Tänkte precis skriva mitt "en-vecka-kvar-hurra!"-inlägg nu, men så ringde Aris. Han hade fått ett telefonsamtal från kliniken om att vår tid den 7:e inte längre funkade för dem, jag vet inte riktigt varför... Så vilka dagar hade de kvar att erbjuda då, hade Aris undrat. Den 4:e och den 5:e.

Mitt hjärta snörpte ihop sig för en sekund. Jag vill inte fatta sådana beslut med två sekunders betänketid! Den femte fyller ju lillan år och efter konversationer med många så har jag bildat mig en uppfattning om att barn helst bör ha en egen födelsedag, om man nu kan få välja. Så där på stående fot sa jag att vi tar den fjärde.

Den fjärde är på måndag! Idag är det torsdag! Så istället för "Nu är det en vecka kvar tills min lille prins ska få komma till världen - sju ynka dagar!" så blir det här inlägget en smula annorlunda.

Nu är det... fyra ynka dagar tills lillgubben ska få se dagens ljus för första gången. Jag känner mig lite chockad. Det kanske ni tycker är konstigt, vad gör liksom tre dagar hit eller dit? Jag kan meddela att i det här tillståndet gör det enormt mycket! Både fysiskt för den lille bebisen (varje dag sker stor utveckling och viktuppgång), och mentalt för mamman som har ställt in sig på nåt visst under ganska lång tid. Min lillgubbe kommer vara så himla liten! Han kommer att förlösas i v. 37+3 (en fullgången graviditet räknas till ca 40 veckor, men allt mellan 38-42 veckor går under det normala). Hoppas att han är en tuffing.

Så på söndag åker vi in till Chania, sover på nåt mysigt hotell över natten och kl. 7 på morgonen ska vi infinna oss på kliniken. Klockan 8 smäller det! Shiiit vad läskigt!

Och lilla Elli får komma och hälsa på oss på sin födelsedag, min lilla prinsessa! Tänk att jag inte får vara med henne särskilt mycket på hennes stora treårsdag... Men vi firar henne på lördag istället, med tårta och kalas och kompisar och släkt och vänner. Hon är ju för liten ändå för att veta att det är lite fel dag.

Jösses, som det kan bli..!

Och jag som är lite halvkrasslig och allt... men samtidigt är det ju enormt skönt att denna eviga väntan är över tidigare än jag trott. Skönt och lite läskigt i en balanserad kombination.

Nu måste jag verkligen få undan lite jobb! Och städa huset! Och planera kalaset! Och fixa iordning det sista med väskorna!

Hilfe!

Hittade små blåsor i halsen imorse, de sitter vid mandlarna ungefär, en ganska stor på var sida. Jag har ingen feber och känner mig inte medtagen, men det gör väldigt ont att svälja och det irriterar mig något fruktansvärt. Vad kan det vara? När jag får halsfluss blir jag alltid jättesjuk!

Bör jag gå till doktorn och få antibiotika (för det lär jag få direkt), eller vänta på fler taskiga symptom?

Jag har ju operationen om en vecka och då vill jag vara frisk som en nötkärna, men att ta antibiotika som gravid är ju inget man kanske utsätter sig för i första taget?

Fy vad trist... Aj, aj, aj...

Idag har jag och Aris varit i Chania. Jag hade min sista check-up hos doktorn innan kejsarsnittet och allt såg fint ut (förutom möjligen att jag har lite lite blod, men det var tydligen inget att oroa sig över (hoppas de har blodsupply oomifallatt ;))). Lille gossen väger enligt mätningen ca 2800 gram nu och kommer förmodligen (och förhoppnigsvis) att hamna på över 3 kilo. Herregud vilken liten plutt ändå! Elli föddes nästan exakt vid samma tidpunkt som Arsan (detta är vårt skojiga låtsasnamn som vi kör med tills vi kan komma överens om ett riktigt namn som passar oss båda, det kommer sig av "our son" - Arsan- gärna med arabiskt uttal för att det ska bli ännu roligare, fråga inte - konstig humor).

(Vad många parenteser det blir idag.).

Hur som helst, Elli föddes vid samma tidpunkt som lille Arsan (fniss!) kommer att förlösas och vägde 3400 gram, hon var en stor tjej och vi har väl bara förväntat oss att grabben skulle bli lika stor eller kanske ännu större, men icke. Pappa Aris verkar en smula bekymrad över detta, det är ju trots allt en POJKE. Antagligen är han lite mer finlemmad och lik mig än vad Aris familj är. Säkert grönögd också då. Händelserna i förväg? Jag? Va?

Nä, jag har fortfarande en stark känsla av att han kommer att vara väldigt lik lilla Elli och efter några veckors amning är han säkert väldigt rund och go.

Fina, fina Elli...

Hon har spenderat dagen hos yaya med kusin Panajota och inte sovit middag en sekund. Jag ringde just hem och hörde hur det går för dem, Elli måste vara supertrött vid det här laget, uppe sen 8! Yaya sa att hon håller på att koka ägg att mata flickorna med (alltid mat på gång såklart!) och sedan skulle hon köra hem dem till mig respektive Eleni. Elli kommer stupa innan kl. 20, det slår jag vad om. Jag saknar henne. Hon är en riktigt liten vitaminpilla. Hon kommer att komma instudsande här med sin lilla ryggsäck och utropa "Hej mamma!" på sitt allra gladaste vis och jag kommer att smälta som en isglass i solen och inte vilja släppa henne från min kram. Till slut kommer hon säga "De väcker!" (det räcker) och jag kommer tvingas släppa henne. Sen kommer vi att prata om hennes dag vilket kommer att gå på 10 sekunder ungefär. Hon kommer att rabbla namnen på alla hon har träffat och eventuellt nämna vad hon har ätit. Hahaha, hon är sin yaya upp i dagen ibland. Jag älskar henne smärtsamt mycket. Tänk att jag ska vara ifrån henne i fem dagar, det blir längsta perioden hittills, aj, aj, aj så svårt...

På tal om vitaminer förresten så känner jag en klump i halsen, en sjukklump. Jag känner också lite snor i bihålan och är lite orolig över att bli sjuk nu. Väldigt dålig timing skulle jag säga. Vi har ju kalas för lilla treåringen i helgen, sen vill jag städa iordning huset innan vi reser för att ta fram lille sonen nästa vecka. Ingen tid att vara sängbunden. Aris fixade en citronjuice åt mig innan, det var ju lite gulligt. Han hällde i lite saft och spädde med vatten också, så att det inte skulle bli för surt.

Nä, mycket svammel idag märker jag, och nu kommer Elli! Gotta go!

Elli pekade på väggen där vi har satt upp ett collage av bilder på vår lilla skatt. "Många älgar!", utropade hon.

Jag undrade ganska länge innan hon förtydligade för mig "Många Elli, många EllI-ar!"

Sötnöten...

Vi var på bröllop igår. Jag hade fixat till en riktig 60-talsfrilla med massiv snedlugg, supertoupératpå sidor och hjässa och sedan nåt fnurrigt baktill. Slätkammat sedan och massor av lackspray. Det blev jättefint och lite annorlunda. Kul när man får inspiration!

Elli fick ett glittrande diadem och röd handväska och kände sig som en riktig prinsessa. Vilket hon ju är. Förstås.

Så kom vi fram och Elli hittade Panajota direkt, de sprang runt och lekte och hade jättekul. Men sedan kom de vanliga ljushuvudena och började skjuta med sina pistoler och maskingevär (ja riktiga skott, och ja, vanliga dumhuvuden utan utbildning). Jag såg Elli inifrån festlokalen och det var ingen vakcer syn att se sin lilla prinsessa bli helt panikslagen av rädsla. Hon påminde lite om en vilsen Bambi som sprang runt i cirklar för att försöka hitta någonstans där hon kände sig trygg. Jag gjorde vad jag kunde för att nå henne så fort som möjligt, men det var ett typiskt Kreta-bröllop med ca 1000 gäster och med min stora mage är det inte så lätt att komma fram. Som jag hatade alla jävlar som stod och log och skrattade åt "tokigheterna". Jag fick till slut fatt på lillan och tog henne i min famn och gick in. Hon hulkade i panik och hela hennes lilla kropp darrade. Sen var det roliga slut för hennes del, hon vågade inte lämna min famn alls efter det. Efter ett tag slappnade hon av lite och kunde skoja med sällskapet men när hennes snälla yaya skulle åka hem tvekade hon inte en sekund på att anta hennes erbjudande och åka hem och sova där över natten. Elli var inte alls sugen på att stanna på detta livsfarliga ställe mer än nödvändigt, även im det inebar att lämna mamma bakom sig. Jag förstår henne.

Skönt att hon kom iväg för sen började de leka med sina gevär igen och jag måste säga att jag själv också tycker att det är minst sagt obehagligt. En jävla kukmätartävling som får mig att må illa. Okej med raketer och kanske smällare och kanske någon legitimerad och helnykter pistolinnehavare kan skjuta iväg ett skott under väldigt ordnade former... Men att stå med kalaschnikosvs och bara skjuta rakt ut i luften bland en massa folk som är på fest där det förekommer en hel del alkohol - är det inte åt helvete? Jag hade verkligen önskat att polisen hade kommit vid dessa tillfällen, jag tycker att det är så sjukt obehagligt! Och för att inte tala om vad det gör med de stackars barnen...

Jaja... Nog sagt om det.

Imorse vaknade jag ur en dröm. Det var min förlossning Dock kom det ett barn efter ett annat. Totalt sett fick vi 14 små minibebisar - alla små flickor! Hela drömmen tog plats i naturen dessutom, det var kejsarsnitt som planerat, men jag låg liksom på någon sorts bänk ute i en skog och tribekvinnor rörde sig fridfullt i bakgrunden. Det fanns ett vattenbryn där också och hela känslan i drömmen var fantastiskt harmonisk. Kanske hade jag inspirerats av fina filmen Avatar. Men alltså, 14 små flickor. Jag bestämde mig för att döpa dem till Louisa, ja, allihopa! För de kom ut tillsammans med varsitt finglas av modellen Lousia. Märkligt såklart, men ändå fint.

Alltid när jag drömmer om min bebis så är han en flicka, men det har jag förstått är vanligt - att man drömmer om motsatt kön alltså. Men tänk om det faktiskt är en flicka jag bär på..! Att doktorn med sina supermaskiner set fel gång, på gång... Det känns lite som en omöjlighet, men inget i livet är ju säkert. Nä, det är en pojke, det vet jag, det har jag ju känt på mig alldeles från början. En liten prins!

Jag mår mycket bättre idag. Lustigt det där med hormoner. När man drabbas av graviditetshormoner så blir världen svart. Man har en miljon anledningar till varför den är det och tänker därmed alltid att det omöjligt kan handla om hormoner - anledningarna till ens nedstämdhet finns ju där! Men så går hormonsvallningen över, kanske nästa dag, kanske nästa vecka, och man skrattar lite åt sig själv. Man minns kanske inte ens varför man var så ledsen. Det är som att ha ett monster inom sig, man tvivlar på allt, sina relationer, sina ambitioner, sina mål och till och med sig själv. Allt känns som i en finstämd mardröm. Det är vidrigt.

Men det är samtidigt skönt, för man kommer ur tillståndet ganska snabbt, utan att egentligen behöva göra något alls. Idag vaknade jag bara och kände mig stabil och som vanligt. Jag mindes min nedstämdhet från igår och ryckte på axlarna. Jag är ju ganska van vid det här laget...

Gårkvällen blev mysig, fast inte riktigt så välplanerad som jag hade tänkt. Jag är ju en obotlig tidsoptimist. Vi var hemma med vår pizza, choklad, coca-cola, SvampBob och Avatar vid 21.30. SvampBob var ingen direkt hit (vi såg 10 minuter på varje avsnitt, sedan ville Elli se nästa) och efter pizzan var det ingen av oss som var särskilt sugen på choklad. Elli kom i säng vid 22.30 och då kollade jag Idol på TV4Play. När det var slut så satte jag på Avatar och plockade fram mitt choklad. Efter noll bitar choklad och 15 minuter av filmen så slocknade jag. En liten stund därpå masade jag mig upp ur soffan, släckte ner huset och kröp i säng. Sov som en stock sedan tills klockan ringde vid 9 imorse. Jag hade ju en tid för fotmassage hos Ellie vid 10.

Det är ju inte bara massage hon ger, utan reflexologi och en intressant grej hände. Efter massagen så frågade jag om en viss punkt på foten, vilket organ eller kroppsdel den punkten var förknippad med för jag hade verkligen känt extra känslighet just där. Jo, men det var livmodern. Såklart, haha!

I övrigt så har min ryggrad börjat klicka och ryggvärken har återkommit med besked. Men vet ni? Jag bryr mig inte så mycket om det nu. För det är bara 12 dagar kvar och det är verkligen ingenting om man tänker efter. Om tolv dagar blir jag mamma åt en liten pojke. Elli blir storasyster och Aris får sin efterlängtade son. Vi blir en familj på fyra. Helt ofattbart.

Känner mig hängig idag. Smått illamående emellanåt, svag huvudvärk och lite lågt humör i allmänhet. Det är liksom inga starka symptom på något alls, kanske är kroppen bara trött på att vara tung... Har sovit eller bara legat ner och stirrat i luften i stort sett hela dagen. Har ingen riktig ork. Nu är klockan närmre nio och jag ska plocka upp Elli ur badet och göra en kraftansträngning och gå ner i byn för att inhandla pizza, choklad, coca-cola och gottis till Elli - vad hon än ber om ska hon få idag. Sen tänkte jag hyra en Disneyklassiker som vi inte har sett och gotta mig med min lilla gris i soffan tills det är läggdags (vilket lär bli direkt efter filmen, för hennes del i alla fall). Pappa Aris ska på svensexa så det blir en lugn tjejkväll, det är verkligen så himla skönt ibland att ha huset fritt från testosteron ibland (ja, förutom det lille monstret som ligger i magen då...).

Hoppas på muntrare dag imorgon, den kommer börja bra med en fotmassage hos bästa Ellie i alla fall.

Igår var Elli bjuden på sitt första födelsedagskalas, om man bortser från släktkalas. Det var hennes väldigt söta kompis från dagis - Anastasia - som fyllde fyra. De gick ihop i våras, men nu har Anastasia gått upp i förberedande förskoleklass medan Elli är kvar på "lekskolan". Vet egentligen inte riktigt hur man översätter de olika stegen, men Elli går i första förskoleklassen (pediko) och Anastasia nu i andra (pronipio). Panajota som blir fem i oktober, går i tredje (nipio) som är steget innan skolan. Om jag förstår rätt (Karro?).

Hur som helst. Elli somnade inte på dagen trots att hon var trött och jag fruktade att kalaset, som började klockan sju, skulle bli en disaster. Men förutom lite blyghet - och normala fits av bråk och gråt över leksaker bland alla flickorna - så gick det bra. Barnen hade jätteroligt och Anastasias mamma hade verkligen fixat fint med alla kalastillbehör man kan tänka sig i form av hattar, girlanger, såpbubblor, tutor och annat skoj. Alla mammor var också med, samt vänner till familjen vilket var lite tursamt för mig då både Zoe och Pax, som är mina väldigt goda vänner, också är vän respektive släkt med Stefania (Anastasias mamma).

Riktigt trevligt var det, men vid halv tio körde jag hem en upprymd, men väldigt trött liten kalasflicka. Om 1,5 vecka är det hennes tur att fylla år. Fast regelrätt barnkalas får vänta till nästa år. Vi tar ett lite lugnare familj-och-nära-vänner-kalas i år.

Tyvärr var jag för lat för att ta foton...

Kollade precis igenom foton som vi tagit på vårt nya hus. Där fanns ett filmklipp också, på utsikten. Det var jag som hade i uppgift att fota och tog det på största allvar. Elli var såklart med, hon hittade en sopborste och roade sig själv med att städa under tiden vi var där.

Lagom till att jag skulle filma bestämde sig den lilla städtanten för att testa mamma lite och höll ut sopborste över balkongen och sa "Nu kastar jag ner den!" (fast kanske inte så rent). Jag, som precis hade tryckt på rec var antagligen lite disträ och under filmens första sekunder hör man min röst som ganska oengagerat säger "Nej, det får du inte. Då blir jag jättearg.".

Som jag skämdes över mig själv när jag såg filmen sen, jag hade helt glömt bort den lilla incidenten, sånt händer ju flera gånger om dagen. Men jag hoppas innerligt att jag kommer med lite konstruktivare sätt att förklara varför man inte bör eller får göra vissa saker...

Suck... och jag som trodde att jag var en perfekt mamma...

Vindruvssäsongen är i full gång. Det finns få saker jag älskar så mycket som vindruvor. Möjligtvis choklad. Vindruvorna här nere är dessutom något alldeles särskilt, så mycket smak! Svärmor får hem kilovis med vindruvor från vänner och bekanta varje vecka (det funkar så här, man delar med sig till de man känner av det man har i överflöd), ibland stora backar! Hon prackar på mig påse efter påse och jag tar för en gångs skull emot dem allihopa utan en enda suck över hur det ska lyckas gå åt.

Jag vet att de innehåller massor av socker, men det är ju fortfarande frukt och därmed måste de ju innehålla en massa nyttigheter med. Jag äter i alla fall varenda en med gott samvete. Fast det gör jag nog med allt, fniss...

Citronkycklingen blev förresten en riktig hit! Knaprigt skinn, god, syrlig smak, alldeles perfekt mjuka potatisar och köttet föll av benen vid minsta beröring. Sen smälte alltihop i munnen. Mmm... kan inte komma över hur lätt det var heller!

Väderprognosen säger att idag är sista heta dagen på ett litet tag. Det innebär ju inte att det kommer bli kallt direkt, men en ganska kraftig temperatusänkning väntas. Idag hade vi 32 grader och de kommande dagarna ska ligga på 25 som varmast. Så skönt... Och ni är såååå intresserade av mina väderuppdateringar. Ursäkta, jag ska verkligen försöka bättra mig.

Jag inspirerades så av Karros blogg och hennes grekiska skills i köket. Kände mig plötsligt väldigt ointegrerad i det grekiska samhället med mina Fiskgratänger, Korv Stroganoffs och Fläskpannkakor (när jag nu lagar mat över huvud taget). Så jag har precis slängt in en Kotopoulo Lemonato i ugnen. Det är alltså kycklingdelar och potatisklyftor i olja och citronsaft. Lite Rosmarin och Citronpeppar som enda kryddor (jag får salta sen, måste tänka på käre manneluringens höga blodtryck...). Nu ska det stå där och puttra i drygt två timmar, tills kycklingen är så mör att den faller samman när man rör vid den (det är tanken i alla fall). Massa grekhusmorspoäng till mig! Sanningen är att om det nu lyckas så blir det definitivt en favorit här hemma, det tog max en kvart att förbereda och knappt någon disk alls (bara en kniv, potatisskalaren också juicepressen).

Elli ska snart väckas, hon är helt slut om dagarna nu när dagis har kommit igång igen, bara slocknar så fort nappflaskan nuddar hennes läppar vid halvtre-tiden, efter lunch. Sen sover hon lätt 2-3 timmar i sträck, då jag får väcka henne med halvvåld. När hon sedan somnar för natten? Mellan kl. 22-23 oftast och väcks kl. 8 morgonen därpå. Ja, hon har alltid sovit ganska mycket. Det tackar jag alla älskade grekiska gudar för.

Nedräkningen fortsätter givetvis. Idag är det 16 dagar kvar till världen ska få ta emot en ny liten pojke. Min lille prins!

Jahapp... Det gick uppenbarligen sämre än väntat. Alliansen fortsätter styra, klyftorna i samhället kommer att öka, de sjuka kommer att få mindre, de arbetslösa en tuffare kamp och minskad värdighet (nej, jag pratar inte om latmaskarna), de utsatta kommer att få kämpa för sina smulor.

Men det kan man kanske leva med...

Den rikitigt stora tragedin är givetvis att vi nu har renodlade rasister i vår riksdag. Hitlerdårar som ska få sitta på makt och kanske kunna avgöra beslut åt det svenska folket. Maktgalningar som anser att människor har olika värde beroende på hur de ser ut och var de kommer ifrån. Jimmie Åkessons ögon har samma galna glans som Hitlers hade, ser ni det?

I Skåne fick SD jättehögt resultat. Jag är inte förvånad. Jag växte delvis upp på skånska landsbygden och omgavs av rasistdårar på epatraktorer. De hade (föga förvånande) ganska begränsad intelligens och politiska diskussioner med dem nådde aldrig någonvart då de ofta kontrade ens sakliga påståenden med saker som "Du är en jävla kommunisthora!" (jag har aldrig varit kommunist), eller "Muslimerna kommer att ta över Sverige inom nolltid om vi inte slänger ut dem nu, de kommer tvinga oss till konvertering och riva kyrkorna för att ge plats åt sina - vahittårdeeee... muskéår!", eller "Tycker du att det är rätt att det serveras såun jäuvla kibab i våra skolmatsalar?", eller "De kommer att förbjuda julgraunar och grisakydd!". En av dessa epagalningar bodde granne med mig i Skivarp där jag bodde mellan 5-12 års ålder, vi umgicks inte, han var liksom lite märklig. Men igår fick jag ett svar från honom på Facebook efter att ha skrivit en statusuppdatering som satte igång en ganska vild diskussion. Han skrev att "Om de röda får makten så finns inte Sverige om fyra år." Detta är en typisk Sverigedemokrat som alltid har velat "hau ud svaurtskallarna!", för att de är "nånna jäuvla aupor!". Sorgligt att se att argumenten är lika svaga och intetsägande nu som då, men ändå föga förvånande. Jag blir bara så ledsen.

Bara 5 mil från denna deprimerande småort ligger Malmö - Sveriges mest mångkulturella stad. Där är segregationen ett ganska sorgligt faktum men medias beskrivning av "invandrarghettona" ger resten av landet en onödigt negativ bild av vår mångkulturella stad. Vad som ofta missas är allt positivt som pågår i Malmö och vilken underbart mysig stad det faktiskt är - mycket tack vare att det finns ett så pass stort spektrum av olikheter. I min gymnasieklass var överhängande delen av eleverna första eller andra generationens invandrare och det finns nog ingen tid i mitt liv där jag har lärt mig så mycket om de nya Malmöbornas faktiska bakgrund. Man kan ju låtsas att det inte är sant om man vill, men de flesta flyktingar som kommer hit gör det av en allvarlig anledning (tortyr, våldtäkter, allvarligt förtryck, krig, politiska flyktingar osv - och ja, jag snackar om både barn och vuxna som har utsatts). De är starka människor som brutit sig loss och kämpat hela sina liv för sina rättigheter att få leva utan förtryck, eller bara att få leva. Vi svenskar hemma i sofforna kan sällan ens fantisera ihop de saker som många av mina klasskompisar faktiskt hade utsatts för. Att de kommer till Sverige för att det är som "ett öppen skafferi som man bara kan plocka ur" är en så fruktansvärt orättvis bild som hobbyrasisterna har målat upp. För det är inte sant. Alls.

Men jag slutar här nu, jag vet inte ens varför jag bryr mig så mycket och utsätter mig för det här, men sån har jag kan helt enkelt inte låta bli. Nu bor ju jag inte ens i Sverige, men kanske det är därför det känns ännu mer pinsamt. Omvärlden har alltid sett upp till Sverige, även om det har tagit emot att erkänna, för vi har alltid gett ett ganska präktigt intryck som retar, men att vi har försett världen med ett bevis på att en gyllene medelväg finns kan ingen sticka under stol med. Men nu är det slut med det. Tummen upp Sverige! Nu har vi sjunkit lika lågt som de flesta andra. Borta är tiden då Sverige stack ut med en human människorsyn och en vilja att ta hand om de svaga.

Grattis eliten, nu ska ni äntligen få skina!

Elli har efter ett år av intensiv Pippi-fanatism hittat två nya älsklingsfilmer: Bambi och Dumbo. Jag känner en smula stolthet för att hon ändå fastnar för filmer med lite klass och inte skiten som spelas på TV.

Men.

Det är ganska sorgliga historier. I Bambi förlorar den lille pojken (Bambi själv alltså) sin mamma. Hon skjuts av en jägare och sedan får lille Bambi klara sig själv med lite hjälp från sin pappa. Det är så sorgligt att jag själv får en klump i magen varje gång jag ser just den biten. Elli frågar varje gång "Mamman?" och det är så uppenbart att hon inte förstår att mamman är död, hon är väl för liten för att greppa konceptet. Jag säger alltid att mamman är borta, så odramatiskt jag bara kan, men att Bambis pappa finns där. Sen ändrar filmen ganska snabbt karaktär och blir muntrare. Elli accepterar denna förklaring och verkar inte må dåligt när hon ser filmen. Det kanske hon gör när hon blir äldre dock...

Dumbo blir retad för sina stora öron och skiljs också från sin mamma - varför skulle de tvunget basera dessa annars så ljuvliga filmer på det hemskaste ett litet barn kan tänka sig?

Vad svårt det är ibland.

Precis tillbaka efter en omgång av reflexologi hos Ellie. Herregud så ljuvligt det var! Hennes kommentar efteråt: "Du är väldigt spänd i magtrakten", sen skrattade vi. Jo, uppenbarligen... hehe... När jag låg där och kände hur hon gici igenom punkterna i kroppen genom mina fötter så fantiserade jag om hur vattnet plötsligt skulle gå, eller att värkarna skulle sätta igång. Efteråt frågade jag om det var möjligt att starta en förlossning genom reflexologi och Ellie sa att det var det, men att hon givetvis hade undvikit just den punkten (som satt ovanför ankeln på benslutet ungefär). Det var ju tur.

Igår var vi i Chania hos doktorn. Mitt lilla a-barn var busigt och la sig i svåra positioner vilket försvårade mätningen. Resultatet visade då att han inte vuxit så mycket sen sist och det gjorde mig såklart lite orolig. Men doktorn kollade alla organ och lyssnade noga på det lilla hjärtat och allt såg prima ut. Han intygade att mätningarna var högst opålitliga med tanke på lillbusens position. Han lovade att jag inte behövde vara orolig, så då får jag väl lita på det. Dessutom är det en riktigt aktiv liten kille (han tumlar omkring mest hela tiden) och det är ett tecken på god hälsa sa doktorn.

Nästa milstolpe är nästa fredag då jag ska göra några tester inför operationen. Sen är det sista kollen den 28:e och kejsarsnittet har bokats till den 7:e. Tre veckor kvar, nu är tiden verkligen överskådlig!

Har precis plockat in en ny runda bebistvätt som ska strykas vördnadsfullt och i stort sett allt är inhandlat inför klinikvistelsen och lillens ankomst till vårt hem.

Nu är det alltså bara tiden som ska gå...

Idag har jag röstat, dvs krävt signaturer från Aris och Emmanuela, fyllt i min röstblankett och postat brevet. Hoppas det hinner fram bara, posten kan vara ganska seg härifrån till Svea Rike.

Jag har alltid röstat rödgrönt, det är ur ideologisk synpunkt en självklarhet för mig. Humanitet, miljö och mjuka metoder för att föra Sverige och världen framåt är viktiga grundpelare i min livsbild och något som jag tycker att de andra partierna brister i. Kanske får medelsvensson lite mer pengar i plånkan med alliansen vid rodret, jag vet inte exakt. Men för mig är det vikitgare att det finns en generellt hög levnadskvalitet hos alla människor oavsett man är sjuk, gammal, barn, invandrare eller konstnär. Eller medelsvensson givetvis.

Läste idag en att Hägglund hade sagt att hani nte hade kunnat välja mellan SD:s Åkesson och VP:s Ohly om han tvingats. Jag känner givetvis till kommunismens historia och alla hemskheters som har begåtts i dess namn, men de har inget alls med dagens rödgröna samarbete att göra, VP är ju inte ens ett kommunistparti längre och även om det vore det så kan inte kommunismen som ideologi straffas för vad enskilda idioter har gjort i fullständig maktyra. Åkesson, däremot, står ju tydligt för en syn på att människor har olika värde. Dessutom kanske Hägglund ska vara lite försiktig med att kasta sina stenar i det glashus han står, för hur mycket våld och förtryck har inte skett i kristendomens namn under årtusenden? Kanske det mesta av allt.

Jag är ingen politisk hetsare och har förståelse för de småföretagare och medelinkomsttagare som vill rösta blått. Jag har faktiskt det. För visst finns det många som utnyttjar ett "snällt" system och det sticker som sjutton i ögonen på de som betalar stora summor av sina intjänade pengar för att stötta detta system. Men om man försöker tänka ur ett större perspektiv, ett humanitärt sådant, så tycker jag personligen att ett snällt system är att föredra framför ett där de svagaste i samhället tvingas lida för att de som har det ganska bra ska få det lite bättre.

Dessutom - en viktig detalj - det är ett samhälle baserat på en stark tradition av socialistiskt styre som idag faktiskt har blivit Sverige. En av de absolut mest demokratiska, socialt trygga och civiliserade nationerna i hela världen.

Så, kasta era pajer nu :).

Vi är precis hemkomna från doktorn.

Elli ville inte vila middag idag, antagligen för att jag och Aris snackade för högljutt alldeles intill sovrummet. Vi pratar husplaner hela, hela tiden.

Efter att ha gjort det klart för oss att det inte blir någon middagsvila idag så hamnade vi till slut i trädgården och Elli lekte med Aris i hängmattan. Plötsligt trillade Elli med huvudet före och Aris lyfte upp henne. Vi blev skräckslagna av synen som mötte oss, blodet bara sprutade och snart var hela den lilla flickan täckt med blod. Jag virade en handduk om hennes huvud med Aris varskodde doktorn om att vi var på väg. Mitt hjärta slog i hundranitti - minst och med en klump i halsen bad jag Aris lova mig att det inte var något farligt. Det var konstigt bara att Elli inte grät särskilt mycket, dock blev hon givetvis lite exra gnällig varje gång hon såg blodet som täckte stora delar av den lilla kroppen.

Vi kom fram till doktorn snabbt och då hade det redan slutat blöda. Doktorn fick leta länge på Ellis huvud innan han hittade det pytte- pyttelilla hålet som hade öppnats. En liten bul och ett minijack var det enda vi fann och doktorn skrattade nästan åt oss. Tydligen sitter det jättemånga små blodkärl på huvudet och på ett litet barn ser blodmängden större ut. Så vi blev hemskickade med uppmaningen att tvätta hennes hår efter någon halvtimme eller så.

Så rädda vi blev, också var det liksom knappt någon skada skedd alls.

Så skönt.

Centralt beläget bredvid skolan, men placerat på ett stort, tomt område mitt i en gles olivlund intill en vild äng. Ett vitt hus med ljusrosa detaljer, två våningar, tre sovrum och ett stort badrum där uppe, stort vardagsrum med öppen spis, ett gästrum med toalett och ett öppet kök med massor av både ytor och plats att röra sig där nere. Total storlek 180 kvadratmeter. Ovanvåningen har mörka parkettgolv, toaletterna är helkaklade och nedanvåningen har kakelgolv (eller var det marmor?) i en blå spräcklig ton som påminner om havet. Rymliga balkonger till alla rum utom gästrummet.

Huset började byggas på 90-talet av ett ungt par med två barn, de byggde det sakta och med finess för att alla detaljer skulle väljas med omsorg. Sedan skildes de och husbygget stannade upp. Mannen har sedan fortsatt att bygga sakta men säkert och nu är det bara köket som måste in och dörrar till skåp och rummen inuti. Ingen har bott i detta hus som eventuellt är byns finaste, med bäst läge och otrolig planlösning.

Jag vågade inte hoppas, varför skulle vi få hyra detta hus när ingen annan någonsin har fått varken hyra eller köpa det? Men vi kom i precis rätt tid tydligen, för alla förhandlingar är klara och endast kontraktet är kvar att signera. Priset är dessutom helt okej!

Aris ska beställa hantverkare för att få klart kök, trapphall och innedörrar och sedan blir det förhoppningsvis inflytt i november. Barnen får varsitt rum, vi får ett och gästrummet (som förretsen också behöver fixas lite) får agera kombinerat sy- och gästrum.

Jag kan inte tro att det är sant. Det känns som en helt orealistisk dröm och egentligen vågar jag inte tänka på detta hus som vårt förrän vi sitter där i november med vår nya soffa och myser framför den öppna spisen. Jag vågar knappt posta dessa ord...

När jag var hos en spåtant i julas sa hon bland annat detta:

- Vi kommer att flytta till ett nytt hus som kommer att ha ormar runt omkring, hon hoppades att jag inte har svårt för ormar. Huset kommer att vara vitt och ligga nära havet «men inte så att man doppar fötterna i vattnet».

Och idag sa Eleni att det enda hon var skeptisk till var att det förmodligen måste finnas en del ormar där eftersom marken är obesprutad och har stått ifred i så många år. Bara sådär, taget ur luften och helt utan att ha hört vad som berättades för mig i vintras. Det finns inte ormar i den här byn i allmänhet så hennes kommentar förvånade mig verkligen. Tilläggas bör att det i så fall handlar om små, ofarliga ormar som är jätteskygga för människor. Jag har dessutom inte alls svårt för vare sig ormar eller ödlor.

Åh vad jag har börjat längta efter min lille bebis nu... Idag börjar nedräkningen för de fyra sista veckorna! Tänk att jag ska ha ett litet knytte i min famn alldeles jättesnart... Ett litet, litet barn - helt nytt i den stora världen. Åååh...

Det är tydligen höst nu. Vi har samma årstidmånader som ni har och september är första höstmånaden. Att man i Sverige får höstkänsla nu förvånar mig inte, temperaturen kan nå ganska lågt och man kanske överväger att börja använda riktiga höstskor istället för tygskor eller sandaler -  för att slippa frysa.

Här har temperaturen också sjunkit, det märks främst på kvällarna då man eventuellt får lite knottror på armarna om man sitter ute i en tunn klänning eller linne och shorts. På dagarna är det 30 grader och strålande sol och det är helt normalt.

Ändå pratar lokalborna om att hösten ligger i luften, att det börjar bli "kyligt". Jag instämmer iofs om man ser till alla relativa aspekter. Visst är 30 grader kyligt i jämförelse med 40, precis som att 0 grader är varmt i jämförelse med -10. Men det känns ändå absurt, som att människorna är världsfrånkopplade. Men det är de ju inte, de har bara ett helt annat perspektiv än det jag vuxit upp med. För mig är höst, stickade tröjor, varma drycker, filtar och kanske raggsockar. Nu sover jag fortfarande middag naken i fläktens brus - allt annat är för varmt.

Men hösten är. Tydligen. Hösten så som jag uppfattar den kommer nog inte förrän om ett par månader - och då sporadiskt. För mig är det här äntligen behaglig sommar och som jag njuter!

Inatt drömde jag att jag fick min lille bebis, det var häftigt. Han var så otroligt liten...

Elli vaknade inatt vid 5-tiden, hon ville läsa en bok sa hon där i mörkret. Det är första gången sen hon var väldigt liten bebis som hon vaknar sådär mitt i natten och inte somnar om direkt, mycket mäkligt. Hon låg sedan bredvid mig i mörkret i säkert en timme och skruvade på sig. Till sist somnade hon om. Duktigt tycker jag i alla fall att det var att hon faktiskt låg och försökte somna om så länge, utan att klaga nämnvärt. Nu tar hon igen det, ligger och snusar och gnäller irriterat när jag försöker få liv i henne. Jag låter henne hållas - ömsesidig respekt.

Om exakt fyra veckor fyller min lilla pingla 3 år, wowawiwa! Då ska vi ha tårta och kalas och hon ska firas så det smäller. Sen får hon sin efterlängtade lillebror några dagar senare. Skönt!

Vi letar ju nytt hus/lägenhet för tillfället. Och bil. Det är så mycket att planera för just nu att det är alldeles vansinnigt! Aris har med sin superradar fåttfatt på ett hus som skulle vara... att säga perfekt vore en underdrift. Det är helt enkelt för bra för att vara sant så jag vågar knappt ens tänka på det. Borde inte skriva mer heller för att undvika att jinxa det. Det är nästan obehagligt. Det finns några hinder emellan oss och det där huset så vi måste bara vänta och se. Sen har han en liten bil på g också - en Toyota Yaris som verkar gullig och smidig. Det är bara så mycket att hålla tummarna för just nu att jag knappt kan hålla rätt på mina tummar. De räcker för det första inte ens till! Men spännande är det, nästan magknipsspännande...

Min lille brorson Alvin fyller ett år idag. Tänk att fylla ett år... Första födelsedagen av många. Jag önskar att jag var med Jim, Neyda och Alvin för att fira idag, men jag tänker på er väldigt mycket. Grattis fine Alvingubben! Stor puss från faster Johanna och kusin Elli!

Nämen?! Vad är det som virvlar omkring i tvättmaskinen?

Bebiskläder!

För övrigt lutar jag åt den 7:e nu... eller 8:e, haha!

Vi var i Chania igår igen, doktorbesök - lillkillen väger ca 2 kilo och ligger precis på normalkurvan. Det innebar för honom en viktökning på 500 gram på två veckor - inte illa! Själv hade jag inte gått upp någonting, men det var nog bara en utjämning efter förra månaden då jag hade gått upp förhållandevis mycket (efter Sverige ;)), så det kändes ganska normalt.

Vi får välja födelsedatum mellan den 4:e-9:e oktober själva och nu har jag svår beslutsångest. Datumen 4-5 går bort då Elli fyller år den 5:e och jag helst vill vara med henne på hennes födelsedag. Men sen då? Finns det någon här som är haj på numerologi? Den 8:e är en fredag och Elli är född på en fredag och hon är ju helt underbar... Sen har jag alltid haft för mig att 5 och 8 är mina lyckonummer. Men så har jag hört att 8 ska vara ett ganska tufft nummer och inte vill jag att min son ska behöva lida sig genom livet bara för att jag tycker att fredag är en bra veckodag. Den 7:e har varit milstolpen genom hela graviditeten så det kanske är meningen från början? Sen har vi ju 6:e och 9:e också med i spelet. Tyvärr är 10:e en söndag och då planerar inte doktorn in några kejsarsnitt tyvärr, annars vore det ju döcoolt att vara född 10-10-10.

Aris tycker att vi ska ta den 9:e och sedan registrera födseln den 10:e. Han menade allvar. Typiskt Grekland att sånt är möjligt. Han är inte klok och så ska det givetvis inte gå till. Han tycker jag är mesig, men det får han väl tycka då. Jag tycker om honom ändå.

Anyway...

Efter doktorbesöket gick jag på en liten shoppingrunda. Jag handlade velourset och underkläder till mig och en liten babyflaska om ifall det skulle strula med amningen, vilket jag inte tror, men det kan ju vara bra att vara förberedd. Lite andra förnödenheter handlade jag också som babytvättmedel att tvätta alla kläder med, blöjor och tvättlappar (även om de uppmanar en att alltid tvätta bebisen under rinnande vatten här). Jag har verkligen gått in i förberedelsestadiet nu. Gör listor på vad som måste handlas, sorterar klädpåsarna om och om igen - vad ska med till kliniken, vad ska ligga förberett här hemma till hemkomsten och vad ska inte börja användas förrän efter jul, osv. Jag ebayar efter sköna och snygga pyjamasar och mjukiskläder som jag ska bo i under vintern och kan spendera timmar att leta efter de ultimata innetofflorna till klinikvistelsen - trots att jag förmodligen inte kommer att gå särskilt mycket alls efter operationen. Men det är väl ett normalt förberedelsestadie tror jag.

I övrigt är vi lite bummed för att de grandiosa planer vi hade för huset inte verkar kunna bli av och det innebär att det börjar bli lite stressigt att försöka hitta en någorlunda duglig lägenhet att hyra. Vi får ju som sagt inte plats i det ljuvliga lilla huset vi bor i, särskilt inte nu när lillbebisen kommer. Dock är vi äntligen överens över det faktumet och det är en lättnad.