Jag vet inte riktigt vad det är med mig men de senaste dagarna har jag blivit ohyggligt nostalgisk. För ett år sedan var jag höggravid , klumpig, nervös, lycklig, livrädd och grät och skrattade om vartannat mest hela tiden. Jag längtade så efter att få ut Elli samtidigt som det skrämde mig något oerhört att bli mamma. Jag längtade efter att få en midja igen samtidigt som graviditetstillståndet kändes unikt och näst intill heligt. Det var väldigt omtumlande. Under nästan hela graviditeten så ville jag snabbspola till dagen då lillan skulle komma ut, bara sista veckan ändrade jag åsikt, plötsligt blev jag så rädd, nästan panikslagen. Verkligheten knackade på dörren och jag började undra om jag var redo för detta nya äventyr som våldsamt trängt sig in i mitt liv. I retrospekt så förstår jag att det mesta berodde på hormoner, men det är inget man vill höra när man sitter där med magen i vädret, då vill man egentligen inte höra något alls mer än komplimanger och uppgifter om att man ska få presenter eller mat.

Men så kom hon i alla fall. Och de första dagarna kände jag inget alls och jag undrade desperat när magin skulle infinna sig? Min dotters födelsedag skulle ju vara den underbaraste dagen i mitt liv? Jag kände mig bara tom, ensam och förvirrad. Oro över att kanske ha drabbats av en förlossningsdepression hann flimra förbi ett par gånger. För alla nyblivna mammor är ju saliga, varför var inte jag det? Första gången jag fick hålla Elli var jättekonstig, ett litet knyte bars in och lades på mig, ett barn. De sa att det var mitt men jag kände det inte. Jaha, liksom. Jag log och spelade med men kände mig bara tom och uttittad, för hela familjen Liatakis var med. Nä, konstigt var det alltihopa. Och ont som satan hade jag efter kejsarsnittet.

Sen på tredje dagen bröt jag ihop. Jag grät och grät och grät, det var som en enorm flodvåg som sköljdes över mig och bort det tjocka luddet som omgav hjärta och hjärna. Jag var så ledsen för att jag inte hade en enda familjemedlem som skulle komma och hälsa på mig där på sjukhuset, allt medan Aris familj, närstående som avlägsen, samt massor av vänner trillade in en efter en. Samtidigt såg jag ett litet knyte i en glaskupa brevid min säng. Jag hade inte hållt henne så många gånger än, dels för att jag inte kunde röra mig så bra pga smärtan, och dels för att hon sov mest hela tiden och jag inte ville väcka henne. Hon låg ju bra där i sin glaskupa.

Men så betraktade jag hennes svarta kalufs genom tårarna, hennes små knutna händer och den lilla plutmunnen som redan gjorde sugrörelser i sömnen, något hon gör än idag, och flodvågen ändrade karaktär. Det var som att det ögonblicket, där på tredje dagen i mitt fina sjukhusrum i Hania, var som att stiga in i en ny dimension. En dimension som öppnades för mig och som aldrig kommer att stängas igen. Hjärtat höll på att brista av kärleksöversvämning. Det var så kraftfulla känslor att jag på riktigt höll över hjärtat i ren smärta. Sedan fylldes jag för en stund av självförakt för att ha skapat något så rent och oskyldigt och fört det in i vår hårda, smutsiga värld. Hur skulle jag någonsin kunna skydda henne från allt ont? Plötsligt kände jag ett intensivt behov av att ta upp henne till mig, hålla henne hårt och nära och skydda henne med all kraft jag någonsin skulle kunna frambringa. Så jag trotsade smärtan i snittet och tog mig upp, med tårarna fortfarande forsandes ur ögonen, jag lyfte upp mitt sovande lilla knyte och höll henne ömt och nära. Jag tror att jag satt där och tittade på henne i timmar, tårarna konstant rinnande och knipet i hjärtat skoninslöst ihållande.

Lilla, lilla flicka... Du må vara lik din pappa, och född i hans land och de kan ge dig sitt namn och sin kultur och sätt och språk och mat och allt de vill. Men det viktigaste och finaste av allt kan bara jag ge dig - en mamma. Och det viktigaste för mig, utan tillstymmelsen av konkurrens - är du. Den dagen då du kommer i verklig kontakt med ditt första barn kommer du att förstå hur mycket jag älskar dig. Det är den dagen som man på riktigt inser vad verklig kärlek är.

Min första sommar som mamma börjar gå mot sitt slut även om vi har tre månader av grekisk sensommar och höst kvar framför oss. Det har varit en berg- och dalbana om jag ska vara helt uppriktig, och det har jag ju lovat mig själv att börja våga vara här igen.

Ellis intåg i mitt liv har varit helt fantastiskt på fler sätt än jag ens kan få perspektiv över, men att bli mamma har jag också, stundvis, haft lite svårt att förlika mig med. Inte så mycket på grund av Elli själv, som varit helt underbar, utan mer på grund av de krav som ställs, som man tror ställs, och som man själv ställer på sig.

När jag blev gravid kände jag direkt instinktivt att jag ville behålla det lilla liv som obstinat bestämt sig för att ta form i min mage, endast om min man kände att jag skulle förstöra hans liv genom att föda detta lilla barn kunde jag tänka mig att genomgå en abort mot min vilja men så var lyckligtvis inte fallet (och ingen är nog gladare än han idag att jag för en gångs skull verkligen slogs för min önskan). Jag var dock, som alltid, väldit naiv och tyckte att ett barn behöver väl inte förändra så mycket, om man inte låter det. Men det förändrar en. Och där var A väldigt klar och realistisk (även om jag tyckte att han var en gammal tråkfis). Plötsligt står man där med blödigt hjärta och har som högsta önskan och mål att ens lilla avkomma ska ha det så bra som möjligt, även om det betyder att man efter en hel sommar i Grekland inte har lyckats få till en snygg solbränna eftersom det är alldeles för varmt att låta ens bebis befinna sig utomhus mellan 11-18 om dagarna. Till exempel. Och då tillhör jag definitivt de väldigt avslappnade mammorna i byn.

Folks råd och åsikter om vad ens barn behöver kan vara väldigt enerverande, särskilt här där de är hämningslösa när det gäller just detta. När det blir för mycket för mig så slutar jag vistas bland grekiska kvinnor för ett tag, eller låtsas att jag inte förstår vad de säger (något jag fortfarande kan komma undan med i viss mån). Det är ju liksom mitt barn och så länge jag inte utsätter henne för fara så tycker jag att de kan lämna mig och min barnuppfostran i fred. Det gör ju jag med dem även om jag ibland undrar från vilket århundrade de kommer när de medvetet ljuger för sina barn, slår dem och skriker så att till och med jag blir nervös (gäller såklart inte alla).

En annan sak jag har haft lite tvångstankar kring har varit att jag varit livrädd över att bli en mjukismamma. Plågsamma känslor om att jag inte är intressant, snygg eller smart nog längre har torterat mig stundvis under hela detta första år som mamma. Med mödraskapets känsla av att genom att vara mamma vara viktigare än någonsin, kom samtidigt en känsla av att inte längre vara intressant som människa. Och plötsligt blev det viktigare än någonsin att se bra ut, att vara tillgänglig för de få vänner jag lyckats samla på mig när de känt för att gå ut och jag tror att jag många gånger gett intryck av att vara en obstinat tonåring. Här är det nämligen inte så vanligt att pappan sitter hemma lördag efter lördag medan mamman är ute och festar, när jag mött A's vänner ute så har de uppgivet virrat på sina huvuden. Men jag har behövt det, och A har inte haft något emot soffan. Det känns som att han har lekt färdigt i mycket större utsträckning än vad jag har så denna fördelning har som tur är kommit ganska naturligt. Dessutom händer det ju att vi gör tvärtom också såklart. Telefonen är ju alltid på och det tar mig aldrig mer än fem minuter att komma hem om lillis behöver mig. Under sommaren har hon dessutom oftast följt med ut, sovandes gött i sin vagn.

Nu när jag börjar vänja mig lite mer vid tanken på att jag är mamma, och att det växande barnet, som inte riktigt kan kallas bebis längre, är min dotter, känner jag mig väldigt stolt. Det är så lätt att bli gravid, det kräver ingenting av en. Att fatta beslutet att behålla barnet är också lätt, men man har verkligen ingen aning om vad man ger sig in i. Ibland kan jag sakna min frihet något oerhör och undra om jag egentligen var redo för det ansvar som ett barn för med sig, och det tänker jag inte be om ursäkt för. Men allra oftast ger hon mig en känsla av värde som ingen annan har lyckats ge mig förut. Och den kärleken jag kan ge henne är så stor och mäktig att jag förundras över mig själv och mina tillgångar. Hon är så vacker, så mjuk och lugn och i hennes mörka ögon lyser en visdom och värme som jag är säker på är något alldeles extra. Kanske hade det varit bättre att vänta fem år innan jag blev mamma, men tanken på att inte få ha Elli hos mig nu är så svindlande plågsam att jag inte ens vill kännas vid den.

Jag vill ha fler barn, men nästa gång vill jag planera för det, och vara förberedd på vad som ska komma. Jag vill helst att Elli ska vara stor nog att vara relativt självgående. Kanske fyra-fem år. Tills dess vill jag njuta av att vara enbarnsförälder, som kan hoppa på ett flyg med lilltjejen i ena handen och handbagaget i andra, som lätt kan ordna barnvakt för en kväll eller helg om något roligt evenemang med vännerna dyker upp. Det känns som att jag lever i tunneln mellan stabil hemmamamma och galen singeltjej. Och jag trivs oftast väldigt, väldigt bra i denna tunnel, även om jag ibland måste välja sida.

Ibland är det väldigt ensamt här, i ett land som inte helt känns som hemma, med ett språk jag inte riktigt behärskar och bland människor som ser saker på ett helt annat sätt än jag själv. Mitt hjärta ekar tomt och en tjock klump flyttar in i min hals. Då är det bara att skaka på huvudet lite, fokusera på det blå havet och den strålande solen, minnas Malmös gråa husfasader som brukade få mig att känna mig som ett djur i en bur som paniskt ville fly.

Ingen plats är perfekt, heller ingen människa. Konsten är att lyckas hitta ljuspunkterna i den tillvaro man har, samtidigt som man rör sig mot att få det bättre hela tiden. Det är lätt att säga och skriva men inte alltid så lätt att leva efter, det är jag smärtsamt medveten om. Men det hjälper att påminna sig om insikten.

Och vad jag allra mest behöver påminna mig själv om är att jag trots denna massiva förändring från att bara vara jag, Johanna, till att vara mamman och hustrun Johanna, fortfarande faktiskt bara är jag, Johanna. Det är då jag är som bäst. Även som fru. Och mamma.

Igårnatt kom vi hem vid tretiden, efter ännu en trevlig utenatt. Om jag vara en halvt oansvarig partymamma så låt mig förklara. Det är så livet ser ut så här, och jag försöker göra det bästa av det hela. Dagarna är långa och varma och det är svårt att hålla energinivån uppe under de hetaste timmarna, helst sover jag då, som alla andra, men det är inte alltid Elli känner likadant och då är det bara att gilla läget. När solen gått ner och temperaturen sjunkit något vaknar allt till liv. Man går ut och äter sent, runt 21-22-tiden och därefter är det tid för att umgås med vänner. Så att komma hem vid ett-två en vanlig natt är inte något konstigt. Lillan somnas i sin vagn vid 22-23 och sover sedan gått där. Visst finns det de som stannar hemma kväll efter kväll, kanske har de småbarn som inte är lika lätta som Elli, men jag hade blivit tokig och jag hade tvingats att stanna hemma. Alla barer har uteserveringar så det är bara att parkera vagnen intill ens bord och ha det trevligt tills man tröttnar.

Fast ikväll är jag verkligen slut i rutan. Igår blev det som sagt lite extra sent och kanske lite drinkar på det, plus att jag åkt vattenskidor tidigare under dagen och idag fått lida rätt ordentligt för det (aj höfter, rumpa, lår och armar!). Så nu sitter jag här med en stor påse M&M's, Elli har just slocknat, grabben och hans vänner kollar fotboll på hotellet. Det känns väldigt skönt och lugnt.

Imorgon ska jag på min första terapisession hos Ellie, har några issues som kan må bra av att bli lite behandlade, men det är ingenting allvarligt så oroa er inte. Lite terapi tror jag de flesta kan må bra av.

Så, sov gott och dröm nåt kul.

Vi hade sagt till kompisarna att komma runt klockan nio, några skulle komma lite innan för att hjälpa till att få fjutt på grillen och hacka lite sallad och feta och så. Så när de första började droppa in vid halv nio var stämningen på topp. Sen sa det - ja, ingenting, allt tystnade och mörknade (ja, här blir det mörkt strax innan nio nu). Strömmen hade gått. Luftfuktigheten var så hög att jag inte kände någon skillnad före, under eller efter duschen och detta kan ibland påverka elektriciteten, jag menar, det är ju ändå Grekland vi snackar om nu, inte något avancerat i-land eller så.

Jaja, när strömmen går brukar den komma tillbaka rättså snabbt igen, oftast max en timme senare, så vi gjorde det bästa av situationen - tände ljus och grill och lät virvelvinden Panajota föra liv och locka till skratt som ersättning för den väldigt saknade musiken.

En timme gick, och två och tre och det var tyst och mörkt som i en norrlandsskog i december, dock betydligt varmare. Vi ringde elgubbarna och de sa att det skulle vara avbrott till idag. Dåliga nyheter alltså.

Vid halv tolv var ju natten fortfarande nyfödd men ändå satt vi mätta och ganska tysta och gäspade allihopa och bestämde oss för att gå ner i byn istället där man använder sig av generatorer vid strömavbrott. Skala skulle ha livemusik och det niomannaband som skulle spela var vi alla ganska nyfikna på. Så vi traskade neråt, Elli sovande i sin vagn i vanlig ordning.

Det var som i tecknade filmer när de går in i ett vattenfall och kommer ut på andra sidan och kliver in i en helt annorlunda värld. Det fanns lampor, is till drinkarna, till och med hög musik och folket var på toppenhumör och i hela hamnen dansade man på gatan. Vår partymeter steg direkt. Bandet som spelade hette Biri Biri och var vansinnigt bra. Lite som Manu Chao fast mindre reggae, mer shakyshaky och lite tuffare attityd. Min partybebis sov igenom trumpetsolon och trumtempo som till och med mina fötter ibland fann det svårt att hänga med i. Tyvärr var de redan i slutet av sin spelning och vi fick bara dansa till fyra låtar, men det var lätt bästa stunden på hela kvällen.

Efteråt satt vi och drack upp våra drinkar i lugn och ro innan vi gick hemåt igen. Redan 01.30 gick vi och lade oss i basturummet (ingen ström - ingen fläkt, och vi har över 30 grader på natten fortfarande) och det är något jag känner mig väldigt tacksam över idag. Kvällen som helhet var väl helt ok, partystämningen var inte så hög här hemma, men mysfaktorn detso högre, och tack vare Biri Biri fick vi till slut njuta av lite rumpskak.

Längtar redan till nästa år då Biri Biri kommer tillbaka, då ska jag minsann se till att ha barnvakt och clearat schema och sen ska det röjas.

Det som alltid får igång min motivation till det mesta är ABBA. Jag vet, det är fruktansvärt (och stämmer inte alls med mina musikpreferenser i övrigt), men det kan man ju skita i.

Jag sätter in More ABBA Gold (den vita skivan) i stereon och öser upp volymen så mycket jag kan utan att väcka Elli. När Summer Night City börjar pumpa ur högtalarna börjar blodet rusa runt i kroppen och jag får en känsla av att jag kan göra vad som helst.

Till och med städa.

Jag kallar det ABBA-motivation.

Oh nu kommer AngelEyes, så sorry folks, disken väntar.

Look into his Aaaaaangeleyes!! Yeeeeaaaaaaaaaaaaaaaaaaah! Diskadiskadiska!

Plommon är så himla, himla gott, och lätt att äta själv.

Tycker lillstrumpan.

Ikväll ska vi ha barbecuepartaj här hemma i trädgården. Så jag behöver egentligen ta tag i att städa huset litegrann, dammsuga och diska och så, men det är ju som tidigare nämnt inte direkt en av mina favoritsysselsättningar, så jag skjuter upp det så länge det går. A jobbar dubbelskift nu för att kunna vara ledig ikväll, så när han slutar vid fyra vore det bra att vara klar. Det innebär tre timmar från nu.

Ääääh, det är luuuugna tider... Dessutom kan jag ju inte föra en massa liv nu när Elli sover middelur.

I förra veckan var jag och Emmanuela i Hania för att shoppa loss litegrann, det finns ett fåtal bra affärer, men de är å andra sidan riktigt bra och billiga så det blir alltid storshopping i dem, lite som H&M faktiskt.

Jag hittade bl a en skinn(imitations)jacka inför vintern, precis en sån som jag velat ha hur länge som helst och priset var så lågt att det var skrattretande. I övrigt blev det tre tunikor, tre tjocktröjor, fem linnen och två par jeans.

Helnöjd kom jag tillbaka till Paleohora vid 23.30 för att mötas av en väldigt sömnig liten flicka i pappas famn, hon är alldeles underbar och glad och snäll med vem som helst i stort sett hur länge som helst, men natt-nattningen kan bara mamma göra. Som de rödgnuggade ögonen sken upp när jag kom in genom dörren, hon är ju van att läggas vid 22-22.30, det lilla pyret. Snabbt av med svettiga kläder och in i sovrummet för att natta, vilket gick på ca två minuter. Sen var jag oerhört sugen på att dra ner i byn eftersom Ellie o co var ute och partajade, jag hade ju dessutom massa nya kläder som jag var sugen på att använda. Men efter en snabb återhämtningssession i hängmattan så var ögonlocken så tunga att de bara skulle orka hålla sig uppe ungefär så lång tid som det skulle ta att gå från hängmattan och in i sängen, så utgång fick skjutas upp.

Det blev en liten barrunda i lördags i stället och det var fantastiskt trevligt, som alltid.

Ja, också fick ni se ett typiskt prov på ombytlighet a'la Jo. Jag har ångrat mig, jag vill inte sluta blogga här, men jag vill blogga lite mer fritt, så som jag gjorde förr, utan att fundera så mycket på vad som är lämpligt, och kanske inte bara om Elli, hur underbar hon än må vara så är hon ju inte jag och det är faktiskt min blogg.

Så here we go.

Varje dag tänker jag att jag ska skriva här. Det händer saker hela tiden och det finns så mycket att berätta. Men min berättarlust är slut. Det är endast av pliktkänsla som det fortfarande dyker upp nya inlägg då och då. Och så vill jag verkligen inte ha det.

Det tar emot för mycket att ta bort bloggen, så den får ligga kvar i cyberrymden och ta upp plats, men jag tänker inte börja skriva igen förrän jag känner att jag har lust. Att lusten är borta har många anledningar, några av anledningarna är för privata för att ta upp här, och det är väl egentligen lite därför som jag också har tappat lusten att blogga här. Jag vill inte blotta mig längre, inte för er som läser här, människor jag egentligen inte känner som får ta del av min vardag på ett lite för intimt sätt, det känns fel, olustigt. Samtidigt vill jag kunna dela med mig av mitt liv till de jag faktiskt känner och står nära, så kanske öppnas en ny blogg på en annan plats.

Kände bara att jag skulle förklara läget lite.

Jag fick i uppdrag att lägga in Elenis foton från sommare på en cd-skiva och jag hittade sådana guldkorn bland dessa foton att jag var tvungen att sno några. Och jag är inte snål, så varsågoda!

Idag är det en av grekisk-ortodoxa kyrkans största högtider - jungfru Marias namnsdag. Därmed firas alla som heter Maria, eller varianter av Maria och alla som heter Panajota eller varianter av Panajota (eftersom Panajota, på ett ungefär, är en äldre variant av namnet Maria - rätta mig om jag har fel!). Så grattis på namnsdagen mamma!

Jag har för övrigt många gånger tänkt att Elli ska få Marie som mellannamn eftersom både min mamma och jag bär det namnet och för att vi i min familj har traditionen att ge mellannamn. Eleftheria Marie klingar ganska fint dessutom. Också får hon ju i så fall ett lite svenskrotat namn på köpet vilket skulle kännas bra för min del. Jag har dock inte tagit upp detta med herr pappan än, så vi får se hur jag ställer mig till frågan efter den diskussionen. Här brukar man oftast bara få ett namn. I annat fall kanske nästa dotter får en variant av Marie som första namn eftersom traditionen säger att första barnet ska döpas efter faderns föräldrar och andra efter moderns. Jag skulle dock föredra att ge Elli Marie som mellannamn så att jag kan få välja ett lite finare namn till (eventuella) dotter # 2.

Aris förstår inte riktigt denna upphängdhet på namn, det gör väl varken till eller från vad ungen heter menade han då jag motsatte mig att ge Elli hans mammas namn - Efterpi. Till viss del har han väl rätt, men jag gillar namn och vill att de ska låta fint, det kommer ju antagligen bli ett av de namn jag uttalar flest gånger i mitt liv. Att det sen har en fin betydelse är ju ett stort plus, som Eleftheria som ju betyder frihet. Vi gick i alla fall en gyllene medelväg när vi valde Eleftheria, jag menade att Efterpi redan har ett barnbarn uppkallat efter sig och att Eleftheria var mycket finare, Aris hade kanske helst av allt sett att Elli fick hans mammas namn och att hans pappas namn gick till en framtida son, men en son är ju ingen garanti och då var förstfödda barnet bästa alternativet. Jag vet att det låter väldigt gammeldags och patriarkiskt, men så är det ju här och man orkar inte slåss i alla strider.

I alla fall... Grattis alla Marior och Panajotor!

Mamma har så många gånger bett om att få se bilder på Ellis roliga tänder, och tro mig när jag säger att jag har försökt fånga dem på ett bra sätt. Här om morgonen gjorde jag ett t ex försök...

Oj, oj, oj vad det händer grejer. En vaknar plötsligt upp ur en lång och djup sömn, eller kanske snarare dvala, en annan blir brutalt väckt ur sitt sega, halvvakna tillstånd och en tredje väljer äntligen att kliva upp ur sängen, om än lite motvilligt, efter många, långa snoozar. Det är nystarter på G för ett flertal av mina allra närmaste och jag ser det enbart som positivt, även om det kanske är en jobbig process.

Elli vaknar som en sol varje morgon. Hon har nu sex tänder, varav två knappt synliga (men ändå). Framtänderna har ett stort glapp mellan sig så det händer att jag kallar henne Puff. Gulligt som satan är det i alla fall. I morse tog hon tag i spjälorna på sin spjälsäng och försökta ställa sig upp, hon kom upp på knä, vilket är ett enormt framsteg. Där stod hon sen och vinglade lite innan hon satte sig igen. Kryper gör hon inte heller, min lilla fegis, men hon ställer sig på alla fyra och gungar en stund, innan hon sätter sig ner igen. Hon har lärt sig säga mamma och säger det till det mesta, haha! En annan favorit är att klappa händerna och en tredje att öva på att gå. Inget mera sitta still nu inte.

I övrigt så skiner såklart solen, jag äter choklad och Aris stressar runt bland truliga gäster.

Allt i sin ordning med andra ord.

Nu har vi kommit tillbaka från söndagslunch hos svärföräldrarna. De senaste veckorna har varit intensiva med släktingbesök från Aten. Först var det Aris kusin Aris och hans fru Niki och deras två barn Manos (Aris gudson by the way) och Dimitris. Manos är bara ett halvår äldre än Panajota och Dimitris är tre månader äldre än Elli så det var verkligen fullt upp med alla små tokar.

Ni vet alla hur det är att vara förälskad... Sådär så att det riktigt kittlar i magen av ett välbehag så nära obehag det bara går att komma. Man mår nästan illa...

Jag är nästan där. Jag har varit ute med Ellie på vår första middag ihop och aldrig har jag känt mig så lycklig över en ny kontakt förr, åtminstone inte när det gäller vänner. Såklart är jag inte förälskad i henne så som jag blivit i mina pojkvänner, men känslan är lik. Hon är så söt, så smart, så social och så intelligent och varm att jag blir alldeles pirrig bara av att tänka på henne. Jag vill vara hon.

Eloise heter hon egentligen, man hör ju redan på namnet att det handlar om en speciell tjej. Eloise... låter som en melodi.

Ellie berättade för mig att hon sett mig en av sina första dagar här och redan då känt en stark längtan efter att få lära känna mig, att bli vän med MIG. Jag visste inte att hon fanns fram till Buena Vista-konserten, men dagen efter berättade jag för mamma att jag blivit vän-förälskad i en engelsk Ellie.

Min tro på ödet har fått ny luft. Och jag en ny vän. Jag vet redan att vi kommer blir väldigt, väldigt goda vänner. Jag och Ellie.

(Oroa dig inte hjärtat... Ingen kan någonsin ta din plats som nummer ett. Och grattis igen!)