Ellis kalufs växte och växte, så som kalufser brukar. Luggen hängde ner i ögonen på henne, vilket hon i ärlighetens namn inte verkade bry sig nämnvärt om. Men hennes farmor suckade ljudligt varje gång hon såg de "retade små ögonen" (fri tolkningsöversättning), och Aris var snabb att hålla med sin mamma (hur gick det till?!). Min egen mor fnissade nervöst och drog snabbt Elli till sig och menade att det inte alls behövde göras något åt de små testarna som skymde sikten när jag förde det på tal, men så vet vi ju alla att hon är närmast sjukligt besatt av långt hår, och har en manisk fobi för allt som innebär att man kapar av hår. Tydligen har det med nåt trauma från hennes barndom när hon tvingades ha pojkfrilla och vara stjärngosse på lucia att göra. Själv gillar jag också långt hår, men jag gillar kort med, och mittemellan och upp och ner. Jag gillar ju variation (om någon nu missat det). Så blev jag till slut nyfiken på hur lilla bollhuvudet skulle se ut i lugg så de gamla saxarna dammades av och jag började klippa. Det är inte helt lätt att klippa en ettåring ska ni veta, även om man har frisörutbildning. Men jag lyckades till slut.

Vi har varit i Sverige och det var underbart. Det är lika underbart att vara hemma igen, och att få kramas med min store nalle.

Jag har precis fått reda på att en jättegod vän kommer hit i slutet av oktober, lagom till att jag blir gräsänka för att Aris ska åka en vecka till sin älskarinna Gavdos (det är en ö, no need to worry). Ibland kan saker inte tajmas mer perfekt.

Alltså, såklart att man älskar sitt barn, det gör alla friska människor tror jag, det sitter i instinktshjärnan liksom. Man älskar dem mer än något annat, och det kommer alldeles av sig självt, och försvinner inte. Sen har de perioder då de är jobbiga, så är det, då kan man eventuellt i några sekunder/minuter/timmar, beroende på intensiteten i jobbiheten och förälderns stressnivå i allmänhet, undra varför man skaffade barn alls, eller kanske till och med önska att de inte fanns. Men den där undran eller önskan är såklart inte verklig och när jobbigheten är borta så får man massiva skuldkänslor och undrar hur i hela världen man ens kunnat snudda vid tanken på ens gosenalles icke-existens, plötsligt är det ens största rädsla igen.

Om en och en halv vecka är vi i Sverige, jag och Elli. Lagom spontant och härligt va? En liten vecka blir det bara, men det räcker för att hålla oss till jul sen. Nu när det är verkligt, när jag har biljetterna i min hand så längtar jag nåt kopiöst, det var lite som att släppa ut en hemlängtansdemon som legat och lurat långt inne i nån gömma. Här ska käkas lakrits, promeneras på Malmös gator, bäras vinterjacka, käkas godis i mammas soffa och kramas. Kramas massor.

Elli går, hon tar massor av steg och kan stanna och stå hur länge som helst och, och, och! Hon är verkligen alldeles fantastisk, min dotter. Knappt en vecka innan första födelsedagen. JAG ÄLSKAR MIN ELLI MEST I HEEEEELA VÄRLDEN!!!

Ojojoj... jag har börjat på aerobics! Tjohej, tjohopp, fläng hit, fläng dit och flaxa med benen tills de är bedövade. Det går bra, än så länge. Vi får se vad jag säger senare idag efter andra passet. Nu ska denna rumpa pumpas!