Nu är Elli döpt. Dopet var jättefint, men hade jag fått välja hade jag kortat ner ceremonin med ca 95%. Som min lilla älskling grät, och som jag led där i kyrkan. Festen var super, god mat, härligt folk, familj, dans och lycka, en av årets bästa dagar, kanske den bästa.

Pappa var här, och faster och farbror, moster och kusin, mamma, Monty och lillebror. Jag kände mig så rik och så hel. Chokladförrådet fylldes på. Elli fick mer kläder än vad hon kommer hinna bära på hela vintern och en god insatssumma till sitt bankkonto. Hon har fölrresten vart som på lyckopiller hela veckan, dansat och skrattat och skojat och busat. Och sovit väldigt gott om nätterna. Hennes tal har också raketutvecklats under denna vecka. Det är otroligt vad lite extra stimulans gör.

Pappa, faster och moster har redan åkt hem och jag saknar dem så. Mamma är kvar men nu börjar den där lilla oroskänslan infinna sig. Snart åker även hon och då kommer det att bli så otroligt tyst och lugnt. Jobben trillar in och jag måste finna tid för att både skriva och sy och lilla Elli behöver stimuleras. Vintern lurar precis om hörnet och det är med både glädje och sorg vi lägger ännu en sommar i paradiset bakom oss.

Dopet var en fin avslutning på sommaren 2009. Nu återstår det att se vad nästa sommar bär med sig. Blir det mer utökning av familjen tro? Och hur ska det gå med alla mina små projekt? Vi får se. Först har vi en spännande vinter med resor och jobb och mysiga filmkvällar i mannens trygga famn att njuta av.

Bilder kommer när jag får några, har själv inte knäppt ett foto på hela veckan.

Om fyra dagar kommer hela tjocka släkten ner och ska fira Ellis dopdag med den (betydligt) tjockare släkten här i Grekland. Tyvärr är Gullbergssläkten inte så tjock längre och det beror främst på två saker. Den ena är det grekiska perspektivet där ett dop där hela släkten samlas är litet om det är mindre än 200 personer närvarande och den andra är att den Gullbergska släkten faktiskt inte är så stor längre, ens med svenska mått.

Både farfar och farmor har gått ur tiden för flera år sedan, även om det fortfarande känns underligt. Särskilt farmor känns som någon som aldrig kan dö, hon finns i mig jätteofta och har nog färgat min person både genom starkt DNA och innerligt omhändertagande som liten. Tro nu inte att farmor var den omhuldande och kelande mormortypen som lagade ens favoriträtter och bjöd på choklad i smyg. Nä, farmor bjöd på hemmasydda kläder (för att hon älskade att sy), snabbmakaroner och lite halvbrända fiskpinnar, resor till Gotland och Tyskland och naturligtvis sin underbara fläderblomssaft. Än idag kan jag föreställa mig sittandes under det där fina trädet i farmors trädgård, govlet inifrån knarrar lite när famor kommer gåendes med sin bricka med fläderblossaft, klirrande porslin och kanske lite finska pinnar som tilltugg. Då visste jag inte att uppskatta farmors saft, men idag hade jag lätt betalat hundralappar för en enda flaska. Det var inte bara fläderblomssaft och kläder som farmor kunde slänga ihop, hon kunde väva också, och odlade lin i trädgårde gjorde hon, och när hon gjorde sig "fin" så smetade hon på sig ett chockrosa läppstift, oavsett hon bar en julröd klänning eller en turkos. Något framor inte var så bra på var sånt som var tråkigt, som att städe, diska och dammsuga. Sällan fick man ett helt rent glas till saften, men när man är liten tänker man inte på sånt. Och enligt min pappas utsago så fick farmor dammsuga för första gången efter farfars bortgång - här snackar vi feminism. Hon var en egensinnig kvinna, men ofantligt kreativ och generös med det hon själv valde att ge. I småbarnsåren var hon festlig, sen blev hon jobbig, men idag kan jag verkligen sakna hennes guppande mage. Jag vill tro att det inte bara var dubbelhakan jag fick ärva av min fantastiskt kreativa farmor.

Farfar försvann fem år innan farmor, han tynade bort i cancer alldeles för ung. men jag tror att farfar gjorde allting i livet alldeles för ung. Han gjorde farmor gravid som tonåring och fick balansera make-far-stundentliv på ett ganska märkligt sätt till en början. Tolv år senare (eller 13) var han fyrbarnsfar och arbetade som lärare i språk. Han hade ett fantastiskt läshuvud och som ung hade hans föräldrar stora framtidsplaner för vad han skulle kunna bli, men han kom som sagt inte så långt beroende på omständigheterna. Kanske gjorde det honom lite bitter? Eller så var det det ständiga dammsugandet..? Jag minns farfar som en mycket tyst och intellektuell man, som alltid fick sitta på kortsidan av långbordet. Han hade pondus trots sin lilla kroppshydda och jag försökte alltid taka extra vååååårdat i hans närhet, annars kom anmärkningarna flygande "det uttalas kiosk, inte schosk", eller "det är inte så fint att uttala Guds namn i en suck" (som i "Åååh guuud vilken söt häst!") osv. Farmor och farfar kunde nog ses som lite "fina i kanten" och om söndagarna dukades det fint och bjöds på mat i deras hus med havsutsikt på Skånes sydkust. Rätt gaffel till rätt maträtt och barnen skulle sitta kvar tills de fick lov att gå ifrån bordet. Vi fick ibland ett eget barnbord att sitta vid, annars satt vi längst ner vid bordet, eller kanske hierarkiskalan?

Det var verkligen annorlunda mot hur Elli växer upp. Men samtidigt ganska likt. Pappou sitter alltid vid långbordets kortsida när vi äter, men han skulle aldrig dammsuga. Frågan är om han ens skulle förstå hur man använder den. Barnen får springa runt i huset som virvelvindar, bara de kommer mellan varven och tar sig en tugga mat. Yaya sköter all markservice och det finns ingen tid i hennes liv för personliga utsvävningar, å andra sidan har hon funnit sin lycka i den lotten och lever för att ta hand om sin stora, bullriga familj. Likheterna och olikheterna fortsätter i all oändlighet.

Jag växte upp nära farmor och farfar och spenderade mycket tid med farmor framför allt. Men ändå var nog morfar min favorit. Morfar med air-bagen till mage och hårdaste kramarna i världen. Morfar hade ett godisförråd och gav alltid antingen pengar eller godis i smyg när man kom och hälsade på. Med morfar åkte man ut och fiskade horngäddor, eller ut i skogen på rådjursjakt. En naturnisse med världens största hjärta. Morfra var gift med Ulla-Britt som alltid tog hand om oss på bästa sätt. Hon var känd för sin sparsamma läggning och vi log ofta kärleksfullt menande mot varandra på kalasen när Ulla-Britt samlade ihop alla halvskrynkliga presentpapper för framtida bruk. Hon matade varenda katt som såg hungrig ut och brydde sig alltid extra mycket om de som var svaga. Min bild av Ulla-Britt är leende i köket på Höllviksstrandsvägen, med ett pannpand om håret. Kanske var hon på väg till Friskis där hon gick flera gångeri veckan - en riktig hurtbulle! De skilde sig för ett par år sedan och numer träffas vi inte så mycket. Men de finns båda i livet och det är jag mycket glad över. Morfar träffar jag såklart varje gång jag kommer hem och det är så himla synd att han inte har kraft nog att ta sig hit till dopet. Hans kropp kanske börjar bli lite gammal, men morfars fantastiskt positiva anda kommer aldrig att försvinna. Morfar, du kommer att vara mycket saknad, men vi ses till jul. Då ska jag baka en sockerkaka åt dig, med Efis recept som du älskar.

Mormor kom jag aldrig nära, hon var fast i sin egen värld och det var få som kunde nå henne. Min mamma försökte hela sitt liv och kom nog så nära som det gick. Hon var väldigt vacker och ville vara så from och hjälpsam hon bara kunde. Tyvärr slog det dock ofta fel när hon försökte. Jag känner inte alls samma samhörighet med mormor som med resten av mina gamlingar, men hon finns ändå i mina tankar ganska ofta, framför allt för att jag vet hur nära min egen mamma stod henne, och min mamma står jag ju väldigt nära.

Bara morfar fick träffa min dotter, det känns märkligt. Farmor fick aldrig se vad det blev av mig, att jag flyttade till Grekland och blev mamma och fru där. Hon hade nog inte varit direkt överförtjust misstänker jag. Eller så hade hon flyttat med. Så var hon, allt eller inget.

Att det ändå kommer åtta personer för att fira lilla Elli är för mig fantastiskt. Jag får tårar i ögonen av tanken. När man flyttar från sitt hemland ger man upp så mycket, och jag har aldrig frossat i det för att det blir för känslosamt. Men nu, nu när min dotter ska döpas, så får jag se vilken stark liten armé jag ändå har i ryggen. De som kan, de kommer. Faster, farbror, moster, kusin, mamma, pappa och bror. Alla tar de sig till en lite by på Kreta för min skull. Det är en kittlande känsla.

Elli förstår inte tidsbegrepp än. Jag försöker berätta att snart kommer mormor och morfar och mopråMåns och kusin Albin och moster Eva och faster Vanja och farbor Lasse och uncle Monty. Men då går Elli bara till dörren och frågar "Var e mormor?" "Var e Månsi?" "Var e mopas?" (morfar). Då får jag säga att de är i Sverige, som ligger lååångt borta. Och då sticker det ofta lite i hjärtat.

Men inte nu. För om fyra dagar är de alla här. Inte alla kanske, men en del. Och det känns så fint.

Jag, detta blev nog lite osammanhängande, men jag orkar inte kattenpejsta. Ni får ta det som en tankekarta. Ett besök i Johannas hjärna.

Nu ska jag gå och sy.

Eftersom Elli som bekant fyllde två år i måndags så fixade såklart hennes mamma och pappa världens kalajs. Aris grillade lammkotletter och fläskkotletter, hackade sallad och kokte potatis. Jag dekorerade huset med ballonger och kuliga leksaker och när Elli vaknade upp efter sin middagsvila blev hon alldeles salig. Hon for omkring och jagade ballonger samtidigt som hon skrek "baboni!" (baloni - ballong) i ren glädjeyra. Gästerna började droppa in runt klockan 7 på kvällen och de hade med sig jättefina presenter - favoriten hos födelsedagsbarnet blev helt klart bordet och stolarna som faster Eleni hade med sig.

Elli hade ständigt något att äta, var det inte en kalitsouni så var det en fläskkotlett och när väl den fantastiska tårtan kom så trodde jag inte att det skulle finnas någon plats kvar i hennes lilla mage. Men jag borde ha vetat bättre. I ungefär 20 minuter satt Elli vid sitt nya bord med en stor tårtbit framför sig. Sakta men säkert blev biten mindre och tills lut när det bara var smulor kvar använde Elli fingrarna för att komma åt det sista. Den flicka har en sällan skådad aptit...

Nu kommer lite bilder.

I två år har jag varit mamma, ja plus två dagar om man ska vara exakt. I två år har Aris varit pappa och tillsammans blev vi för två år sedan en familj. Stort. Möjligtvis det största man kan tänka sig. Nästan.

Störst av allt är ändå att det för två år sedan kom en liten ängel till jorden. En svarthårig liten ängel med mjuka rosa kinder och stora bruna ögon. Hon var det mest fantastiska jag någonsin har sett och rört vid. Jag minns hur hon låg och andades tungt i min famn och mot allas rekommendationer lät jag henne stanna i min famn genom i stort sett hela hennes första levnadsår. Hade det varit upp till mig så hade hon nog fortfarande legat där i min famn och tittat sig omkring i världen från den tryggaste av utposter hon någonsin kommer att få uppleva.

I förrgår var det två år som hon kom till mig. Min lilla ängel till dotter. Eleftheria. Ellibellibi. Jag har tårar i ögonen bara av att skriva det här. Denna lilla halvkretenska flicka har fullständigt vänt upp och ner på min värld, på allt, det går liksom inte ens att börja försöka förklara vad hon betyder för mig. Utan henne finns inte heller jag. Så känns det.

Numera hinner hon knappt andas alls mellan alla hyss och påhitt, de lugna bruna ögonen är idag gnistrande och intensiva - och alldeles proppfulla av kärlek. Hon älskar Pippi Lågstrump, dockor, dockvagnar, skor och handväskor. Ändå tas hon ofta för en pojke när vi är ute.

Grekerna här frågar mig ofta den smått förnärmande frågan om jag sov när Elli gjordes, här är det ett "charmigare" sätt att säga att hon inte liknar mig alls. Och det kan jag kanske hålla med om till stor del. Ändå känner jag in i varje cell att hon är jag. Hon har mitt sätt och min blick, även om hon fick sin pappas ögon. Hon har också samma behov av kel som jag vilket gör oss till ett keldreamteam.

Två år är hon nu och nej är favoritordet, dessutom är hon mycket kapabel, allt kan hon göra själv - tycker hon i alla fall. Verkligheten ser en aning annorlunda ut vilket ofta resulterar i mat över hela köket, fel sko på rätt fot, bakvända byxor och trosor på huvudet. Men vad gör det?

Om du någon dag hittar till den här bloggen lilla Elli, och kan läsa och förstå svenska (vilket du naturligtvis kommer att kunna), så kommer här ett viktigt meddelande som jag vill att du tar till dig och bär med dig genom hela livet.

Du är den vackraste lilla själv jag någonsin mött. Du är så godhjärtad och snäll och förtjänar det allra allra bästa i hela världen. Välj i framtiden en genomsnäll och vacker levnadspartner, en som får dig att skratta mycket och som hjälper dig att växa. Och den deagen du får egna små tottingar så vet jag att du kommer att ta hand om dem med samma tålamod och värme som du själv har tagit emot och kommer att ta emot under hela din uppväxt. Lyssna inte på de som förespråkar våld - de har fel, oavsett hur övertygande de kan vara. Du är fantastisk på alla sätt och jag älskar dig mer än allt annat på jorden. Du är det bästa som finns i mitt liv - och som någonsin kommer att finnas. - Mamma