rum med fantastisk utsikt på hotellet, så jag är betydligt mer effektiv nu. Det ska gå. Sedan har jag fått in en textbeställning också, så det rullar på bra.
Igår tömde vi alla de sista rummen på lakan inför vintern och både rummet där mamma bodde samt rummet där lillebror och pappa hade bott framkallade svår saknad - rummen luktade precis som de som hade bott där! I mammas rum dominerade den så hemkära doften av rökelse och lillebrors frikostigt använda parfym satt kvar i väggarna i det andra rummet.
Lilla Elli är en glad skit som dominerar så mycket hon kan. Hon testar trotsknep och när de inte funkar så blinkar hon bara lite extra med sina långa fransar och vips har hon all makt i huset. Vi måste nog jobba lite på vår ståndaktighet. När Elli leker med andra barn är hon oerhört ego - allt ska hon ha och ingen annan får ha någonting, då blir Elli vansinnig. Hon tycker till och med att Panajota ska låta bli att äta bara för att hon ska få ha sista ordet, Panajota är f ö inte sen med att trigga igång Elli. Är alla tvååringar så eller har vi gjort nåt fel i hennes uppfostran? Aris menar att hon behöver ett syskon, men det tror jag kan vänta lite till...
Jag har fortfarande inte fått några bilder från dopet, men så fort jag får så delar jag med mig.
