Elli är fruktansvärt envis och kan vara en riktig tjuskalle ibland. Men hon är samtidigt den mest underhållande och undarbara lilla person som finns i mitt liv. Så säger nog de felsta mammor, men min kärlek är, trots att Elli inte längre är någon bebis, så stark att jag ofta vill gå och titta på henne när hon sover. Bara för att få skåda den lilla kroppen som rymmer så mycket, även i sömnen. Det är obeskrivligt (och ändå försöker jag beskriva det hela om och om igen...)

Elli älskar Lotta på Bråkmakargatan (hennes nya favvo) och Pippi såklart. Hon kan dem utantill. Hon älskar också karameller och jordgubbar. Och vindruvor.

Det finns en tjej här byn, en riktig pudding. Hon ska enligt envisa rykten vara gravid, vet inte hur långt gången, men längre än mig i alla fall, kanske har hon beräknad förlossning i september?

Denna donna, som varken är lång eller kort, men ganska smal, struttar omkring i tajta jeans, tajta linnen och höga klackar (men ändå smakfullt, hon har stil). Hon har inte ens ett put på magen. Nog för att graviditeter sysn olika fort på olika kvinnor men detta är verkligen extremt. Jag har själv börjat få höra att min mage är ganska liten, men på mig kan ingen missta sig om att jag är gravid. Och hon är längre gången!

Hon har inga barn sedan tidigare, det spelar givetvis en liten roll, men jag tänker på hur trist jag hade tyckt att det var utan mage i typ v 25 om jag väntade mitt första barn. Jag letade febrilt efter bebismagen så tidigt som i v 10 när jag väntade Elli, såg så mycket fram emot min bebismage. Denna gången hade jag kanske inte sörjt lika mycket även om jag är ganska nöjd med min mage som den är. Jag undrar så var hennes bebis är när jag ser henne komma gåendes. Den måste verkligen ligga väl inbäddad.

Jag vill egentligen ingenting med detta inlägg, bara berätta lite om hur världen kan se ut ibland.

Det föll sig så att jag och Aris satt och kollade på nästan hela Eurovision tillsammans igår. Ni som känner oss förstår hur sjukt det är egentligen. Min grumpne man med väldigt selektiv musiksmak, och jag som inte heller håller Eurovision särskilt högt - plus att Sverige inte ens var med!

Men vi satte på TV:n i bakgrunden och till slut blev det så att vihalvlåg i soffan och kollade på dessa fantastiska nummer som avlöste varandra - som vilket Svenssonpar som helst!

Och roligare har vi inte haft på länge. Vi skrattade så att tårarna sprutade och humornumren bara fortsatte att strömma in, en efter en. Nästan alla var extremt roliga - på olika sätt.

Vi hade Serbien - han med håret - som inte behöver vidare förklaring. En undran bara: Que?
Vi hade Rumänien med piraten och catwoman - vilka ansiktsuttryck, och vilken utstyrsel!
Vi hade Azerbajdzjan - sexbomben som på något sätt fick lov att filma sina boobs som inledningsshoot i sitt nummer - det var smart! Håret gav stark häxvarning.
Vi hade Frankrike (som jag tyckte var ljuvliga!) - med sina juckmoves och rumpskak.
Vi hade Grekland - herregud så roliga! Macho i sina vita outfits och djupa, manliga "Oh!" och "Oooopa!"-ljud. Tydligen ville de med sina kläder porträttera grekiska marmorpelare... Underbart!
Vi hade Spanien, som jag älskade, med sina fina akrobater och mysiga låt.
Vi hade Albanien, som trodde att det var Eurovision 1983.
Vi hade Turkiet med sin robot, sina alldeles för många stromber och helt fantastiska överdrivenhet i allmänhet.
Vi hade Danmark som lät exakt som The Police i inledningen,och senare exakt som Abba - vilken underlig kombo!
Vi hade vulkanIsland och sjöjungfruIrland.
Och en hel drös med powerprinsessor som inte gick att urskilja.
Vi hade Ukraina med full on melankoli och Tyskland som stack ut enormt genom att vara det enda numret med en naturligt lite nervös sångerska, utan plastface, dockmake eller finslipat wail - hon vann och det känns fint tycker jag.
Belgium, Norge och några andra var otroligt bleka...

Jag har säkert glömt nåt kul, men det var så tät underhållning att det är omöjligt att minnas alla fina stunder...

Skrattfest deluxe, vilken underhållning! Jag hejade på Spanien, Frankrike, Grekland (såklart), Tyskland och lite Danmark såklart. Utan inbördes ordning och av väldigt varierade anledningar.

Ooooopaaa!!!

Det har bara gått fem månader på år 2010, men jag känner redan att det verkligen har hänt massor. Idecember gick jag till en spådam som sa att 2010 skulle bringa massor av nya energier och mycket skulle hända i mångas liv. I mitt fall är det verkligen sant.

Vi kickstartade året med en familjeresa till Thailand, en hel månads semester. Där blev vi med vårt andra barn, vilket vi fick reda på samma dag som vi kom hem.

I februari (eller var det mars?) så började min resa mot körkortet. Många resor till Chania och tillbaka, men trots lite vånda så klarade jag teoriprovet galant. Direkt därefter, i början av april så började mina körlektioner, och nu, den 25:e ma klarade jag uppkörningen. Jag fick körkort!

Jag satte ut en jobbannons med sänkta priser och plötsligt började jobben strömma in, det var en otrolig lättnad.

I april, strax efter påsk började min älskade lilla Elli dagis och det gick, trots lite gråt början, över förväntan bra. Nu går hon iväg med pappi varje morgon utan att gnälla ett dugg och på dagis säger alla att hon är alldeles ljuvlig att ha att göra med. Så lugn, snäll och rar. Jag får tårar i ögonen...

Nu i maj fick vi veta att pyret i magen är en pojke, vilket alla gratulerar oss extra för. Vi har tydligen gjort allt enligt det perfekta mönstret, en flicka och en pojke. Allt som kommer härefter är bara bonusar. Fniss på det.

Nu ska det köpas bil och planer på att renovera och bygga ut huset, alternativt flytta till ett annat till hösten, finns.

Morfar har varit jätte, jättesjuk men är äntligen på klar bättringsväg och fortsätter allt i rätt riktning så kommer min mamma ner och hälsar på om ett par veckor. När hon sedan har åkt tillbaka och jag har fått en vecka eller två på mig att njuta av lugn och ro med min man, så flyger jag modigt hem för två veckors  semester i Sverige. Då kommer jag vara i vecka 29-30 eller nåt. Då får jag chansen att fira både mammas och morfars födelsedagar, samt bästis Johannas och en släktträff i fasters sköna trädgård, fyra flugor i en smäll! Det ska bli underbart!

I oktober kommer lillebror och sedan är det nog mest hemmalull på schemat för resten av året. Vi måste ju lära känna vår nye familjemedlem. Det ska bli väldigt spännande!

Hettan är här. Ljuvligt!

Idag ska vi luncha med kusiner och njuta av den riktiga sommarens intåg. Kanske blir det glass till efterrätt? Och årets första dopp?

Inatt drömde jag att jag skulle föda barn. Det var en mycket märklig dröm som började med en smärtsam scen i ett badrum där jag krystade fram en blodig slemklump. Jag var ensam och känd e mig mycket rädd och övergiven. Dock hade jag en känsla av att jag efter detta skulle klara vad som helst i livet, en kraft kom över mig som knappt går att liknas vid något annat. Efter slemklumpen tog värkarna slut och plöstligt befann jag mig på ett underligts ställe. Min släkt hade kommit ner för att delta och inspekterade det stora huset som vi befann oss i. Aris var någon annanstans och jag var väldigt sur över att han inte var hos mig. Jag skulle ju föda. Jag vankade av och an och undrade när processen skulle sätta igång igen. Ingen verkade bry sig om mig alls utan hade annat för sig.Ingen doktor eller sjuksköterska i sikte och jag kände mig som instängd i en psykavdelning där jag var den enda friska. På väg att föda dessutom!

Sen minns jag inte mer. Men trots att det var en jobbig dröm så går jag idag omkring med känsla av att en naturlig födsel skulle vara så häftig att få uppleva, trots den sjuka smärtan. Urkraften som jag kände i drömmen har jag hört många väninnor beskriva och det vore coolt att få pressa sin kropp till det yttersta. Ska man göra det nån gång så är det ju vid barnafödande.

Jag kommer ändå göra mitt planerade snitt, så desperat efter denna upplevelse är jag inte så att jag tar mig an den smärta jag fick smaka på när jag försökte föda Elli naturligt. Och säger doktorn att det finns risker för mig med en vaginal förlossning nu så är inte jag den som känner för att utmana honom, även om jag vet att riskerna ändå är relativt små.

Skillnaden blir denna gång att jag ska snittas i vaket tillstånd. Aldrig att jag missar ett av mina barns ankomst till världen igen, det var nog det värsta av hela upplevelsen med Ellis födelse - såhär i retrospekt.

Igår traskade jag upp till hotellet och erbjöd mig att köra och hämta barnen från dagis. Det var egentligen Vassilis (Panajotas pappa) uppgift igår så han var där och väntade. Han var mycket skeptisk till det hela och gick med på det bara om han själv fick sitt bredvid och att vi körde hans skruttiga plåtburk till jeep. Då blev jag såklart nervös.

Det visade sig att det var en helt annan sak att köra denna jeep i jämförelse med den smidiga lilla Fiat Pandan jag har lärt mig köra. Den fungerade helt annorlunda! Och där satt en sträng Vassilis bredvid och gav mig övertydliga instruktioner. Pinsamt var det!

Varför har de bara en superflashig limousin och i övrigt skruttbilar i den här familjen? Eftihis VW vågar jag inte köra för att den är både lång, bred och dyr, och de andra bilarna vågar jag knappt köra för att de kan braka ihop vilken sekund som helst.

Nästa månad ska vi köpa en egen bil, en normal och guuud vad jag längtar.

Varje torsdag kväll är jag gräsänka (som jag hatar det ordet). Aris träffar sina grabbkompisar och gör manliga saker som spelar biljard eller sitter i nån bar och dricker shots. Som jag egentligen hatar detta koncept, av så många och olika anledningar.

Varför ska man liksom ens behöva dela upp sig i grabbgäng och tjejgäng? Har man nödvändigtvis mer gemensamt bara för att man har samma sak mellan benen? Om man umgås blandat här nere så delas man automatisk in i tjejhörna respektive killhörna (där tjejerna ofta springer omkring med tallrikar och dricka medan männen sitter och skrattar åt interna skämt) och att hitta personer som har nära vänner av motsatt kön är väldigt ovanligt, och hittar man någon så har de med säkerhet haft en sexuell relation tidigare och nu övergått till vänskap (gärna lite oskyldigt flirtig såklart).

Sen idén om att biljard skulle vara en killgrej! Jag älskar biljard! Men jag har aldrig nån att spela med, för frågar jag en tjej så tittar hon bara konstigt på mig och undrar var jag fick den idén från. Och frågar jag Aris så svarar han undvikande. Men jag vet att det är något han har ihop med sina killkompisar och tycker väl att det är trist att spela med mig.

Andra dagar i veckan går vi ut tillsammans om andan faller på, men torsdagar är vigda åt killarna och det ska mycket till för att de ska ställa in. Jag säger ingenting om min aversion för jag VET att jag bara kommer att bli sedd som den gnälliga frun som inte unnar sin man lite frihet, och Aris uppmuntrar mig ibland att göra samma sak. Jag ser bara inte charmen med tjejkvällar, blandat och naturligt är mer min smak. Och jag vill inte vara en gnällspik.

Jag antar att mitt största motstånd finns i att jag utesluts. Jag utesluts för att jag är fru och för att jag är kvinna. Och att min man tydligen behöver en paus från familjelivet som inte jag själv behöver, trots att jag redan spenderar mycket mer familjeorienterad tid än vad han gör. Vidare stör det mig att det tydligen finns något som hans vänner kan erbjuda honom men inte jag. Jag känner mig otillräcklig och utesluten. Särskilt nu kanske, när hormonerna gör mig extra känslig.

Men det hjälper alltid att lufta känslor i skriven text, så nu kommer det snart att kännas bättre. Och den enda (men ganska stora) fördelen som jag försöker fokusera på när jag blir iriterad över detta förlegade koncept är att jag kan svulla ostbågar och choklad och kolla serier till långt in på natten utan att jag får konstiga blickar. Frihet i det lilla liksom. Ganska härligt faktiskt.

Elli är ganska lik sin framor, det säger i alla fall många. Jag vet inte, jag ser att hon har sin pappas ögon, och de i sin tur kommer nog från hans mamma, men i övrigt tycker jag inte att de är så lika. Men jag kan ju givetvis ha fel. Att hon har mer Aris gener än mina är dock ganska uppenbart.

Idag såg vi ett nytt drag hos Elli, som fick oss att skratta så att tårarna rann. Vi har alltid vetat att de har varit lite extra glada för varandra, Elli och Efi och deras kärlek för mat har kanske fört de samman lite extra. När vi satt hos Eleni plockade Elli plötsligt upp skålarna med salta pinnar och kex och gick runt bordet och bjöd var och en på snacksen. Om någon tackade nej så insisterade Elli så till den grad att hon till slut gick från artigt bjudande till fysiskt instoppande i vederbörandes munnar. Det var precis som att se en Efi i miniatyr!

Frågan som intrigerar mig nu är om detta beteende beror på Ellis arv, eller hennes miljö. Eller kanske lite av varje..?

Jag har så många roliga saker jag vill dela med mig av, men jag har så sjukt fullt upp hela tiden att jag inte finner tiden. Men här kommer i alla fall en av de sjuka (inte roliga!) sakerna som hänt på sistone.

Här om dagen berättade Emmanuela för mig att en lokal kaféägare hade försökt ta livet av sig. Mannen, som har fru och två barn, hade gått till sitt kafé som vanligt på morgonen, gjort i ordning stället och serverat de första turisterna. Sedan hade han gått och skjutit sig själv i bröstet. Han färdades snabbt till sjukhuset och överlevde, men har det väl ganska tufft antar jag.

Tuffare blev det när man dagen därpå hittade en kvinnokropp nerstoppad i en tunna bredvid kyrkogården. Kvinnan hade varit försvunnen i ca två veckor och hittades skjuten i halsen. Kvinnan var tydligen hans älskarinna och man misstänker på starka grunder att han har mördat henne och stoppat henne i tunnan och sedan fått sån ångest att han försökt ta sitt liv.

Tv-team fyller Paleohora och på TV:n rullar dramat non-stop. Det känns helt sjukt. Alla vet ju vem han är här. Man vet också att han är lite "galen" och några gånger redan har lyckats skicka sin fru till sjukhus pga för mycket våld, så gällande hans familj kommer hans kommande fängelsedom nog mest som en befrielse.

Det senaste är att man försöker hitta en länk till denne man gällande tidigare mord på kvinnor som har skett för flera år sedan. Om det nu är han, vilket ingen vet, så är det nog dock svårt att hitta tillräckligt starka bevis.

Man hör ju om sånt här hela tiden, men när det sker så nära en så blir det väldigt annorlunda av någon konstig anledning. En man som man har sett varje dag, liksom...

Kvinnan som hittades i tunnan var änka och hade en utflugen son på 19 år.

Ruggigt!

...är en ny titel jag får lov att titulera mig. Jag klarade uppkörningen efter en lång och plågsam väntan och alla nerver utanpå huden. Ett jobbigt kapitel är avslutat och ett nytt betydligt festligare tar vid. Det där Johanna kör omkring på vägarna. YES!!

Som mamma är jag inte särskilt paranoid med grejer i allmänhet. Om Elli tappar en klubba på marken så tar jag upp den och torkar bort synligt smuts och ger tillbaka den till henne, de flesta grekiska mammor slänger klubban pga smutsen och bakterierna. Jag skriker inte heller i högan sky för att Elli vissa dagar kollar en del på TV, jag tror inte att hon får dålig syn eller blir en "zombie" av regelbundet tv-tittande. Och skulle Elli missa ett mål så rycker jag mest på axlarna och vägrar hon äta vid bordet så får hon ofta springa fram och tillbaka för att få tuggor.

Men det finns en grej där jag kanske är lite gammaldags. Det gäller leksakskonsumtionen. Elli har så sjukt mycket leksaker, hon har allt hon kan önska sig och mer därtill och skulle hon vilja ha något nytt, eller skulle något plötsligt saknas så får hon det mer eller mindre direkt. Att längta efter något så som vi fick göra inför exempelvis födelsedagar finns inte i barnens värld idag. Behöver Elli en cykel så får hon en, oavsett vilken månad det är. Och varje gång någon i familje är i Chania så köps det med en present till Elli. Det har gått så långt så att Elli varje gång hon får syn på en papperspåse utbriset "Present till Elli!" och är det då inte det så blir hon sur. Jag trycker mycket på att hon ska visa tacksamhet när hon får något, men jag vet att även detta kommer att vattnas ur. Jag tycker att det är sorgligt.

Det är också trist att jag som mamma aldrig kan få köpa något åt henne utan att känna skuld för att hon redan har alldeles för mycket.

Ibland har jag lust att bara samla ihop 90 % av hennes grejer och ge bort dem eller slänga dem, och sedan vara mycket restriktiv när det gäller hur presenter delas ut. Men det skulle ändå inte funka.

Det är så synd att barnen inte får vänta och längta och bygga upp sina förväntningar, för att sedan vara försiktig med och värdesätta sin efterlängtade pryl. Så som vi gjorde, och våra föräldrar ännu mer. Men det kanske bara är jag som är konservativ och bakåtsträvande?

När jag väntade Elli hade jag så långtråkigt. Jag bara längtade efter min bebis och hade inte mycket att göra. Jag fotade min mage varje vecka - minst!

Denna ungstackaren får inte alls lika mycket uppmärksamhet. Jag har Elli och massor av jobb och jag tar körkort och manglar lakan. Hittills har jag tagit tre magbilder, den förra jag visade för nån månad sedan och nu dessa två:

Jag gjorde det! Jag släpade ut mig själv och Elli till affären för att köpa fisk, matlagningsgrädde, citron, dillbuljong och annad smått och gott. Elli var så trött så att hon somnade i kundvagnen, det har aldrig hänt förr. Jag försökte väcka henne genom att ge henne en klubba, men efter två slick tappade hon den i golvet för att hon somnade igen. Jag fick rusa genom affären för att handla allt innan hon skulle trilla ur vagnen.

Kom hem och la lillfisen att sova, utan vare sig kvällsmat eller mjölk, men det går nog ingen nöd på henne.

Jag tinade min fiskfilé, jag har ingen aning om vilken fisk det blev, men det var den enda jag fann i frysdisken som var filéad. Sedan kokte jag den lite i dillbuljong innan jag la den på min smorda form. Jag gjorde en bechamelsås på smör, mjöl, hälften grädde och mjölk, citronsaft från 1,5 citron, 3-4 dillbuljongtärningar (hittade ingen färsk dill tyvärr!), lite grönsakskrydda från Knorr och salt, samt en äggula precis på slutet. Allt höftades fram för jag hade inget tålamod alls att sitta och leta efter recept. Därför blev också potatismoset gjort på pulvermos, jag brukar göra riktig mos men jag var verkligen desperat efter min fiskgratäng så alla genvägar användes. Lite smör, en äggula och lite citronpeppar i det och klick, klick, klick längs formens kant. Hade jag inte varit galen efter min gratäng så hade jag spritsat, men det får bli nästa gång. In i ugnen på 225 grader i drygt 20 min. Och herre min skapare! Så gooood! Precis lagom syrlig och dillig och fisken var ljuvlig och moset perfekt trots sitt pulverursprung. Jag och Emmanuela delade på nästan hela gratängen, som inte var särskilt klen... Vi kom på att vi skulle spara lite till Aris när det bara fanns en liten hörna kvar på formen, men bättre sent än aldrig..?

Det var lätt och så himla gott. Detta blir definitivt en återkommande rätt i det här hushållet... Är varje dag overkill?

Det är väl förmodligen för att jag bär en liten man i min kropp som detta händer, men det känns ändå ganska otroligt.

Jag har aldrig varit särskilt glad för mat i allmänhet. Alltid kräsen med sånt som är "fint" och "nyttigt" och alltid bara sneglat efter vad som ska bjudas till efterrätt. Om jag inte har någon vid min sida som får mig att skämmas så äter jag gärna chokladkex, chips med dipp och godis morgon, middag, kväll. Till det dricker jag Cola Light. Har aldrig gillat varken öl eller vin, särskilt inte om läsk finns att tillgå. Det är skitpinsamt och det blir mer och mer pinsamt ju äldre jag blir. Men smaklökarna är jävulskt envisa. Nu när jag är gravid får jag ofta medlidsamma blickar när jag beställer läsk till maten, vissa säger att ETT glas vin inte skadar - för smakens skull. Jag fattar ingenting, jag vill inte ha nåt jävla vin.

Min nyttiga väninna Rebecka talar sig varm om mörk choklad och vikten av att dricka mycket rent vatten och jag beundrar henne så. Men får jag in en tugga choklad som har en ansenlig mängd riktig kako i sig så tappar jag suget direkt. Jag njuter mest av skiten - mjölkchoklad från Marabou, Malteasers, Kinapuffar - och Cola Light såklart. Jag är i en femårings smakstadie ungefär.

Om jag ändå måste välja någon mat så är favoriterna hamburgare, pizza, spaghetti med carbonara- eller köttfärssås, och fiskpinnar med potatismos, och grillad kyckling - helt utan tillbehör. Ja, ni ser ju själva vilken nivå det hela ligger på.

Men!

Plötsligt har något märkligt hänt. Jag köper hem min chokladranson varje dag, och berget av choklad växer i godisskåpet, för jag blir sällan sugen. Istället går jag och suktar efter saker som fiskgratäng, avocado och räksallad, salamikorvar, dressingar och sallader av olika slag. Jag minns en räkbaguette jag brukade äta på muséet och överväger en resa hem NU bara för att kunna trycka i mig en sån eller två. Eller fem.

Ikväll måste jag få en fiskgratäng. Det ska vara vit fisk, slät potatismos spritsat i kanterna, en krämig vit sås med smak av dill och citron och STORA portioner. Nån som har nåt bra recept?

Helt sjukt.

Jag har aldrig gillat salami. Lukten - uäck! Smaken - blää! Utseendet - men hur kan folk äääta sånt här?!

Plötsligt finner jag mig själv stående vid charkdisken suktande efter salamikorvar. Jag köper hem olika sorter och kränger salamibaguetter med smör och gurka varenda dag. Jag kan inte få nog!

Varför kunde det inte varit broccoli eller blomkål eller nåt annat nyttigt istället?

Här är det grått och blött sedan nattens ösregn. Det känns som att befinna sig i Sverige en kall, rå sommardag - typ midsommar. Ganska mysigt tycker jag. Ni har strålande sol och massa plusgrader.

Uppochnervända världen!

Elli stand verkar få sitta kvar förresten! (Har jag ens skrivit om det här?)

Namnet är Eftihis (h-et uttalas som ch-ljudet i Bach på tyska och betoningen ligger på första i-et). Jag var tveksam till att avslöja det eftersom inget egentligen är bestämt än, men insåg att det ju är väldigt elakt att hålla er på halster sådär. Eftihios betyder lycka som mamma påpekade, och här på Kreta är det ganska vanligt, som Rebecka avslöjade. Dock tror jag att Rebecka på nåt konstigt sätt verkligen "drabbades" av Eftihisar från alla håll och kanter, så vanligt som hon tycker att det är är det absolut inte. Vanliga namn är Giorgos, Giannis, Kostas, Dimitris... Eftihis är utanför Kreta till och med väldigt ovanligt.

Lille Eftihis blir på grekiska Eftihakis, så ett vanligt smeknamn på dessa pojkar och män är Akis (uttalas Ackis). Här kan man ju som svensk utveckla det till Acke eller nåt om man vill. Som sagt, jag är inte helt såld på det här namnet, men kan säkert lära mig att leva med det. Elli och Akis. Tja? Jag hade sådan tur med första namnet...

Vill jag så kan jag som sagt kämpa för min rätt här, men jag känner mig redan uttråkad av bara tanken på diskussionerna. Det känns inte värt det. Dessutom vore det härligt att få ge detta som en liten gåva till Aris farbror som ger alla barnen så himla mycket. Som sagt ja. Sen är det ju ganska härligt att ha två barn som heter Frihet och Lycka.

Alla ni svenskor som berättar om era grekiska erfarenheter - ni är verkligen ett fint stöd!

Den lille 200-grammaren ligger inne i magen och knuffas på rättså bra. Tänk att han inte väger mer än en stor hamburgare... så sjukt! Vi har börjat diskutera namn, till Aris stora ångest. Han gillar inte att diskutera saker generellt, och att särskilt inte ämnen som eventuellt är lite känsliga. Han tycker att diskussionen kan vänta till barnet är fött. Likaså samtal om nytt hus, vilken typ av bil vi ska köpa osv. Jag ser helst att vi börjar diskutera nu och kanske når fram till ett beslut innan den lille stackaren är född. Blodtrycket höjs omedelbart ;).

Aris vet vilket namn han vill ha på gossen, men han vet nog också att det inte är en självklarhet att jag bara flyter med i hans familjs traditioner än en gång. Elli fick ju ärva svärfars namn Eleftherios (Eleftheria), så enligt traditionen ska andra barnet ärva mammans föräldrars namn. Nu funkar det ju dock inte att döpa ett grekiskt barn Magnus, och jag hade nog inte velat det i vilket fall som helst. Vi har ju inte samma traditioner i Sverige och det skulle kännas konstigt att kalla mitt barn för samma namn som min pappa har. Vi har ju iofs Erik som släktnamn bland männen, men jag gillar inte det namnet så mycket heller. Mamma heter Marie, vilket blir Marios på en pojke och det låter ju fint om man uttalar det på grekiska, men säger man det på skånska så blir det genast fult.

En tanke som har slagit mig är att låta mina föräldrar tillsammans välja ut ett grekiskt namn de gillar, men då har det ju ingen familjeankytning alls och det skulle kännas lite som ett hån mot de äldre grekerna i familjen. Det är så oerhört mycket värt för dem att namnen får gå i arv. Vi har ju inte det i Sverige så det är ju lite svårt att sätta sig in i.

Rebellen i mig vill hävda sin sak och kräva att få välja namnet denna gång, men i ärlighetens namn känns inte fighten så viktig, eller ens berättigad. Det finns viktigare saker att slåss för.

Namnet som skulle glädja hela familjen har vacker symbolik, passar utmärkt ihop med Eleftheria, men låter dessvärre ganska konstigt i en svensk mun. Det finns dock ett smeknamn som låter bättre och bättre i mina öron ju längre jag får suga på det. Bäst av allt är att det är efter en släkting som aldrig gift sig eller fått barn, men som älskar barn mer än någon annan man jag har stött på här nere och spenderar mycket tid med dem och tar ut dem på utflykter ganska regelbundet. Han är nästan mer aktiv som "farfar" än deras riktiga farfar (som inte heller är dålig!). Han skulle nog känna sig oerhört hedrad och det vore en fin gåva att få ge honom.

Jag ska inte förhasta mig, och kanske låta Aris lida lite i ovissheten (skojar bara!), men jag lutar just nu åt att låta honom och hans kulturella traditioner få välja även sonens namn.

Det var skönt att komma hem igår, efter en ganska strapatsrik resa. När vi anlände till Aten visade det sig att pundhuvudena på Chania hade lyckats skicka våra väskor till någonstans i Skandinavien istället för Aten, så vi fick - lagom bittra - åka vidare utan dem. På söndagen gick vi upp vd åtta och t frukost, sedan åkte vi i två timmar till Patra för att gå på lille Vassilakis dop - i jeans, t-shirts och sandaler, samt utan presenter. Det kändes... udda. Men på nåt sätt blev det goda skratt av det hela till slut så ingen större skada skedd. När vi till slut kom tillbaka till Aten - efter ännu en två timmar lång bilfärd - så stannade vi till på flygplatsen för att hämta våra väskor som hade kommit fram. Det jobbigaste av alltihopa var att jag då såg var väskorna hade åkt - Köpenhamn! Ironin - HÅNET! - i det... Vi spenderade ännu en natt i Aten och på måndag morgon åkte vi återigen till flygplatsen för att ta flyget hem igen. På det stora hela var det en ganska tröttsam resa, men ändå mysig.

När vi kom tillbaka till Paleohora så längtade jag så sjukt mycket efter lilla Elli. Hon låg och sov med sin yaya så jag fick snällt vänta ännu en timme innan jag fick se henne. Det var dock lite chockartat då hon hade trillat på söndage och slagit up läpp, knä och händer. Dessutom är hennes ena framtand i fara, svart kant i tandköttet och något lös är tanden, dessutom har den flyttat en aning på sig. Vi tar henne till tandis idag efter dagis, men det är väl inte så mycket han kan göra kanske?

Jag har massor av körlektioner i det närmaste, min lärare vill att jag ska köra upp redan nästa vecka! i får väl se hur det blir med det, men hinner jag upp till Chania tillräckligt många gånger så kanske det går. Spännande så det knottrar sig på huden!

Igår körde jag till Chania och det gick hur bra som helst. Helt sjukt, men kul!

Sedan shoppade jag med mina svägerskor Eftihia och Emmanuela tills fötterna värkte. Då gick jag till min doktor och fick titta på min lille bebis. Min lille grabb! För det är det, en pojke. precis som vi alla trodde! Känns fantastiskt att veta att jag ska få en son. Helt overkligt underbart, även om det fortfarande är mycket roligare att handla kläder till flickor ;).

Nu ska jag och Aris iväg till Aten och Patra på en minisemester och dop för Aris kusins son. Tillbaka på måndag!

Igår hade jag min tredje körlektion i Chania, totalt har jag kört nio lektioner i Paleohora och tre i Chania. Det går bra nu och jag känner att jag hanterar bilen hyfsat. Körskolan har en smidif lite Fiat Panda och jag gillar verkligen att köra med den. Alla kommandon funkar utan besvär och man känner sig bekvämt smal och lite på vägarna. Till och med inne i Chania där fullkomlig anarki råder mest hela tiden känner jag att jag har kontrollen.

Så idag kunde jag inte motstå frestelsen längre, jag ville så gärna köra utan min lärare och frågade Eleni lite försynt om hon inte kunde tänka sig att åka med mig en runda i hennes lilla Opel som egentligen har varit redo för skroten i flera år redan. Hon är eventuellt den kaxigaste och oräddaste människa jag känner så hon lastade in sin bebis i baksätet och satte sig själv i passagerarsätet och hojtade "kör!". Jag frågade lite försynt om vi kanske skulle vänta tills någon kom och kunde ta hand om lille Lefteris, jag är ju inte diretk nåt proffs än och dessutom är den enda bil jag kört en lättmanövrerad liten Fiat - långt ifrån det vrak till bil som jag nu skulle köra i. Men Eleni sa att det var luuuugnt.

Jag fick nog motorstopp ca 5 fem gånger (i början) - något jag aldrig har fått med Fiaten. I övrigt gick det faktiskt bra. Ratten vibrerade våldsamt på raksträckorna och jag skrattade länge åt att grejen jag körde faktiskt fick kallas bil. Blinkersen funkade inte, men vi körde under en tid på dygnet då det inte är så mycket trafik ute och hela rundan runt byn gick bra. Jag var så stolt över mig själv när jag till slut parkerade hemma på svärföräldrarnas uppfart igen.

Så sa stencoola Eleni med ett leende över läpparna "Du gjorde bara ett fel under hela körturen..." varpå hon pekade på handbromsen - som varit i under hela trippen och lade av ett asgarv. "Fast på en riktig bil hade det märkts." sa hon som en tröst till lilla mig som gapande stirrade på handbromsen.

På fredag har jag nästa lektion, då ska jag köra från Paleohora till Chania med min lärare, det ska bli kul! Köra bil är faktiskt väldigt roligt, även om jag nog gärna håller mig ifrån Elenis bil i fortsättningen...

Om jag ska vara ärlig så var en bebis inte alls det som lockade mig till att skaffa barn igen. Det var det däremot när jag var gravid med Elli, då var det faktumet att jag skulle ha en gullig, alldeles levande bebis som lockade mest. Nu var iofs Elli inte särskilt planerad, men det var ju denna.

Nej, jag njuter av att kunna kommunicera med Elli, att kunna titta på henne när hon äter själv och gå små promenader med henne utan vagn. En bebis känns så... krävande.

Men på det stora hela ville både jag och Aris ha fler barn, Elli måste ju få ha syskon och tänk så trist när man är gammal att nte ha en hög barn och barnbarn att bjuda hem när andan faller på. En stor, varm familj - det är det som lockar mig idag.

Det gick så långt som att jag i början av graviditeten var lite ångestladdad inför att ha en bebis igen, en liten parasit som kräver allt av en - jag har ju Elli att bry mig om också! Och mig själv! Jag är ganska ego när det gäller egentid, har stort behov av tysta timmar och avslappning, och Elli har alltid varit lugn och sovit mycket så det har aldrig varit något stort problem att hitta det med henne. Men om det kommer en bebis också, då minskar den där tiden ganska drastiskt.

Ja, allt sånt har surrat i min skalle men de senaste veckorna börjar någonting ändras inom mig. Det är säkert en naturlig process när man är gravid, att förr eller senare så längtar man efter den där bebisen. Jag ser bilder på nyfödda och blir plötsligt varm inombords. Jag tänker på Elli tillsammans med ett syskon och ler för mig själv. Rädslan för allt det jobbiga uppvägs plötsligt av bilden att ha två änglar i mitt liv, istället för en. Dubbel kärlek. Dubbel lycka. En liten, liten bebis som luktar honung och tillitsfulla ögon som vittnar om att en livslång kärlek nyss har tagit vid. En till.

När jag känner min bebis röra sig i magen så ökar spänningen, det är ju faktiskt någon där inne. Organismen är bara 17 veckor gammal, men det är redan mitt barn, jag har bara inte fått träffa det än.

På fredan får vi reda på om det är en pojke eller flicka, och efter många funderingar har nyfikenheten plötsligt släppt. Det spelar ingen roll vad det är, för det är ju mitt barn. Det räcker.

Jag dör..! Idag kom Elli hem från dagis med ett hjärta som hon hade gjort till mig för att det är Mors Dag. Jag tror att hjärtat brast lite. Hon är så liten, och visst har säkert förknarna gjort det mesta, men ändå! Tänk att jag har en liten ängel i mitt liv, jag är verkligen tacksam.

Sen hade jag bett Aris fråga när Elli ska börja gå hela dagar (alltså 8.30-14.30) istället för 8.30-12 som hon gör nu, och då hade fröknarna svarat att vi bör vänta till juni om vi kan, eftersom Elli är ganska ensam på dagiset, hon har inga vänner än. Då brast hjärtat mycket. Alla de andra barnen har gått tillsammans sedan september och är både lite äldre och mer sammansvetsade. Så kommer lilla Elli in i deras grupp och ingen fäster sig vid detta underbara lilla väsen. Kanske är det helt normalt och förhoppningsvis så hittar hon snart en kompis, men jag som mamma blir sjukt orolig. Tankar som att det är mitt fel som har uppfostrat Elli annorlunda dyker upp, kanske de andra barnen tycker att hon är märklig på något sätt? Hon pratar ju grekiska, men säkert kommer det också svenska ur hennes mun ibland... Hon är ju inte lik de grekiska bybarnen, för hon har ju uppfostrats ganska mycket mjukare,  och nu börjar jag bli orolig att det ska bli en börda för henne.

Men jag går förstås händelserna i förväg, vi får ge det mer tid helt enkelt. Tanken på att hon sitter för sig själv i ett hörn är olidlig, men så ser det ju inte riktigt ut heller, fröknarna är verkligen hur bra som helst och Elli verkar ändå trivas ganska bra på dagis.ä

När det gäller mitt andra barn så drömde jag inatt att det var ett monster. Det vände och vred, och boxade så inne i magen att jag skrek av smärta, det var ett djävlulsbarn. Jag hoppas att det inte är sant.

Häromdagen, samma dag som jag skrev mitt deppinlägg om hur jobbigt allting är, så nådde jag min absoluta pik runt klockan 20 på kvällen. Jag kom hem med Elli efter en runda nere i byn, jag hade känt att hon behövde något annat än detta hus fyra väggar och en halvneurotisk mamma som sällskap, så vi hade cyklat hem till yaya och jag hade maglat lakan i två timmar medans Elli lekte. Manglandet är ganska skön avslappning har jag märkt, man bara sitter där, ganska bekvämt på en stol och gör rutinjobb, man är fri att släppa alla tankar och måsten. Hur som helst, vid 20 kom vi hem och i köket möttes jag av en oljig stekpanna, en smutsig tallrik på köksbordet om min Coca-cola - öppnad, halvt urdrucken och med korken fortfarande av. Jag tappade nog verklighetsförankringen för detta lilla gjorde att jag började gråta kapp med Elli som protesterade vilt mot att gå och lägga sig. Jag fick henne i säng och hon slocknade direkt, stentrött som hon var. Sedan stod jag med telefonluren i handen, redo att ringa upp Aris och fråga honom om han medvetet försöker driva mig till vansinne. Jag hade skrikit, hotat och gråtit om jag faktiskt hade ringt, men en överlevnadsinstinkt i mig lyckades tursamt nog övertyga mig om att vänta med konfrontationen tills han kom hem, han satt ju med en stor grupp på hotellet...

Så jag satte mig i soffan, tårarna bara sprutade. Jag frågade mig själv gång på gång hur någon kan vara så nonchalant och elak att de dricker ur en annans Coca-Cola och sedan inte ens sätter på korken igen. Jag pratade en liten stund med fina Rebecka, och det hjälpte nog lite. När jag stängde ner vår chattkonversation så slocknade jag i soffan. Jag hade ju tänkt sitta där, och jobba upp min ilska till bristningsgränsen lagom till Aris skulle komma hem, men lyckades inte hålla ögonen öppna.

Jag vaknar sedan av att Aris står över mig i soffan och smeker min kind. Jag är alldeles förvirrad, det enda jag får fram är ett halvt yrvaket och alldeles för mjukt "Du... korken... du glömde korken.". Han hör nog inte ens vad jag säger och pussar mig och frågar om det inte är bättre att jag går och lägger mig i sängen - det är ju mycket skönare. Det håller jag med om, kramar honom och trots att jag minns något om en konfrontation så kan jag inte längre känna ett spår av den ilska jag hade känt innan jag somnade.

"Var det bara korken?" frågade jag mig själv medan jag klädde av mig för att gå till sängs, "Kan jag verkligen ha varit så arg över en kork?". Så gick jag och la mig och sov sammanlagt elva timmar den natten.

Det är nog en ganska vettig tanke att man inte ska fatta några som helst drastiska beslut medans man är gravid, för ens omdöme är ibland... lite... skevt. Därmed inte sagt att man som man inte ska vara lite extra försiktig när man har en gravid fru i huset heller, hon behöver all försiktighet som finns att tillgå - och massor av sömn och kramar. Typiskt att man ska vara en sån klyscha...

Det var ju väldigt vilket utrymme kära Grekland har i våra tidiningar nu för tiden. Det är faktiskt skrämmande. Det som är jobbigast flr mig är hur folk drar slutsatseri kommentarerna att grekerna skulle vara lata och få skylla sig själva. I allmänhet så är de inte lata, de flesta jobbar som gnur. Men helt klart att det fuskas, jag har ju redan haft det uppe.

Denna artikel är verkligen mitt i prick, jag kunde inte skrivit det bättre själv om man säger så ;):
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7074473.ab

Men vad som är svårt för er som bott i Sverige hela era liv är hur det kan bli såhär i ett land. Man får väl ta sitt ansvar och betala sin skatt och jobba tills man är för gammal. Jo, men om det finns noll tillit till en korrumperad regering så smusslar man gärna undan så mycket pengar man kan, för vem vet annars vad de går till?

Skolan är bedrövlig, sjukvården lever på mutor, skattetjänstemän är de största fuskarna vi har i hela landet. Vem ska man lita på Varför ska man leva på under existensminimum, och inte ens det om man vill ha en vettig försäkring, om man ändå är säker på att ens pengar går till de rikas plånböcker?

Jag undersökte vad som skulle krävas för att jag skulle kunna fakturera mina skrivjobb legalt här i Grekland. Skattemannen skrattade hånfullt åt mig och sa att bara försäkringen skulle kosta mig 600 € i månaden (elle rom det kanske var varannan månad?). Sen tillkommer själva skatten. Jag hade inte ens gått med 10 € i vinst! Vill man betala skatt är man lite dum i huvudet.

Jag vet inte vad som kommer att hända här. Jag bor inte heller i Aten och ser inte de våldsamma protesterna. Men jag hoppas på något sätt att vi slås ut en smula av det här, så att folk vaknar upp och inser att det går att leva bättre, mer organiserat, mer rättvist - och gå med vinst! Det är nämligen en situation som grekerna i regel inte ens tror är möjlig.

Jag har varit lite nere på sistonde, deppig över stackars morfar som har det så jobbigt på sjukhuset, först och främst. Kryddat med lite värk i tandköttet när visdomstanden tränger igenom, lilla Ellis förkylning och medföljande gnälliga attityd, Aris stress med mycket jobb, lite tjatiga arbetsuppgifter (även om jag inte klagar, jag är glad att jag har jobb!), en spänd känsla över magen som jag hoppas är normal, ett smutsigt hus som behöver städas, lakan som ska manglas varje dag och ett alldeles för fantastiskt väder för att det ska passa mitt humör, gör att jag känner mig lite hopplös i vardagen. Det har säkert med hormonerna att göra, men helst vill jag bara gräva ner mig under ett stort täcke och kolla på Dexter, Greys Anatomy och Lost i två veckor, tills allt känns bättre, tills vi vet att morfar kommer att bli bra igen, tills Elli är trygg på dagis, tills jag har fått rätsida på min ekonomi, tills vi har fått titta på bebisen igen och allt är lika fint och bra som vanligt... Ja, tills min allmänna depp gått över helt enkelt.

Jag vet att jag inte drar mer än någon annan, alla har vi våra tunga bitar att hantera i livet, men ibland är man för klen för det mesta. Inte så resistent. Hade jag bara känt mig lite gladare och starkare så hade jag nog åkt till Sverige och stöttat mamma i allt detta svåra med hennes pappa, men jag orkar inte, jag orkar inte lämna Elli i en hel vecka, hon är trots all min glädjekälla när allt känns svårt, jag orkar inte resa fram och tillbaka med alla känslor det alltid river upp, jag orkar inte se mamma trött och ledsen, det är jobbigt nog via telefonen, och jag orkar inte förklara en massa för alla som undrar saker. Själviskt är det, jag vet, men då får det vara det, jag orkar liksom inte hålla en stark fasad när det inte finns en enda stöttepelare bakom den.

Så jag stannar här och kämpar med oron på avstånd. Jag skriver mina texter, om och om igen, jag vinkar hejdå till ledsna lilla Elli varje morgon och utstrålar trygghet, samtidigt som mitt hjärta skaver mot bröstkorgen. Jag kollar på ett avsnitt eller två av livsfrånkopplande saker när jag anser mig ha en stund över. Jag manglar lakanen och tvingar i mig mat jag inte är sugen på, för lille bebisens skull, och för alla andras skull så att de ska slippa oroa sig.

Sen stirrar jag ut genom ytterdörren, på det glittrande havet och det prunkande trädet utanför. Och känner mig närmast hånad.

Jag minns nu att det var likadant förra gången jag var gravid, vilket helvete det är med hormonerna, vilket monster de skapar inom en... Som tur är går det såklart upp och ner, snart nog kommer säkert ett inlägg här fullt av glädje över livets alla fantastiska små under.