Jag har haft barnvakt förr, såklart. Men idag är Elias barnvakt hennes mormor. Jag lämnade henne för en och en halv timme sen på hotellet där mamma bor, u är jag här igen för att kolla läget men då är både mamma och dotter försvunna. morbror Måns som njuter av air-conditionens svalka säger att de gått på promenad.

Jahapp. Känns konstigt. Skönt förstås, men konstigt. Är det någon jag är avslappnad att lämna lillis med så är det förstås min egen mamma. Hon är ju som jag, fast äldre.

Sen ska jag föreslå städparty i mitt hus i kombination med banoffeebak. Kul kul.

Nä... Hej på er!

Att sakta vakna exakt klockan fem i nio för elfte dagen i rad av glada joller från andra sidan det lilla sovrummet. Att ligga där med slutna ögon och lyssna medan kroppen långsamt får förbereda sig för uppstigning. Att smyga ut ur rummet för att gå på toaletten obemärkt. Att smyga tillbaka och ställa sig vid hennes sängkant för ett leende som skulle blända solen själv. Att svara på hennes joller och lyfta upp hennes lilla varma kropp och hålla den tätt, tätt intill sin egen. Att krypa ner i den lilla sängen tillsammans, skuffa lite på den sovande mannen som makar på sig. Att lägga henne till bröstet och låta henne girigt äta och mysa. Att känna hans arm komma slingrande bakifrån för en dubbel omfamning, en omfamning som signalerar kärlek då den är som allra äktast. Att slumra om alla tillsammans för en liten stund och känna total. Lycka.

Ja... det var ju lite surt det där med sista målet ja. Men i jämförelse med att grekerna åkte ur matchen helt så är det ganska lugnt. Vi har ju fortfarande hopp. Till skillnad från grekerna. Som har åkt ut. De är ute. Ingen återvändo. Ute.

Muahahahahahaha!

Något måste ju skrivas om detta. Som svenska boende i Grekland och gift med en fotbollsgalen grek så var matchen minst sagt spännande. Det var en fin känsla när Sverige vann över de inte så lite kaxiga grekerna. Lite hemlängtan kom över mig för en sekund.

Sen var det ljuva förstås slut. Hur kul det än kändes för min del att min kaxiga mans trut blev igentäppt, så led jag ändå med honom. Det var ju så mycket viktigare för honom än mig. Jag är dessutom så van vid att tvingas vara "the bigger person" så jag hade klarat det mycket bättre. Nu blev det istället en tyst kväll. Dyster.

Fast inombords var jag såklart lika stolt över Zlatan som vilken ölmagesvensson som helst.

Go, go Sverige!

Det har kommit ett strandmonster till byn. Det är ett trolliknande väsen, inte ens en meter långt. Det äter sand och plaskar vatten på alla som vågar sig nära. Endast fullt nerdoppad i vattnet eller helt inkletad i sandgegga är strandmonstret riktigt nöjt.

I övrigt är det ett ganska gosigt litet monster. Bestämt, men gosigt.

Kolla! Hon står!

Samtal mellan mig och Elia igår vid 21.30:

Jag: Elia, lyssna nu på mamma, för jag ska berätta en rolig sak.
Elia: Tatata?
Jag: Ja, du kommer älska det.
Elia: Dodo.

Igår var vi på Efterpis skolavslutning, det var mycket dans och sång och fina sommarkläder, jag blev lite tjock i halsen när jag såg alla glada barn på skolgården. När jag var liten hade jag ingen som helst förståelse för att vissa vuxna grät en skrvätt under skolavslutningarna, eller under de halvkassa kabaréerna man satte upp, eller konfirmationen. Nu förstår jag.

De är så nya och oförstörda, med hela liven framför sig. Alla vägar är öppna och än har de inte valt vilka de ska gå. Det är en fantastiskt kittlande frihetskänsla som uppfyller mig när jag tänker mig in i deras situation. De förstår det dock inte själva såklart, precis som jag inte heller gjorde. Youth is wasted on the young. Samma känner säkert gamlingar när de ser såna som mig, men det lär jag inte heller förstå förrän jag själv är gammal.

Bloggen har bytt plattform, därför har den varit otillgänglig i några dagar. För även om jag bloggar väldigt lite för tillfället, så är jag inte i närheten av att strypa min lilla blogg. So no worries.

Greker har i regel svårt för sch-ljudet, långa och korta vokaler och diftonger.

Sheet
Shit
Seat
Sit

Alla låter de på samma sätt ur en grekisk mun.

Likaså coke och cock.

Det kan locka till många oförstådda skratt.

I Paleohora finns ett litet turisttåg som kör runt i byn under sommarmånaderna. Här om dagen bestämde jag och Eleni oss för att ta med flickorna (Elia och Panajota förstås) på en runda. Vi satte oss och inväntade tåget i ett café och när Emmanuela kom förbi så bestämde hon sig för att också hänga på, likaså en vän till Eleni och hennes dotter. I sista stund när vi alla redan satt på tåget så kom framor Efi förbi och valde att hänga med hon också, så vi blev ett stort tjejgäng. Det var mysigt och roligast som vanligt var Panajota. När kameran kom fram så spände hon upp sitt allra största (och fejkade) leende och vägrade lyssna på oss när vi sa att hon kunde le lite mindre om hon ville. Nä, på bild ska man såklart le så mycket man bara kan. Elia satt hos farmor längst fram i tåget och trots att hon egentligen var trött så satt hon knäpptyst med stora ögon under precis hela färden. Tänk så häftigt att vara så liten...