Sista septemberdagen för i år, skönt. För nu är det MÅNADEN som kommer. Insåg idag att om tre veckor är jag garanterat mamma, mycket väl kan det tänkas att jag till och med är hemma igen, med min lilla dotter och min man. Tänk... Nä, det går inte faktiskt. Jag försöker föreställa mig hur det kommer vara, att hålla lillan i famnen. Att vakna på natten av att hon är hungrig, att gå ut på promenader med hennes vagn. Men det går inte, jag får inte in känslan. Jag tror att det är omöjligt att föreställa sig.

Den lilla grejen som tumlar omkring i min mage är liten människa, MIN dotter, som JAG har gjort (ja, with a little help from my friend såklart). Hon har en egen mage, en egen hjärna, små händer och ögon... Jag tror inte jag fattar vad som pågår egentligen, och ändå har jag haft så mycket tid att förbereda mig på det här. Hur kommer det kännas att se henne? Att mata henne och vagga henne när hon är ledsen? Kommer jag att klara det? Kommer jag att gilla det? Jag tror ju det, men kan inte veta.

Hon är en del av mig nu, vi sitter ihop. Men snart är den biten avklarad, då ska hon börja andas, äta, bajsa och kissa. Tänk vilken revolution! Och vi snackar om tonåren som en frigörelse... bah! Det man går igenom när man föds måste vara det mest traumatiska man någonsin behöver gå igenom. Jag lovar att göra allt jag kan för att göra det så lätt som möjligt för henne, mitt allra allra bästa. Så kallt och hårt allt måste kännas mot huden för en nyfödd. Och så högt alla ljud måste låta. För att inte tala om hur ljust ett normalbelyst rum måste te sig.

Jag märker att det närmar sig nu. Hela mitt system verkar ha ballat ur en smula. Ena sekunden känns det som att jag svävar på ren lycka för att andra vara så känslig och nedstämd som det bara går. Ena dagen kan jag gå omkring i huset i flera minuter innan jag tänker på att jag är gravid, så lätt kan kroppen kännas, för att nästa dag vara så tung att jag knappt kommer ur sängen. Jag dricker hallonblads- och kanelte och går promenader varje dag för att stärka kroppen, men avslutar varje dag med choklad för att jag inte orkar stå emot. Folk frågar hur magen mår, om det börjar bli dags snart och jag får tårar i ögonen för att det känns som att jag tappat min identitet, att jag inte är något mer än gravid längre. Men när någon frågar hur jag mår, bara jag, så svarar jag alltid som gravida jag. Inte mycket är logiskt just nu, och kanske är just det det enda som verkar logiskt. Jag är vettskrämd men fullständigt redo. Längtar något otroligt men räds inför det okända. Det är det märkligaste tillståndet jag någonsin befunnit mig i och omöjligt att förklara för någon. Jag vill inte ens förklara, det är mitt universum nu, bara mitt. Ni andra får fantisera för mer förklaring än denna varken vill eller kan jag bjuda på, jag vill inte ens prata om det.


Snart är vi där, lilla älskling! Snart får jag se dig och hålla dig och räkna dina fingrar, och lukta på dig och höra din röst. Och jag ska vara så mjuk jag bara kan och hålla dig nära så ofta du vill tills du känner dig trygg här i världen utanför. Också ska jag presentera dig för din pappa, han är också väldigt nyfiken på att få träffa dig. Han ska också få titta och lukta och räkna och höra. Och förundras precis som jag, över vilket mirakel vi tillsammans har lyckats skapa. För det är vad du är, lilla älskling - hur du än är - ett mirakel.

Fy faan vad jag retar mig på det uttrycket. Det känns jävligt pretto och samtidigt så fruktansvärt opersonligt. Jag vågar påstå att alla som använder sig av uttrycket "Note to self:" inte har någon som helst distans till sitt skrivande.

No worries, här är det inget på g än (Johanna). Allt går enligt planerna och för att bara vara nån/några vecka ifrån förlossning så mår jag bra. Ryggen är lite strulig och humöret går lite upp och ner, men i stort sett är det inte värre än så. Dock har många börjat höra av sig tätare än vanligt, nyfikna såklart, det är förståeligt. Men lite jobbigt, för jag känner mig asocial.

Dessutom känns det som att man på nåt sätt förlorat sin identitet. Istället för att vara Johanna som man kan prata om allt möjligt med så har jag blivit Johanna - födselmaskinen. Trist tycker jag.

Så. Nog om det, nu pratar vi om nåt annat.

Lektionen gick bra igår, vi kom fram till att jag kan alfabetet och lite vokabulär, Zoî var imponerad. Inte jag. Vi får se hur detta utvecklas, det hade varit skönt om man hade kunnat lära sig utan ansträngning för hur jag än vrider och vänder på det så verkar jag vara tvungen att faktiskt bidra med något för att lära mig detta förbannade språk.

Under natten blev jag magsjuk igen, är nog fortfarande lite småkrasslig, känner mig seg och magen knarrar till emellanåt. Jag hatar verkligen att vara magsjuk. Var glada att jag besparar er alla detaljer.

Jag tror att lillis huvud har fixerat sig nu förresten. Magen verkar ha sjunkit lite och det känns som att jag går omkring med ett bowlingklot mellan benen. En fixering innebär egentligen inget annat än att bebisen är i rätt läge inför förlossningen, men det kan fortfarande dröja många veckor innan det är dags (dock max tre i mitt fall).

Eftermiddagen har spenderats framför TV:n, det är blåsigt och busigt väder här idag, så det passade ju rättså bra.

Imorgon blir det Chania och doktorn igen, samt lite shopping, hoppas magen är bra till dess.

Trist inlägg, jag vet, men just nu tryter inspirationen.

Idag ska jag på min första lektion i grekiska. På tiden kan man tycka efter ett år och fyra månader i landet, fortfarande utan förmåga att kommunicera ens de enklaste saker på språket.

Lektionerna ges av en tjej vid namn Zoî, halvengelsk-halvgrek och både smart och snygg (vad nu det har med nåt att göra..). Jag raggade upp henne i en bar, visste att hon ger privatlektioner åt barn i engelska och frågade om hon trodde sig kapabel att göra detsamma fast för mig i grekiska och det tyckte hon lät som en kul utmaning.

Så nu, om 50 minuter, börjar jag officiellt att lära mig grekiska. Det är lite läskigt, för om jag inte kan språket snart så har jag verkligen ingen ursäkt längre. Då är jag officiellt dumförklarad.

Tre lektioner á 1 timme plus hemstudier per vecka bör jag väl hinna med även som nybliven mamma?

Hoppas det blir kul det här. Och att jag lär mig nåt.

Hasta luego! (Oj, fel språk...)

Ja, idag är soudtracket Thåströms Skebokvarnsv 209.

Exakt så muntert är det.

Jag är så less nu. Jag vill ha tillbaka mig själv, min kropp, mitt psyke... Visst gick jag med på att låna ut mig själv ett tag, men nu är jag trött på skiten. Jag kan knappt resa mig upp efter en stund på stranden, om jag promenerar en stund så värker ryggen, samtidigt ser jag ut och känner mig som världens största elefant. Inte så sexig med andra ord... Om det inte vore nog så är jag nere, inget är kul förutom att spekulera i om bebisen kommer idag eller inte. Och än är det egentligen alldeles för tidigt att få upp hoppet, hon är inte ens fullgången (blir det dock imorgon!) och inte har jag några känningar heller.

Nä. Jag längtar efter att få ha ont nu, jag välkomnar utpressandet av en vattenmelonstor bebis mellan benen och all den smärta en sån upplevese för med sig med öppna armar. Ge mig bara mig själv tillbaka. Och en frisk bebis naturligtvis.

Aldrig förr har 23 dagar känts så långa...

Klockan är bara sju och det är fortfarande ljust ute. Ändå har jag en stickad tröja på mig och det innebär att det är höstmysigt väder idag.

Ja, jag vet att ni nog inte skulle hålla med mig, det skulle nog inte jag heller ha gjort för två år sen, men här är saker lite annorlunda när det gäller klimatet. Det blåser friska vindar och trots att solen skiner så är det lite småkyligt. Aris var t ex lite kall om tårna igårkväll när han som vanligt bar sina flipflops (jag bar sandaler och var ändå varm, men det beror nog på mitt tillstånd), och nu när jag gick ut och ställde mig i trädgården i liten klänning och leggings så insåg jag att jag gott kunde dra på mig en extra tröja.

Jag njuter verkligen av det här, att få sätta på mig tjocka tröjor är det bästa jag vet efter en lång grekisk sommar. Inte för att jag har så många som passar...

Kanske skulle man koka en kopp te också, eller är det overkill när det fortfarande är 20 grader?

Den här texten hittade jag hos leonita och gäller graviditetsvecka 38 och jag är ju iofs änslåänge bara i v 37, men tyckte att den var tillräckligt slående för att få publiceras här. Håller ni med?

Mamma - Nu är tiden då man inte gör mycket annat än väntar. När som helst är det dags. Ca 4% av barnen föds före vecka 38 och lika många efter vecka 42. 92% föds alltså mellan vecka 38 och 42. Har jag nyligen klagat på att det är segt att vänta?

Veckorna före den beräknade förlossningen upplevs mycket olika av olika kvinnor. Vissa blir deprimerade mot slutet av graviditeten, blir labila till humöret, irriterade och har svårt att få någonting gjort. Labil? Jag? Va? Hahaha! Uäääääää!! Och vadå svårt att få någonting gjort? Jag ser varje dag till att vi har tillräckligt med choklad hemma för eventuella begär. Tycker det är ganska produktivt.

 

Andra får en drift att förbereda för barnets ankomst - se om sitt hus, sätter igång med storstädning, lagar mat, bakar och fryser in för kommande behov. Räknas manisk strykning av allt som kan komma att komma i kontakt med bebisen in här? I annat fall så borde jag godkännas efter förrförra inlägget.


Jag verkar ju helt normal under omständigheterna.

Idag var Aris på begravning. En man vid namn Lakis dog nyligen från sviterna av en mc-olycka. I flera veckor har han legat på sjukhus i Aten men nu gav hans 44-åriga kropp tydligen till slut upp. Det känns verkligen när en invånare i en liten by dör, alla vet vem han var, hos mig en vanlig gäst när jag jobbade som servitris. Minst halva byn gick till begravningen. Kistan var tydligen stängd vilket Aris hade reagerat på, i stort sett alltid är en kista öppen här i Grekland. Är den stängd så beror det på att a) kroppen saknas b) kroppen är så förstörd att man inte vill visa den. Obehagligt.

Jag gick inte på begravningen för att jag dels inte hade nån relation till mannen och dels känner mig lite för blödig för en begravning för tillfället. Dessutom undviker jag helst begravningar i den mån det går. Gillar dem inte alls.

Jag bor i ett jättefint hus som består av ett stort kök (tar upp nästan halva huset), ett mysigt vardagsrum och ett ännu mysigare sovrum. Det är alltså inget stort hus, men för två komma två personer så är det dugligt. Alla rummen är målade i klara färger såsom blått, gult, grönt och oranget, tokigt och lite för mycket skulle de flesta tycka, fint tycker vi.

Det finns dock små problem med detta fina lilla hus, ett är dammproblemet. Alla som känner mig vet att jag inte är så himla tokig i att städa och anser att lite skit i hörnen inte skadar någon (tvärtom så frodas en himla massa små djur i smuts vilket bidrar till hemliga husdjur - störtmysigt!). Som gravid har jag blivit lite knäpp på många olika sätt, ett av dem är att jag föredrar att ha rent och fint omkring mig på ett annat sätt än tidigare. Jag kan till och med tycka att det är lite mysigt att städa (märk lite). Dock har jag nu drygt tre veckor kvar tills absolut sista datumet min bebis tittar ut och jag är inte lite otymplig (blir trött av att gå mellan sängen och köket för att hämta choklad). Det lär inte heller bli lättare innan lillis kommer och hela huset behöver sig en riktig städgenomkörning. Huset av damm - som jag i hemlighet kallar det ibland, är som vanligt fullt av just damm och mammainstinkterna i mig säger att allt damm måste bort innan vi släpper ut monstret.. eehh... barnet. Så varje kväll innan läggdags så tänker jag ambitiösa tankar som att imorgon ska jag minsann köra igenom hela huset och utrota varje liten dammpartikel, men morgonen därpå har jag antingen för ont i ryggen, gråter och vill dö eller bara är så positiv så att jag inte tycker att dammet är något problem längre.

Igår dammade jag någorlunda rent i köket, men skippade att dammsuga och moppa, vilket innebär att allt damm är kvar i rummet, fast någon annanstans (alltid nåt). Idag tänkte jag köra igenom sovrummet och har väl lyckats någotsånär (har en fönsterkarm kvar, ja, och dammsugning och moppning förstås, också tog jag kanske inte såå noga på garderoberna...). Kanske fortsätter jag med vardagsrummet efter en stunds vila (hahaha). Problemet är dock att hur mycket jag än dammar och rengör så finns det alltid fler skrymslen att gå igenom, dammet tar verkligen aldrig slut.

Jag har dock ett mål. Innan lillis kommer ska här vara rent. Åtminstone alla öppna ytor såsom golv, bord, stolar och allt annat som inte är inte är instängt.

För att göra detta så smidigt som möjligt gör jag här en checklista:

Kök:
Dammsuga
Moppa
Damma av och organisera bokhyllehörnet

Nya lilla rummet:
Dammsuga (lätt!)

Toaletten:
Moppa och skura alla ytor (lätt!)
Sortera bort produkter som aldrig kommer att användas.
Sätt upp en hylla för bebisprylar

Vardagsrummet (suck):
Damma av alla små jävla datorpinaler och sladdar
Damma av resten (inkl. fläkten)
Dammsuga
Moppa
(Tvätta sofföverdrag och kuddar?)
Tvätta stolar

Sovrummet:
Damma av det som är kvar (fönsterkarm, garderoberna, skor som står framme)
Byt täcksarong till sandalerna
Vädra gardinerna (bara en kvar) och skynket på Aris garderob
Dammsuga
Moppa

Men usch, det här var inte så upplyftande, jag trodde inte att jag hade så mycket kvar...

Och joo.. klart att jag får hjälp av Aris, särskilt om jag ber om det (men även annars). Men jag har gått en hel sommar sysslolös (well, om man inte räknar att vara gravid som en syssla) medan han har jobbat sju dagar i veckan sen april. Så det tar emot lite att från liggläge i sängen be honom dammsuga och moppa, jag är ju trots allt bara gravid, inte sjuk. Han verkar dock inte ha samma krav på ett rent hem innan lillis kommer, för då hade jag nog fått höra pikar vid det här laget.

Idag har jag sanslöst ont i ryggen, det hade jag i förrgår med, men inte igår. Jag älskar för tillfället att ha ont i ryggen och det låter nog lite konstigt kan jag tänka. Men låt mig förklara.

Jag tar hellre en månad av ryggont än en dag av psyksjuka lik den jag led av igår, hormonrubbningar kan det säkert också kallas. Jag grät hela dagen igår, för ingenting. Jag lovar. Jag reste mig upp ur sängen - tårarna började rulla, jag såg Zallis bebis å bild - hulk och snyftningar var givna, Aris kom hem från jobber och gav mig en puss - jag började lipa (och Aris blev inte så lite chockad och kramades och kallade mig liten flicka och jag grät ännu mer). Sen grät jag mig i tysthet till sömns. Jag var fullkomligt labil, och det gillar jag inte, för sen jag flyttade hit har jag stegvis blivit ganska så tuff, ingen vekling som förr och igår kändes det som alla gråtfria dagar det senste året straffade sig. Jag trodde såklart att det handlade om nån fjantig liggposition, men inser idag att det bara var nåt att skylla på. Av alla weirda grejer i grekisk förlossningssjukvård (eller, all förlossningsvård) så är jag ganska säker på att födselställning inte skrämmer mig sådär himla jättemycket.

Så vaknade jag imorse och kände inte att jag hade lust att gråta vilket jag firade med en promenad ner i byn där jag köpte en gårdagens Aftonbladet (får passa på, de säljs inte så länge till) och en stor chokladcroissant. Sen promenerade jag tillbaka och gick upp till hotellet där hela familjen var samlad, lite prat med svägerskor och svärmor och lite bus med lilla sötfisen Panajota. Bästa morgonen på länge.

Humöret är fortfarande stabilt och ryggontet är som en fis i rymden i jämförelse, I tell you. Dessutom ger det mig en alldeles perfekt anledning att ligga uppbullad med kuddar i sängen, insvept i en sarong med en burk nutella i handen och bara slösurfa från laptopen hela kvällen. Det är inte så mycket att klaga på. Jag slipper dessutom gå på bröllop ikväll. Vanligtvis är det ganska skoj med grekiska bröllop, men inte när man känner sig som en flodhäst i behov av kryckor. Dessutom har jag nog ingen fin klänning som passar flodhästjaget. Så det får vara.

Nu är det allra max 25 dagar kvar tills jag inte är gravid längre. Låt oss hoppas att det blir 25 dagar minus 10. Det innebär 9:e oktober, vilket låter väldigt lagom i mina öron. 15 dagar kvar!

Sing hallelujah!

Idag är ingen bra dag, jag är inte glad alls. Ändå borde jag vara det, och det gör bara saken värre.

Igår var vi i Chania, vi bytte den fula vagnen och nu har vi en bättre som står och väntar på att bli runtkörd, så det problemet är löst. Vi lärde oss också att andas rätt under värkarbete och slutligen hur man på rätt sätt krystar när det väl gäller. Min tanke att sånt där kommer naturligt var tydligen en missuppfattning, detaljrikt illustrerade barnmorskan hur jag skulle positionera mig, andas och sedan forcera kraften nedåt. Undrar hur väl man minns alla dessa steg och detaljer när man tror att kroppen håller på att slitas itu.

En ny sak jag fick reda på igår var att i Grekland får man bara föda liggandes ner i sängen. Jag blev chockad på riktigt och utbrast, innan jag hann hejda mig och få ur mig vad jag ville ha sagt på ett lite mer diplomatiskt sätt, att det var det dummaste jag hade hört och att hon inte kunde mena allvar. Då nickade hon förläget och sa att hon höll med mig, att den liggande positionen både försvårar och gör en förlossning mer obekväm, men det var praxis här sen gammalt och något man bara inte ifrågasatte. Då blev jag ledsen och arg, och jag tror det var där skiten började. Jag kan acceptera skillnader mellan Grekland och Sverige, även om jag inte gillar dem (som att jag inte får bedövning, som att de är snabbare att ta till kejsarsnitt här än i Sverige, till och med som att ens bebis tas ifrån en i några timmar efter födseln för att bakas i en värmebädd), men de måste de ha en teori att förklara dessa skillnader med som på något sätt är logisk, vilket de oftast har även om den kanske inte är 100 %-ig. Men när de sysslar med ren idioti bara för att det är tradition eller rutin, ja, då blir jag faktiskt förbannad. Barnmorskan beklagade och Aris sa att jag fick acceptera förhållandena (jo, jag VET det).

Men något brast där. Förtroendet? Jag vet inte, men jag är inte glad längre. Jag ser inte fram emot att föda ut min lilla bebis längre. Jag vill somna och vakna upp här hemma med lillan snusandes i min famn i slutet av oktober, allt överstökat och klart. Och det är trist för innan såg jag verkligen fram emot hela upplevelsen. Men helst av allt vill jag åka hem. Nu. Hem till Sverige, till svenska barnmorskor, svenska sjukhus och svenska rutiner. Det är första gången jag känner så och jag tycker att det är för jävligt eftersom det kom efter en så dum grej som födselposition. Det är ju liksom inte grejen ifråga som skrämmer mig utan idiotin kring varför regeln finns över huvud taget. Visst är det Grekland och inte Sverige och visst finns det skillnader, jag vet det, och accepterar det även om jag inte alltid gillar det. Men samtidigt är det år 2007 och Europa och en dyr privatklinik! Jag känner mig lurad.

Sen åkte vi till doktorn för att kolla läget med lillan och mig och allt såg som vanligt toppen ut och visst är det huvudsaken. Jag vet.

Jag har varit så jävla stabil hela tiden, och mått så bra, och nu, när jag verkligen behöver all kraft och positiva energi jag kan frambringa så tar den slut, och det känns så jävla knäckande. Är mina känslor logiska här eller är det i kombination med en hormonchock? Jag vet inte... Jag vill bara gräva ner mig i jorden och försvinna. Jag vill inte vara med mer.

Zalli, min äldsta vän (som i har känt längst, inte flest år gammal), födde idag sin andra dotter, kl. 11.42 svensk tid, vilket blir 12.42 grekisk tid, vilket är när jag satt och smaskade frukost och tänkte på just Zalli och hennes bebis. Mäktigt.

Allt verkar ha gått bra och jag kan knappt bärga mig tills jag får se bilde roch höra alla detaljer om förlossning och bebisens personlighet. Känner jag Zalli rätt så lär det inte dröja allt för länge.

Åh, hela jag bubblar inuti, nästa gång en bebis föds (i min sfär) så är det förhoppningsvis min egen.

Och en till nyhet förresten! Mimmi (min styvsyster) är enligt Daniel (min styvbror) också gravid. Det är babyboom i min värld för tillfället. Jag känner ända ner hit hur lycklig Lena är. Grattis!

Jag insåg just vad jag har bloggat om idag.

1. Hemmafrusysslor och bebistrams.

2. En väska.

3. Basket (! ! !).

Håller min hjärna på att tömmas?

Jeeez...

Och med 'vi' menar jag här Grekland.

Slovenien rastade skiten ur oss under hela matchen och när det var 2,5 minut kvar av matchen låg vi back med 16 poäng. Loppet var kört, det insåg alla. Jag tittade på min man ur ögonvrån emellanåt och det var ingen munter syn jag mötte. Han var liksom beyond grymtningar och svordomar och mungiporna var så långt ner de kan komma (vilket inte säger lite när det gäller Aris) och han nästan fnös omedvetetdär han satt och glodde på skärmen. Grekland var uträknat ur europacupen för detta året.

Så hände nåt, ett mål, och ett till. En minut kvar av matchen och vi låg under med tio poäng. Mungiporna var fortfarande nere men inte alls fullt lika mycket. Jag log lite trevande.

Sedan skedde mirakel på mirakel. Långa bollar från halva planen sattes en efter en och när det var 14 sekunde kvar så låg vi back med en ynka poäng. Vid det här laget stod varenda snubbe inne på Coconut's upp och skrek som om de på allvar trodde att de där gigantiska männen på planen i TV-rutan kunde höra dem. Det läter inte lite om grekiska basketsupportrar vill jag lova, och Aris var nog mest högljudd av alla. Till och med jag började få lite fjärilar i magen, blev liksom medryckt i yran.

14 sekunder kvar alltså och tjoff, Grekland satte bollen efter 7 sekunder. Vi ledde för första gången under hela matchen med två poäng! Ni skulle se Coconut's alltså, solroskärnor flög och vuxna män skrek glädjetjut likt små barn. De resterande 7 sekunderna gick på ett ögonblick och Grekland förklarades vinnare. Det var verkligen otroligt, det får till och med jag erkänna.

Tequilas beställdes in och sen pratades det om matchen med stora leenden på läpparna. Jag har sällan sett Aris så lycklig. Från botten till toppen på en minut, fantastiskt!

Aris somnade lite full och mycket lycklig, ja, jag tror att han faktiskt hade ett riktigt leende på läpparna när han tog sina första snarkande andetag.


Just nu spelar Grekland i semifinal mot Spanien (los cabrónes som Aris kallar dem). Förra året möttes Grekland och Spanien i final i världscupen och Spanien vann, så det var en smått nervös man som gick till jobbet idag.

Alla odds pekar på att Spanien vinner ikväll, men med de grekiska gudarna kan man tydligen aldrig veta.

Jag önskar mig en väska. En mörkbrun skinnväska med lång axelrem ska det vara. Gärna lite tidlös i stilen. Den ska vara nästan fyrkantig och varken stor eller liten i storleken. Framtill vill jag helst att den ska ha en flärp.

Ser ni en sån väska nånstans så hojta till.

Ny tvätt. Mer att stryka, mer att vika. Idag tycktes jag redan ha glömt bort att det faktiskt var ganska tidskrävande och slitsamt att hålla på och pyssla med alla dessa minikläder och -prylar och glad i hågen tog jag strykjärnet i ena handen och en liten body i andra. Sen blev det jobbigt. Nu i efterhand är det ganska mysigt förstås. Man kan gå bort till garderoben och öppna en byrålåda och däri skåda prydligt nytvättade, nystrukna och prydligt vikta små sötsaker som bara väntar på att få bäras av fotbollshjältinnan i magen. Det är mysigt. Jag tvivlar dock på att lillis ens kommer hinna bära allt innan hon vuxit ur det, jag har verkligen MASSOR av minikläder. Nu drumlar den näst sista tvätten omkring i maskinen, men det är morgondagens eftermiddagssyssla. Jag förstår plötsligt varför mammor klagar på att de inte har nån tid över när de har bebis, strykning tar omänskligt lång tid och om det är när bebisen sover man måste passa på att göra sånt här så försvinner ju definitivt de få timmar man har för sig själv. Bärsele kanske funkar? Undrar hur länge jag kommer att vara såhär ambitiös...

En gång för alla vill jag be om ursäkt för att min blogg är lite enformig för tillfället, och kanske lite löjlig, men är man i nionde månaden så tycker jag att man får ursäktas. Jag hoppas att det blir lite ordning i skallen så småningom.

Jag sitter här i soffan med laptopen i knät, klädd och redo för kvällen, en vanlig syn vid tiotiden på kvällen. A brukar komma hem vid denna tiden och därefter brukar vi gå ner och äta nåt i byn. Det är i alla fall standardscenariot. Så idag då...

Kl. 22.04 - Aris halvt om halvt störtar in i huset och följande konversation utspelar sig:

A: - Jag sticker ner och kollar 'the big game'! (basket, Grekland-Slovenien)
Jag: - Ok..?
A: - Har du ätit?
Jag: -Nä..?
A: - Nä?!
Jag: - ...?
A: - Men du måste ju äta nåt!
Jag: - Jo..?
A: - Vill du följa med ner nu eller?
Jag: - (!?!) Nä, jag kommer senare...
A: - Ok, jag käkar en pita framför matchen på Coconut's.
Jag: - Ok.
A: - Ses sen!

Sen var han borta lika snabbt som han kommit. Det är som att hans hjärna slutar fungera normalt när det är nån 'viktig' match på TV.

Han skulle bara veta att hans dotter för tillfället spelar sitt livs fotbollsmatch i min mage... Det är som om det vore på liv och död, hon är verkligen helt vild! Jag ser konturer av fötter och knän som sticker ut lite varstans mest hela tiden. Men det är han nog inte mottaglig för för tillfället. Han är besatt av basketmonstret. Hoppas VERKLIGEN att Grekland vinner, annars blir det en trist kväll här hemma sen.

Äntligen börjar det se ut och kännas som att det snart kommer en bebis och bosätter sig i dessa rum. Sängen är monterad, madrassen anländ, det mesta är inhandlat (ska bara byta den förbannade vagnen...) och igår bestämde jag mig för att så smått börja tvätta upp alla kläder och lakan och allt som över huvud taget kommer att komma i kontakt med Ellis nykläckta hud. Specialbebistvättmedel och -mjukmedel (ja, jag vet att mjukmedel är ett omdebatterat ämne gällande bebisar, men jag har tagit ställning så börja inte tjafsa tack) har vi såklart köpt och när jag la in första omgången tvätt så riktigt njöt jag. Innan dess hade jag omsorgsfullt vikt alla de små tygstumparna ut och in för det hade jag läst nånstans att det var bra. Hängningen av första tvätten var också mysig, samtidigt slängde jag in nästa ut- och invikta omgång tvätt och hängde upp även den nån timme senare. Detta skedde igår och idag låg alla de söta bitarna där och bad om att få bli strukna (ja, jag vet, låter sjukt, men tydligen måste man stryka bebiskläder för att bli av med eventuella bakterier). Jag och Aris puttrade iväg på den lilla ankan för att inhandla ett nytt och fräscht strykjärn och jag såg fram emot att få pyssla med de små kläderna i lugn och ro.

Innan jag insåg hur jävla lång tid det tar att stryka.

I två timmar stod jag och strök två futtiga maskiner tvätt (jag har fyra kvar!), svetten lackade (tills jag ställde fläkten riktad mot ansiktet - smart!), magen kurrade (ja, det gör den iofs ganska ofta) och ryggen värkte (fast det är ju inte heller något ovanligt). Jag lät bli strumporna och hoppas att inte lillis kommer få hemska utslag på sina små fossingar pga min lathet.

Nu hänger en ny omgång tvätt på tork (ja, ut och in såklart) och jag känner att entusiasmen börjar rinna av mig litegrann. Tur är att jag startade i tid i alla fall.

Jag känner mig verkligen duktig när jag står där och stryker, lakanen blir så platta och de små kläderna så mjuka, lite mysigt är det, det får jag erkänna, men jag tror att det är bättre att a) dela upp stryknigen i kortare intervaller och b) göra det på kvällstid när det inte är så satans varmt.

På torsdag ska vagnen bytas och därefter är nog det mesta i stort sett förberett. Då är det knappt en månad kvar tills lillis beräknas dyka upp (ut?), men jag har fortfarande en känsla av att hon kommer tidigare (datumen 10:e, 12:e och 15:e tilltalar mig men jag tänker vara redo från oktobers start). Vad jag alldeles säkert vet är i alla fall att hon kommer absolut senast den 19:e (hon är beräknad till den 18:e och är hon inte ute innan dess så sätts förlossningen igång dagen därpå).

Ja, lite pirrigt börjar det bli.

Ja, det är ju en ganska kaxig rubrik kanske ni tycker, men det är sant. Jag borde ha en muffin till att fota mig, då hade det nog blivit bra, fast hon brukar iofs inte gilla leenden och jag är inte så snygg när jag inte ler, så det får va..

Här kommer i alla fall bilder på min nya frisyr som jag skrutit så mycket om. Jag slänger även in en helkroppsbild så ni får se vilken val jag har blivit, det borde ju roa.


Från sidan, i lite skumt porrig belysning.

Glatt och käckt ur favvovinkeln.

Nacken.

Ja, också sumobilden förstås.

Avslutningsvis vill jag såklart bekräfta att, visst är det jag själv som hackat fram frillan. Jag är den enda jag litar på utöver Matilda när det gäller sax och mitt hår i kombination. Och Matilda befinner sig i Sverige och jag här. Och jag får inte flyga för doktorn för jag har passerat vecka 32. Så nu vet ni.

Jag har klippt håret igen. Det är fjärde gången på ungefär en månad. Det har nog allt som allt kapats med minst 25 cm sen första klippet, nä, minst 30 faktiskt. För varje klipp jag gör känner jag mig lika delar orolig och upphetsad, orolig att jag kommer att ångra mig så fort jag vaknar upp ur ny-frisyr-ny-spegelbild-hypnosen, upphetsad för att jag kanske håller på att få Frisyren, den som jag varit på jakt efter sen jag var i femtonårsåldern, en som är perfekt från morgon till kväll och som gör att mitt ansikte äntligen får komma till sin rätt (som om jag vore en dold skönhet).

Jag hade sparat ut mitt hår och det var både ganska långt och snyggt, uppklippt med fall på de rätta ställena. Sen kapades det rakt av i ett försök att toppa och därmed fräscha upp det och resultatet blev inte så bra, rakt, platt och trist. Så jag kapade en bit till och klippte ur en hel del och det blev som ursprungsläget fast kortare, på ett ungefär. Det var helt ok, men då hade jag redan klippt så mycket att jag tänkte att, va fan, då kan jag lika bra ta lite till och vips var det över-axlarna-kort. Aris var mycket nöjd, han gillade det skarpt, ja, alla andra med och trots att jag kände mig lite naken så, visst, det var ju faktiskt snyggt.

Så nu, i förrgår, stod jag där vid toaspegeln igen, saxarna skymtades i ögonvrån och återigen tänkte jag att, va fan, nu är det ju redan så kort att jag kan slå till rejält med en riktig frisyr, nåt nytt och spännande. Klipp, klapp och håret är nu kort och uppklippt i nacken med framåtsluttande sidpartier. Till det har jag sidbena, såklart. Om Aris gillade den förra frisyren så älskar han denna, och det gör jag med. Förvisso kan det hända att jag fortfarande befinner mig i ny-frisyr-ny-spegelbild-hypnosen men det kan faktiskt också vara så att jag har hittat Frisyren. Jag vaknar på morgonen och är snygg, jag lägger mig på kvällen, fortfarande snygg. Det tycker i alla fall jag är ganska lyckat för en jag som är gravid i snart nionde månaden.

Jag inser att ni vill ha bild på den nya frillan, men jag har tyvärr ingen. Än i alla fall. Så fort en införskaffas så delar jag med mig. Promise. Ni kan ju försöka fantisera fram en snyggjag i kort, ball frisyr så länge, så får vi se om ni har verklighetsförankrad fantasi.

Lalalalalala!

Idag firar Aris föräldrar 36-årsjubileum, gulligt, trevligt, sött och fint på alla sätt. För 36 år sen i Grekland var livet väldigt annorlunda mot hur det är nu.

Aris blir 36 år den 20:e juni året därpå, (han är äldst av alla fyra syskonen som är födda mellan 1972-77).

Räkna på det.

Fniss.

Stort grattis i alla fall och hoppas att jag får chansen att fira samma jubileum med min man om 35 år och 10 månader (exakt faktiskt!).

Att jag är en latmask är ingen nyhet. Jag älskar att spendera långa dagar inomhus framför TV:n, datorna eller med en bok. När jag inte har någon press på mig på att göra nåt kan det gå dagar utan att jag går utanför dörren, även under sommaren och det är inget jag har dåligt samvete över. Därför tyckte jag att det var helt ok att bli ordinerad vila.

Men icke.

Just bara för att jag inte FICK cykla, simma eller gå ut och dansa så ville jag ju förstås inget hellre, datorn blev för första gången på flera år helt ointressant och jag sov hellre än såg en film. Som en anka vankade jag av och an i huset i ett par dagar.

Nu är dock läget stabilt och jag får ta mig ut och hitta på saker igen, i makligt tempo förstås men mer än så är jag ändå inte kapabel till. Tror ni att jag vill? Nä. Nu är datorn min bästis igen och att shoppa bebistvättmedel så att jag kan sätta igång och tvätta upp alla bebisprylar känns plötsligt inte lika angeläget.

Nån som har hört talas om 23-årstrotsen?

Igår nämnde Aris Dr Alban när vi snackade musik. Tydligen så spelades hans No Coke flitigt i Palle under någon sommar (jag som trodde Sing Hallelujah var mer känd...). Jag skrattade redan när han nämnde Alban och började berätta om vilket nationellt skämt stackars doktorn har blivit hemma i Sverige efter sina upprepade moralpredikningar och konstiga duetter. Är han anställd av staten eller vad är det fråga om?!

Sen bytte vi ämne, jag berättade om att jag (redan!) kommit på att jag kan se Aktuellt via nätet och därmed hålla mig helt uppdaterad om nyheterna i Sverige och världen. Sen berättade jag vidare om nyheterna för dagen och nämnde värdetransportrånet utanför Arlanda och hur dramatiskt och USA-gangsta-igt det hela hade gått till med maskingevär och explosioner. Aris sa snabbt att det måste ha skett genom ett insidertips och vidare att han inte skulle bli förvånad om det visade sig vara skenhelige Dr Alban som låg bakom det hela, och att han är lejd av ingen mindre än Reinfeldt själv.

Jag tyckte först att det hela verkade en aning långsökt, men helt förvånad blir jag inte om det visar sig vara sant.

Det blev nog lite för mycket den senaste veckan. Jag har ju mått så bra och förstått det som att så länge man inte har några problem med något så kan man köra på så gott man kan. Så för att vara lite i form inför förlossningen bestämde jag mig för att sluta vara så himla lat och har den senaste veckan snorklat och simmat varje dag, cyklat nästan varje dag och dansat ute två gånger. Jag kände inte av att nåt skulle vara fel men upptäckte en grej igår som jag var tvungen att fråga min doktor om. Tänker bespara er detaljerna här. Han ordinerade vila i några dagar och sedan ett lite lugnare tempo.

Herregud, jag är ju redan en soffpotatis, tänk om jag t ex hade haft ett jobb!?

Men jag klagar inte, jag har aldrig haft några problem med lata dagar framför datorn. I synnerhet inte om det är det som krävs för att lillis ska stanna i magen tiden ut.

Nu är det bara 46 dagar kvar...