Är dte inte sjukt att man måste bli av med något för att sedan inse hur mycket man värdesätter och uppskattar det? Jo. Sjukt. Det måste vara en stor brist i människans sammansättning för att kunna leva ett lyckligt och fulländat liv.

Jag jobbar morgonpass i regel sex dagar i veckan nu, och har insett att det bästa jag vet är att vakna med Elli. Om jagfår vakna tillsammans med Elli får min dag en ojämförbart bra dag mot om jag måste vakna innan henne. Jag älskar att höra hennes grymtningar i sömnen precis innan hon slår upp sina grumliga små ögon. Hur hon smilar upps sig när hon ser mig och hur hon stilla igger och småpratar i sin säng medan jag fixar välling. Efter vällingen kelar vi en stund och hon är så varm och go. Sedan leker vi innan vi ger oss ut för stranden eller promenad eller nåt annat kul.

Det bästa jag vet är när dagen börjar så.

Idag är en sån dag och just nu sitter vi framför barnprogram med en skål vindruvor och kelar. Ja, jag jobbar också lite iofs, för jag har en liten deadline nu på mogonen, men det gör inget. För jag har den varma och goa lilla kroppen, som ivrigt mumsar i sig vindruvor, precis här intill.

Jag njuter så att det kittlar i magen.

Idag fick jag ett email från en amerikanska som hittat min hemsida jo-design.com och var intresserad av att köpa saker åt sina döttrar. Jag har ju inget större lager direkt, men känslan är otrolig! Jag har inte gjort ett smack för att sprida hemsidan då jag inte riktigt har tid att sy en massa just nu. Men det kanske är dags alltså.

Svindlande häftigt!

Jag sitter på en äng.

Elli somnade inte förrän efter midnatt igår, så idag vaknade hon inte förrän vid 11. Detta resulterade i att dagsnapen inte riktigt ville infinna sig, så nu 16.30, efter Aris powernap kastade han upp henne på cykeln och gav sig iväg till stranden. Nog för att det är skönt att ha huset för sig själv en liten stund och kunna jobba ostört, men känslan av att Elli får en liten timmes kvalitetstid med sin pappa är så himla skön. Det händer knappt nuförtiden. Han går till jobbet på morgonen och har sitt break precis de timmar Elli brukar sova middag och på kvällen när han slutar har vi, om vi har tur, någon timme tillsammans alla tre innan Elli ska sova igen, och då brukar Aris vara för trött för att engagera sig i någonting. Det är ganska pissigt tycker jag, rent generellt, men inte så mycket att göra åt tyvärr (har försökt ja). Mest för Ellis skull såklart, personligen har jag absolut inget emot att vara med henne hela dagarna, hon är ju ett litet lyckopiller!

Det verkar som att Aris lider av problem som vanligen drabbar överviktiga eller gamla personer. Mycket hög kolesterolhalt, högt blodtryck och en släng av sockerkänslighet. Nu är han ju varken gammal eller det minsta överviktig så det är ju inte jippiekul kanske att hädanefter tvingas vara försiktig med vad han stoppar i sig och gå på regelbundna kontroller, men bättre det än att det var nåt fel på hjärta eller njurar som vi fasade för. Dessutom ser jag nästan lite fram emot den nya hälsosamma epoken i våra liv, tror den kommer att göra gott. Det blir mycket sallader framöver.

Några tester kvarstår och går inte blodtrycket ner till under 140/90 inom 4-6 veckor med den nya medicinen så måste han åka till en hypertensionsspecialist i Aten för vidare utredning. Men, ett steg i taget.

Det här kommer bli bra.

Det är 35 grader varmt och jag har precis vinkat av mamma som for iväg i en taxi för att inte komma tillbaka förrän i oktober. Elli sover och Aris är i Chania och gör ultraljud på hjärta och njurar och gud vet vad mer.

Jag tröstar mig med slösurf (många veckor sedan!), frosseri i chokladkex och coca-cola.

Känns lite trist precis i detta ögonblick, men sen kommer Elli att vakna och Aris kommer hem och sen är det inte långt lvar till oktober när mammi och pappi kommer och firar lillgummans dop.

Upp och ner. Så är det.

Min familj är så fin och hel, än så länge (och förhoppningsvis för alltid) helt oförstörd. Inga fula tricks, inga stora lögner, inga separationer, inget svek eller hat... Jag älskar den så vansinnigt mycket. Nu menade jag bara min lilla familj, den som består av oss tre. Än så länge.

Min stora familj älskar jag lika mycket. Men i den har det slitits mycket, den som enhet är förstörd. Jag vill inte påstå att det är dåligt på något sätt, genom det har den vuxit till något annat, något större med fler grenar. Jag älskar min mamma och min pappa, och mina bröder såklart - grundstommen. Men jag älskar också alla andra föräldrar och syskon jag fått till godo genom åren, det kan ingen ta ifrån mig. De har alla hjälpt till att forma mig till den jag är idag, mer eller mindre. Ni vet vilka ni är. Jag är så full av kärlek ikväll. Ödmjuk inför livet.

Aris var i Chania idag för en massa tester och ska dit igen på torsdag för fler. Sedan väntar vi bara på resultaten. Därefter vet vi bättre vad som pågår och hur vi sedan ska gå tillväga för att hamna på en hälsosam nivå igen. Ett steg i taget, lugnt och sansat. En riktigt bra dag ligger Aris blodtryck på runt 160/115. En dålig ligger den på 180/120 - med blodtryckssänkande mediciner förstås. Utan medicinerna låg ibland den på runt 200/140. Kan ni nåt om blodtryck så fattar ni allvaret. En tickande bomb... Ruggigt. Jag frossar inte i detaljerna, att skriva ut det här fungerar som mycket effektiv terapi för mig, så är det alltid. Om något skrämmer/oroar/ gör mig ledsen så blir bördan alltid mycket lättare så fort jag skrivit ner den, och ännu bättre om jag delat den med folk. Det är nog därför det finns så mycket detaljer kring alla olyckliga saker på den här bloggen. Mestadels är allt bara så himla fint - egentligen.

Jag vill bli gammal med Aris, se våra barn växa upp i en trygg familj. Jag vill ha dem omkring mig alltid, och sedan deras barn. Vilken lycka! Blir det inte precis så så blir det nog bra ändå, men det är i alla fall min drömbild just nu.

Mina två närmaste - Aris och Elli. Så fina de är...

Tankarna tumlar.

Läser på AB om hur nån stofil i England hyllar Hitler och börjar nästan gråta. Nordkorea skjuter provokativt ut testrobotar i havet och jag ryser. En kvinna var nyss inne i shopen och berättade hur hon nästan förlorade sitt barn när det föddes för 25 dagar sedan och jag får tårar i ögonen igen. Min älskade man har jättehögt blodtryck och kardiologen hittade inte anledningen och har skickat honom att genomgå en enorm mängd tester för att utreda varför han har det, ett allvarligt fall för en så ung man tydligen. Ett sådan blodtryck hade han inte sett på minst 10 år. Nu får han inte röka, inte dricka, inte äta salt och hålla strikt diet. Dessutom får han inte bära tungt, då kan något brista och han är i livsfara. Han tvingas äta medicin, troligen för resten av livet. Trots medicin ligger blodtrycket på 150/110 vilket tydligen är högt oavsett. Jag mår illa av tanken. Mamma är här, hon hjälper till jättemycket och jag får skuldkänslor av att hon inte hinner njuta av sin semester, men när jag försker ge henne fritid får jag skuldkänslor för att jag tar ifrån henne chansen att hjälpa till. En no -win situation och jag mår kasst. Jag träffar Elli alldeles för lite och när jag gör det är mitt huvund fyllt av annat och jag kan inte njuta av henne som jag vill. Jag jobbar här, där och överallt och ändå känns det som att ju mer jag gör, desto mindre orkar jag göra. Jag hinner inte sy eller gå till stranden för på dagarna är jag så trött och måste ta chansen att sova. Dessutom är jag otrevlig mot de jag älskar mest och jag hatar mig själv. Jag tycker att jag städar och tvättar och ändå ser hemmet ut som en krigzon mest hela tiden. Nu vågar jag dessutom inte be Aris om hjälp, han får ju inte stressas. Inget får hända honom. Darr...

Sommaren är här  all sin glans och jag vill bara bädda ner mig under ett lakan och vakna upp i ett bättre tillstånd. Jag måste ju vara stark nu. En klippa. Inte ett litet orkeslöst asplöv.

Jag saknar Elli. Hon är på bröllop med familjen. Jag hoppas att mamma roar sig med sina vänner och försöker ha riktigt kul. Och Aris. Hoppas han har en fridfull kväll på hotellet och kommer hem lugn och glad.

Själv sitter jag i butiken och lyssnar på sliskig grekisk radio och ler mot kunderna som frågar om storlekar och färger och priser.

Ja. Också har jag PMS. Och är rädd för en massa saker. Både i makrokosmos och mikrokosmos.

Igia kai agapi... Igia kai agapi... Igia kai agapi.

Har fått en idé om att jag ska lära mig webdesign. Bröderna hjälper mig. Mitt första projekt finner ni här: