Jag brukar undvika sånahärade listor för att det alltid ingår för personlinga eller för osmakliga frågor som jag inte vill svara på inför hela världen. Men den här var snäll och ändå ganska kul, så here we gå.

1. Stänger du av mobilen när du sover? Nä, det är ändå äldrig någon som ringer till mig.
2. Vem såg dig senast naken? Det var nog Aris.
3. Hur såg du ut på högstadiet? Utsvängda kilade jeans, hippietröjor och hennafärgat hår. Oftast.
4. Hur kommer du se ut om tjugo år? Som en lite fulare version av min mamma tror jag. Men det är inte fy skam.
5. Hur var du på dagis? Jätteledsen vid lämnings- och matdags. Men i övrig ganska glad tror jag.
6. Hur är du att ha som arbetskamrat? Uppiggande.
7. Har du celluliter? Ja.
8. Biter du på naglarna? Gjorde när jag var tonåring, men inte nu längre, förutom om jag hittar en trasig nagel och inte har direkt tillgång till nagelsax eller fil.
9. Har du något handikapp? Nej. Tvärtom.
10. Är du rädd för att få hängbröst? Det är nog omöjligt för mig att få. Så nej.
11. Tror du att gud är en man eller en kvinna? Inget av det.
12. Svär du? Ja, men ganska sällan.
13. Är du trevlig mot Jehovas Vittnen? Varför skulle jag inte vara det?
14. Hur homo är du på en skala 1-10? 2 kanske? Svårt att säga.
15. Tror du på utomjordingar? Ja, det ter sig lite orealistiskt att vi skulle vara de enda i universum.
16. Om du var tvungen att välja en maträtt som du måste äta varje dag livet ut, vad väljer du? Hummm... Får man välja choklad? Då väljer jag det. Annars kyckling av nåt slag.
17. Vilken mat är den största missen att bjuda dig på? Varma och slemmiga grönsaker, svamp och blomkål.
18. Har du blivit arresterad? Nope. Thank god.
19. Ljuger du? Det händer, men sällan.
20. Har du kysst en polis? Inte vad jag kan minnas... Men en brandman har jag kysst, haha!
21. Är du rädd för Securitasvakter? Verkligen inte.
22. Har du någonting att dölja? Massor. Men skulle jag berätta vad här så skulle jag ju inte vara så bra på att dölja det, ellerhur?
23. Vad har du på din nyckelknippa? Har ingen. Har ingen nyckel heller.
24. Är du/har du varit gift? Ja, och det känns fortfarande mycket awkward att svara så.
25. Skulle du gå upp klockan tre på natten för att hämta pojkvännen från krogen? Jag hoppas att jag aldrig skulle det. Men mig kan man inte lita på.
26. Kan du laga cyklar? Jag kan allt jag vill.
27. Kan du fixa med bilar? Nä...
28. Brukar du köra om? Ofta. Men bara med cykel och barnvagn.
29. Kan du baka bröd? Självklart!
30. Vet du hur man frostar av en frys? Kom igen... ja!
31. Vilken tv-serie skulle du helst leva i? Grey's Anatomy. Lätt.

Elli har ju som sagt varit förkyld, men det verkar börja ge med sig nu - så otroligt skönt!

Idag är det karnevalsdag i Paleohora! Denna dag motsvarar ungefär Sveriges julafton för barnen. Alla klär ut sig, stora som små och vid femtiden går ett paradtåg genom byn som man antingen struttar med i eller tittar på. Mycket festligt faktiskt. Sedan är det folkfest hela kvällen och natten, så vi ska förmodligen låta Elli sova hos farmor inatt.

Min tanke var att klä ut mig och Elii till hippies, men så kome Eleni med en regelrätt bikostym till Elli som var så himla rolig och klockren, så Elli får vara bi istället. Själv blir jag nog hippie ändå, det är det enda jag har medel till i garderoben... Frågan är väl bara om folk ens kommer märka att jag har klätt ut mig.

Även igår var det festligheter, främst för skolbarnen och vi gick ner och dansade ch tittade på utklädda barn en stund. Tyvärr glömde jag kameran, men det ska jag inte göra idag.

Jag är superladdad - vilken festlighet!

Idag törstade jag så efter vuxet sällskap att jag ringde svärmor och bjöd in på en kopp kaffe - det var första gången. Hon blev glad och kom som ett skott och med sig hade hon en massa choklad. Hon känner till min böjelse. Ellis näsa rinner som en kran och hostar gör hon med, men i övrigt är hon som vanligt (ta i trä). Så hon blev jätteglad att se sin farmor, och lyckan var förstås ömsesidig. Efi hade också med sig nyfriterade småpajer och lovade att koka kycklingsoppa till lunch åt sjuklingen. Ja, jag vet att jag är bortskämd på vissa punkter. Precis när Efi skulle gå så kom faster Emmanuela på besök, hon hade inte med sig choklad, men hon åt desto mer. Chokladberoendet är stor i hela familjen, haha!

Nu är det snart dags för Ellis middagslur. Vi har badat och ångat upp en massa hett vatten i näsan och hon har fått sin hostmedicin, så allt är i ordning. T o m huset är städat. Och nej det var inte svärmor, det gjorde jag faktiskt själv.

Ja, ni ser hur mycket action jag har i mitt liv, knappt jag hinner med själv.

Ta hand om er.

Snorig och gnällig dotter som krävt full uppmärksamhet varenda sekund.
Ovanligt frånvarande make.
Magknip och huvudvärk och retligt humör - gissa varför...
Regn, regn och regn.
Inga semlor, inget syende och inget jobb gjort.

Tung dag. Hoppas på en bättre variant i morgon.

Jag ska balansera bloggen på ett snyggt sätt vad gäller syintresse, barn och annat. Jag vet att det blivit för mycket av hantverket på senaste tiden.

Jag tänkte skriva ett surt inlägg om att jag haft husarrest hela dagen eftersom att Elli är förkyld (här snackar vi snorig, inte febrig) och inte får gå ut eftersom det då är livsfarligt. Minst. Dessutom var det jag som gav henne förkylningen genom att gå ut med henne efter mörkrets infall igår. Det vet väl alla att man blir förkyld av mörker?

Men så såg jag en bild på en semla och kom på att det fettisdagen idag. Vad man missar när man bor här alltså.

Så nu är ilskan över husarresten ett minne blott. Bara jag får tag på recept och ingredienser till världens godaste semlor.

Hilfe!

Jag känner massvis av människor som inte blinkar vid anblicken eller tanken på att människa som dödas, inte ens ett barn. Men samma person brukar bli alldeles vansinnig av olycka över ett djur som dödas. Jag tror att det handlar om en rättvisekamp inombords. Att djur i denna fråga är försvarslösa (vilket jag kan tycka att ett barn, ja, tom en vuxen i "fel" situation, också är, så min teori har ju redan brustit). I alla fall.

Jag insåg nyss att jag har lite konstig moral själv på vissa punkter. Även om jag våndas över både djur och människor som far illa, så är jag helt rasistisk när det gäller mat. Att slänga mat rör mig inte i ryggen, men spillt godis får mig att rysa ända in i märgen - i synnerhet choklad.

Idag tvingade jag slänga gamla chokladbollar. Det gjorde riktigt ont.

Zalli, min längst kompisande kompis, med en dotter i samma ålder som Ellitutan gillade velourdressen jag sydde till Elli förra vecken. Eftersom jag köpt in ett lager velourtyger så var det inte så svårt att erbjuda en likadan till lilla Tilde. Jag satte mig med grejerna vid 9 igårkväll och 4.5 timme senare hade denna skapats: Velourkaramell no II med mer benvidd, kortare muddar och längre hängslen. Den kommer passa ett bra tag tror jag.

Elli sover middag och jag sitter i ljuv tystnad och knapprar på en jobbtext. Plötsligt hör jag grannpojken på 4 år skrika och gråta som en stucken gris på gatan utanför. Inget konstigt med det, barn i detta land, och kanske överallt, gör så ganska ofta, så jag bad bara i tystnad att skriket inte skulle väcka Elli.

Efter någon minut ser jag pojkens mamma komma springande och nästan faller ihop i en mans famn rakt utanför mitt fönster, samtidigt som hon ger ifrån sig ett avgrundsvrål följt av utmattad gråt. I början visste jag inte om hon var överlycklig eller förtvivlad men det var efter en  väldigt liten stund lätt att se att det var det senare. Pojken sprang fortfarande omkring och grät öppet och ingen var där som försökte trösta honom.

Till slut gick jag nervöst fram till fönstret för jag märkte att det bildats en liten folksamling som satt precis utanför mitt synfält, och det var då jag såg anledningen till uppståndelsen.

Grannens lilla vita fluffboll till hund låg orörlig - död - vid vägkanten.

Alltså jag vet hur förfärligt det är att förlora ett husdjur, men jag trodde minst att en människa hade dött, MINST! Kanske skulle mamman försökt att kontrollera sin sorg just i detta dramatiska skede för att kanske trösta den lille grabben först? Han sprang ju omkring helt förtvivlad utan någon som tröstade och förklarade. Men, vem är jag att säga hur man ska bete sig? Att vädra sina känslor är ju samtidigt hälsosamt och jag tror på att visa barnen att vuxna också har intensiva känslor.

För en månad sedan dog min andra grannes hund, samma gamla lufsare som min mamma skrivit en barnberättelse om. Han blev förgiftad och kanske har denna lille stackare nu gått samma hemska öde till mötes. Det finns många hundhatare i den här byn.

Så tragiskt och så onödigt.

Det gör absolut inget att ens man kanske har lite trist morgonhumör, eller att man själv inte direkt är en morgonmänniska. För har man en alldeles egen kramnalle som vill pussas och kela med en så kan inget morgonhumör i hela världen stå emot.

Ja, alltså, jag vet att det kanske är på väg att gå överstyr, men jag kan inte rå för det, det är så roligt! Jag har äntligen hittat en kanal för att få utlopp för min kreativitet och jag är i himmelriket.

Igår ritade jag upp ett festligt mönster och bad en kort bön att det skulle passa Ellan. Sen klippte jag ut bitar och sicksackade all kanter och idag sydde jag ihop alla bitar och se där! Efter att ha fått lägg in en liten extrabit i grenen så satt dressen som skräddarsydd (vilket den ju väl är också kan man nästan säga). Jag är helnöjd med denna lilla karamell och jätteglad över att jag har mönstret färdigt på papper och en hel drös med nya velourtyger i min nya fina sylåda.

Blomman på magen kanske ni känner igen från min första kreation, jag klippte helt enkelt av en av blommorna från spillbitarna jag hade kvar, strök på lite mellanlägg och sydde fast den, busenkelt!

Vad tror ni, har jag en framtid som kläddesigner?

Jag tog fram Ellis ordbok för en liten snabblektion innan läggdags. Skitungen är ju helt sen med språket så här måste drillas lite. Och med tanke på att hon inte studerat någonting alls sedan sist och bara hånade mina pedagogiska försök med blajord så tror jag nog att piskan får åka fram nästa gång. Några rappar på gumpalallan gör nog att hon kan ta bokstaven b i sin lilla pussmun.

Saxat från dagens lektion:

Jag: Titta Elli, en B-A-N-A-N. Vad är det? (Pekar på bananen)
Elli: Mnjam mnjam!
Jag: Och där då Elli, en T-O-M-A-T! Kan du säga tomat?
Elli: Mnjam mnjam!
Jag: Vad är det Elli? En A-P-E-L-S-I-N! Säg apelsin.
Elli: Mnjam mnjam!
Jag: Jag tror vi byter kapitel, maten distraherar... Vad är det Elli? En sko! Säg S-K-O.
Elli: Pappa!
Jag: Och här är en hund (som sträckte ut sin tunga). Säg H-U-N-D.
Elli: *Sträcker ut sin tunga*.
Jag: Titta, en sked! Säg S-K-E-D.
Skitungen: Mnjam mnjam! Mnjam mnjam!

Där tröttnade jag. Klart är i alla fall att hon är bra på associationer.

Gullskräpet.

Ja, också blev det lite tyg över och det var så fint så jag snodde ihop en liten klänning också. Fast jag hade inget mönster att gå efter så den blev för tajt. Jag ska sy in kilar i sidorna nu tänkte jag, dels för att Elli ska få plats i den, men även för att jag vill ha mer vidd i kjolen. Själva klänningen tycker jag blev riktigt söt och det skulle vara synd om den inte fick komma till användning.

Jag äälskar min nya symaskin. Jag älskar den ofantligt mycket och helst vill jag spendera all min tid med den. Men jag har ju ett barn att ta hand om också. Suck. (Ironi).

Jag har i alla fall sytt ihop några nya kuddfodral till våra sorgliga gamla kuddar i extensionrummet. Visst är tygerna underbara?

Skulle klippa Ellis lugg lite, den irriterade ögonen hela tiden. Men så vände hon plötsligt huvudet och snipp så hade jag klippt ett djuuupt hack i den stackars luggen. Jaja, tänkte jag. Då testar vi nåt nytt istället.

Jo Designs presenterar: Punk-Elli!

Var hos tandläkaren idag, skulle fylla i en urtrillad lagning. Trodde jag. Jag trodde så eftersom det väldigt plötsligt uppstått ett stort hålrumm mellan två tänder där all mat fastnade på ett irriterande sätt.

Men det var ingen urtrillad lagning. Det var ett hål. Storlek gigantum. Jag som lallat dit helt lugn fick genast upp en liten puls, för all vet ju att lagning av hål innebär bedövningsSPRUTA. Men jag fortsatte att hurtigt skoja med den snälle tandläkaren som för att bevisa för mig själv att jag var helt lugn med läget. Han skrattade mycket i alla fall, så jag var nog i mitt esse.

Han kom med nålen och bad mig gapa och jag gapade som en duktig flicka. Sen bara ssatt han där med nålen i munnen i en evighet och jag undrade när han skulle sätta in den jäveln. Plötsligt tog han ut sprutan igen och sa att det var klart. Jag trodde att han drev med mig men efter några minuter började det kittla i läppen från bedövningen. Magiskt. Han hade stuckit mig med en nål i tandköttet utan att jag känt ett kvatt. Helt otroligt.

Sen borrades det och fylldes och slipades och han suckade flera gånger över vilket STORT hål jag hade fått. Det där är konstigt tycker jag, för sist jag var på min årliga tandiskontroll var i april förra året och då fanns inte några tecken på några hål.

Med sina hökögon såg han ytterigare ett grått område på en annan kindtand och röntgenbild fick tas för att kolla om det var en annan lömsking. Så på måndag är det återbesök för rengöring av alla tänder samt ytterligare en eventuell lagning.

Det jag ville säga var i alla fall att jag aldrig stött på en bättre tandis, och halva priset mot Sverige är det med.

Nu sitter jag här med halva ansiktet bedövat och uppsvullet och kan inte äta trots att jag är hungrig. Visst är det skönt att bedövningen släpper, men samtidigt gör det ju lite ont i den misshandlade tandynklingen.

Man kan som bekant inte få allt. Men en magiker till tandläkare har jag i alla fall. Yeay!

Jag har försökt ringa svärmor hela morgonen för att få lite barnvakt idag så att jag skulle kunna jobba. Hon var i kyrkan men till slut svarade svärfar. Hjälp! Jag framförde mitt ärende och han frågade om han skulle komma och hämta Elli istället, för att passa henne själv. Jag försökte säga att det var okej, att det INTE behövdes, men han hörde nog bara okej och nyss kom han och min svåger farande i bilden för att plocka upp lillan. Jag bad en kort bön till högre makter att allt skulle gå bra och satt Elli i bilen med männen. Svärfar skojade högljutt med Elli i vanlig ordning och hennes smått nervösa blick när de körde iväg sa: "Mamma, är du säker på att det här är en bra idé?". Nej, helt säker är jag inte. Men svärmor bör komma hem när som helst och mannen har ju ändå haft fyra småttingar själv.

Samtidigt är han man, grek och över 70 år gammal... Hjälp!

Nu när jag har skrivit ett hyllningsinlägg tillägnat mamma så vill jag passa på att göra likadant för pappa.

Pappans lott är ofta lite orättvis. Han hamnar kanske lätt i skymundan, särskilt om mamman har en väldigt intim relation med barnet - mig. Och orättvist är det, för min pappa är verkligen värd att få ta mer plats än han gör.

När jag var liten var pappa min kung - ingen var roligare, bättre, smartare eller mer intressant än han. Sedan hade vi några svåra år och en dotter glider nog lätt ifrån sin pappa när de första barnaårens skoj och lek mattas av. Så var det i alla fall för oss. Knepiga situationer och familjekonstellationer som inte alltid var lätta gjorde att det skapades ett glapp. Men som vuxen ser jag honom återigen för den fantastiska människa han faktiskt är - oavsett han vet om det eller ej.

Pappa är en konstnär, medan mamma är väldigt duktig på mycket - även konst, så är pappa den sanna hantverkaren. Det pappa inte kan bygga/laga/fixa kan ingen. Han har jobbat som tandtekniker i hela sitt liv och skapar nya tänder som folk ska tugga sin mat med varje dag, det tycker jag är ganska fantastiskt! Inte nog med det - han skulle lika gärna kunna jobba som guldsmed om han ville. Som hobby gör han otroligt proffsiga guldsmycken - om andan faller på. Men mest snickrar han på sina munspel.

En mer passionerad människa än min far går inte att finna. Vill han göra något så lyckas han med det, det gör egentligen alla, men eftersom pappa förstår att det är sanning så lyckas han med allt. Vare sig han köper gamla cadillacs och renoverar dem till toppskick, eller bygger ett munspel som aldrig tidigare konstruerats och får positiv feedback av världens proffs, så lyckas han. Han är en väldigt stor inspirationskälla för mig och om det är någon som fått mig att tro på mig själv så är det pappa.

Hans passionerade själ tar sig ibland uttryck i ett ganska häftigt humör och kan brusa upp lite oförväntat, men som med de flesta passionerade människor så ser han inte det själv. Han har inte alltid varit helt lätt att leva med (men vem är egentligen det?), vare sig för hans kvinnor eller hans barn och när jag var yngre kunde jag uppleva honom som lite skrämmande när han brusade upp. Idag ser jag det som ett tecken på att han känner. Och är det något jag värdesätter i en person så är det deras förmåga att känna. Nu för tiden är han betydligt lugnare förstås, jag tror att han äntligen funnit en sorts inre harmoni där han har tid att rå om sig själv och sina behov.

Jag är en oerhört känslig person själv, men pappa är strået vassare. Han älskar och hatar med otrolig intensitet och jag är lyckligt lottad som hans kanske största kärlek i livet. Att pappa finns för mig, älskar mig och har kämpat så som han gjort för att vi ska bibehålla en nära kontakt även när det varit som svårast är jag otroligt tacksam över.

Ju äldre jag blir, desto mer ser jag hur lik jag är pappa, även om jag på ytan kanske är mer lik mamma så har jag och pappa väldigt lika själar. Och även om vår verbala kommunikation brister ibland, så har vi en grundläggande förståelse för varandra utan att behöva tala, och den påminner vi varandra om ibland.

Kunde jag fokusera så som min pappa kan, så hade jag kanske också kunnat bli en väldigt duktig hantverkare, men mitt huvud är nog lite för mycket uppe i det blå.

Jag hoppas att inget är uttryckt klumpigt nu, för meningen med denna text var att berätta att jag är så oerhört stolt över min pappa. Eller kanske snarare över att få vara just min pappas dotter.

Det finns ingen som han. Och jag älskar och beundrar honom hejdlöst mycket.

Jag har aldrig deltagit i någon bloggtävling förr, jag bor på Kreta och känner oftast att priserna bättre förtjänas av någon som bor i Sverige, men denna gång kan jag inte motstå. Söta Engla lottar ut en weekendresa till valfri modestad genom Airtours, och jag vill så vansinnigt gärna vinna den. Här är varför:

Jag vill ta med min mamma till Paris. Min mamma är allt jag hoppas att jag kommer att kunna vara i livet: vacker, rolig, godhjärtad som ingen annan och ställer alltid upp för mig och mina bröder, vad än det må handla om. Hon är positiv och en sann livsälskare som alltid lyckas finna ljuspunkter i sin tillvaro trots att livet inte alltid har varit så lätt.

Mamma är en av de starkaste personerna jag känner. När hon var nästan 40 år bestämde hon sig för att börja studera och efter många långa år levande på mindre än existensminimum med tre barn tog hon sin examen som gymnasielärare i svenska och drama. Jag är så stolt! Nu har hon jobbat på en folkhögskola i ett par år och har med sin livserfarenhet, sitt engagemang och sitt alltid lika positiva sätt att förhålla sig till saker blivit helt oumbärlig där. Min mamma är en sån som det borde finnas fler av, en sann människovän och livsälskare.

Tyvärr så har hon aldrig nog med pengar att unna sig själv något, med mig boende på Kreta och min storebror i Bolivia går alla hennes pengar till telefonräkningar och resor så ofta hon kan - vilket inte är ofta nog. Det skulle vara så underbart att få ge henne något tillbaka för allt det hon gett och ger både mig och alla andra i hennes omgivning. Ingen förtjänar det som hon gör, men det är en trend i familjen att aldrig ha särskilt stora ekonomiska marginaler, det är nog en generell trend bland de som tänker mer med hjärtat än hjärnan. Fast mamma brukar säga att hon är rikast i världen, tack vare oss, hennes barn och Elli, min dotter och mammas första barnbarn samt storebrors kommande bebis.

Mamma är mycket intresserad av både mode och konst så Paris är en given destination. Hon studerade dessutom franska på Komvux när hon läste upp sina betyg, och skulle bli alldeles till sig bara över att få kunna praktisera sina språkkunskaper lite. Men alltså... att få gå runt med mamma vid min sida och Elli i barnvagnen i Paris på vårkanten... få inspireras i butiker och äta gott på pittoreska restauranger... jag har svårt att föreställa mig något närmre paradiset än det, jag får tårar i ögonen bara jag skriver om det.

I april ska jag hem två veckor till Sverige med min lilla dotter, för att hälsa på familj och vänner. Tänk om jag då kunde få överraska min mamma med en weekendresa till Paris! Hon skulle bli så glad att hon hade svimmat.

Och jag med.

Och i.

Angående det förra inlägget...

Jim fick tydligen vara tärna på dagis efter att  han totalvägrat sätta på sig stjärngossestruten.

Vem vill inte hellre ha glitter än en dumstrut?

Det här med jämställdhet är en kamp som pågår inom mig hela tiden. Jag har sedan blöjstadiet varit oerhört mån om att saker och ting ska vara rättvisa och att jag inte ska nekas saker bara för att jag är flicka eller kvinna. Det har varit en medfödd kamp, nästanpå.

Jag minns en gång när min fem år yngre lillebror fick skjuta med morfars luftgevär, och jag sedan nekades för att jag var flicka. Det kändes otroligt orättvist och fel och jag var inte så lite upprörd. I övrigt har min morfar varit väldigt rättvis och generös på alla sätt, och det är nog därför jag minns den gången med sådan intensitet.

Ett annat minne är från när jag var i kanske åttaårsåldern och mamma kom hem med knallpistoler åt mina bröder för hela grannskapets ungar hade skaffat sådana och lekte krig. Jag satt där och kände mig besviken när hon delade ut de coola pistolerna till Jim och Måns, med tillhörande knallpulverringar. De blev jätteglada och sprang iväg och skjöt direkt och jag satt kvar med besviken min. Då frågade mamma om jag också hade velat ha en varpå jag såklart svarade ja, kanske lite surt. Då gjorde hon något som jag aldrig kommer att glömma. Hon drog fram en tredje pistol med tillhörande knallpulverringar och gav den till mig. Är inte det ganska fantastiskt? Mamma spelade jämställdhetsspelet och hade strategiskt räknat ut processen. Jag blev fantastiskt glad och lekte krig med alla pojkarna tills mörkret föll. Redan då kände jag att det hon gjorde var ovanligt.

I allmänhet så tror jag att min mamma var lite före sin tid när det kom till jämlik uppfostran. Många gånger klädde vi ut lillebror till "Malin", med klackskor, nylonstrumpor och klänning, och lite läppstift på det. Han älskade det och vi hade jättekul allihop. Måns har idag ingen böjelse för att klä ut sig till kvinna, inte vad jag vet i alla fall. Inte för att det skulle vara fel på något sätt förstås.

Ju mer jag skriver nu desto fler intressanta minnen dyker upp, men det var inte minnen som inlägget skulle handla om utan om min dagliga inre kamp rörande jämställdhet.

Jag lever idag i ett förhållande där det manliga och kvinnliga hela tiden ilsket kämpar för att hålla sina inlärda roller. Jag förväntas ta hand om hem och barn, hålla det rent och klanderfritt och alltid ha ett leende på läpparna. Jag ska helst inte be om för mycket heller, utan vara nöjd med vad jag får. Aris ska försörja oss och hålla hus och trädgård i bra grundskick. Han är den som ska måla och renovera och sköta allt praktiskt. Detta förväntade system driver mig till vansinne. Jag måste kämpa varje dag för att bryta trenden, och det skapar friktioner både här och där, och absolut inte bara inom dessa fyra väggar. Jag vill aldrig bli den inställsamma hemmafrun med lågt personvärde, men här är det norm, och kvinnorna inte bara finner sig i det, de "tycker om det". Visst faller ansvaret för barn och hem på dem, men de behöver inte oroa sig över pengar eller andra praktiska saker, och det är ju skönt. JO, på ett sätt är det såklart det, men vad händer med ens frihet? Jag kan säga som så att det är inte konstigt att det är färre skilsmässor här, en anledning är att kvinnorna inte skulle klara det ekonomiskt.

Jag försöker jobba med mitt skrivande så mycket jag kan, för att i alla fall känna att jag skulle kunna klara mig själv om jag var tvungen. Jag håller inte hemmet skinande rent för att undvika att reduceras till en städerska. Och när Aris är hemma så försöker jag se till att han byter blöjor och diskar undan efter maten någon gång då och då, även om han är den sm är ute och jobbar medan jag går hemma. Hemarbete måste också värderas. Den här kampen är inte lätt. Lätt hade varit att ta hand om hem och barn utan klagomål. Mannen hade varit nöjd och kanske mer uppskattande, för det är så han är lärd och uppvuxen. En bra mamma och fru sätter sig själv i sista hand. Men så är det ju så att man samtidigt såklart vill vara en bra mamma och fru. Men jag vill vara det på mitt sätt, inte så som normen har deklarerat.

Det finns dock intressanta inslag i vårt liv, som nog mest kommer genom att jag är utlänning.

När det gäller Ellis hälsa har Aris fullt ansvar. Han ser till att alla vaccinationer kommer vid rätt tidpunkt. Han sköter kontakten med barnläkaren och bokar alla möten. Det kanske låter som en liten grej, men jag skulle vilja höra talas om en enda grekisk man som sköter den biten. Han lagar också nästan alltid kvällsmaten, mest för att han oftast är hungrigast förstås, men en annan grek hade förväntat sig att frun skulle se till att han höll sig mätt. Och märker han att en blöja behöver bytas så byter han det, han kallar inte på mig. Oftast i alla fall.

Jag vet att det låter förlegat för er, för mig med, och det är som sagt en fruktansvärd inre kamp varenda dag. Men man vänjer sig vid nya normer ganska fort. Inte förrän jag flyttade hit insåg jag hur fantastiskt långt fram Sverige ligger i jämställdhetsfrågor. Vi kan vara stolta och ibland gör det så ont i hjärtat när jag tänker på hur mycket lättare den biten hade varit i Sverige, och att jag kanske var dum som slängde bort den utan eftertanke. Men jag följer ju alltid hjärtat, hjärnan hänger inte alltid med i svängarna.

När jag beklagar mig över vissa saker till mina kvinnliga bekanta här nere så får jag inget medhåll, oftast. De är fortfarande i stadiet där man anser att män och kvinnor är bra på olika saker och bör fokusera på det de kan. Som att män kan renovera och kvinnor kan laga mat. Typ. Jag hårddrar lite förstås.

I mitt förra förhållande, som varade i drygt 3.5 år, så var rollerna väldigt könstypiska. Fast omvänt. Min kille gick hemma hela dagarna, han städade och lagade mat, tvättade och diskade. Och gjorde han inte allt det så blev jag irriterad, för han gick ju hemma och jag både pluggade och jobbade. Samtidigt pressade jag honom att söka arbete eller utbildning för att göra något "viktigt", men han trivdes bra hemma. Jag var själv en typisk mansgris utan att veta om det, men jag trodde att jag förde kvinnornas kamp och var stolt över att berätta om vår hemsituation. Kanske är det därför jag nu valt den motsatta sidan, för att betala för min synd.

I slutändan handlar det ju om att man i ett förhållande ska må bra och ta hand om varandra. Man får försöka kompromissa och se till så att saker och ting är så känslomässigt rättvisa som de bara kan vara. Det är väl ändå den egentliga betydelsen av jämställdhet? Att båda parter i förhållandet har lika rätt att välja hur det gemensamma livet ska se ut. Och då kan sällan båda få det precis hur de vill ha det. Men man kan ju glädja sig åt den andre på de punkter där man inte fick precis som man ville.