Ringde för att få tag på min stora hatkärlek idag. Hon heter Matilda och är frisör.

Matilda är född till yrket. Jag tror att det är hennes stora kall i livet för jag har aldrig sett någon så duktig på detta kluriga hantverk som hon är, och då har jag sett många stora 'proffs' live. Hon är varsam, noggrann och fantastiskt kreativ. Går man till Matilda med en perfekt frisyr i huvudet så kommer man hem med en ännu mer perfekt frisyr på huvudet. Hon är hårmagiker.

Sist jag var i Sverige hade jag en inklämd tid för klippning, men den blev inställd av Matilda i sista sekund pga en studentfest hon skulle på. Jag ville vara skitsur och bojkotta henne för all framtid för jag blev så besviken. Men en gång Matilda, alltid Matilda.

Så ringde jag idag för att få en tid till henne medan jag är i Sverige, men hon var hemma pga sjukdom. Attans. Jag pratade lite med hennes fellow frisör och frågade hur Matildas schema ser ut för den närmaste månaden - alldeles fullproppat. Dubbelattans. Kanske kan hon ändå klämma in mig på en klipptid i alla fall, eftersom vi ju känner varandra sedan skoltiden. Vi gick i parallellklasserna på frisörprogrammet och redan under skoltiden insåg jag Matildas storhet även om många andra bara trodde att hon var överkreativ och inte seriös. Hon var förstås seriösast av alla, och är nog idag den mest eftertraktade av oss alla i den årskullen. Kvalificerad gissning.

Jag skulle ringa imorgon för att se om hon var på jobbet då. Jag fortsatte prata med salongens andra delägare en stund och frågade om hon kanske hade en tid åt mig om nu Matilda skulle vara proppbokad (jag vet nämligen att hennes kompanjon har väldigt gott rykte hon med). Hon svarade generat och artigt att hennes schema var proppbokat till slutet av april. Ja, ni läste rätt, slutet av april!

Jag ville skrika att de var ena jävla kossor som inte tog in fler frisörer i salongen, eller för att de inte jobbade dygnet runt. Det är väl deras ansvar när de är så begåvade!?

Men jag är ju väluppfostrad så jag klämde ur mig något i stil med att det var ju kul att det går så bra för dem. Jättekul.

Dyra är de också, även om man får kompisrabatt. Dyra som guld.

Åååh, guuuuld...

Jag har förstått att det under några månader nu varit mycket krasslighet i de svenska hemmen.  Sånt där kunde man ju hoppats bli förskonad ifrån genom att flytta till snällare klimat. Men icke.

Det började ju med mig för någon vecka sen, snabb men intensiv magsjuka i kmappt två dagar. Musklerna ömmade, feberfrossa, huvudvärk och magknip. Samtidigt led tydligen lilla Panajota av samma sak, fast under fler dagar. Aris fick känna på hur det är att vara hemmaförälder.

Sen blev Aris själv sjuk, och hans pappa och farbröder. Eleni har hostat ett bra tag och nu senast är den min alldeles egna lilla böna som snorar. Massa snor hela tiden och nu även lite host, och medföljande gnäll och ynklighet förstås. Det kitttlar i mammahjärtat, hennes små hostningar framkallar moderliga leenden för att de är så söta, men mest tycker jag såklart synd om min lilla skatt. Det är ju så besvärligt att äta med täppt näsa och sova när man måste hosta.

En vecka efter snön hade vi förresten 20-25 grader och strålande sol. Många promenader har det blivit de senaste dagarna. Och socialiserande med mina söta svägerskor förstås. Imorgon åker Efi tillbaka till Qatar, det kommer kännas lite tomt.

I eftermiddag kör vi till Chania för att hämta Ehlias pass samt inhandla några små presenter.

Varför?

Vi åker ju till Sverige om en vecka! Wohoo!!!

Aris äldsta lillasyster, Eftihula (Efi), är hemma och hälsar på. Vanligtvis bor hon i Doha, Qatar. Hon jobbar som flygvärdinna och är gift med tokige affärsmannen Roland från Libanon. När de är i krokarna behöver man inte oroa sig för att ha trist. Dessutom har Efi alltid med sig finfina presenter till alla i familjen när hon kommer. En hel påse full med grejer till mig, Ehlia och Aris blev det denna gången, kändes nästan som julafton!

Hemma i familjehuset springer det omkring två små lamm som förlorat sin mamma. De måste flaskmatas. Det påminner mig om Barnen i Bullerbyn, avsnittet där Lisa får ta hand om lammet Pontus. Som jag alltid ville ha ett lamm när jag var liten... Dessa två busar springer lösa, står utanför dörren och bäar och vill komma in. Hur sött som helst. Det roligaste är dock att se dem skutta fram till Hybridis (inte så liten hund - korsning pitbull/pointer) för att leka, Hybridis sitter fint och tittar på när de skuttar runt honom, världens snällaste hund.

I övrigt går det på sparlåga här hemma just nu. Vi går omkring och sköter våra sysslor, jobb, hem, bebis... Inte så mycket mer än så.

Lite vinterdepp kanske man kan säga.

Det fanns en tid då bloggen fyllde ett helt annat syfte för mig än vad den gör idag.

Då hade jag betydligt färre hämningar (kommer de med åldern eller med familjelivet, eller har jag bara blivit en mes?) och tyckte att det jag kände och tyckte mycket väl skulle kunna finnas i cyberrymden utan att jag skulle behöva skämmas. Varför skulle jag behöva dölja något alls som kom ifrån mitt inre? Om jag hade struliga förhållanden med folk så tyckte jag att det var min rätt att få publicera min version av dem i min blogg. Som en löpande självbiografi kan man säga. Jag skrev om relationer, drömmar, studier och kärlek och bloggen var en fantatsisk ventil. Jag vräkte på utan att ta hänsyn till andra. Mådde jag dåligt så kunde jag skriva det, och ofta till och med varför.

Vissa dagar saknar jag den bloggvarianten. Jag vill så gärna skriva men det som blir skrivet i ett inlägg efter ett annat kan jag inte publicera. Det skulle bli för många frågor och hurtiga kommentarer, och bilden av mig skulle bli en annan, och det är ju inte det jag är ute efter.

Denna blogg ska inte vara tung. Den ska ge bilden av en ung, nöjd mamma, som är ganska tuff och lite avundsvärd eftersom hon vågat starta upp ett helt nytt liv i en soligare del av världen. En mamma som älskar sin lilla familj mer än något annat på jorden och försöker se allt från en ljus synvinkel, men som naturligtvis också har en känslig sida. För det är sant.

Men inte bara det.

Huu säger jag.

Inatt vaknade jag flera gånger av att det lät som att taket skulle blåsa bort och trots tjock pyjamas, dubbelt täcke och element på högsta värme så var jag tvungen att ligga tätt, tätt intill A hela natten för att inte frysa. Ehlia fick ha tre täcken på sig där hon låg och sov i sin lilla säng.

Det är alltså riktigt busväder här nu. Temperaturen är nere på noll och när vi vaknade i morse möttes vi av snöfall, första snön i Paleohora på fyra år, ganska exakt.

Lunch hos svärisarna vid ett, men det blir garanterat bil dit idag.

Huu säger jag.

Lilla trollungen är såklart inte ett lyckopiller bara för mig och Aris. Hon blir centrum för allas uppskattning var hon än hamnar (en uppmärksamhet hon dock inte helt uppskattar).

Se här bara

Jag fortsätter på visualiseringstråden jag startade i förra inlägget. Mycket kraftigt verktyg i livet, indeed. Det är väldigt behjälpligt om man hanterar det på rätt sätt och bara uttalar positiva affirmationer.

Man ska alltså inte säga t ex såhär:

"Nu är jag bara en magsjuka ifrån innan-graviditets-vikt."

Bara ett exempel taget ur luften. Typ.

Ibland, eller egentligen nästan alltid, lönar det sig att visualisera. T ex genom att i sin blogg skriva ner det man saknar i sin vardag och önskar att man kunde klämma in.

Igår skrev jag att jag vill hinna få ut mer av mina dagar än att bara vara mamma, jag vill hinna träna lite, jobba och plugga grekiska.

Vanligtvis lagar jag ingen mat, vi får hemlagad varm lunch från svärmor varje dag och på kvällarna sveper vi ihop nån sallad eller steker ett par ägg, väldigt sällan blir det mer avancerat än så. Jag är heller inte någon städgalning och kan väl inte skryta med att jag exempelvis dammsuger minst en gång i veckan (hohohooo).

Idag har jag jobbat tre timmar, dammsugit hela huset, städat och skrubbat köket. Sen har jag gått och handlat med lillis på magen, bakat supersmarriga havreflarn samt kokat ihop en väldigt uppskattad makaroni-bacon-senapslåda till middag. Och allt är undandiskat och fint inför frukosten imorgon.

Dessutom har jag under hela dagen haft hela ansvaret för lillan och vi har haft jättekul.

Känner att jag varit duktig, utan att ens vara särskilt trött. Tydligen så funkar det att göra saker även om man går hemma med barn. Det är en skön känsla.

Imorgon kanske jag hinner med lite träning och plugg?

Sitter här med en liten bebis i famnen. Hon är så mjuk och söt där hon ligger och sover med sitt hjärta bultande alldeles intill mitt. Det är min bebis. Min alldeles egna, som bara vill vara med mig eftersom vi hör ihop.

Jag har en bebis.

Det känns så overkligt ibland. Underbart overkligt.

Jag vill bli betydligt mer effektiv. Hela dagarna går jag bara omkring och tar hand om den lilla bebisen, ibland städar jag lite i huset också, och då och då tar jag mig en dusch. Mer än så borde jag väl kunna åstadkomma?

Jag skulle vilja träna lite, jogga några rundor ibland och kanske göra en och annan sit-up.

Jag skulle vilja jobba minst två timmar om dagen, sex dagar i veckan. Det låter säkert jättehemskt för alla svenskar som kan ta ett år betald 'ledighet' (vilket såklart är underbart! Heja Sverige!) från allt utom sitt lilla barn, men i Grekland funkar det inte så. De flesta mammor måste tillbaka till sina jobb så fort som möjligt (och lämnar barnet med mormor/farmor), för att kunna försörja sig. Föräldrapenning är ett främmande ord. För min del finns inget direkt krav att håva in kosing, men (svenska som jag är) vill jag inte känna mig helt beroende av min man. Tycker inte om den känslan. Så att dra in lite hade suttit fint, åtminstone nog för mina egna utgifter, det finns inget jag skulle tycka var mer förnedrande än att tvingas gå till min man och be om pengar till att köpa kläder eller nya glasögon. Som att vara barn igen. Än så länge har jag lyckats undvika detta genom att jobba extra, men min buffert börjar sina och det är dags för mig att sätta igång igen. Två timmar om dagen ska man väl egentligen kunna klara av? Jag jobbar ju ändå hemifrån!

Jag skulle vilja plugga grekiska en timme per dag, fem dagar i veckan.

Så, i runda svängar snackar vi om att 3-4 timmars barnledighet om dagen skulle behövas. Men då är ju iofs städning och dusch exkluderat. Sover gör hon ju bara i min famn nu för tiden.

Nä, det går aldrig.

Undrar om jag kan binda fast Elli vid bröstet på nåt sätt, där är hon alltid tyst och medgörlig, och samtidigt skulle jag ha händerna fria. Får fila lite på den idén.

Jag skäms lite, men det verkar som att Elli har grundlurat oss alla.

Vi var till doktorn igår för vaccination och standardkontroll och doktorn sa att den hårda vita pricken i tandköttet inte alls var en tand. Jag frågade vad det då kunde vara men då svarade hon inte. Hon verkar ha selektiv hörsel, eller så förstod hon inte min grekiska.

Elli är iaf störtnöjd över sitt första practical joke, den lilla skitungen, och busar som aldrig förr nu när förkylningen lättat.

Sju kilo väger hon nu. Jag kallar henne Buddha.

Ehlia började dreggla vid två månaders ålder. Och nu snackar vi inte lite blött runt munnen utan full on byta-kläder-en-gång-i-halvtimmen-dreggel. Dessutom började hon tidigt suga frenetiskt på händerna, ett sugande som succesivt gått över i slickande och bitande.

Vissa sa att hon kanske hade tänder på g och jag tittade på min lilla bebis och skrattade misstroget.

Så blev hon som förbytt för ett tag sen, gnällig och 'jobbig' och jag hittade info om fyra-månaders-språnget, som jag tyckte var en ypperlig förklaring.

Igen sa folk att det kanske var tänderna som var på g.

Bah, sa jag, hon är ju bara fyra månader, själv fick jag inte tänder förrän jag var tio månader. Jag kunde fan prata innan jag fick tänder.

Så nu på eftermiddagen började lillis friskna till lite och vi busade och hon skrattade. Och då såg jag det.

En vit liten prick i tandköttet i ovankäken.

Hon kan varken rulla eller sitta, men min lilla stora tjej har fått en tand!

Det är ju makalöst vad stolt man kan bli.

Igår fyllde min lilla böna fyra månader och det firade hon med en dunderförkylning. Personligen hade jag väl kunnat tänka mig roligare sätt att fira, men allt ska tydligen inte vara en dans på rosor.

Dagen började med en riktig gnällfis som inte skulle sova middag alls. Framåt ett var jag alldeles färdig efter att ha dansat och lekt med gnällspiken i många långa timmar. Inget passade - inte ens mjölk!

Så vid tvåtiden hörde jag plötsligt att lillis inte kunde andas ordentligt. Sen blev det snabbt värre. Det kliade i ögon och näsa och att inte kunna andas genom näsan var inte populärt och ju mer hon försökte, desto mer snor flög upp och ner i näsgången och hon blev mer och mer förbannad. Att amma var ett stort problem.

Jag sprutade in lite näsdroppar och det blev lite bättre. Sen åkte Aris och handlade en nässug och den tyckte vi alla tre var riktigt rolig.

Inte förrän vid 16.30 somnade Elli (från 8.30!) men sov bara i 45 minuter, sen var hon vaken till 23 innan hon kom till ro för natten.

Det var intensivt och krävande, allra mest för att det var jobbigt att se lillan så frustrerad. Min lilla, lilla böna...

Idag är hon fortfarande förkyld, men nu är jag mentalt förberedd vilket verkar hjälpa en hel del. T ex tänker jag låta henne sova i min famn var gång hon slumrar, då sover hon som bäst och risken för att hon vaknar innan hon borde minskar.

Dessutom har min man sabbat ryggen, så jag har två små offer att ta hand om här hemma.

Hej allihopa!

Pappa kollar fotboll och mamma är lite tråkig, så jag tänkte att jag kunde skriva lite till er om min dag.

Jag vaknade kvart i åtta i morse. Solen sken och fåglarna kvittrade men det struntade jag fullständigt i för jag var så himla hungrig. Såkert tjugo år låg jag och hintgnällde till mamma att hon skulle vakna och mata mig innan hon faktiskt gick upp. Vad är det med mina föräldrar och sovmorgnar egentligen? Det är ju skittrist att sova när det finns så mycket annat kul att göra, som t ex äta eller leka med kaninen.

Så till slut fick jag mat, det var väldigt gott och mysigt.

Jag vaknade dock inte på rätt sida idag så under förmiddagen gnällde jag lite. Sen gick vi till farmor och farfar för söndagslunch, i början hade jag inte lust att åka vagn alls, men efter en stund hittade jag en rolig handduk att leka med, så då blev det kul.

Hemma hos farmor och farfar var det galet som alltid. Panajota drog i mig och farfar snackade med hög röst. Farmor tog mig först, sen satt jag hos farfar med mina två kusiner en stund och efter det var jag redan helt utmattad så jag skrek efter mamma som kom och tog mig, puh!

Sen fick jag vara hos pappa lite för mamma skulle göra nåt och det var också skönt.

Maten dukades fram och min faster och farmor drog fram vagnen och tyckte att jag kunde ligga där medan de åt. Hur kul hade de själva tyckt att det var? Nä, pappa fick ta mig igen och han klagade inte, min snälle, snälle pappi. Farmor åt på två sekunder och tyckte att hon skulle bära mig så pappa fick äta, men då var jag inte alls sugen på att bli buren av henne. Jag ville bara vara hos min mamma eller pappa, var det för mycket begärt egentligen? Så jag grät och farmor tog ut mig i den stickande solen, hon försökte bara vara snäll, men jag kände mig så ledsen. Efter en stund kom faster och tog mig och henne gillar jag ju jättemycket, men vid det laget var jag redan så ledsen att jag var helt yr. Jag minns inte så mycket därefter men när jag vaknade upp ur min hysteri så befann jag mig i ett tyst och svalt rum i mammas famn, hon verkade lite uppriven och kanske skymtade jag en tår i hennes ögonvrå. Hon sa att hon älskade mig och alltid fanns till hands så då kändes allt bättre igen. Vi vaggade en stund i ensamhet och sen fick jag en massa god mjölk och somnade en liten stund.

När jag vaknade lekte jag lite med farmor och faster innan vi gick hem igen, det var jätteroligt och de tyckte att mina lår var jättefina. Och det är de ju också.

Väl hemma har jag lekt med mamma och pappa nästan non-stop och struntat helt i att de tyckte att jag skulle vila middag.

Så nu är jag ganska trött, så jag tror att jag lägger mig tidigt ikväll. Ja, varför inte nu..?

Kram!

Ehlia

Nu ska jag säga precis så som alla föräldrar sedan tidernas begynnelse har sagt, och därmed visa hur fullständigt precis som alla andra jag är.

Min bebis växer så fort! Guuud vad hon har blivit stor, jag hinner inte med!

Det är sant, precis så känns det. Vareviga dag.

På tisdag fyller hon 4 månader. Fyra månader! Det är ju ingenting! Ändå är hon så fullständigt olik det lilla ynkliga spädbarn som helt invirad i filtar fick möta sin mamma för första gången den där dagen för nästan 4 månader sedan. Det känns som om det var igår, samtidigt som det hade kunnat vara en annan livstid.

Inte nog med att hon sedan dess dubblat sin kroppsvikt, stulit sin mammas och pappas hjärtan för all framtid och lyckats manipulera till sig inte bara ett bankkonto i sitt namn. Nä, hon kan nu både le och skratta, sitta med stöd, greppa, bubbla, gurgla, tjoa och tjimma. Hon har en fantastisk dygnsrytm och sover (oftast) hela nätterna. Hon har fått smaka banan en gång, vilket verkligen gillades, men vi måste hålla oss lite med matintroduktionen. Det bästa ska ju vara helamning i sex månnader. Och bara det bästa är gott nog för min lillis.

Nyaste framsteget är att hon nu kan bäras i sittande ställning med bara en arm. Så stark i nacken har hon blivit.

Det är helt fantastiskt.

Sånt här är ju jättetramsigt, jag vet, men blir man utmanad så blir man.

SÅ FORT DU LÄST DETTA HAR DU BLIVIT UTMANAD:
Regler: Lägg upp en ful bild på dig själv. Sen måste du svara på alla frågor och utmana alla som läser detta.


ÅTTA SAKER OM DIG SJÄLV
1. Är du singel?: Nej.
2. Är du lycklig?: Jadå.
3. Är du uttråkad?: Mmm, det händer Fast inte just nu.
4. Är du ledsen?: Nä.
5. Är du italienare?: Näpp.
6. Är du cooling?: Såklart.
7. Är du från irland?: Inte det heller nä.
8. Är dina föräldrar fortfarande gifta?: Nä, men vänner är de.

ÅTTA SAKER OM DITT KÄRLEKSLIV
1. Tror du på kärlek vid första ögonkastet?: Ja. Så naiv är jag.
2. Har du någon gång blivit sårad?: Ja, usch vad sånt gör ont.
3. Har du någonsin tänkt på samma tjej/kille flera gånger under samma natt?: Förmodligen.
4. Har du gillat en tjej/kille utan att berätta det för henne/honom?: Skulle gissa på det ja.
5. Har du kysst någon under de två senaste veckorna?: Ja.
6. Har du haft en hemlig beundrare?: Inte vad jag vet.
7. Är du kär?: Ja.
8. Vill du gifta dej när du blir stor?: Jag är redan stor. Så ja.

TVÅ ALTERNATIV
1. Hår eller ögon?: Ögon.
2. Katter eller hundar?: Båda, kan inte bestämma mig.
3. Några få bästa vänner eller jättemånga "vanliga"?: Få nära. Absolut.
4. Tv eller internet?: Internet.
5. Coca-Cola eller Pepsi?: Coca-Cola. Light. Beroende.
6. Utekväll eller romantisk hemmakväll?: Utekväll väljer jag nu eftersom varje kväll är en romantisk hemmakväll så hade det varit kul med lite variation.
7. Pengar eller lycka?: Lycka såklart.
8. Dag eller natt?: Kväll ;).
9. Msn eller mobil?: MSN.

TIO "HAR DU NÅGONSIN..."
1. Blivit påtagen när du försökte smita hemifrån?: Ingen aning faktiskt.
2. Brutit ett ben?: Ja, en handled (räknas väl som ben?)
3. Gjort något du ångrar?: Mja... vill ju inte ångra saker, men mindre lyckade saker har jag säkert lyckats med.
4. Hoppat Bungee Jump?: Nej.
5. Ljugit för någon du tycker om?: Ja.
6. Ätit en hel tårta?: Nä, inte en hel.
7. Gjort bort dig offentligt?: Oooja.
8. Velat bli tillsammans med ditt ex igen?: Ja, två stycken hängde kvar ett tag. Första kärleken D, och karismatiske N.
9. Gråtit när ett husdjur dog?: Ja.
10. Velat försvinna?: Japp, måååånga gånger.

SENASTE
1. Telefonsamtalet du gjorde?: Mamma.
2. Telefonsamtalet du fick?: Från ett resebolag.
3. Personen du var med?: Ehlia.
4. Roligaste grejen som hänt?: Det är himla kul att ha barn.
5. Personen du smsade: Min grekiskalärarinna Zoe.
7. Du skrev till på myspace?: Matilda tror jag.
8. Du kommenterade?: Kan nog ha varit Zalli.
9. Du tillbringade natten med?: Min snarkande lover Aris, som alltid.

Jag har en riktig treat för er idag. En bild som knäpptes under middagen igår förefaller roligare och roligare ju mer jag tittar på den, och även om det kanske är lite pinsamt att visa upp vilka grisar vi är här hemma så kan jag inte motstå att dela med mig av denna rolighet.

Jag svepte ihop en improviserad Korv Stroganoff (som f ö blev väldigt lyckad), dessutom hade vi rester från lunchen, kött och potatis (tallriken i mitten). På bordet hade vi också oavdukade frukosttillbehör, pysselgrejer från i julas uppe i vänstra hörnet, oliver, grekiskaböckerna vid sidan om mig, Coca-Cola och en bebis i mitten, som om hon var en julskinka eller möjligtvis en kalkon. Hon ser ju inte lite skeptisk ut heller.