Ja, det är mycket på gång i sagovärlden här på Kreta. Efter 2,5 år som runtlallande mamma har det börjat blåsa till ordentligt i mitt liv. Att jag skulle vara frukostvärdinna på hotellet i sommar var bestämt sedan i höstas, och skrivandet är ju något jag hållt på med mer eller mindre sedan 2006. Men att jag skulle börja designa och sälja barnkläder hade väl få kunnat ana för bara någon månad sedan?

Jag nämnde i tidigare inlägg att jag skulle sälja väskor i Zoes mammas butik. Men efter att ha sytt ett par väskor och diskuterat saken med Zoe och hennes mamma så insåg jag att jag knappt ens skulle gå runt på försäljningen. Dels kostar materialet och dels ska ju butiksägaren ha en andel av vinsten vid försäljning. Och då har jag inte ens räknat in tiden det tar att sy väskorna. I en mammas liv är tid det dyrbaraste man har, ja, förutom själva barnet då kanske. Så det kändes mer som ett litet hobbyprojekt än något som skulle inbringa pengar, men det var väl ganska okej egentligen.

Men så sydde jag en flickklänning och min svägerska Emmanuela råkade få syn på den när hon stack in huvudet en förmiddag. Hon blev väldigt förtjust och föreslog att jag skulle sy sådana istället och kanske kunna sälja dem i en annan, lite mer fancy butik här i stan, som ägs av Aris nästkusin. Jag var väl ganska tveksam till om hon ville det, men Emmanuela insisterade så vi traskade dit senare under dagen - det skadar ju inte att fråga. Emmanuela sa att varje klänning lätt skulle kunna säljas för 20-25 €, särskilt eftersom denna butik har lite dyrare sortiment än de större kedjorna, samtidigt är det nog byns mest uppskattade klädbutik. I alla fall, Xrisoula, som äger butiken som förresten heter Portrait, sken upp som en sol när jag berättade om mitt ärende och sa på en gång att hon skulle göra i ordning en hörna åt mina kläder, hon ville inte ens ha någonting för det. Däremot, sa hon, att jag gärna fick en deltidsanställning om jag ville. Om jag ville!

Så i nästa vecka så ska jag trasta bort till Portrait med min första kollektion sommarklänningar. Fem stycken har jag lyckats slänga ihop under de senaste dagarna och jag är inte så lite nervös inför mottagandet. Nu har jag börjat jobba på en byxmodell, men det är inte det allra lättaste att få till storlekarna när man skapar från scratch. Tur att jag har Elli och Panajota som måttstockar, det är i alla fall något att utgå ifrån.

Så det blir hotellet tre dagar i veckan, butiken två dagar i veckan och därutöver hoppas jag tvingas sy en del och naturligtvis hoppas jag att skrivjobben fortsätter att trilla in (det är än så länge där de riktiga pengarna finns). Ja, också är jag ju mamma också, det viktigaste av allt.

Ville bara ge er en förklaring till varför det är så tyst här just nu, jag har verkligen inte någon tid över. Klockan är nära midnatt och imorgon ringer klockan strax efter sex då det är dags att gå till hotellet för att förbereda proino (frukost).

Men jag har inte känt mig såhär tillfreds i livet på mycket länge, och det färgar av sig på allt jag gör. Eller så är det allt jag gör som färgar av sig på min tillfredsställelse?

Hej hej alla sötingar där ute! Jag är lite insnöad på annat för tillfället och tycker hemskt synd om min blogg, som är den som har fått lida för sin mammas andra passioner den senaste tiden.

Jag har varit tillbaka en vecka under denna vecka har jag hunnit sy:

En hängmatta
Ett par byxor åt mig själv
2 par byxor åt Elli
En gravidkjol åt Eleni
2 väskor att sälja i Zoes mammas (Donnas) butik (det ska bli ett femtal till innan de kommer ut i butiken)
En klänning i stl. 98 att sälja i Donnas butik (det ska bli ett femtal till innan de kommer ut i butiken)

Jag fick ju med mig en hel del tyger från Sverige.

Dessutom har finaste och bästa Ellie (det är tur att Elli och Ellie stavar sina namn olika) kommit tillbaka från fem månader i Indien och vi har intensivumgåttsvarenda liten stund vi har kunnat. Vi går promenader, snicksnackar och bara njuter så vansinnigt över att ha funnit varandra i denna isolerade lilla by. Det är aldrig en tyst stund  när vi är tillsammans.

Igår frågade hon mig om jag inte kunde hjälpa henne att komma igång inför jobbsäsongen. "Det är klart" svarade jag, som man gör när en vän ber en om hjälp med något. "Ok" sa Ellie "Kan du hitta barnvakt för 1,5 timme imorgon så att jag kan ge dig en helkroppsmassage? Jag har ju inte jobbat på flera månader och jag vill känna mig trygg i mina terapier." Så idag fick jag en helkroppsmassage så skön att det inte finns några svenska ord att beskirva det. Klart man ställer upp för sina vänner. Ellie är alltså en sorts terapeut och många är behandlingarna hon erbjuder. Hon jobbar dels åt det lite "flummigare" hållet med kristaller och reiki, och dels är hon utbildad psykoterapeut och på menyn står allt från massagebehandlingar till hypnosterapi för att t ex bryta negativa mönster. KOmmer ni hit så rekommenderar jag ett besök på Ellies mysiga lilla mottagning.

I dett anu väntar jag på att min lilla Elli ska vakna ur sin dagsdvala och att minm stora Ellie ska komma och hämta oss för vår dagliga promenad.

Sen har det varit värsta påsken också ju! Det får jag berätta om i ett annat inlägg.

Kram på er!

Nu är vi hemma igen. Visiten till Sverige var precis så bra som den kan vara, massor av vårsol och mysiga möten. Hemkomsten var också fin även om vi fick sitta och vänta i Aten tre timmar mer än annonserat p g a problem med flygplanet. Aris kom, glad som en hyena, och mötte oss på flygplatsen och Elli vägrade låta honom hålla henne - i vanlig blyg ordning. Men det lossnade som tur var snabbt.

Här i Paleohora skiner solen och idag har jag gått runt i enbart linne, och därmed trotsat grekerna lite som fortfarande bär jackor. Jag har hunnit träffa alla mina vänner och delat ut alla presenter och ha ett gnabb med maken om var alla mina pengar hade tagit vägen och sy en väska. Så nu har vardagslunken infunnit sig.

Men det är fint det med.

Efter en härlig dag av påskfirande med goda vänner och deras barn kom vi hem ganska slitna strax innan sju. Elli däckade under den fem minuter långa bilfärden från Carinas lägenhet till vår. Nu är klockan nio och jag hoppas innerligt att hon har somnat för natten.

Jag sitter och korrläser mitt senaste jobb och hoppas hinna bli klar att skicka iväg det ikväll, men det bör inte vara några problem. Medan jag sitter här och slipar på formuleringar till reseannonser hör jag mamma spela musik ute i köket. Volymen är låg för att inte väcka Elli, men tonerna tränger sig in i varenda por på min kropp. Det är Bob Dylan, följd av The Doors och Leonard Cohen och Rolling Stones och en efter en annan magisk artist. Mamma kan det här med musik.

Talade i vanlig ordning med min lille man för en stund sedan, och nu när det bara är en halv vecka kvar tills jag är i Grekland igen så känns det som att längtan dit börjar ta form. Sverige i all ära, med sitt fantastiskt utvecklade sociala system, och underbara natur såhär i vårsolen, och innehavandet av mina älskade familjemedelemmar, och möjligheterna till härlig shopping, men Grekland har nog ändå blivit hemma nu. Det är där jag har min egen familj, mitt eget lilla hus och min egen vardag. Så länge jag kan komma hit ett par-tre gånger om året (längtan kan ju vara en ganska skön känsla och ibland är det lättare att ha en intim kontakt med folk man befinner sig långt ifrån eftersom man aldrig tar de för givna) så är jag mycket lycklig över att få bo precis där jag bor.

I solen, vid havet. Omringad av kärlek.

Sent om sider kommer här nu en uppdatering. Vi kom fram efter en lång dag på resande fot i tisdags. Elli var på gott humör men sov ingenting under hela resan så vi var båda ganska trötta när vi kom fram. På Kastrup träffade vi mamma och Elli var inte alls reserverad som jag trodde att hon skulle vara utan sken upp som en sol när hon fick syn på sin storleende mormor. Sedan skojade de med varandra och skrattade så att de kiknade under hela tågresan hem. Det var ljuvligt.

På onsdagen följde vi med mamma till jobbet eftersom hon jobbade halvdag, det var roligt och alla eleverna blev såklart helsålda på Elli. Särskilt killarna märkte jag, vilket jag fann en aning uppseendeväckande. Eslövs folkhögskola verkar vara en helmysig skola med stor acceptans för människor av alla typer.

Torsdagen innebar lunch med min pappa och senare shopping med en uttvingad lillebror. Idag har vi ätit frukost med min morfar och myst i vårsolen. Nu ligger Elli och mamma här bredvid mig i soffan och snarkar, tätt omslingrade. Så sjukt gulligt. När de vaknar ska vi hälsa på min extramamma Carina och hennes flickor, det ser jag verkligen fram emot.

Sverige visar sig från sin allra bästa sida med sol, vårvärme på 12 grader och leende människor. Åh vad härligt det är att vara hemma! Även om det på Grekland är ännu bättre med riktigt flipflop-väder.

I morgon ska vi ut på landet och hälsa på min pappa, och på söndag kommer min moster Eva och hälsar på, så det är full rulle hela tiden. Men det är som det ska vara. Helmysigt.