Just nu är jag inne i en jobbrusch och jag känner mig inte lite stressad. För tio dagar sedan fick jag tre ganska stora jobbeställningar och sa till var och en av dem att texterna skulle vara klara om tio dagar - alltså idag. Inatt skrev jag färdigt text nummer två, men kvar har jag text tre - som ska på börjas i detta nu.

Samtidigt är det hotellfrukost som ska serveras varje morgon och klänningar som ska sys til fancyshoppen i Chania. Hjärnan är överladdad. Därutöver har jag ju en liten vilding att försöka hinna ta hand om mellan varven, och hon vill saker precis HELA tiden, oftast precis de saker som jag själv inte vill, som t ex att rita med tuschpennor över hela golvet, eller gå och hälsa på nån, eller spilla vatten över mina symaskiner. Jag svarar med en ängels tålamod och har under hela veckan undrat för mig själv hur jag orkar vara så trevlig mot alla trots min överarbetade hjärna.

Elli har precis somnat, Aris läser i soffan och coca colan är upphälld i glaset bredvid laptopen. Plötsligt ser jag hur myrorna attackerar min chokladbit och då brister det plötsligt för mig och jag skriker i vansinne åt myrorna på fullaste allvar "Kan man inte få ha nånting ifred längre?! Ni är ena giriga jävla som ska ha allt man kan tänkas äta. Fy fan för er!" och slänger i vredesmod hela chokladkakan med en smäll i papperskorgen. Aris tittar förvånat upp från sin bok och undrar vad som hände.

Jag öppnade nog bara en ventil eller nåt, för nu känns det mycket bättre.

Jag skriver om flygbolag och upprepar ständigt ord som Stockholm, Arlanda, Köpenhamn, Kastrup, Göteborg och Landvetter. Varje gång jag knappar in Kastrup i dokumentet så suger det till i magen.

Luften blir plötsligt frisk och krispig, det kommer ånga ur munnen när jag andas. Jag har på mig min svarta kappa och är trött och stel efter en lång dag på väg, men ack så nöjd över att vara så nära. Elli sitter på bagaget som är lastat på bagagevagnen - hur gick det till att packningen blev så stor - igen? Det är tre minuter kvar tills Öresundtåget är beräknat, jag hinner röka en halv cigarett, perfekt timing. Fingrarna fumlar och beter sig inte normalt i kylan. Elli ser så främmande ut i den här miljön. Utländsk. Själv känner jag mig också märklig, jag smälter in, men ändå inte alls. Folket omkring mig är annorlunda. Vänligare men kyligare. Jag har till slut insett vad alla icke-svenskar har menat när de sagt att vi svenskar är stela och kyliga - jag ser det i min egen familj, bland mina vänner - ja till och med på foton av mig själv. Samtidigt vet jag som svensk om att vi inte är det minsta knastriga inuti, men jo, vi utstrålar definitivt lite avståndstagande. Samhörighetskänslan som jag alltid saknar i Grekland har försvunnit även här. Men samtidigt finns det inget bättre ställe att vara. Det är hemma, men också borta. På väg. Mot och till och från och tillbaka.

Kastrups tunnelbana är min oas av lycka, kanske den bästa stunden på hela resan. Kan knappt bärga mig till nästa gång.

Vill ni veta nåt roligt?

Att Elli är mest lik Aris är svårt att undgå. Men som för att trösta mig brukar grekerna säga att hon åtminstone har fått mina skandinaviska ljusa färger. Blond och ljushyad.

Aris och Elli läser bok. Elli har satt på sig mammas trosor.

Berättade jag att Elli klippt lugg? Själv.

Det har inte undgått någon i detta land, och att döma av Aftonblades löpsida verkar det som att även ni i Sverige har en uppfattning om läget. Atens förorter brinner och mängder av människor blir hemlösa. Det är nog svårt för en svensk att riktigt förstå omfattningen av skadegörelsen av dessa bränder, men den är enorm. Som grädde på moset är inte alla försäkrade för att klara smällarna.

För två år sedan brann det också ordentligt, då förstördes också en massa hem, hela byar och över 70 personer fick sätta livet till. Det är en enorm naturkatastrof som verkar blir kraftigare för varej år som går. Denna gången är det vindarna som är boven, det blåser kraftigt vilket gör att eldarna sprider sig i rekordfar och det är omöjligt för några futtiga helikoptrar att försöka tämja dem. När man ser sånt här så blir det plötsligt tydligt hur liten och maktlös människan egentligen är.

På Aris kusins facebookflöde stod det idag "We can't see, we can't breathe... The trees and forests are burnt and now it's coming to take our houses. God help us!" Hon bor i ett drabbat område och jag hoppas så att de klarar sig. En annan av kusinernas hus är avstängt, ingen får komma in i området för att risken är så överhängande.

På nyheterna kallas denna dagen "Mavri kyriaki" - Svart söndag.

Igår sade jag åt Aris att stänga grinden till vårt bambustaket innan han gick till jobbet. Att stänga grinden innebär att knyta två snören runt bambupinnarna, och allt eftersom Elli växer behöver knutarna bli mer och mer sofistikerade. Men det hade nog Aris inte hängt med i och knöt vanliga rosetter som man kan öppna genom att dra i den ena snörtampen.

Aris gick till jobbet och jag började städa huset lite, men lämnade dörren öppen för att ge Elli lite mer frihet så att hon skulle var nöjd och leka för sig själv. Jag kollade givetvis snabbt så att grinden var stängd.

Jag tittar regelbundet ut för att försäkra mig att allt är bra, men ofta sjunger Elli eller snackar högt med sina djur eller förbipasserande, så att jag inte behöver kolla så mycket.

Efter en stund kommer Elli in i huset och säger nåt om yaya (mormor/farmor, men också allmänt ord för gammal kvinna) och jag blir lite konfunderad. Jag går ut i trädgården och ser att grinden är öppen. Tvärs över gatan står min gamla granne, en gullig tant i 70-årsåldern. Tanten berättar att hon sett Elli springa ut på gatan och innan hon hann ifatt henne var hon ända nere vid vattnet. Sedan hade de gått tillbaka och det var då Elli hade kommit in och försökt berätta om sitt äventyr med det oh så målande ordet yaya. Försöker gör hon i alla fall.

Snacka om att jag fick fladdermöss i magen, svarta stora jäklar. Vår lilla gata är ganska trafikerad och folk kör som idioter mest hela tiden. Att skvallret sprider sig som en löpeld förbättrar inte min image av en god mor heller, när jga gick för att vaxa benen idag hade vaxerskan redan hört om nyheter. Jaja, det är tur att jag är bra på att rycka på axlarna i sådana lägen. Ingen är ju perfekt.

Dumma, dumma unge att springa iväg sådär.

Men nu ska Aris tydligen äntligen fixa en ordentlig grind med ett riktigt lås. Alltid nåt.

Kollade nyss på min besöksstatistik och förväntade mig att många hade gett upp efter min långa frånvaro, men ni är så lojala! Ville bara säga tack för det, det känns fint.

Oh, ibland blir jag så melankolisk när jag tänker på alla saker jag tar för givet men som Elli aldrig kommer att få uppleva, eller i alla fall inte ta för givet som vi gjorde. Som svenskt dagis, skolavslutningar på svenskt högtidligt vis, mjuka vuxna (förutom mig) i sin omgivning att snacka med och få respekt ifrån, overall och regnställ, att få hjälp av mamma med läxorna i skolan (lär ju inte gå i alla ämnen), att tycka om skolan för att den är rolig (skolan här är hemsk - alldeles, alldeles för mycket läxor och bristfälliga metoder), jag vet inte ett enda grekiskt barn som gillar skolan, lucia (oh, sakn!), midsommar... Ja, listan är lång.

Elli frågar fortfarande nästan dagligen efter momo, särskilt när vi är på hotellet, då springer hon bort till rummet mamma bodde i när hon var här och säger "Pame, momo!" vilket betyder "Kom så går vi till mormor!" Det kniper lite i hjärtat varje gång. Ibland visar jag bilder på min pappa och frågar Elli vem det är, men hon vet inte ens. Nästa gång lär hon sig nog.

Å andra sidan kan hon yaya, pappou, Eleni, Palla (Panajota), Piti (Efterpi), Muella (Emmanuela), Titti (Eftihis), Molaki (Elenis nya bebis), mama och pappa såklart samt momo, Månti (Måns) och Bobo (Gogo, våra vänners dotter i samma ålder som Elli), ja och Kotta (Kostas).

Kram på er fina svenskar!

Nu är det ju så att min lilla stjärna ska döpas om ca 2 månader och jag förmodar att visa har funderingar kring vad som är lämpligt att ge henne i present (fniss).

Den 5:e oktober fyller Elli dessutom 2 år vilket såklart ska firas det med, men sannolikt mest av mig och grekerna. Det ser vi fram emot.

Tvåårsdagen medför dock viss problematik vad gäller resande. från att ha betalat 10 % av normal flygbiljett kommer Elli från sin 2-årsdag få betala 80 %, och alla vet ju att Elli är för ung för att jobba och bidra till sina biljettkostnader så det bir hennes mamma som får provida. Mamman sliter och försöker spara några slantar, men som ni vet finns det ju alltid luckor att fylla. Mamman måste t ex ta körkort nu i vinter (det är verkligen på tiden!), och dessutom investera en del pengar i sina arbetsambitioner. Förr kunde vi flyga hem under vinterhalvåret för 4-5000 kronor, nu blir det nästan det dubbla.

Jag säger inte att ni ska komma med sprängfyllda kuvert, jag inser att resa ner hit (i pengavärde) är betydligt mer present till Elli än vad de flesta barn får när de döps, och dessutom den allra mest uppskattade - by far. Men. Jag tänkte att OM ni går runt och kliar er i huvudet över vad ni ska ge till Elli i dop/födelsedagspresent, för att ni verkligen har BESTÄMT er för att ge henne något och jag inte med alla ord i världen kan få er att ge upp den tanken, så är ett resebidrag det som står högst upp på hennes önskelista. Alla små bidrag är välkomna - det behöver inte vara 10 000-tals kronor (fniss).

Ok, nu har jag sjunkit väldigt lågt, jag känner det, men jag hoppas att ni tar det för vad det är. På något sätt kommer vi att ta oss till Sverige över jul  no worries, och egentligen tänkte jag säga till alla att inte ha med sig presenter alls, vi behöver inget och er närvaro är verkligen present nog - kom ihåg det! Pappa Aris har ingen lust att åka två år på rad, och kanske är det ändå mysigast att åka själva - han fattar tyvärr inte charmen med våra fantastiska jular. Men han är fin ändå. Mycket.

Det här med män i Grekland är en hel bok, eller en trilogi möjligtvis, i sig, men några saker kan nog vara ganska roliga att iscensätta här på bloggen. För oss svenskar (ok, jag börjar nog bli lite hemmablind tyvärr, men jag minns hur jag reagerade i början) verkar deras upförande många gånger som ett dåligt skämt.

1. När jag först kom hit och började äta lunch hos Aris föräldrar var jag hänförd över männens sätt att få sin mat serverad. Inte bara lagar min svärmor mat åt tio personer om dagen, utan när min svärfar, hans bror, min svägerskas man samt Aris kommer för att äta går de alla rakt fram till bordet och sätter sig. Efi far upp som en skottspole och springer ut i köket och hämtar deras upplagda mat, personliga salla (alla vill ha olika mängd av olja, vinäger, salt osv). Hon skyndar sig allt hon kan, skär upp bröd till de som vill ha och serverar vin. När maten ställs framför männen säger de inte ens tack, men är inte sena med att kommentera om någit skulle vara fel eller saknas. Makalöst.

2. En gång frågade Efi mig om Aris gör hushållssysslor varpå jag svarade att han gör det ibland om jag ber honom, men inte så mycket nu på sommaren när han jobbar så mycket (f ö har vi inte så mycket hushållssysslor, vi lagar inte mat hemma och har därmed heller inte särskilt mycket disk). Hon fick något mörkt i blicken och sa: "Tänk inte ens på att be honom om sånt där.". Jag skrattade givetvis och sa att jag har nadra krav än de hon växt upp med, och det vet hon.

3. När Aris och hans systrar växte upp var det städning av huset varje helg. Alla systrarna skulle hjälpa till, men självklart inte lille Aris, systrarna städade t o m hans rum. När Aris sedan flyttade till Aten för att plugga så var alla hänförda och imponerade av vilken otrolig man Aris hade blivit. Han städar sin lägenhet. Själv! Och den är t o m skapligt ren! Än idag är det något både svärmor och svägerskor hänförs av och sprider till sina vänner och bekanta. Tilläggas bör att Aris inte lyfter ett finger här hemma om jag inte ber honom och tillägger att jag faktiskt också jobbar en hel del nu. Bortskämd är bara förnamnet.

4. Kvinnor brukar vara de första att beräfta att vissa saker inte bör/kan göras av män. Exempel: Strykning, tvätta kläder, moppa golv, skura toaletter och byta blöjor. Gör män ändå dessa saker så är det extraordinärt.

5. Fram till att männen gifter sig sköter hans mamma tvätt, matlagning, strykning och städning - t o m efter att han flyttat hemifrån (om han nu gör det). Därefter går dessa uppgifter vidare till hans fru.

6. Efi blir vansinnig på Lefteris om han går ut i smutsiga eller skynkliga kläder - det är jättepinsamt för henne. Han skiter i vilket.

7. Aris ogifte farbror på 65+ äter hos Efi. Efi tvättar dessutom hans kläder, stryker hans skjortor och skurar hans toalett då och då. När jag brände några ägg på hotellet (där han bor) för ett tag sen, slog han av strömmen eftersom han inte visst hur man stängde av spisplattan.

8. Om en man gör nåt fel eller är lat  så kommer han alltid undan med att "kvinnor är starkare än män och måste därmed klara att dra hela lasset själva". När jag blev gravid t ex så slutade jag att röka omedelbart. En dag föreslog jag till Aris att han kunde hjälpa mig genom att dra ner på sitt rökade eller sluta helt, iaf inomhus. Hans svar? "Du ska bli mamma nu, du måste vara stark". Han menade det, ja. Men han fick tillbaka nu när han tvingades sluta röka pga sitt blodtryck. Han bad mig supporta honom genom att sluta och jag svarade "Du är sjuk älskling, du måste vara stark" och tände en cig (nej, jag röker inte inomhus och dessutom väldigt lite). Det var roligt, en av få gånger som han inte svarade emot och dessutom fick ett halvdumt grin i ansiktet.

8. När det gäller barnuppfostran så blev barnaga olagligt 2006 om jag inte misstar mig (jämför Sverige 1975(?)). Dock är folk fortfarande av uppfattningen att barn behöver lite smisk för att bli bra människor. Detta är dock väldigt skiftande, många är emot att slå sina barn. Men bara faktumet att det finns massor av människor som inte bara gör det för att de bubblar över - utan försvarar det som en viktig del i barnuppfostran. Många föräldrar örfilar sina barn öppet och hot om än det ena än det andra är vardagsmat. Sedan häpnar de över varför grekiska barn är så vilda och trotsiga i jämförelse med (t ex) skandinaviska barn.

And it goes on and on and on and on...

Nu snackar jag förstås generellt om den äldre generationen (mina svärföräldrar, men även många i Aris ålder) i en by som Paleohora. I städerna är det tydligen annorlunda. Thank god.

Visst låter det som ett dåligt skämt? Tänk att man kan vänja sig vid de mest absurda saker alltså...

Usch, inatt hade jag en av de värsta skräckdrömmarna någonsin. Scientologerna var ute efter Elli för experiment. De skulle ta henne och experimentera med henne för att sedan döda henne, och någonstans i lagen hade scientologerna hittat ett kryphål så att de hade all rätt på sin sida att göra detta.

Det enda man kunde göra var att fly - och som jag flydde! Jag sprang gata upp och gata ner med Elli i famnen, med en hel drös sega scientologer efter mig. På min väg hittade jag en massa andra mammor och barn som flydde, ibland gömde vi oss ihop och andra gånger sparkade de ut en från sitt gömställe. Jag var så satans rädd att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Tydligen så fick man ett frikort om man lyckades fly från dem fler än 10 gånger så det var det jag siktade på. Men skräcken - och kånkandet på 13-kilosElli - gjorde mig samtidigt så utmattad att jag bara ville gömma oss i en kloak och aldrig mer se dagens ljus.

Vid ett möte med dessa scientologer berättade de för mig om att val man kunde göra. Det innebar att man följde med sitt barn och gick med på att utsätta sig för samma experiment tillsammans med barnet och sedan bli dödade tillsammans. Detta val var till för föräldrar som var "alldeles för fästa vid sitt barn". Jag bestämde mig för att om jag skulle misslyckas vid en flykt, så skulle detta bli mitt val.

Ja, som ni ser - en riktigt vidrig och en aning sjuk dröm. Och naturligtvis är det min psykohjärna som målar ut scientologerna på detta vis, inte har jag mycket till övers för scientologerna, och antagligen blandade jag ihop dem med nazister i min suddiga drömvärld, för att de skulle vilja döda barn har jag faktiskt aldrig hört talas om.

Tiden räcker inte till allt kul! Men vi gör så gott vi kan.

Först av allt: Eleni har fått sin bebis! Eleni är såklart min svägerska och Panajotas mamma, och nu har hon alltså fått sitt andra barn, en pojke som ska heta Eleftherios, eller Lefteris som de som heter Eleftherios brukar kallas. Han får sin morfars namn, precis som Elli, fast för henne blir det ju farfar. Hur som helst, igår var jag på sjukhuset för att titta på det lilla livet, och han är mycket lik sin storasyster, ett gott tecken, haha! Vi längtar nu alla efter att han ska få komma hem så vi kan gosa och titta och lukta och klämma lite på honom.

Vidare har jag fått ett syuppdrag. Jag ska sy upp dopklänningar till en flott butik i Chania. Dopklänningar i Grekland är inte speciella, utan bara riktigt fina finklänningar. Det är givetvis asläskigt, men kul med. Så jag skissar på modeller och testar tekniker med symaskinen. Jag har ju köpt en overlock nu också, med pappas hjälp, och jag måste säga att det gör jobbet så vansinnigt mycket roligare och snabbare. Tack pappa!

Utöver det är allt som vanligt, hett och stormigt, massa jobb här och där, och en man som inte syns till så mycket. Augusti med andra ord. Elli börjar dessutom komma i trotsåldern. Hon är ömsom bedårande och ömsom ett riktigt litet monster. När hon visar sitt missnöje så öppnar hon munnen på viiiiid gavel och vrålar i ungefär femton minuter. Inget kan stoppa hennes ursinne. Missnöje kan uppstå från att inte få en karamell i affären, att bli påsatt en blöja, att inte få mammas uppmärksamhet på sekunden den efterfrågas osv. Det är en ny sida av min dotter och jag vet inte riktigt om jag gillar den. Jag försöker visa tålamod,, massa kärlek och kramar, vara konsekvent och behålla mitt lugn. Men det går nog inte riktigt alltid, här förekommer mutor och ibland även lite hård ton,men jag tänker att det kanske är bäst så ibland om jag ska behålla vettet.

On a better note så snackar det lilla monstret mer och mer. Tvåordsmeningar och en massa lösa ord. Dock är det mest fortfarande svammel, men det är ändå så otroligt sött.

Förresten! Finfina lejoninnan Johanna fyller år idag. GRATTIS sötis! Hur mycket är det nu? 22?