Nu är vi framme i Sverige.

Vi flög från Chania 23.15 igår kväll och kom fram till mammas lägenhet klockan 3 på natten (4 grekisk tid). En halvtimme senare sov vi och 10.30 ringde väckarklockan. Efter sex timmars sömn gick sedan dagen i ett. Klipptid hos bästa Matilda klockan 11, sedan vidare till ett utlämningsställe för att hämta ett paket som hade skickats tillbaka till avsändaren någon timme innan jag hann fram. Sen begav vi oss mot passexpeditionen för att beställa ett nytt pass till mig, men de hann stänga bara en liten stund inna vi kom dit, så det får skjutas till imorgonbitti. Vidare hem till mamma för att intensivumgås med storebror Jim, hans fru Neyda och lille Alvin - som dessvärre sov. Efter det iväg direkt igen, handla, hälsa på morfar, klippa halva morfars hår innan han blev för svag och behövde lägga sig ner (han har haft en svår vår och sommar med många månader på sjukhus, operationer och komplikationer efter komplikationer), så på söndag har vi sagt att vi ska komma och klippa resten. Hem igen, mata Elli, besök från moster Eva, bada och nu har jag äntligen stoppat en övertrött (men likväl entusiastisk och glad) liten Elli i säng - ca 2 timmar senare än beräknat.

Min rygg värker och ögonen går i kors. Mamma lagar god middag och en skön kväll i soffan med en massa godis och choklad väntar den som äter duktigt. Hehe.

Imorgon har vi sagt att vi ska gå på Tivoli med väldigt goda vänner, hoppas att nattens vila gör susen för annars blir jag nog gnälligt sällskap. Här är kallt och regningt och nog för att det var precis vad jag ville ha, så lämpar det sig inte för Tivolibesök. De säger 23 grader, men jag vettifan, sååå kallt är väl inte 23 grader? Känns som en vanlig vinterdag i Paleohora, typ 15 grader och grått. Nä, okej. Nu överdriver jag lite. Skönt är det i alla fall, men jag har inga kläder som passar denna årstid i detta tillstånd, så en giga-size fleecejacka ska jag nog inhandla inför morgondagen. Elli har redan fått gummistövlar.

Låter jag gnällig? Det är inte alls min mening. Jag är mycket glad över att få vara här. Jag njuter av nostalgin som sväller över i mitt inre, dofterna, synerna och den allmänna stämningen. Jag njuter av att höra skåningar tala till varandra i affären, att se dem cykla omkring i shorts, sandaler och vindjacka i 18 grader och regn... Att se de breda vägarna tomma på trafik, att kunna handla saker till rimliga priser, mitt nya hår, badkar, mammas omhändertagande och Ellis uppenbara förtjusning. Jag behöver nog bara lite extra sömn inatt.

Hemma. Mmmm....

Jag har en idé om att det som man ber om när man är gravid, det får man. Men man får bara välja en sak. Min faster fick två söner och när hon väntade sin första så bad hon om ett intelligent barn - idag är han utbildad till en massa saker, bland annat läkare. Nästa barn önskade hon skulle bli musikaliskt - han spelar en rad olika instrument och pluggar musik i Göteborg, dessutom älskar han att både sjunga och spexa.

När jag väntade Elli så bad ag om att få ett barn som sov ordentligt och gärna mycket. Det kan kanske te sig en smula egoistiskt, för vad har hon för nytta av att vara en sjusovare? Men jag fick ett mycket välsovande barn. Inatt sov hon t ex 14,5 timme i streck, för att sedan utan problem också vila middag mitt på dagen. Vi la henne vid 15.30 och hon sover fortfarande nu klockan 18.30. Dock är det nog dags att väcka henne.

Med denna makt ska man ju vara lite försiktig och tänka ut något riktigt bra att önska åt sitt barn medan det gräddas och här sitter jag nu och funderar. Efter att ha gått igenom saker som "godhjärtad", "intelligent" och "rolig" så har jag nog ändå bestämt mig för att jag vill ha ett till barn som sover mycket och bra.

Nöjd så.

Idag har jag gått igenom babykläder. Både Eleni&Vassilis samt Kostas&Rula har söner på runt året och båda har gett mig sina söners urväxta kollektioner. När man har så mycket att tillgå så väljer man ut det finaste, men trots en grundlig utrensning så har jag redan tre säckar med kläder (samt lakan och täcke osv) till lillens första år. Jag behöver inte köpa ett enda plagg. Men det kommer jag givetvis att göra i alla fall, konsumeringsslav som jag är.

Mycket är dessutom helt okej, i fint skick och rätt storlek, men det är ju själva satiken vad tråkig smak folk har. Särskilt när det gäller pojkkläder. Det är ljusblått och grått och mörkblått och mer ljusblått. En aning grönt kanske, och vitt... Så fruktansvärt tråkig färgskala! Alla kläder är dessutom pyntade med fordon av alla de slag. Det är bilar och båtar och traktorer och flygplan... Jag säger inte att man måste ha rosa och oranga blommor på allt, men det finns väl mer saker som passar en pojke än hammare och traktor? Och ljusblått... finns det överhuvudtaget en tråkigare färg?

Grönt som är så härligt! Och oranget! Och turkost! Och gult! Och brunt! Och liiiiila! Helst alla i kombination.

Jag har redan beställt några kläder från Tradera, bara lite, för jag vet hur det är den första tiden. Kläderna passar i typ en vecka innan det är dags för nästa storlek. Men man får också bara bebis en, två tre eller kanske fyra gånger i sitt liv, så lite måste man väl få synda? Tro nu inte att JAG kommer att få fyra bebisar. No way.

Nu är hur som helst sorteringen avklarad. Plastsäckarna står uppradade framför min sprängfyllda byrå i sovrummet. Vi har inte ens en halv minilåda till övers och ingen plats för nya byråer eller garderober. Ingen plats för en liten minisäng heller (Elli sover fortfarande i spjälsängen eftersom vi inte har plats att ställa in en riktig - inte ens en av "växa"-typen). Förmodligen kickar jag ut A i soffan och delar dubbelsängen med lillen tills A får så pass ont i ryggen att han får tummen ur och gör nåt åt vår boendesituation, jag har gjort vad jag kan nu. Det blir en spännande höst.

Gick inte och la mig förrän vid halv tre inatt. Kan inte få mig själv i säng under de timmar på dygnet då man faktiskt orkar röra sig och tänka klart. Sen vaknade jag klockan åtta för att göra Elli redo för dagis, en halvtimme senare sov jag igen och sov till halv tolv. Var vaken i knappt tre timmar och sov sedan två till. Det är 37 grader här idag, helt normalt för årstiden. Men jag orkar faktiskt inte mer. Jag har aldrig hanterat värmen så dåligt som i år, gör det verkligen så stor skillnad att vara gravid? Jag sitter fortfarande i sängen och orkar inte ta mig ur den. Imorgon ska det bli samma temperatur som idag men på söndag sunker den drastiskt ner till 28 grader, och där kommer den ligga fram till att jag åker till Malmö på torsdag. Vilken lycka! Kanske kan jag få något gjort då.

Vill bara illustrera vad jag menar med att Elli liknar Aris i mångt och mycket:

Många säger att flickor fäster sig extra vid sina fäder, och pojkar vid söna mödrar. Generellt sett... Elli är dock en riktig mammatjej, mycket fäst vid mig sedan start och inte förrän nu lite mer flexibel. När det gäller är det dock inget snack om saken - mamma är bäst. Kanske har jag skapat det själv genom att knyta henne till mig lite extra som främling i en ny miljö? Jag uppmuntrar alltid henne att ty sig till Aris, och honom att försöka, men det är ju inte så kul när man gång på gång blir bortstött. Som sagt, idag är det bättre, han får lov att plåstra om henne och hon kan lämnas med honom utan att det blir gallskrik när jag går. Men det har tagit till nu.

När det gäller sonen som kommer har jag känslan av att det blir en pappas pojke. Jag vet inte riktigt varför, men när jag har något på känn så brukar det vara så. På natten, till exempel, så har de alltid synkroniserade rörelser. Aris rycker ofta till ett par gånger i halvsovande tillstånd innan han somnar djupt och det slår aldrig fel - i samma ögonblick rycker den lille pojken i magen till.

För en stund sedan låg Aris med handen på min mage medan han kollade en film och vid ett tillfälle klappade han den lite. I samma bråkdelssekund sparkade sonen med full kraft på hans hand - efter att inte ha rört sig alls på kanske en halvtimme. Det är alltså i precis samma ögonblick det sker varje gång, så det är inte svar på Aris rörelser.

Elli påminner om Aris i mångt och mycket, men hon är mammas flicka. Eventuellt blir den lille pojken mer lik mig, men kommer att ty sig mer till sin pappa? Kanske är det lättare för en far att ta till sig en son och en för en mor att ta till sig en dotter? Kanske inte alls. Det återstår att se...

Vi har fortfarande inte spikat ett namn. Jag har till slut hittat ett namn som känns bra för mig, men vi har inte riktigt diskuterat det hela och kommit fram till hur vi ska göra. Så än är han namnlös.

Läste förresten att bebisar kan gråta redan i magen, vilket kanske är logiskt egentligen. Men det känns ju lite tråkigt att han ligger där inne och gråter ibland och att jag inte ens är medveten om det och kanske sitter och skrattar samtidigt. Ingen kram och inget vyssj, stackars liten... Nu är det 2,5 månad kvar och ag har på känn att tiden som hittills har rusat fram plötsligt kommer att gå väldigt långsamt. Jag börjar bli sugen på att få min lille bebis nu - äntligen.

Ooooh, aaah, så skönt det känns! Jag har varit hos Ellie och fått helkroppsmassage med extra mycket fötter. Lite knepigt att få ryggen masserad när man ligger halvt på sidan, men det gick. Fotmassage är definitivt min favorittyp av massage just nu, jag kan inte få nog! Kroppen känns just nu som om den är en blandning mellan överkokt och alldeles utmattad, fast på ett bra sätt. Ljuvliga, ljuvliga Ellie!

I övrigt har jag lagt in en högre jobbväxel nu för att få undan det jag har åtagit mig innan resan till Sverige. En vecka har jag på mig och det känns bra att få lite press, för då blir ag mer effektiv. Vill helst inte behöva sitta för mycket med datorn när jag är på semester. ag vill helst bara halvligga i mammas soffa och titta på medan Elli och mamma leker och pysslar och lagar mat och busar tillsammans. Där ska jag ligga och ropa på Måns varje gång jag behöver påfyllning av godisskålen eller coca-colaglaset. De kommer att vara så glada när jag reser hem igen, haha!

Nä, sådär jättemycket latande brukar jag inte hinna med. Jag ska shoppa på Mobilia också, bli fin i håret hos Matilda, köra på nostalgitripp med pappa ner till Abbekås, kanske åka till Kolmården med mamma och Elli, åka till Ystad och hälsa på både Rebecka och Johanna, träffa morfar, gå på släktfest hos faster Vanja, mysa hos Carina, träffa Zalli (?) och hälsa på hemma hos pappa givetvis. Jag har bara 10 dagar på mig - det kommer att bli hektiskt som vanligt... Men väldans kul!

En vecka kvar nu. Ungefär.

Igår spelades det livemusik på Skala i vanlig måndagordning. Jag hade förbertt både mig själv ovh Elli med rejäla middagsnaps på flera timmar under dagen och vid 22-tiden satte det igång. Bandet var förvånansvärt bra och kvällen måste ha varit Skalas mest framgångsrika på hela året. Vi lyssnade och dansade och hade väldigt kul. Elli hittade sin faster (egentligen Aris kusin), Artemis direkt och de dansade och lekte ihop ett bra tag innan Artemis kollapsade av trötthet och fick gå hem med mamma och pappa (som är Aris farbror Kostas).

Själv drack jag 4 coca-cola under kvällen, och klämde ett helt paket med pop-corn. Sedan kändes magen full och konstig, kanske inte helt underligt... Jag och Aris hade så kul och ingen av oss ville gå hem, så stackars Elli fick sitta och gnugga sina trötta ögon ända till halvett på natten då jag till slut fann mitt mammaansvar och gick hem med henne. Lillan fick sin mjölk och somnade tvärt och fem minuter senare kom Aris hem och vi satt ute i den ljumma natten och pratade i säkert en timme. Mest om husplaner som vi inte verkar vara särskilt överens om... Suck.

Hur som helst så var det en fin kväll och efter att själv ha tagit sovmorgon till halvtolv så sitter jag här nu och knappar på datorn medan mina två bruna älsklingar snarkar högljutt i värmen. Fläktarna brummar sedvanligt men svetten lackar ändå. De senaste dagarna har jag inte lämnat sängen annat än för kisspauser och isduschar förrän vid 6-tiden på kvällen då Elli vaknar från sin middagslur (eftermiddagen spenderar jag med min laptop i knäet - fortfarande i sängen). Jag orkar inte. Jag äter knappt nåt heller under hela dagen, men det tar jag oftast igen med råge så fort solen har gått ner och nattlivet tagit vid nere i byn. Känner mig lite som en sorts vampyr. En tjock vampyr med ett monster i magen, haha! Så tänker jag fortsätta leva tills värmen har avtagit, vilket nog dröjer till September - minst (med avbrott under Sverigesemestern förstås!). Sanningen är att trots att jag numera sover bort hela morgnarna så får jag ändå mer jobb gjort. Jag blir mer effektiv under mina vakna timmar, mer fokuserad, mer alert och bättre i skallen generellt, så sovmrognar är tydligen grejen.

Mammas finaste älskling! Som jag älskar detta lilla liv alltså, det är bortom all rimlighet.

Långtidsprognos för Malmös väder säger för den 29-30-31 juli: max 24 grader, minst 16, soligt med molnchanser.

Jag säger: Kan inte bli bättre!

Elli: Laha vatten (Jag vill ha vatten).
Jag (med mjuk och gullig röst): Din flaska står på bordet.
Elli (superilsken): NäE!

Jag ligger i min säng med två fläktar på full speed riktade mot mig. På mig har jag min laptop på en bricka och bredvid mig har jag svärmors sockerkaka och ett glas juice. Jag tänker att jag eventuellt stannar här tills solen går ner, eller i alla fall tills Elli kommer hem från dagis och börjar ställa krav... Den lilla sockerpullan!

Idag åkte jag och gjorde några tester på morgonkvisten. Blod och urin på fastande mage. Sen skulle jag dricka ett helt glas med glukos för att komma tillbaka en timme senare för ytterligare ett blodprov. Och sen ett till efter ytterligare en timme. Fick tre onda stick och ingen frukost förrän klockan 12. Då var jag ett darrande litet vrak. Den där sockerlösningen kickade hårt för att sedan kasta ner mig i ett ganska jobbigt blodsockerfallstillstånd (antar jag att det är).

Det är varmt här såklart, ca 40 grader gissar jag, och det känns betydligt värre än andra år, kanske för att sommaren hittills har varit relativt sval (mellan 30-35 grader) utan några större värmeböljor (vi hade 40-gradig värme, men det varade bara nån dryg vecka om jag minns rätt), eller kanske för att jag är tung och otymplig och dras med en massa extra blod. Fast man får ju vara glad ändå, Aris syrra Efi, som bor i Qatar, berättar att de har 52 grader. Då lämnar man inte huset utan en ac-förberedd bil att hoppa rakt in i så fort man öppnar ytterdörren. Och hon måste bära kostym på jobbet...

Ja, alltså, hrm... Jag har ju kört en hel del sedan jag tog mitt körkort, men det faktiska kortet kom inte förrän idag. Men vilken lycka! Att ha ett eget rosa plastkort med nylle och namn och personnummer och ΑΦΜ. Det känns vuxet, även om jag tydligen ser ut som en femtonåring på mitt foto (svärmor och Vassilis kommentar). Lite coolt tycker jag nog att det är att det är på grekiska, fast mitt namn är stavat (rätt - JOHANNA GUN MAR GULLBERG, haha!) med latinska bokstäver.

Så nu kan jag susa omkring i trafiken hur mycket jag vill. Fast jag bör verkligen ta det lugnt, jag blir väldigt lätt övermodig har jag märkt, tycker mig ofta känna mig coolare och bättre än jag kanske är. Måste tänka på det, måste tänka på det... Idag svängde jag ut på en väg och missade en stor röd lastbil som blev tvungen att sakta in för att inte krocka med mig, det var pinsamt och en rejäl väckarklocka (berätta inte för Aris!). Aris har sagt att det blir bilköp denna månaden, så jag tippar att det det blir bilköp någon gång under hösten (greker och deras tidsperspektiv). Jag vill ha en nätt femdörrars, med ABS-bromsar och så liten nos som bara är möjligt men tillräckligt stort bagage för att med råge ha plats för en barnvagn. Det blir givetvis ingen ny bil men om ni har några tips så är jag nyfiken.

Nu blir det köra av i Sverige, wohoo!

Det är så underhållande att följa svenskarnas reaktioner på värmen, nästan lika underhållande som att se Paleohoranerna hantera snöfall. Efter en lång kall vinter och en ännu längre kall vår får ni äntligen medelhavsvärme, då varnar man i tidningarna om allt från att bränna sig till uttorkning och att en ihållande temperatur som inte sjunker under 22 grader under någon av dygnets alla timmar är direkt livsfarlig. Jag fnissar och minns sommaren här på Kreta för tre år sedan. Då hade vi 45-46 grader i tio dagar i juni, vår inomhustemperatur sjönk aldrig under 40 grader - ens på natten. Då dog hönsen från svärmor och ett par gamlingar kolade uppe i bergstrakterna.

Men det handlar om vana, jag vet det. Har man haft en riktigt pissvinter och plötsligt slås av en värmevägg så chockas ens system. Jag märker det på mig själv när jag kommer till Sverige. Numera tycker jag att alla temperaturer under 15 grader är vinter och när jag klagar över att det är kallt här i februari så har ni lika mycket rätt att skratta åt mig antar jag. För 10 grader och fler soliga dagar än gråa går inte någonsin att jämföra med minusgrader och ett tjockt snötäcke som inte ger vika på flera månader. Man vänjer sig vid olika saker.

När det snöade här förr-förrförra vintern blev folk som alldeles galna. Aris rustade sig i full fjällmundering och gav sig ut i "snöstormen" för att ta foton och spela in filmsnuttar. Han körde omkring i hela byn och fotade. Det föll max 3 cm snö, men skolorna ställdes in - hela dagen, trots att snön var fullständigt borttöad till lunch. Vi skulle åka till svärmor för att äta lunch som vanligt vid 13-tiden, vi hade till och med bil att ta oss genom byn med, ändå skreks det i högan sky att den lilla bebisen inte borde ha tagits ut i detta livsfarliga väder. Förstår ni? Det var kanske -1-+3 grader och lite snö längs gatorna. Bisarrt? Ja, lika bisarrt som den hysterin som pågår i värmeslagna Sverige just nu. Det är chockartat att drabbas av något som inte faller inom ens normala ramar, så mycket är uppenbart.

Jag förstår att ni har det hett, lika hett som vi har det, och det ÄR värre för er (trots att jag är gravid!). För jag har vant mig. Vädervanemässigt har jag blivit grek.

Igår hade vi grillpartaj i trädgården, det var mysigt men oerhört tröttsamt. Efter att ha gjort fint i trädgården, skurat toan, skalat potatis och hackat grönsaker, för att sedan bada Elli, jaga Elli och klä Elli så tog kollapsade jag nästan i soffan när jag försökte klä på mig själv. Humöret var inte på topp direkt. Mamma och Aris samarbetade  köket med det som var kvar (ganska mycket ändå) och jag satte mig ner i solnedgången och försökte andas. I min frustration blev Elli jätteuppmärksamhetstörstig och ville ha min full auppmärksamhet. Med stenhård mage och knivhugg i ryggen blev jag en grinig och brysk mamma, stackars liten. Men jag bestämde mig då för att det nu fick vara bra och lät andra sköta det mesta som var kvar. När mörkret föll och gästerna trillade in blev det väldigt mysigt. Ljusslingor, tända lyktor, grill och klirrande flaskor skapade rätt stämning ända fram till klockan 2 då de sista gick hem. Sen blev det krasch i säng och stenhård sömn tills klockan ringde vid 8 och det var dags för Elli att väckas till dagis.

Idag har jag träningsvärk i hela kroppen, är helt matt och har vilat middag i tre timmar under eftermiddagen. Mamma gav mig skön massage och Elli somnade snällt redan klockan 19, efter att ha spenderat eftermiddagen på stranden med Aris. Jag känner att det nog inte blir fler fester förrän den 5:e oktober då Elli fyller år. Och då tänker jag bara sitta i min hänggunga i trädgården och titta på medan alla andra förbereder och tar hand om kalajset. För då är det bara ett par dagar kvar innan lillebror ska födas!

Jag har äntligen bokat resa till Sverige också, kommer hem mitt i natten den 30:e juli (åker vid 23-tiden den 29:e från Chania) och stannar som sagt till den 10:e augusti. Det är ca tre veckor dit och det känns sjukt kul!

Jag känner mig så lätt och frisk idag. Jag och Aris firade treårig bröllopsdag igår och dansade på Skala till både mjuka reggaetoner och hårdare 80-talsklassiker in på småtimmarna. Ryggen gjorde lite ont, men det var det helt klart värt. Aris blev full och glad och idag ligger han som ett litet offer i soffan och kämpar för att ta sig in till duschen så han kan komma iväg till hotellet. Jag lider med honom, men samtidigt inser jag fördelarna med att inte få dricka. Jag hade ju jättekul ändå! Och kl 8 på morgonen var jag lika pigg som en liten lärka (nästan i alla fall) och hade inga problem att ta hand om lilla solstrålen och få iväg henne till dagis. Jag fick det bästa av två världar, kan man säga.

Mamma är redan inne på sin sista vecka här och det känns overkligt, hur kunde tiden gå så snabbt? Det känns alltid som att man inte har utnyttjat tiden tillräckligt när det börjar dra ihop sig, men just nu ligger energinivån ganska lågt - för alla verkar det som. Jag vet inte om det är alla besök (mamma, svägerska Eftihoula, "kusin" Stavroula), värmen eller graviditeten som gör mig så matt, men jag har inte mycket ork och energi i kroppen. Vill helst dra mig undan och ta det lugnt hemma istället för att fixa fejs, hår och kläder för att spendera de sköna kvällarna down town i suset och duset. Jag har blivit en eremitkräfta. Sen är jag ganska labil i mina känslor och irriterar mig på allt och alla mest hela tiden, kan inte vara särskilt bra sällskap. Stackars människor. Det är nog för mycket press just nu. Jag känner press att ställa upp hit och dit samtidigt som jag vill klara av min egen business. Sätter jag mig för att sy färdigt kuddarna till utemöblerna så snor jag antingen tid från min extremt välbehövliga middagslur, eller från lidande jobb, eller från sociala sammanhang, till exempel. Världsliga problem kanske... Jag får så mycket av så många, och då måste jag ju ge tillbaka.

Jag börjar verkligen se fram emot lugnare tider och fann mig själv drömskt leta vinterboots på eBay. Lugna dagar, mys med bebis, filmer på TV:n, laga mat i ett svalt kök, inget handikappande ryggont, inga sammandragningar så fort jag rör mig, långa promenader i krispig luft... Lycka... Jag har nog blivit en tant.

Igår körde jag och en kompis till Chania, vi hyrde en röd liten bil och susade iväg upp längs de slingringa vägarna vid niotiden på morgonen. Jag körde hela vägen in till stan och hela vägen tillbaka, medan Ellie fick köra inne i stan. Nog hade jag klarat det med, men det hade varit mycket adrenalin och osäkerhet och såhär i krocktider (Ellis gudfar, tillika Aris allra bästa vän, Giorgos var med i en svår bilolycka förra veckan, han körde och klarade sig i stort sett med brutna revben och småskråmor (tack gode gud!), men hans morbror som satt i passagerarsätet omkom omedelbart) tar man hellre det säkra för det osäkra.

Vi gick omkring inne i stan, tog en kaffe på Starbucks (och jag kände mig extremt modern), köpte nödvändigheter och strunt om vartannat och avslutade trippen med en och en halv timmes intensiv shopping inne på Jumbo (ett enormt varuhus med allt för mamma, bebis och hemmet i allmänhet).

Så susade vi tillbaka igen och var hemma vid femtiden, jag var så slut i både kropp och skalle att jag knappt orkade stå på benen. Ändå åkte jag ner och handlade lite kött så att jag och mamma skulle få en god hemmamiddag för en gångs skull och vid 8-tiden nattade jag Elli som hade rastat sin pappa hela dagen genom att inte sova middag en sekund. Sen åt vi middag - som mamma lagade medan jag satt och stirrade ut i intet som en psyksjuk - tills vi blev fullständigt bugasprängda (fniss). Klockan var bara 20.30 när middagen var intagen och lugnet låg över huset. Vi gick ut till myshörnan och tände några ljus i skymningen och såg hur färgerna sakta gick från ljusa pastellfärget till mörkare till svart. Då lös stjärnorna ikapp med ljusen vi hade tänt i de nya små lyktorna jag hade köpt. Mamma gav mig en oljig fotmassage som var oerhört skön och under en lång stund satt vi och bara var tillsammans. Fint.

Vid 22.30 gick mamma hem för att för en gångs skull komma tidigt i säng och jag gick in till datorn en stund. Idag känner jag mig riktigt mör i hela kroppen, fötterna ömmar än, trots den underbara massagen igår, och huvudet känns tungt. Ska försöka jobba lite nu, men eventuellt så går jag och lägger mig igen en stund. Elli har precis åkt iväg till dagis med Aris och här vilar ett fridfullt lugn över huset som jag vet inte kommer att vara särskilt länge. Men stur är väl det...