Vi är lite utmanade här hemma för tillfället. Ehlia är sig inte riktigt lik och går eventuellt igenom vad som kallas ett utvecklingssprång, det brukar de tydligen kunna göra i fyramånadersåldern. Detta innebär gnäll, gnäll, gnäll och gnäll. Det enda som funkar är att ligga och mumsa eller skumpas runt och bli visad saker - hela tiden. Hon sover oroligt på dagarna och bara i väldigt korta pass - alltid i min famn för lägger jag ner henne vaknar hon och skriker.

Inatt vaknade hon klockan två och var sedan vaken till fyra, detta är definitivt det tydligaste tecknet på att nåt pågår för hon har inte vaknat under natten på över två månader nu.

Jag känner mig lite sliten, men hoppas att min lilla solstråle snart är tillbaka, som de som kan säger att hon kommer vara.

Det har inte lagts in några nya foton på sistone, så här kommer en från ett par veckor tillbaka. Fortfarande lugn och go.

Krig känns omodernt., känn bara på ordet, det låter väldigt gammeldags tycker jag. Krig låter som något som pågick när vi inte hade samma möjlighet att sprida kunskap och information som vi har idag. När folk var rädda för sådant de inte kände till och inskränkta eftersom de inte hade möjlighet se utanför sin egen lilla by, sin stad, eller i bästa fall, sitt land. När man fortfarande hade svärd och järnkanoner.

Det känns som att andra världskriget, med dess fullständiga förödelse och oerhörda dödssiffror, borde ha varit det absolut sista kriget. Åtminstone i det som kallas västvärlden. Om inte för att vi sedan dess haft en ojämförbar möjlighet att ta del av sådant som pågår utanför vår egen lilla värld, så för att just det kriget borde ha lärt oss väldigt mycket om våra svagheter. Ord som fiende, ondska och död är inte ord man borde använda när man pratar om människor eftersom man vid det här laget borde besitta en förmåga att leva sig in i olika människoöden och förstå var idéer kommer ifrån. Det är basal utbildning att lära sig förstå att människor är olika och kommer ifrån olika bakgrunder, oavsett man kommer från grannbyn eller andra sidan jorden. Vi lever i mångkulturella samhällen i en mångkulturell värld.

Sedan finns det förstås fortfarande diktatorer och destruktiva samhällen och grupper, och så länge de finns måste vi kämpa för en bättre värld. Men att göra det genom våld, genom att gruppera sig 'vi' mot 'de', genom att kalla hela folkgrupper och länder 'onda', genom att bomba städer och döda civil befolkning, oskyldiga kvinnor, män och barn, det är som att färdas massvis av år tillbaka i tiden.

Jag har så svårt att förstå att den här mannen kan säga dessa saker utan att folk skapar en revolution? Hur kan man ta hans 1800-talskommentarer på allvar? Hade det inte varit för att folk dör så hade det varit skrattretande. Nu är det bara tragiskt. Finns det någon fiende alls så är den man som står vid talarstolen.

Vi har FN. Vi har pengar. Vi hade haft ännu mer pengar om vi hade slutat lägga dem på vapen. Vi hade kunnat fokusera på riktiga hot som t ex klimathotet. Där har vi något att frukta.

Utbilda diplomater istället för soldater. Utveckla nya bränslen och nya transportidéer istället för att jaga de sista dopparna olja. Upplys de som inte har tillgång till information istället för kapa information till de som har tillgång.

Oj, det rådde visst många missuppfattningar kring hur man ska uttala lilla finingens primära smeknamn. Så vi fortsätter lektionen.

Betoningen ligger på e:et: Ehlia. Alltså inte Ehlia, vilket jag personligen tycker låter som ett pojknamn.

Säger man namnet lite snabbt kan det uttalas Ehlja, men det är meningen att man ska säga Ehlia.

På grekiska betyder eliá (ελιά) oliv, så det är väldigt nära, men uttalas olika då betoningen ligger på olika vokaler (eliá har betoningen på a:et, därav pinnen).

Sammanfattning:

E:et ska stötas fram, som i Elvis eller elektricitet.
Betoningen ligger på e:et, Ehlia.
I:et ska uttalas i och inte j, om man inte snackar snabbt, vilket jag själv gör allt oftare.
Man kan låtsas att hon heter oliv om man vill. Men då får man bortse från betoningen.

Frågor på det?

UPPDATERING

H:et i Ehlia satte jag dit mest för att framhäva det korta e:et, vilket uppenbarligen inte var så effektivt. Hade nog varit bättre att stava det Ellia, som Zalli föreslog i en kommentar. Man uttalar alltså inte h:et (tack S).

Nu tror jag att jag fått med allt.

Har märkt att folk är osäkra på hur Ehlia ska uttalas. Inte för att de frågar om rätt uttal utan för att jag hört fel uttal ett flertal gånger. Så nu ska jag leta fram mina språkpedagogiska färdigheter och hjälpa de som inte riktigt säger rätt.

Säg efter mig:

Ella (namnet)
Älg
Elektricitet
Elefant
Elvis

Ehlia

Alltså inte:

Elål
Elvisp
Eeeeeehlia

Ok?

Det har inte gått särskilt många dagar, jag vet. Men jag har saknat bloggen, många gånger har jag tänkt att 'det här ska jag skriva om på bloggen' innan jag kommit på att vi hade en paus från varandra. Mycket löjligt ja.

Så jag är 'tillbaka', men med den skillnaden att jag har lovat mig själv att ta det lugnare. Går det ett par dagar utan uppdatering så gör det ingenting, jag ska blogga när jag vill, kan och orkar, inte för att jag känner att jag bör eller måste, eller vill hamna på balla listor. Jag har inte tid för sådan egocentrering.

Under bloggpausen har mycket hänt, Ehlia har avfyrat sin första riktiga skrattsalva, mot sin älskade pappa såklart (de blir mer och mer förälskade i varann för varje dag som går). Heath Ledger, ung, snygg och framgångsrik, har dött, vilket såklart är väldigt tragiskt, som alltid när någon dör, oavsett de är unga, gamla, snygga, fula, framgångsrika eller ... inte så framgångsrika. Dessutom har jag lyckats jobba lite, komma ikapp mig själv och snart vara redo för nya projekt. Det känns skönt.

Vädret är kallt och stormigt och lilla familjen ser mycket film och äter mycket Banoffee Pie och choklad, men bara sallader till kvällsmat (vi vill ju komma i form!).

Tack för alla fina kommentarer till föregående inlägg. Jag är lyckligt lottad som har så fina läsare. Kram på er alla!

Det kommer att bli ett avbrott här nu, hur länge vet jag inte, kanske är jag tillbaka imorgon, kanske tar det flera veckor.

Jag älskar att skriva, att blogga här ger mig väldigt mycket. Inte minst är det en länk till den värld jag känner bäst, kontakt med människor från den del av världen som jag själv har mina rötter i. Men något jag inser mer och mer är att bloggen också tar. Den tar energi på många sätt, och den tar tid och gör att jag hela tiden påminns om Sverige (och allt vad Sverige innebär) och därför inte helt kan leva här och nu. Det blir så tvära kast mellan det liv jag lever här, i verkligheten och det liv jag kom ifrån, för ni ska veta att fG (före Grekland) och eG (efter Grekland) är så olika delar av mitt liv att det känns som två olika. Det är kanske svårt att förstå, och jag vet inte ens om jag förstår hur trött det kan göra en att kastas fram och tillbaka.

Dessutom måste jag hela tiden censurera mig själv för att inte såra någon eller släppa ut information som jag sedan kan komma att ångra. Och det gör bloggen platt och lite ytlig, och det är inget fel i det, men just för tillfället känns det inte kul.

Jag önskar att jag var starkare.

Det nåt visst med att boka flygbiljetter. Ens resa blir på en gång verklig och synlig. Man vet att man har en resa framför sig och man vet vilka dagar som gäller.

Förut drömde jag alltid om flygbiljetter söderut, till solen och det  spännande okända. Tills jag bestämde mig för att sol och spännande okänt skulle bli min vardag.

Nu drömmer jag om norr, kyla (nåja) och familjens trygghet.

Biljetterna är bokade. Den 6:e mars landar jag och Ehlia på svensk mark.

Åååh, lyckorus!

Jag har en kompis. Hon heter Zalli (jo, det stavas så). Henne har jag känt sen innan jag kan minnas. Jag kände mig totalt dominerad av henne som yngre. Hon var ett år äldre, skittuff och (som jag minns det) ganska kaxig. Hon retade mig för att jag gillade Thomas Ledin när hon själv gillade Guns n' Roses. Bara. Så då började jag lyssna på Aerosmith och det var väl ok tyckte hon då, även om det inte var i närheten av Guns n' Roses. I smyg föredrog jag Bon Jovi (och Thomas Ledin). När hon ville dra med mig på fest var jag alltid livrädd och kom oftast med nån lam ursäkt. En gång förljde jag med (var kanske 16 år) och då frågade nån snubbe på minst 22 om han fick penetrera min rosa lilla stjärt. Behöver jag säga att jag blev högröd i ansiktet? Zalli bara skrattade (ja, vem kan klandra henne?), men jag blev högröd i fejan och ville bara hem.

Idag är hon bara snäll och toppen och vi har grymt mycket gemensamt genom våra småttingar. Hon är en av de bästa mammorna jag vet och är aldrig sen med att komma med grymma råd.

Från dreadlocks och trasiga jeans till bullmamma. Eller egentligen: dradlocks och trasiga jeans inuti, bullmamma utanpå.

Zalli är dessutom ganska bra på att både fota och skriva.

Läs hennes tuffa blogg här.

Nu börjar det närma sig en Sverigeresa. Som det ser ut nu så åker jag och Ehlia i början av mars, runt den 7:e, och stannar i tre veckor.

Vad är det då som händer varje gång jag är på väg hemåt? Jo, jag blir shoppingtokig.

Här i Grekland är shoppingmonstret i mig kvävt, mest pga att det är sånt bök att shoppa här. Först måste man ta sig till Chania, sen måste man springa i (värdelösa) affärer med ett spädbarn, och sällan hittar man något som är snyggt och som passar min skandinaviska (läs formlösa) kropp.

I Sverige finns balla butiker, möjlighet att shoppa utan barn (eftersom det går snabbt att ta sig hem från stan i Malmö om det skulle behövas så kan man ju lämna lillis hos en barnvakt (läs mamma)) och ett massivt utbud av det senaste. Och storlekar man förstår sig på.

Så nu har det alltså börjat. Shoppingmonstret är väckt och jag kommer på mig själv med att fylla i önskelista på HM's hemsida, surfa jeansmärken och kolla Lindex babysortiment.

Utöver shopping vill jag hinna med en ansiktsbehandling (man får ju passa på när man kan) och hårklippning hos favoritfrisören medan jag är hemma.

Ja, och träffa familjen lite förstås.

Ställde mig på vågen idag, vilket är något jag inte gör så ofta.

Två kilo kvar till innan-graviditets-vikt!

Lite sit-ups på det och jag är fit for playan i sommar.

Hallelujah för amning säger jag bara. Jag tror att jag fortsätter ett bra tag till. Vet att i vissa kulturer ammar man sina barn till de når tonåren. Låter ju ganska fint faktiskt.

- Eeehlia..!
- Ja, mamma?
- Har du sugit på dina fingrar nu igen?
- Neeej..?
- Varför är de då helt glansiga av saliv?
- Jag vet inte..! *blink, blink*
- Elli... du vet att det inte är så bra att hela tiden suga på sina fingrar.
- Det var pappa som gjorde det!
- Han är ju inte ens hemma.
- Inte? Tyckte jag hörde honom...

Idag har jag gjort en Banoffee Pie. Den ska avnjutas ikväll, det kan ni slå er i backen på! Det är ju Agios Antonis som firas idag - med dunder och brak. Banoffeebrak till och med.

Ehlia spenderar allt mer tid i gymmet. Hon menar att det är hög tid att förbereda sig inför Beach 2008 och tycker att det för hennes del är enormt viktigt att vara i god form eftersom det blir hennes premiär. Samtidigt som hon är stenfokuserad i gymmet flera gånger om dagen så kör hon en strikt bröstmjölksdiet. Hon menar att det är bästa energikällan alla kategorier. Kinderna blir runda och fina och benen växer i hundranitti. När hon blir sugen på annat så suger hon på sina fingrar, det tar bort allt sug, menar Ehlia.

Vill du byta (eller göra) karriär så kan du hitta massa hjälp och information på Karriärguidens blogg.

Igår var vi i Chania för att jag skulle göra ett efter-förlossnings-besök och låta doktorn kolla in läget i livmodern och klämma lite på brösten och sådär. Dessutom behövde vi uppdatera våra försäkringsböcker, vilket man bara kan göra på förmiddagarna, så vi åkte hemifrån strax efter nio på morgonen.

För er som inte åkt vägen mellan Paleohora och Chania är det svårt att ge en trovärdig bild av hur den är. Men tänk den vägen Kalle, Långben och Musse åker när Långben ovetande tappar husvagnen. Ni vet den som alltid går på julafton..? I alla fall, ungefär en sådan väg löper mellan Paleohora och Chania och oavsett hur många gånger man åker så vänjer man sig inte helt. Visst är det inte lika fasansfullt att åka den nu som det var de första gångerna, men har man minsta anlag för åksjuka så kan man räkna med att lida rättså mycket under en resa till Chania. Jag har ganska starka anlag för åksjuka, så det är ingen väg man helst reser i onödan. Det är ca 5 mil mellan Chania och Palle och man har tur om man hinner köra sträckan på 1,5 timme.

Så runt 11 var vi framme. Lillis sov hela vägen och jag hade med nöd och näppe lyckats hålla nere kalaspuffarna jag ätit till frukost. Aris sprang in på försäkringskontoret och jag satt kvar i bilen med Elli. Efter en stund vaknade hon och ville inte alls sitta kvar i sin bilstol så jag lyfte ur henne och gick en sväng i den intilliggade parken. Där hade de getter i peacocks (tappade det svenska ordet, men såna stora fåglar med blåskimrande fjädrar som ser ut som stora fasaner) i burar och många dagis var ute på promenad. Jag och Ehlia satte oss på en bänk framför getterna och då kom en man i 70-årsåldern fram för en liten pratstund. Först frågade han vad klockan var och jag lyckades efter lite bök få fram telefonen ur min väska (jag hade ju Elli inlindad i en stor filt i famnen). Efter det frågade han om jag hade en pojke eller flicka (det är ganska fantastiskt här i Grekland, även om ens barn är klätt från topp till tå i rosa så tar ingen för givet att det är en flicka), och sa 'Den birasi' (det gör inget) när jag sa att det var en flicka, som om jag skulle vara besviken liksom, haha, gubbjävel.

Sen kom gubben närmare och närmare och frågade ut mig om min man, var jag bodde osv, och till slut frågade han om min man var i närheten. När han fick reda på att Aris skulle dyka upp när som helst så fick han eld i baken, men innan han gick hann han få ur sig att om Aris inte varit på väg så hade han gärna bjudit mig på en kaffe i caféet intill.

Hade detta hänt för ett år sedan hade jag nog fortfarande reagerat ganska starkt. Gubbe, 70 år, park... ni get the picture. Men det är så här. Gubbsjuka är inget man skäms över. Örk.

I alla fall. Jag gick tillbaka till bilen efter incidenten med gubben och ammade lillis i väntan på Aris, hon var nämligen inte så sugen på att bara sitta och stirra. Efter en liten stund kom han och vi traskade vidare till min käre doktor, bara för att när vi kommer fram inse att de har stängt på onsdagar. Ni kan vara glada att ni inte var där för att lyssna på A's svordomsutbrott som varade i säkert 10 minuter.Hela resan i onödan (försäkringsgrejerna hade kunnat vänta till vilken annan gång som helst).

Vi bestämde oss för att ta en fika i parken när vi ändå kört hela den långa vägen, där blev vi på ok humör igen och efter det körde vi tillbaka till Palle. Aris köpte lite blommor till hotellet på vägen hem.

Vi blev tvungna att stanna för att jag skulle få insupa lite frisk luft på vägen hem. Spyan satt i halsgropen men lyckade hålla sig nere, puh! Luften är magisk upp i de Kretenska bergen. Riktigt krispig och fin och efteråt mådde jag inte illa mer.

När vi kom hem var jag alldeles färdig och somnade sittande i soffan med en ätande Ehlia i famnen.

Idag var Panajota här på besök och vi skulle snurra i kontorsstolen, hoppa i sängen och leta efter Baboulas (monstret) ute bland myrorna. Alla myror var Baboulas och skulle därmed dödas med en liten pinne. Jag försökte stoppa henne då jag inte riktigt gillar att uppmuntra att döda något alls, men insåg snabbt att min grekiska inte räckte till för att ge henne någon bra förklaring, 'Nej... eeeh, inte... eeeh... nej!' är liksom inte så övertygande för en tvååring, så några myror fick stryka med (hon lyckades ändå inte träffa så många med pinnen).

Lilla Panajota har mycket energi, men är charmig som få. Medan Eleni gick och bar på Ehlia underhöll jag Panajota. Båda tyckte vi att det var avslappnande (Eleni) och kul (jag) omväxling.

Jag vet att jag tjatade rättså mycket om vår fina julbelysning i skeletträdet utanför huset strax innan jul. Dock visade jag aldrig några bilder. Men igår traskade A ut och knäppte lite.

Det är diskat, dammsugat och alla kläderna som låg på skrivbordet hänger nu i garderoben (eller så ligger de i tvättkorgen). Jag är nyduschad och nyäten och Ehlia ligger och sover tryggt i sin vagn.

Brevid mig står ett glas coca-cola (jag vet!) och på andra sidan ligger ett nyöppnat choklad. Elden sprakar i vedugnen.

Nu ska här slappas utan dåligt samvete.

Wohoo!

Idag var det begravning i Paleohora. Jag gick inte, men A gjorde. Jag hade aldrig träffat mannen som dött, men A kände honom.

Hjärtattack. Han var bara 46 år gammal.

Mycket sorgligt.

Först går man och är gravid i nio månader, med alla krämpor det för med sig. Det första som händer är att brösten blir hårda bollar som gör ont om man nuddar dem, ens humör gör en snabbresa tillbaka till fjortonårsåldern och det känns som att man går på tunga sömnpiller i stort sett konstant. So far so good.

Efter några veckor kommer illamåendet. Visst är det segt att må illa, det vet vi ju alla, men det finns nog inget annat tillstånd i livet där det är möjligt att må illa 24 timmar ocm dygnet i flera månader i sträck. Inklusive dagliga spyor. Mmm, spy som är så härligt.

Har man sedan otur så börjar rygg- och höftproblemen så tidigt som runt vecka 15. Man förvandlas från att vara en normal ung kvinna till 90-årig gammal tant på nolltime. Även om graviditetsmagen knappt ens börjat synas än så kommer man knappt ur en vanlig stol utan att skrika av smärtan som kommer när en nerv i ryggen kläms åt. Och har man suttit en stund och sen ska försöka gå så ser det ut som att man plötsligt fått en puckelrygg eftersom det gör för ont att gå helt upprätt. Sexigt.

Man svullnar upp också. Många kilo vätska sätter sig lite varstans och man tillhör de få tursamma om man över huvud taget får på sig skor under andra halvan av graviditeten. Jag hade tur som kunde gå barfota eftersom jag var höggravid under en grekisk sommar. Min vigselring fick jag som så många andra bära runt halsen från sjunde månaden till tre dagar efter förlossningen. Man blir ofattbart mjuk med så mcyket vätska i kroppen och kroppen dallrar på ett ovant (och inte så uppskattat) vis.

Man minns inte längre hur det känns att ha en platt mage och har sedan länge gett upp hoppet om att någonsin se normal ut igen. Det känns på riktigt som att man har varit, och kommer vara, gravid för evigt.

Sista månaden får man vara glad om man ens kommer upp ur sängen. Man är framtung och trött som aldrig förr och vill inget hellre än att den lilla parasiten i ens kropp ska ploppa (ploppa och ploppa) ut. Man har hört historier och man tror att man är förberedd 'jag skiter i hur ont det kommer göra, det kan inte vara sååå farligt, nu måste den här ungen komma ut!'.

Yeah, right.

Så kommer dagen till slut. Man får värkar som känns som att man på riktigt håller på att gå isönder. Man undrar om det verkligen är normalt att ha sååå ont. Man förstår att många kvinnor brukade dö i barnasäng, för något måste ju vara fel när det gör sååå, jäääääääävla, obeskrivligt ont. 'Aldrig mer' hinner nog de flesta födande kvinnor tänka åtminstone en gång under förlossningens gång.

Har man otur så funkar inte förlossningen riktigt som den ska, det finns fantastiskt många saker som kan gå fel. Vissa får smärtlindring. Man kan få värkstimulerande dropp (bara för att intensifiera smärtan ytterligare) och om det går segt så kanske man spräcker hinnorna så att allt vatten kan komma ut, vilket kan skynda på processen.

Allt detta kan man få gå igenom och man lever i en mardröm, men litar på sin doktor.

Sen slutar festen ändå med att man sövs ner och skärs upp, eftersom den lilla parasiten inte ligger rätt i magen och inte kan komma ut den naturliga vägen. Mitt under operationen vaknar man för någon sekund och känner den mest paralyserande smärta man kan tänka sig, en smärta som får värkarna att kännas som mjuk massage i jämförelse. Man vill skrika och kräkas men är inte förmögen att ens yttra ett pip. Sen somnar man förstås igen.

En månad efter att ens barn är fött har man läkt ihop ganska bra och ens mage är redan förvånansvärt nära sitt ursprungsläge. Med undantag för ett stort ärr strax under troskanten.

Tre månader efter förlossningen minns man bara hur ljuvligt det var att vara gravid. Hur kvinnlig man kände sig när man spatserade genom byn med magen i vädret och sin älskade man vid sin sida. Förlossningen tycker man gick relativt smärtfritt och det man minns mest var när ens hjärta svämmade över av en sådan ofattbar mängd kärlek att man inte visste var man skulle ta vägen. Det var så starkt att det gjorde ont. Man grät okontrollerat varje gång man slog en blick på det lilla knyte som tryggt låg och sov alldeles intill en, för man kunde inte göra annat. Total lycka. En kärlek man inte ens kunnat föreställa sig, men som man snabbt vänjer sig vid.

Och man tänker att det faktiskt är ett väldigt litet pris man betalar för att få uppleva det häftigaste i livet. Tänk att det är så lätt att skapa ett barn!

God morgon!

Jag drömde massa knasiga saker inatt. Bl a att jag var gravid igen och att nån läkare skulle skära upp min mage för att få bättre överblick. För det fivk jag bara en bedövningsspruta för att lokalbedöva rätt in i magen.

Sen blev jag och Aris jagade av Indianer på en flod.

Då var det måndag ja. Var så söta och förvänta er inte att jag ska lyckas hålla samma ånga uppe som igår när det gäller bloggen här. Det kommer aldrig att gå. Igår var det söndag och på söndagar städar jag inte. Idag har jag således ett diskberg att ta itu med, huset behöver plockas iordning, golven behöve dammsugas och toan rengöras.

Och eftersom lillis nyss har somnat så kan man ju fråga sig vad jag gör här.

Hoppas att ni fått en mjuk start på veckan.

Lunchen hos svärisarna var mysig som alltid. Vi festade loss på grillade fläskkotletter, hemmagjorda pommes och sallader - precis som förra veckan. Denna måltid är familjen Liatakis absoluta favorit. Det finns inget de tycker bättre om och de äter som om de vore nyfrälsta. Mamma/farmor Efi gör korstecknet när hon sätter sig till bords, vid det laget sitter alla redan ner och glufsar i sig för fulla muggar. Bordsskick är inget de ser allvarligt på här, vilket gjorde mig lite osäker i början. Nu äter jag lika slafsigt själv.

Elli började inskolningen och satt med vid bordet för första gången idag.

Jag avlade inget officiellt nyårslöfte denna gång, för det är så pinsamt att lova något man inte kan hålla. Inom mig surrade dock ambitiösa tankar.

1. Jag ska sluta vräkäta choklad varje dag, begränsa det till kanske en-två dagar i veckan.
2. Jag ska börja jogga, sakta men säkert och utan hets.
3. Jag ska vi dsommarens början kunna hänga med i och delta i grekiska konversationer, inte alla, men det mesta.

Gällande punkt ett så har jag hittills haft en chokladfri dag. Då åt jag en halv Banoffee Pie istället. Vad är det nu? Den tolfte? Hoppsan.

Gällande punkt två så har jag hittills inte joggat en enda gång. Undrar lite när jag hade tänkt hinna. Inte för att det hade tagit särskilt mycket tid eftersom jag får mjölksyra i benen och smärtar i bröstet efter ungefär.. 10 meter.

Trean är väl den enda där jag kan säga att jag åtminstone försöker. Två lektioner avverkade och nästa inbokad till onsdag. Dessutom pratar jag enbart grekiska med lilla Panajota, hon är den enda jag inte känner mig dum inför när jag säger något fel och den enda jag vågar släppa loss och improvisera fram meningar med. Hon förstår alltid vad jag vill ha sagt.

Jag jobbar bäst under press förstås, så om jag tar tag i joggningen och chokladen i mars ungefär så borde jag vara i god form till stranden i juni. Grekiskan måste jag dock ta tag i ordentligt redan nu om jag vill uppnå mitt mål.

Vad lovade du? Och hur går det?

Ja, jag försökte ta en hyfsad bild på färgen, men det gick inget vidare. Det är lite röd-koppar och ljusbrunt om vartannat och mörkare undertill. Tror jag ska lägga i en rödare toning så småningom, när jag har lite tid över.

Idag är det ju söndag, vilket innebär finlunch hos svärföräldrarna. Så nu blir det hopp in i duschen.

Senare ska jag försöka visa er min nya hårfärg, som jag inte är helt nöjd med.

Jag har sedan barnsben alltid favoriserat bruna ögon.  Tycker att det i allmänhet är den finaste ögonfärgen man kan ha och i regel ju mörkare brunt desto bättre.

I Grekland är de flesta brunögda, men många fascineras här av ljusa ögon och tycker att skandinaviskt blått är fantastiskt vackert. Det är väl ofta så att man vill ha det man inte har själv. Lockiga vill ha rakt hår och raka vill ha lockigt.

När det gäller ögonfärg så är ju brunt dominant så jag blev inte förvånad över att Ehlia fick mörka ögon. Personligen tycker jag att hennes ögon är de vackraste som finns, men jag är ju iofs hennes mamma, så jag är inte helt objektiv. Jag tycker att det är fantastiskt att jag kunde få en dotter med sådana mörka sammetsögon, jag kan inte se mig mätt.

Innan Ehlia föddes sa alla här att de innerligt hoppades på att hon skulle ärva min ögonfärg och eftersom det finns ljusa gener på Aris pappas sida så fanns ju chansen. Mina är visserligen inte skandinaviskt blåa, men ljusgröna verkar gå hem det med.

Det roliga är att min grekiska släkt inte har gett upp hoppet än. För mig är lillans ögon uppenbart mörkbruna och har varit sedan hon föddes, men både svärmor och svägerskor insisterar på att de är mörkgröna och blir ljusare och ljusare för varje dag.

Kolla in bilden till första inlägget för idag och berätta för mig vem av oss som är in denial.

Mozart komponerade musik redan som femåring, Beethoven var döv och Stevie Wonder är blind. Musikaliska genier allihop, men kanske en smula uttjatade.

Här hittar ni lite färskare vara. Se och förundras, gott folk.

Jag försöker leka med, prata, sjunga och på andra sätt stimulera min lilla tjej så mycket som möjligt utan att helt trötta ut henne. Kolla själva hur otacksamt mitt jobb är.

Igår kväll hade jag sprängande huvudvärk hela kvällen. Ändå lekte jag med lillan ändavtills hon somnade runt 22. Sen såg jag och Aris en film, vilket ju är skitsmart när tinningarna bultar och ögonen spänner. Jag halvsov dock genom hela filmen, som var en smula odd faktiskt. Sublime hette den och innehöll en hel del ångestframkallande situationer. Tur att jag var för trött för att engagera mig.

Vid 00.30 somnade jag och när jag hörde Ehlia prata redan vid 6 i morse så fick jag lite panik, hon brukar ju sova till 7-8. Men efter att jag knuffat en snarkande pappa så han tystnat så somnade lillisen om och sov till nu - 8. Och hudvärken är borta.

Hallelujah!

Helt plötsligt började det strömma in kommentarer här på bloggen och jag förstod ingenting. Jag tittade på statistiken för dagen och såg att den fullständigt skjutit i höjden och förstod ännu mindre. Sedan läste jag i en av era kommentarer att jag fanns på listan över de mest aktiva bloggarna på blogg.se och rusade ut i cyberspace för att se med egna ögon. Det var sant!

Nu kommer detta att stiga mig åt huvudet alldeles enormt. Jag kommer inte kunna kontrollera mig själv och mitt skrivande. Jag kommer likt en 15-åring som nyss börjat dricka alkohol helt tappa kontrollen och göra allt för att hålla ruset uppe. Min man och dotter kommer att bli lidande medan jag går omkring i ett bloggmoln och ständigt funderar över vad nästa inlägg ska handla om istället för att pyssla om dem.

Nä, så långt kommer det naturligtvis inte gå. Men det var riktigt kul det här, och tack för alla snälla kommentarer.

Blogga är nog en av väldigt få saker jag skulle kunna vara aktiv inom. Latmask som jag är.

Jag, mina två svägerskor Eleni och Emmanuela samt Panajota och lilla Ehlia gick ner till ett av byns caféer tidigare idag. Jag hade tur som lyckades få Ellimumsi att somna precis innan vi gick så jag fick säkert sitta en hel halvtimme och sörpla i mig min varma choklad med extra vispgrädde innan hon vaknade igen.

Panajota for omkring som en virvelvind som vanligt, dessutom ville hon mer än gärna dela min choklad med mig, vilket jag naturligtvis inte kunde motstå. Mindre mysigt var det att hon hela tiden sprang upp till Ellis vagn för att se om hon vaknat ännu, hon sov ju 'så fruktansvärt länge'.

Gösta-Petter, hon sover fortfarande!

Det finns ingen ursäkt längre. Nu ska det diskas!

Dagens skratt får ni här. I alla fall om ni har lite djurhumor.

Skapad av mamma och Måsse.

Tyckte att lillan vaknade, men det var falskt alarm, så jag slösar upp lite mer tid här.

I torsdags var vi hos babydoktorn i Chania för andra vaccinationssprutan (meningitis, fan vet vad det heter på svenska... hjärnhinneinflammation?). Vi var tvungna att gå till dumdoktorn igen eftersom vi inte hunnit byta doktor genom försäkringsbolaget.

Hon var lika hårdhänt och ryckig som sist, men verkade i alla fall lite trevligare denna gången. Sprutan var ju ingen rolig upplevelse såklart, men det gick över snabbt.

Ehlia är nu 59 cm lång och väger 6350 gram. Runt huvudet mäter hon 38,2 cm. För sin ålder ligger hon lite över nosmalkurvan, på både längd och vikt, men mest på vikt. Doktorn tyckte att hon såg ut som hälsan själv och verkade nästan förvånad (positivt förstås) när hon fick reda på att jag fortfarande helammar. Ja, what to do liksom, med ett barn som vägrar flaska (fast jag hade nog helammat ändå, det går ju så bra).

Den allra första tiden efter att man fått sin bebis är omtumlande. För det första är ens kropp ganska utmattad efter förlossningen (oavsett man fött naturligt eller genom kejsarsnitt), och för det andra har ens primära fokus, som hittills alltid legat på en själv, plötsligt förflyttats till en ny liten människa. Dessutom fylls man med så mycket kärlek (och hormoner) och bara kärleken som tumlar omkring i ens kropp kan göra en helt slut.

Som tur är så brukar nyfödda bebisar sova rätt så mycket och man har mycket tid att läka, sortera känslor och ladda batterierna mellan varven. I alla fall var det så för mig. Ofta satt jag bara och väntade på att hon skulle vakna så jag kunde få pyssla med henne.

Nu verkar den tiden vara förbi.

Jag kör min dagliga surfing på internet medan jag ammar Ehlia på morgonen, dock kan jag bara göra sånt som inte kräver båda händerna, vilket gör bloggning fruktansvärt trist och tidsödande. Har jag tur så somnar hon en liten stund under förmiddagen så jag hinner diska, plocka undan, äta frukost och duscha (väldigt sällan hinner jag allt det där). Sen är hon pigg och glad (för det mesta) och vid ett går vi oftast till mina svärföräldrar för att äta lunch (lyx, jag vet!). Där får Ehlia väldigt mycket uppmärksamhet och blir till slut en smula gnällig. I vagnen på väg hem somnar hon ibland, men vaknar oftast strax efter att vi kommit hem. Tupplurar under dagen tar hon oftast i min famn efter amning och försöker jag lägga henne ifrån mig så vaknar hon direkt.

Jag undrar liksom hur jag, som går hemma nästan hela dagarna, inte har tid till att dammsuga, städa toan eller laga goda middagar då och då. Eller varför jag varje morgon i duschen tänker att jag kan vänta med att raka benen tills nästa dag bara för att hinna ut innan lillis vaknar (mina ben ser mest ut som spindelben just nu).

Vissa morgnar, när Elli verkar somna ordentligt en liten stund så lockar det oerhört att krypa ner under täcket en stund till, men jag vet att när jag måste stiga upp nästa gång så är det lika motigt som första gången, bara det att jag kan glömma en paus efter amningen, dessutom ser huset ut som kriget och inget är skrivet i bloggen. Så jag motstår frestelsen.

Nu har jag dessutom börjat ta lektioner i grekiska två dagar i veckan, och borde ju plugga lite varje dag. HIttills har jag fått sitta med böckerna medans jag ammat, vilket inte är helt praktiskt, men en nödlösning.

På plussidan finns att jag får tillräckligt med sömn för att fungera normalt. Ehlia somnar runt kl 22 och sover till mellan 7 och 9. På kvällen ser vi oftast en film innan vi går och lägger oss (Elli somnar i min famn framför TV:n), och jag tänker alltid att jag efter filmen kan plugga/blogga/e-maila/jobba, men då är jag så trött att jag knappt orkar borsta tänderna.

Jag vill inte påstå att det är jobbigt att ha barn, men det förändrar ens liv på ett sätt som inte ens jag, som har väldigt stor fantasi, kunnat förstå. Det är underbart och mysigt och härligt, och jag älskar att vara mamma, men det tar otroligt mycket tid och allt som inte heter Ehlia kommer i andra hand.

Nu har jag spenderat dyrbara minuter framför datorn. Disken är odiskad, och jag är oduschad.

Och nu vaknade lillan.

Jag har inte glömt, och jag struntar inte i. Jag förstår bara inte var tiden tar vägen...

Hoppas på att hinna mer senare. Nu måste jag torka lite bajs.

Ibland blir man trött, då händer det att man somnar. Är man mor och dotter är det rättså ofta att detta infaller samtidigt. Gärna i soffan efter amning och lite efterföljande kräk.

Då kan det se ut så här.

Min första kärlek hette Pappa, och så tror jag att det är för många småtjejer. Ehlias första kärlek verkar också heta Pappa. Ingen kan få henne så glad som Aris. Så fort hon ser hans ansikte så skiner hon upp som en sol. Han vet precis hur man ska kittla henne så att hon knappt hinner andas mellan de ljudlösa skrattsalvorna och går han iväg efter en lång stunds lek så blir hon jätteledsen. Visst älskar hon mig med, ingen kan trösta henne som jag kan och vi har himla kul ihopå också, men det är ändå nåt visst med pappa, det ser jag tydligt.

Och visst är det gulligt?

Elli fick ett nytt badlakan strax innan jul och igår användes det för första gången. Ehlia ville bara visa det för er eftersom hon själv tyckte att det var så fint. Hon använde sig av telepati och sa till mig 'Kan du inte visa mig i mitt fina ankbadlakan för dina bloggläsare, mamma? Skulle de inte gilla att se det tror du? För visst är jag väl underbart gullig i ankbadlakanet?'

Som den snälla mamma jag är så lyssnar jag på mitt barns önskningar.

Det är ju inte bara en fråga om att ha flyttat utomlands, från Sverige - ett av de mest utvecklade (säga vad man vill om det) länderna i världen, till Grekland - inte helt off, men inte heller att jämföra med Sverige - utan även om att ha blivit småortsbo. Många dagar tänker jag inte ens på det, eftersom jag spenderar så mycket tid hemma och vissa saker har jag vant mig vid så pass mycket att jag nuförtiden tycker att det är helt normalt, såsom att man absolut inte får slänga toapapper i toaletten eftersom avloppsrören inte klarar av att hantera det, eller att man måste slå på varmvattnet minst en halvtimme innan man vill duscha eller diska eftersom vattnet måste få tid på sig att värmas upp i varmvattentunnan, eller att 1 mBits-lina till Internet är något som bara riktigt medvetna personer har och gärna skryter om.

Men så ibland händer det att jag plötsligt känner mig förflyttad minst femtio år tillbaka i tiden. Som i dag, den 6:e januari när Theofania firas, och jag, Aris och Ehlia gick ner till byn i finkläder för att dricka kaffe i ett café, precis som alla andra Paleohorianer, gamla som unga och alla däremellan. Det var en märklig känsla att sitta där i den perfekta solen och dricka apelsinläsk och titta på barnen som lekte på gatan medan föräldrarna drack sitt kaffe. Och inte på nåt Espresso House-vis utan på riktigt gammeldags Barnen i Bullerbyn-vis, om man bortsåg från vissa detaljer förstås. Sedan gick vi vidare till Aris föräldrar för lyxlunch bestådende av grillat kött, hemgjorda pommes, friterade i olivolja (finns det annan olja?) och sallader såklart. Köttet från en egen gris förstås, som götts upp under hela året just för detta ändamål.

Städat har jag inte heller gjort idag, det är ju söndag - vilodag.

Jag har en statistikmätare här på bloggen och den visar att jag har mellan 40-50 unika besökare varje dag. Jag har räknat på det och jag känner till mellan 15-20 stycken, antingen de är familjemedlemmar eller flitiga kommentatorer.

Jag är så himla nyfiken på vilka resten är.

Känner vi varandra?
Hur hittade du hit?
Vad är det i min blogg som får dig att komma tillbaka?
Berätta vem du är!

Gillar summeringar, precis som bastis Johanna gor, sa jag snodde den har listan rakt av fran hennes underbart roliga blogg.

Årets resa: Ja, Sverigeresan i all ara, men arets resa far anda bli Indien, dar lyckade vi ju skapa var lilla skatt.
Årets glassigaste: Hela sommaren.
Årets vinnare: Jag och Aris som vann jackpot den 5:e oktober.
Årets konsert: Haha, hjalp. Far nog bli en av flumkonserterna i Indien.
Årets nytillskott: Ehlia såklart.
Årets blogg: Far man rosta pa sin egen? Det gor jag i alla fall.
Årets förlust: Julen och Ehlias fodelseogonblick.
Årets mat: Svarmors.
Årets flopp: Akut kejsarsnitt.
Årets hämnd: Na, peace and love.
Årets mest efterlängtade: Haha, gissa... Ellimumsan forstas.
Årets bästa köp 1: Flygbiljetten till Sverige.
Årets bästa köp 2: Flygbiljetten tillbaka till Grekland.
Årets mamma: Ja, det far ju nog bli jag sjalv. Tatt foljd av Zalli och mina egna mammor.
Årets familj: Vi tre.
Årets kändis: Med femtio lasare varje dag sa far jag nog kalla mig sjalv atminstone Z-kandis.
Årets räddare i nöden: Flakten i somras.
Årets mörker: De sex timmar det tog innan personalen pa kliniken kande for att visa mig min dotter. Och de tre dagar det tog innan jag kunde kanna att hon var min. Och Julen.
Årets I hate you so much right now: Na, peace and love.
Årets födelsedag: Hmm...
Årets djur 1: Hunden Jackie i Indien.
Årets djur 2: Hybridis saklart.
Årets mest oväntade: Haha, Ehlia igen.
Årets skönaste dag: Alla dagar pa Patnem Beach i Goa.
Årets åkomma: Svullna fotter.
Årets sämsta festavslutning: Nar Aris somnade i hangmattan i tradgarden pa var brollopsnatt.
Årets sång: Yeah yeah baby.
Årets nära kärlek-upplevelse: It's all or nothing baby.
Årets trångaste: Alla klader i september.
Årets comeback: Kommer inte pa nagonting har tyvarr.
Årets flygtur: Till Sverige, snacka forvantanspirr i magen.
Årets TV: Ingen alls, har ingen antenn.
Årets frukost: Banoffee Pie.

Det blev ett litet uppehall har nu under mellandagarna, som ni kanske har markt. Fransett att min dator fortfarande ar paj, sa har jag myst mycket med familjen och liksom tagit en liten paus fran internet. Ganska skont om jag ska vara helt arlig. Men nu ar jag tillbaka och hoppas pa att min dator snart ar up and running sa jag kan blogga pa riktigt igen.

Nyarsafton var mysig. Jag, Aris och Ehlia var hemma och mos med hamburgare, svenskt choklad och film. Klockan elva lag vi alla tre och sov. Ehlia i sin sang och jag och Aris i den tranga soffan. Pappa ringde och onskade gott nytt ar vid midnatt, men jag var sa trott och djupt i somn att jag knappt minns vad i sa. Jag tror att jag fick prata med lillebror ocksa.

Nyarsdagen var annu mysigare faktiskt. Den spenderades hos min svagerska Eleni och hennes man Vassilis da hans namnsdag ocksa skulle firas. Hela familjen var dar och vi at, skrattade och drack. Efterat kollade vi pa foton fran Aris och hans systrars barndom vilket var himla skoj. Till efterratt blev det min mycket uppskattade marmorerade cheese cake som jag skrivit om tidigare. Kanske kommer receptet upp har en vacker dag, den som lever far se. Ehlia gjorde succe i sin fina tomteklanning som hon fick skickad till sig av mamma. Eftersom paketet inte hann fram i tid till jul sa fick hon ha den pa nyar, men det gjorde absolut ingenting, alla njot av att se lilla tjockamollan sin tomteluva.

Eftersom jag sitter vid 'fel' dator sa blir det krangligt att lagga upp bilder, men jag lovar att visa massor med bilder sen.

God fortsattning pa det nya aret, jag har en kansla av att det blir ett toppenar!