Bilder! (på riktigt)
Den försvunna USB-kabeln är funnen. Av mamma hemma i Malmö...
Men!
Aris farbror har också en Canon Ixus, eller rättare sagt två, så jag kunde visst få låna en av hans kablar sålänge. Enligt Aris i alla fall, jag är dock tveksam till om farbrorn känner till lånet. Men det spelar kanske ingen roll.
Hur som helst...
Detta öppnar dörrar för er mina kära vänner. Dörrar till en massa foton från mitt liv här på Kreta. Vi börjar med en på den lille munken tycker jag. Minns ni när jag berättade om Ellis luggklippning? Att hon fick ett nytt spännande utseende, mycket i likhet med en liten munk. Ah well... Bedöm själva!
Sen kom Rebecka och räddade oss från ångest och tristess när Aris for till Gavdos. Hon lärde Elli bl a akrobatiska konster, och hur man tvättar händerna i ett glas. Akrobatiken hade hon inte mycket till övers för, men handtvättningen ur glas blev hon efter mycket träning nästan proffs på.
Sedan åkte Becki hem, och det var förstås väldigt jobbigt och tråkigt. Men som plåster på såret så åkte jag, Aris och den lille munken på vår första resa som hel familj - en tur runt Kreta. Det var alldeles underbart att få komma iväg och bara fokusera på oss själva en hel vecka. Vädret var dessutom kanon så vi lyckades till och med bada en hel del - i mitten av november!
Dessa två sista bilderna är tagna på Knossos arkeologisa utgrävningar. Här fanns en mycket utvecklad handelscivilisation för över 4000 år sedan. Helt otroligt var det!
Nu är min dator väldigt seg och vill inte ladda upp fler bilder, men det här räcker väl för ett tag nu? Bra.
Nu ska jag vila middag.
Lite gammalt i väntan på nytt
Hela mitt 2 GB minneskort till kameran är fullt med flera månaders bilder (nåja, nästan i alla fall), men jag hittar inte min förbannade USB-kabel. Jag tycker att denna blogg börjar bli så trist eftersom det aldrig kommer upp nya bilder, så det får bli nåt gammalt idag.
Detta foto togs i somras och föreställer Elli och Panajota, jag tycker att det är alldeles underbart!
I övrigt är det mest oliver just nu, och regn. Eller kanske snarare oliver eller regn. Idag är det storm, alldeles ursinniga vindar tillsammans med åska, regn och hagel från helvetet, så det blir ingen plockning idag. Vaknade mitt i natten av att jag drömde att hela huset skakade från en tsunamivåg, men det var bara en hagelstorm. Det kan alltid vara värre.
Oliver överallt
Igår drog olivsäsongen igång på riktigt. Vi stiger upp runt halv åtta, äter frukost och fixar och packar för dagen åt lillan. Sedan droppar vi av henne hos farmor och åker vidare upp på kullen där de perfekta raderna av olivträd fulla med frukt väntar på oss. Jag och Eleni (Aris syster) knatar allra högst upp på kullen för att för hand ta itu med de minsta träden, medan Aris och Vasilis (Elenis man) går på de stora träden längre ner med maskiner. Nätet lägger vi ut på marken runt om trädet och sedan kammar vi kvist för kvist tills alla oliver trillat ner från grenarna och landat på nätet. Därefter samlar vi upp de små frukterna och lägger de i en säck och går vidare till nästa lilla träd. Solen bländar, axlarna värker, händerna och fötterna får blåsor och efter arbetsdagens slut är man så utmattad att man knappt orkar hålla en konversation, men det är ändå något visst med att jobba i naturen. Jag känner mig... värdig på något sätt. Att jobba hårt och göra slut på kroppen för att skörda något som sedan ska njutas av hela familjen under de nästkommande två åren är väldigt häftigt faktiskt, om än väldigt tufft. Det får mig att minnas somrarna under mina tidiga tonår då vi skulle ta in hö och halm till hästarna, sjukt slitigt och jobbigt, men samtidigt ger det en en känsla av värde, av att vara viktig i den lilla världen, plus samhörigheten av att jobba i en grupp som alla sliter hårt mot samma mål, ja, och pizzan vi åt på kvällen förstås (det var inte så ofta).
Idag regnar det dock, och då jobbar man inte eftersom "Vi är väl inga pingviner heller" (Aris) och lika skönt som det känns efter en hård arbetsdag ute på fälten, lika skönt känns det när man får en överraskningsledighet.
Så här sitter jag med ett litet berg av disk att ta itu med, ett jobb att skriva, massor av tvätt att tvätta och en liten, alldeles ljuvlig flicka som springer omkring och stökar upp allt hon kan komma över. Fina grejer.
Jag har förresten blivit omnämnd i en trevlig liten blogg idag (länkningen funkar inte så kolla lolly.blogg.se), välkommen Lisa! Jag vet precis hur det är när man fastnar någonstans.
Kretatour
Ja, nu är ni väl i upplösningstillstånd? Var är hon? Och var är de utlovade bilderna? Kom Aris hem från Gavdos egentligen? Och är Rebecka fortfarande kvar i Paleohora? Och Elli? Är hon fortfarande mammig?
Lugn, lugn, här kommer svaren.
Aris kom hem en dag försenat eftersom båtschemat lades om. Jag blev först besviken men sedan glad, för det innebar en extra dag i lugn harmoni med bästa, bästa Rebecka. Jag funderade allvarligt på skilsmässa ett tag och konverterande till platonisk kvinnokärlek. Veckan med Becki var alldeles, alldeles underbar, speciellt efter ett jobbigt avsked från mannen när han i strålande solsken och blankt vatten lämnade mig ensam på trappan med en skrikande bebis (svag överdrift) för en vecka i ett avslappnat paradis. Jag var så arg och kände mig så lämnad. Men sen kom i alla fall Rebecka och allt det där negativa vändes till något positivt. Solen sken hela veckan som vore det sommar, och vi hade minst lika kul som när vi var barn. Det var så lätt, så kul, så himla himla underbart! Vi fnittrade och pratade och gick promenader och festade till och med till det ganska rejält på lördagen (kom hem fyra och yra).
Men så innan dagen för Rebeckas återresa kom alltså Aris hem, brunare än någonsin, och min slumrande ilska väcktes på nytt. Så sjukt och så missunnsamt eftersom min egen vecka ju varit alldeles fantastisk (där har vi nåt för min vän terapeuten att bita i), men jag kände mig mest bara butter att se honom, speciellt eftersom han var så brun.
I alla fall, sen åkte lilla Beckisen tillbaka till Lille och jag kände mig lite tom. Vad hade jag inte gjort för att ha en så bra vän här permanent?
Men två dagar senare lämnade lilla familjen Paleohora för en tour runt Kreta, vi besökte många härliga platser och vädret var helt ok, det blev till och med några bad. Bilder och mer ingående om resan hoppas jag att jag fixar fram till er inom rimlig tid.
Elli är mammigare än någonsin, här hemma finns det en ramsa som går stup i ett, den är så här fantastirik: MAMMAMAMMAMAMMAMAMMAMAMMAMAMMAMMA!!!! och ser hon mig inte så gnäller hon tills hon hittar mig och när hon hittar mig sätter hon sig som ett klistermärke runt ett ben. Visst är det väldigt gulligt och det är ju fantastiskt att betyda så mycket för någon, men ibland är det problematiskt, som när jag vill duscha eller gå på toa i lugn och ro och ger lämnar henne gallskrikande i sin pappas famn. Det kniper till i hjärtat, både för hennes skull, men mest för Aris faktiskt, även om han verkar ta det med ro. Men det går nog över snart.
Ja, det var det om det.
Mammamammamammamamma...!!
Elli har börjat bli mammig.
Det är ju väldigt mysigt när hon går efter mig i huset och säger mammamammamammamammamammamamma, i alla fall om jag inte är upptagen med något. Mindre mysigt när hon skriker sina hjärtskärande skrik efter uppmärksamhet när jag ställer mig för att diska MAMMAAAAAAMAMMAAAA!!!. Ja, lilla hjärtat... mamma är snaaaart klar!
Mysigt som tusan är det när hon börjar bli sömnig och knatar fram till mig och lägger sitt lilla huvud i mitt knä och står sådär och kelar en lång lång stund. Mindre mysigt är det när hon vaknar en liten stund efter att hon somnat med välling i sin säng och skriker halsen av sig med stora krokodiltårar rullandes ned för kinderna. I samma ögonblick som hon får komma upp i min famn tystnar hon och somnar om, tills jag försöker lägga henne i sängen igen, då börjar illtjuten om.
Det är ju så fint att hon älskar mig och behöver emig, men det är ju ohållbart. Det lilla livet får för lite sömn och jag tvingas bära och vagga mer än jag egentligen kan.
Går det över det här? Eller är det lika bra att köpa en familjesäng på en gång och ställa in mig på att jag tvingas ligga där bredvid henne när hon behöver sova?
Hon som alltid sovit så bra...
Bilder!
Inte! För jag har tappat bort mi USB-kabel. Men så fort den är återfunnen så kommer det nog upp lite roliga bilder här. Håll ut.
Rebecka är här nu, och vi har det lajbans. Aris är på Gavdos och njuter av sin ensamhet medan jag och tjejerna går promenader, äter mat och godsaker, leker, akrobatiserar (mest tjejerna), och pratar, pratar, pratar. Igår var vi dessutom på Panajotas treårskalas och det var... livat, hahaha! Tänk tio treåringar, några lite äldre och några lite yngre, plus alla dessa ungars (grekiska!) föräldrar. Maten var ljuvlig och Panajota lika charmig som alltid, och Elli höjde alla vuxnas ögonbryn med sitt lugn och jag hörde min svärmor säga till alla att "Johanna har knappt nån bebis, jag försår inte varför de inte redan har en till på väg...". Well, JAG är väldigt övertygad om att jag redan har en bebis, och vill gärna fortsätta fokusera på bara den ett tag till, men eftersom den tanken är svår att förmedla till en kvinna som födde fyra barn på fem år så ler jag bara och mumlar finurligt att "...ja, man vet ju aldrig...". Men hon är väldigt rar, min svärmor.
Det är så vansinnigt kul att träffa Rebecka igen att jag för det mesta glömmer bort att sakna min lille man. Och det är ju väldigt skönt.
