Skön dag idag. Slapp. Maximos har sovit nästan hela dagen, varit vaken två pass om drygt en timme så jag undrar verkligen hur natten blir... Ska väcka honom alldeles snart ovh hålla honom vaken en liten stund, fast tveksamt om det hjälper, klockan är ju redan 22.35. Behövs visst inte väckas, för nu vaknar han...

Vi fick reda på att prästen här i Paleohora inte döper barn till två namn så vi är i lite trubbel. Vår son heter ju verkligen både Eftihis och Maximos vid det här laget så vi kan omöjligt bara ta bort det ena. Ska kolla med prästen i grannbyn Koundoura, om han kanske kan tänka sig att döpa sonen istället. Dopet går av stapeln den 30:e april och det blir ett förenat dop med Elenis son Lefteris. Maximos får en gudmor, Aris kusin Tatiana från Aten.

Vi vaknade redan strax innan 8 imorse, åt frukost och lunkade runt. Aris och Elli åkte till hotellet och planterade blommor och sedan vidare till citruslunden för att plocka lite apelsiner och mandariner. Själv hängde jag tvätt och tog en dusch.

Vid ett åkte vi till svärmor och åt fantsatsiskt god lunch, Maxen sov under hela givetvis. När vi skulle hem fick jag väcka honom fö att sätta honom i bilstolen, och då hade han redan sovit i ca två timmar. När vi kom hem en kvart senare slocknade han igen. Elli somnade också och jag satte mig i soffan en stund i sällskap av en liten huvudvärk. Aris åkte iväg för han hade något att göra. När han kom tillbaka sov barnen fortfarande så jag gick till ett kafé med Emmanuela och drack lite kaffe. Där satt också Georgia och Vasso så vi snackade bort två timmar hur lätt som helst. Kul!

NEDANSTÅENDE SKRIVS MÅNDAG MORGON VID 9.30.

När jag kom tillbaka så var det full kaos i huset. Max hade precis bajsat och hängde halvnaken på Ars arm och Elli berättade högljutt om hur hon hade kissat i sängen. Jag blev väldigt positivt överraskad att Aris inte hade ringt mig så fort barnen hade vaknat, framsteg! Särskilt Maximos då, honom  har han nog aldrig haft själv i vaket tillstånd och nu hade han till och med bytt bajsblöja.

När jag kom hem övergick förstås allt barngöra till mig och Aris satte sig med en stor pust vid sin dator. Maximos var gnällig så han fick sova lite till och Elli åkte hem till sin bästis Artemis för lek och bus och var borta hela kvällen. Själv tog jag dubbel dos huvudvärkstablett för vid det laget var den så påträngande att jag knappt kunde hålla ögonen öppna. Sen la ja mig på soffan framför den öppna spisen och slumrade i säkert två timmar. Maxen rörde sig inte en millimeter och Aris pysslade vid datorn så det var helt tyst och varmt och mysigt. Strax efter nio ringde Artemis mamma, jag kunde komma och hämta det lilla busfröet. Huvudvärken var nästan borta, yeay!

Elli kom hem och somnade igen vid tio.

Maxen vaknade till slut vid 22.40 och hölls uppe till midnatt, sen sov hela familjen Liatakis Gullberg sött i sina sängar. Klockan fem vaknade Maximos av hunger, åt och somnade om, men sov oroligt till klockan 8 då jag till slut masade mig upp. Han gnuggade sitt lilla huvud mot madrassen och tappade nappen stup i kvarten. Han sover dock numera precis intill mig i sin lilla spjälis. Vi kom fram till att vi hade lagt honom i eget rum alldeles för tidigt, det kändes varken rättvist eller bekvämt. Nu är han så nära mig att jag bara behöver sträcka ut handen när hans napp behöver stoppas in.

Idag, måndag, vaknade jag som sagt vid 8 med en konstig känsla i kroppen. Feber visade det sig. Inte så farligt hög, men nog för att göra mig lite avslagen. Elli är på dagis och Aris på hotellet och renoverar balkonger. Maximos sover igen, i vagnen här intill mig. Själv sitter jag i soffan och funderar på om hjärnan klarar av att jobba idag. Vi gör ett försök.

När vi åkte till sjukhuset i måndagsmorse så var vi inte särskilt förberedda på att tvingas stanna där, särskilt inte i två dygn. Vi trodde väl, lite optimistiskt sådär, att vi skulle vara hemma igen till kvällen, så ingen förklarade något för Elli. Visst ringde vi och pratades vid ett par gånger varje dygn, men det märktes tydligt på henne att det hade känts märkligt att vi bara hade försvunnit.

Igår när vi lekte så klappade hon mig på kinden och sa att hon skulle gå, och att jag inte behövde vara ledsen och gråta. Jag fann det ganska intressant och när hon hade kommit så långt som in i köket (själv satt jag i soffan, ca sex-sju meter bort) så började jag låtsasgråta och säga att jag ville ha min Elli. Hon blev helt paralyserad där i köket och började gråta själv, nästan okontrollerat. Hon fick liksom nästan panik och vädjade till mig att sluta gråta, inte vara ledsen, att hon skulle komma jättesnart, med sina egna tårar strömmande ner för kinderna. Det var så hjärtskärande! Och en aning bisarrt. Jag samlade mig givetvis och sa att jag bara hade skojat, att jag ju visste att hon var där och att hon snart skulle vara tillbaka hos mig i soffan.

En stund senare gjorde hon om samma lek. Hon klappade mig på kinden och sa att hon skulle gå och komma tillbaka snart. Jag behövde inte gråta och bli ledsen, vilket jag nu lovade att jag inte skulle bli. Hon gick sin runda och utropade ett "Blavo mamma!" när hon kom tillbaka och såg att jag inte grät.

Generellt är hon väldigt labil, blir gnällig och klängig för ingenting. Hon vill leka bebis allt som oftast och ska alltid klänga på mig när jag håller lille Maxen. Hon är som ett klistermärke på mig även annars. Om Maximos sover så talar hon extra högt och jag får hela tiden informera om att man kan försöka prata tyst när lillebror sover. Det hjälper föga, kan jag avslöja. Det här beteendet är ganska dränerande och på kvällarna är jag ganska ofta en aning irriterad. Samtidigt som jag inget annat vill än att ge henne all den uppmärksamhet som hon törstar efter så orkar jag inte alltid. Jag har verkligen svårt att hitta balansen där.

Jag känner mig helt slut idag, ur balans. Kanske inte så konstigt i och för sig... när jag tänker efter. Jag älskar mina barn mer än något annat, jag vill det allra bästa för dem, alltid. Hjärtat svämmar över av kärlek till dem men det är ändå så vansinnigt energikrävande. Jag förstår inte hur vissa orkar skaffa många barn, hur räcker man till då? Har man andra krav på sitt föräldraskap, eller bara mer energi?

Nä, Maxen blev inte bättre så efter att i tre dagar hälsat på hos doktorn, druckit andningsunderlättande medicin och haft mamma att räkna andetag per minut i sömnen så blev vi skickade till sjukhuset i Chania. Där var det fullt av barn men vi fick efter två timmars väntande i kön gå före eftersom Max är så pass liten. Doktorn där behövde inte lyssna på lillen särskilt länge innan vi blev inskrivna. Snart därefter började de med sitt skit. Man ville hitta en ven att fästa en liten kanyl i så att Max kunde få dropp och mediciner genom den. Men de lyckades givetvis inte. Efter en halvtimme och 4-5 försök så gav sköterskorna upp och skickade upp oss till avdelningen vi skulle bo på. Efter någon timme skulle de försöka igen och magen knöt sig på mig. Min lille bebis... Jag vet själv hus jävligt det är för jag har väldigt små vener och får alltid ha bebiskanyl när jag är inlagd (inte för att det händer särskilt ofta, men när jag födde barnen t ex). Jag fick inte följa med in i rummet men väntade utanför. Efter nästan en timme var jag så nära ett sammanbrott jag någonsin har varit. Då hade jag stått där ute och lyssnat på Maxens förtvivlade skrik utan att kunna göra något. Han var ju tvungen att få sitt dropp så de var tvungna att hitta en ven. Till slut hade de lyckads men lilleälsklingen var full av fasttejpade bomullstussar över både fötter, armar och händer. Han var så medtagen av den psykiska stressen och smärtan att han bara föll ihop till en liten geleklump i min famn och somnade omedelbart. Jag grät.

Han hann få en halv påse dropp och typ 2-3 medicinomgångar innan kanylen slutade funka. Jag blev hysterisk och sa till Aris att vi inte skulle gå med på mer tortyr, vi är föräldrarna och någon måtta får det vara på smärtan man utsätter en liten bebis för. Han höll med, men något veligt. Maxen åt dessutom bättre så dropp behövdes inte längre. Till slut bestämdes det ändå att man skulle försöka hitta en ven igen. Jag bröt ihop och marscherade in hos sköterskan som skulle sätta den och började bråka, men de var stenhårda, sa att det inte fanns något annat sätt. Jag fick snällt vänta utanför igen. Jag satte mig på golvet i korridoren och grät medan Max blev stucken inne i doktorns rum och grät och skrek, helt hjälplös. Efter ca 20 minuter så ber jag Aris gå in och göra något, om inte få slut på eländet så åtminstone kräva en paus. Precis när han kom in i rummet så hade sköterskorna bestämt sig öfr att ge upp, alla vener de faktiskt hittade gick sönder när man försökte på in kanylen. Fem bomullstussar till samlingen. Jag sa då åt dem att det inte fanns en chans i världen att det skulle försökas mer, det var ju så uppenbart att det inte funkade.

Sedan fick han sina mediciner i sprutor istället, trots att han egentligen var för ung för det. En liten spruta i rumpan 2 ggr om dagen är väl bättre än sticktortyr... Jävla inkompetenta idioter, åååhr vad jag har varit arg dessa dagar.

Han har också fått masker att andas i, både syrgas och medicin (aerolin). Plus kortison och antibiotika.

I salen vi bodde stod fyra barnsängar och bredvis en fåtölj som gick att luta en aning bakåt. Där sov vi. Första natten var både jag och Aris där men andra åkte han hem och sov.

Läkarna var inte särskilt informativa men jag bestämde mig ganska fort för att försöka göra upplevelsen så bra som möjligt ändå. Vi delade rum med andra bebisar som hade samma sjukdom och det skapade en stark känsla av samhörighet. En mamma hade det tuffare än oss andra för hennes bebis  var värra drabbad än våra. Hon är kvar än.

Max var trots allt en riktig muntergök när han inte blev stucken eller tvingad att andas en massa störig rök. Han log och jollrade och jag älskar det lilla livet så oändligt mycket. Min lille hjälte...

När de undersökte Maxen igår vid lunchtid så sa doktorn att vi kunde åka hem, att han var jättefin och verkade väldigt kry. Han hade tillfrisknat väldigt snabbt och än en gång fick jag höra att han är väldigt stark. Liten, men tuff. Vi blev nästan chockade, hade ställt in oss på att tvingas stanna åtminstone en natt till, men säkert fler. I glädjeyra packade vi ihop oss och fick mediciner utskrivna. Sedan åkte vi hem.

Jag har alltid varit ganska laidback som mamma när det gäller sjukdomar. Har inte velat överklä mina barn som många grekiska mammor gör (vi snackar vinteroveraller i 15 graders väder). Resten av vindern kommer jag n og sålla mig till den hysteriska skaran dock. Jag är van vid lilla Elli som aldrig har drabbats av något alls (förutom öroninflammation en gång). När alla henne dagiskompisar har insjuknat och fått stanna hemma så har Elli varit lika kry och pigg som vanligt. Lille Max verkar inte vara riktigt samma typ och nu krävs mycket åtgärder så att han inte åker på det här igen. Varma kläder och återhållsamhet med att träffa folk som är minsta förkylda.

Nä, ingen kul upplevelse på något sätt, men nu lämnar vi det bakom oss och är glada över att vi fick hjälp och att vår lille prins faktiskt är (typ) frisk.

Min stackars, stackars lille gubbe..! Fruktansvärd hosta och snorig näsa i några dagar nu, så jag tog honom till byns barnläkare. Han lyssnade och undersökte länge och väl och fastställde att lille Maxen har drabbats av bronkit, vilket är en sorts svullnad/inflammation i bronkerna (en typ av luftrör i lungorna). Han sa att det vanligtvis inte är något att oroa sig över, men eftersom Maximos är så liten så måste jag ha honom under sträng uppsikt eftersom tillståndet kan skapa andningsproblem. Han fick en medicin också som ska underlätta andningen och läka bronkerna.

En jobbig bieffekt är att lillens hostattacker är så besvärliga att han kräks, så han får inte behålla sin mat. Det är nog det som oroar mig mest, trots allt. Han har inte fått behålla ett enda ordentligt mål mat sedan igårmorse. Jo! Imorse fick han behålla frukosten, pust! Han har ingen feber och är på ganska gott humör mellan varven, men sömnen störs av hostandet och det här med kräkningarna är ju inte heller så kul.

Inatt får han sova hos/på mammi, jag vågar inte lägga honom ensam i sitt rum när han är såhär... Är det inte bättre till imorgon blir det eventuellt en tur till sjukhuset i Chania. Hoppas verkligen inte att det ska gå så långt.

Idag uttryckte Elli sin allra första uppenbara svartsjuka gentemot lille Eftihis. Hon var lite mammig på morgonen och fick sitta i mitt knä och kela medan hon åt sin banan. Efter en stund blev det såklart tråkigt och hon skuttade iväg till sitt rum. Jag tog då upp Akis från sin babygunga och började mata honom med sin frukostersättning. Efter några minuter kom Elli tillbaka med famnen full av gosedjur, hon fick syn på Akis i min famn och spände sina stora, runda, bruna ögon i mig och utbrast förfärat:

"Jag satt där först! Mamma, jag satt där först!"

Då brast mitt hjärta en smula.

Usch, vilken mardrömsnatt jag har genomlidit. Akis sover i regel helt okej nuförtiden. Han somnar för kvällen mellanklockan 20-21 och vaknar för nattmål två gånger (vanligtvis vid 1 och 5). Mellan 7-8 vaknar han sedan för dagen. Normalt nattschema för en 3-månaders tror jag.

Inatt vaknade han klockan 00, 02, 04, 05, 06. När jag försökte mata honom strulade han bara. I en timme gick jag sedan var femte minut mellan hans säng och min för att stoppa in nappen som han spottade ut hela tiden. Klockan 7 gav jag upp och tände hans lampa. Han slog upp sina ögon direkt och efter att ha gnällt sig genom natten fick han plötsligt ett stort leende över läpparna. Han hade helt enkelt ingen lust att sova. Zzzzuck.

Nu sover han dock och jag ska försöka få ihop ett eftersläpat jobb innan det är dags för joggingrunda numero 2. Jag laddade med havregrynsgröt till frukost. Det är nog första gången jag äter havregrynsgröt, men det var faktiskt ganska gott!

Jag fick inte alls så mycket träningsvärk efter förra joggingpasset som jag trodde att jag skulle få. Dck brände det ganska bra i bröstet medan jag joggade så min slutsats är att musklerna är i bättre skick än kondisen. Det svider mest i höfterna och ljumskarna faktiskt...

Er peppning bland kommentarerna hjälper massor, så sluta inte! Jag vill verkligen få upp flåset. Mer än någonsin! Men jag känner mig själv och jag är en latmask av sällan skådat slag. Jag ska klara det här!

Waaa! Elli! Du får INTE spela flöjt i lillebrors öra!
Waaa! Elli! Du får inte kasta ner din dockvagn i trä för alla trapporna!
Waaa! Elli! Du får inte vara uppe på balkongen själv!

Meeen! Akis! Du har ren blöja, mätt mage och mammas fulla uppmärksamhet. Varför gnäller du?
Meeen! Akis! Ät inte så fort, du kommer kräkas upp allt igen!
Meeen! Akis! NU tyckte du att det var lämpligt att bajsa, efter tre dagar utan en enda prutt tycker du att under badet är rätt läge.

Kaos extraordinaire! Vilka små monster jag har skapat!

Men så somnar de plötsligt samtidigt och huset blir tyst och lugnt. Då kan jag inte låta bli att titta på dem med ett fånigt leende på läpparna. De är så små och oskuldsfulla där de ligger... tänk vad jag älskar dem. Mitt hjärta svämmar över av all kärlek.

Bravo, bravo! Jag körde mitt första joggingpass idag. Det bestod förvisso bara av 10 minuter riktig jogging - uppdelat på fem omgångar, resterande 30 minuter gick jag. Denna veckan är joggingschemat såhär:

Måndag: Gå 10 min. Jogga 2 minuter varvat med snabb gång i två minuter - upprepa fem gånger. Gå 10 min.
Onsdag: Samma
Fredag: Samma

Som ni ser är det inget elitidrottarprogram direkt, men jag är i urusel kondition och det här är en utmaning för mig. Man kanske inte kan tro att jag har så kass kondis som jag har när man ser mig, men den är under all kritik. Hög tid att ta tag i det nu. Nu när barnafödande och sånt är över så känns det väldigt peppande faktiskt att komma i fin form och sedan bibehålla den, få lite extra energi och styrka.

Nu tar jag mig ett chokladkex, det har jag förtjäääänat, hahaha!

Måndag igen, så skönt! För mig är det veckorna som är lugna och helgerna som innebär lite av ett kaos. På helgen sover Akis sämre vilket nog beror på att det är en hel mass sus och dus runt omkring honom hela tiden. I veckorna sover han ypperligt bra medan Elli är på dagis och pappa Aris iväg på hotellet och renoverar. Själv försöker jag ta mig samman och jobba.

Tänkte börja jogga, vad tror ni om det? Hur många joggturer kommer jag lyckas med innan året är slut?

Vadslagning bland kommentarerna.

Äntligen har jag fått tummen ur att ändra headern här på bloggen. Den som suttit där tills nu är över två år gammal och mycket har ju hänt sen dess, som ni ju vet. Det var verkligen på tiden. Tack Måns, för hjälpen!

Frihet (Eleftheria) och Glädje (Eftihis) är mina barns namn översatta till svenska...

Så, vad tycks?

Tog ett test, Johanna lockade mig. Här är jag (enligt testet):

Din personlighetstyp:

Tystlåtna, idealistiska tänkare. Vill tjäna mänskligheten. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Extremt lojala. Flexibla och avslappnade så länge de inte upplever att någon av deras grundläggande värderingar hotas. Oftast begåvade skribenter. Kvicktänkta, med förmåga att se nya möjligheter. Vill förstå och hjälpa andra.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Skribenter, artister, personalvetare, socialarbetare, svensklärare, bildlärare, förskole- och dagispersonal, präster, psykologer, forskare, fritidspolitiker, redaktörer, studievägledare, journalister, religionslärare.

Jag tycker att det för en gångs skull träffade mitt i prick på den person som jag är när den är som mest avskalad. Precis sådär känner jag mig.

 

Guru -me, hahaha!

Jag har aldrig haft någon direkt åldersnoja. Ni kanske tycker att det är rimligt med tanke på att jag faktiskt inte är så gammal, men jag ska säga att de flesta jag känner har nojat över sin ålder sen vi var tonåringar. Jag har inte tänkt så mycket på det. Nu är jag 27 år gammal och när jag tänker efter så känns det som att jag hunnit med en hel del under dessa år, så jag är nöjd, helt klart.

Men idag känner jag att tiden går. Jag kan inte riktigt ta på varifrån känslan kommer... Tänk att man en dag ska dö, att livet inte är för evigt. att man för varje dag, timme, minut och sekund förs närmare slutet. Så mycket tid man slösar bort på inget egentligen. Jag skulle vilja stanna tiden, vara 27 för evigt, det är en fin ålder. Eller, jag kan bli 29 och 30 också, men sen får det gärna går betydligt saktare.

Jag blir stressad av det här, känner att jag måste göra saker, åstadkomma mer. Jag har man, barn, hus och ett etablerat liv. Ska det vara såhär tills jag dör nu? Inte för att det är något fel på det, men ändå... hjälp! Jag har alltid varit i stort behov av både utmaning och variation och jag känner ett svagt kittel i magtrakten, en rastlöshet bygger bo.

Lite obehagligt. Hoppas det går över igen.

Det har varit en tuff höst för min lilla tjej. Hon var alltid i centrum innan lillebror föddes och hon fick alltid min uppmärksamhet om hon ville ha den. Hon var mammas flicka till 100 % och vi var ett riktigt radarpar.

Sen kom bebisen.

Plötsligt hade jag en väldigt krävande liten pojke i min famn, jämt och ständigt. Jag ville ju ge honom samma trygghet, lika mycket närhet och kärlek som jag gav till Elli när hon var liten. Jag vill ha samma fantastiska kontakt med min son som jag har med min dotter. Det visade sig dock väldigt snabbt att det var omöjligt att finnas där till 100 % för båda två hela tiden och eftersom Elli ju KAN vänta så blir det alltid hon som får göra det.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått säga till henne att vara lite tystare för att lillebror sover, att ta det lugnare när hon leker eller att vänta, vänta, vänta tills jag matat färdigt/Akis har somnat eller fått sitt bad, blivit klädd och bytt på. Av uppenbara anledningar har hon nog inte tyckt att det här med att få en lillebror har varit det roligaste man kan tänka sig. Och oj vad jag har lidit av att se hennes förvandling från sprallig busunge till halvdeppad trotsflicka. Många gånger lägger hon sig ner och gnäller som en bebis, det är ett förfärligt ljud som jag redan har nog av här hemma, men hon är sjukt envis och gnäller högre och högre tills någon ger henne den uppmärksamhet hon vill ha och förtjänar, ber man henne sluta blir gnället bara mer intensivt. Har jag bara möjlighet så tar jag upp henne i famnen och vaggar henne så som hon brukar se mig göra med Akis, men ofta ligger han ju redan där och ockupperar.

Om jag säger till Elli att lillebror älskar henne så säger hon "Jag älskar också.", och jag är säker på att hon inte hyser några agg gentemot lillen. Hon är alltid väldigt mjuk när hon klappar honom, men vill i ärlihetens namn ha så lite som möjligt med honom att göra. Men hon har kommit i kläm och det känns tungt i mitt hjärta för hur jag än vänder och vrider på mig själv så räcker jag inte till för båda på det sätt jag skulle vilja. Jag bara hoppas att allt blir bra så fort Akis blir lite större och att det inte ska sätta några djupa spår av övergivenhetskänslor. En väldigt stor önskan just nu är att de ska älska varandra och njuta av varandras sällskap när de blir större.

Lilla Elli var mitt första barn. Med henne fick jag känna moderskapets magiska band för först gången och det finns inget som någonsin kan slå det. Min fantastiska lilla tjej...

Har börjat känna mig mer avslappnad i rollen som mamma till två, och som mamma till lille Maxen. Jag går ut och sätter mig på caféer för en kopp kaffe, med Max i vagnen och Elli aktivt deltagande i socialiserandet. Det är befriande att inte känna sig så himla bunden till hemmet som man lätt gör när man har en oberäknelig nyfödd hemma, men lille Max är ju inte nyfödd längre, det vore skamligt att påstå. Faktumet att jag nästan knappt ammar alls längre gör väl sitt till, jag har inte sett en enda ammande kvinna sedan jag flyttade hit, det är helt enkelt inget folk gör bland andra. Jag själv har varit enda undantaget och när jag ammade Elli hade jag verkligen inga second thoughts gällande att amma offentligt. Denna gången har det inte känts alls lika avslappnat, kanske för att jag är mer integrerad i samhället och kan höra och känna både vad folk tänker och hur vissa stirrar. Nä, ute föredrar jag att flaskmata, sorgligt men sant. Det har dock inte alls legat till någon grund för att jag skulle dra ner på amningen, men det har blivit så. För mycket stress och press, kolik som verkade bli värre av bröstmjölk, depp och känslor av otillräcklighet... Orsakerna är många och visst är det en smula sorgligt, jag var ju mästerammerska med dottern och väntade mig inte att mjölken skulle kunna ta slut så fort. Akis är 3 månader och det handlar nog inte om många veckor till som han kommer att få ammas. Men det blir väl människa av honom med... får vi hoppas i alla fall.

Huset får nya add-ons varje dag. Idag bar vi upp Ellis hylla på hennes rum, vilket innebar att vi äntligen kunde få lite ordning i hennes kaos. Det blev väldigt fint! Lustigt dock att jag hade inställingen från början att inte göra hennes rum prinsessit utan mer lite hippesött med lila och orange som dominerande färger. Det verkar dock alltid som att rosa blir dominant till en tjej, hur man än försöker... Ah well, det blev ändå fint. Jag bjuder nog på en omgång bilder till snart.

Och spisen och tvättmaskinen har äntligen kommit, halleluja! Det tänkte jag fira med att svepa ihop en choklad. och apelsintårta imorgon. Min favoritkombination vad gäller smaker.

Lika ångestfylld som julen var, lika underbar var nyårsafton. Vi bjöd hem vänner till vårt nya, stora hus, Aris hackade sallader och grillade kött på en av våra sju (!) balkonger och sedan åt och drack vi tills klockan slog tolv. Då kindpussades vi laget runt och slet snabbt fram spelbordet, tärningar och kort. Till tre spelade vi och sedan lämnade jag make och dotter i sina varma sängar (sonen var redan lämnad hos sin farmor) för att tesat partyfötterna för första gången på jag vet inte hur länge. Otroligt lyckat! Kom hem vid fem, lagom snurrig, och kröp ner i den uppvärmda sängen intill den snarkande nallen. Imorse vanade jag av mig själv vid halv elva, Aris var i full färd att städa upp efter festen och Ellis dansade omkring och hittade på bus. Jag gick och hämtade lille gossen som hade skött sig exemplariskt och lunchen intogs hos Eleni eftersom första januari är Vassilis namnsdag (Elenis man). Massor av god mat, solsken, godsaker och gott sällskap.

Nu sitter jag, Aris, Elli och lille Akis och myser vid en knastrande brasa. Året kunde nog inte ha börjat bättre, särskilt med tanke på med hur mycket ångest det förra avslutades.

Nyåret firades in i ett råkallt Palle, middag med vänner på Methexis och sedan tärningsspel på Skalas uteservering till klockan 4 på natten. Sedan klockan ett satt jag baa och huttrade och ville hem. Undrar fortfarande varför jag inte gick, men minns att Aris ville ha mig kvar, så antagligen därför. Sedan tog ett mycket händelserikt år fart.

Thailand i en månad!

Gravid!

Körkort!

En alldeles för varm och tung sommar. Mamma hälsade på.

En underbar tripp till Sverige i Augusti.

Vi kom över finaste huset och satte igång med att få det färdigt för inflytt. Det visade sig vara en seg procedur.

Den fjärde oktober föddes min lille prins Eftihis Maximos! Lätt den största händelsen detta år och tillsammans med Ellis födelse den största i mitt liv.

Kolik. Sömnlöshet, trångboddhet och depp.

Mamma hälsade på i början av november.

Flytt till nya huset!

Köpte bil!

Koliken tog slut och årets sista natt firades med fest hos oss och sedan utgång med tjejerna. Lilla Elli sov gott hemma hos pappa och lille Akis sov gott hemma hos yaya.

Slutet gott, allting gott.

Gott nytt år!